Vi bör absolut räkna på vad flyktingmottagandet kostar. Pengar rinner iväg utan kontroll och läggs på ogenomtänkta projekt och onödigt dyra lösningar som inte gör det lättare för nyanlända att etablera sig i samhället.
Att diskutera hur resurser används är nödvändigt.
Det senaste årets stora diskussionsämne har varit flyktingpolitiken. Inte särskilt överraskande eller märkligt med tanke på att situationen på olika håll i världen, framförallt i Mellanöstern, fått flyktingströmmarna till Sverige att öka markant.
I dagsläget har debatten dock allt mer kommit att handla om de kostnader som mottagandet av människor som flyr för sina liv innebär för det offentliga Sverige.
Gång på gång påstås från vissa håll att det finns en dold agenda, som innebär att såväl myndigheter som politiker försöker mörka hur mycket pengar det egentligen handlar om.
Man efterfrågar ärlighet och menar bland annat att de som motiverar flyktinginvandring med att den är en behövlig resurs om vi ska klara välfärden, riskerar att vilseleda debatten.
Visserligen är det korrekt att diverse samhällsvinster inte är ett hållbart argument för att vi ska erbjuda skydd åt människor på flykt.
Men det är lika orimligt att använda kostnadsskäl för att försöka påvisa att stängda gränser och begränsad asylrätt är den väg Sverige borde slå in på.
Och det är tveklöst dit de flesta av de debattörer som gång på gång slår på stora kostnadstrumman vill komma.
I stället för att skriva rakt ut att de tycker att det räcker nu, och att Sverige inte längre bör erbjuda en trygg hamn för de människor som riskerar sina liv i gummibåtar på Medelhavet, rabblas oändliga mängder siffror.
Oavsett hur nämnda grupps sifferexercis utövas lyckas resultatet dessutom alltid bli detsamma – att invandring på alla sätt är negativt för Sverige.
Om det nu är ärlighet som efterfrågas, låt oss då vara ärliga.
Det är inte på något sätt problematiskt att debattera eller räkna på flyktinginvandringens kostnader.
Precis som när det gäller alla andra stora offentliga utgiftsposter som skola, sjukvård, äldreomsorg, infrastruktur eller socialförsäkringar är det tvärtom nödvändigt att det ständigt pågår en levande och konstruktiv diskussion om hur resurser används, på vilket sätt systemen är uppbyggda, och vad vi kan göra för att se till att våra gemensamma tillgångar brukas på det sätt som ger mest nytta för såväl individ som samhälle.
När det gäller flyktingmottagandet finns det onekligen mycket att önska, och kritik kan riktas mot såväl staten som kommunerna och Migrationsverket.
Pengar rinner iväg utan kontroll och läggs på ogenomtänkta projekt och onödigt dyra lösningar som inte gör det lättare för nyanlända att etablera sig i samhället.
Men det är en sak att ifrågasätta de allt större kostnaderna för asylpolitken i ett sammanhang där grundförut–sättningen ändå är att Sverige ska vara ett land som står upp för asylrätten och tar emot dem som behöver skydd är. Att anse att det är dags att vända ryggen åt människor nöd en annan.
Om det är några som mörkar och vilseleder är det de som låtsas diskutera det ena, när det egentligen är det andra de är ute efter – sina mångordiga tirader på temat flyktingpolitik.
Malin Lernfelt
Publ. av LisseLotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
