Åkeriet samlat 1953. Engelska Austin var vanliga på 50-tlet och den första Scanian inköptes. Övriga lastilar är två Fordar och en Chevrolet och Pontiac.
Melins åkeri i Gävle startades 1901 av Magnus Melin, mer känd som Magnus i Barkbacken. Samma år anordnades en slöjd- och industriutställning i Gävle och det första jobbet var att köra fyllningsmassor från Brynäsberget till utställningsområdet.
Av Anders Melin (text), privata bilder (foto)
————-
Starten var anläggningskörning, men Melins Åkeri kom snart att bli ett typiskt hamnåkeri där man med hjälp av häst och vagn drog godset från båtarna vid kajen till hamnmagasinen.
Hästarna användes även till att dra vinschar både vid lossning av båtar och upphissning av gods i magasinen. På vintrarna var det dåligt med jobb i hamnen så då körde man i skogen.
Inkomsten var dock låg; fem kronor per tolv timmars arbetsdag för häst och karl.
Vid Magnus död 1921 övertogs åkeriet av sönerna David och Joel, men efter några månader valde de att fortsätta verksamheten på varsitt håll. Joel som 1921 var 27 år gammal fortsatte sin verksamhet i hamnen. 1928 skaffade han de första lastbilarna, en Ford och en Volvo.
Under 30-talet köptes ytterligare en amerikansk lastbil, en Chevrolet. Joel engagerade sig i bildandet av Gävle Lastbilsägarförening och deltog också nationellt i Sveriges Lastbilsägarförbund.
Verksamheten låg nu i inre hamnen och man såg utvecklingsmöjligheter genom att köpa den första gaffeltrucken i hamnverksamheten.
Gaffelbommen på trucken kunde även bytas ut mot en skopa vilket gjorde det möjligt att lyfta trucken ombord på kol- och koksbåtarna för att städa och få upp de sista kolresterna ur lastrummen. Detta arbete gjordes tidigare manuellt.
Joels söner Olle, Rune, Erik, Sture och John var med i verksamheten, men kunde som kanske väntat inte hålla sams och 1957 delade man upp åkeriet fem delar.
Detta var möjligt eftersom man var ansluten till Åkericentralen som samlade fristående åkerier och skötte rapporteringen till Länsstyrelsen. Olle lämnade åkeriet, utbildade sig och blev verksam inom socialtjänsten i Gävle. Han var dessutom borgerlig vigselförrättare. Systern Lizzie gifte sig och flyttade till Vällingby och arbetade där på Bilprovningen.
Joel själv tog hand om kunden Åhlén & Holm och körde med en VW-buss och en VW-pickup tillsammans med dottern Ingalill varor från ASG- och SJ-terminalerna till Tempos butiker.
Andra kunder var Mats Haags presenningsuthyrning och persontransporter av arbetslag åt Elektroskandia. Kunden Televerket vägrade låta Ingalill som ju var kvinna köra åt dem så de uppdragen fick Joel sköta.
Under de här åren var Joel verksam inom Åkeriförbundet och deltog i bildandet av inköpsorganisationen SÅIFA. Ingalill blev senare transportledare inom Gävleföretagen Brynäs Express, Flyttningsbyrån i Gävle och Industribaxarna.
Rune tog över en kranbil och körde åt skeppsmäklarfirman Bröderna Lövgren och Fartygsservice i hamnen.
Ett vanligt jobb var att köra till olika hamnar med vajersling som användes vid lossning av styckegodsbåtar. Ett annat stort uppdrag var att köra material till Elektroskandias anläggningsjobb. Rune fortsatte som enbilsåkare fram till sin pensionering i slutet av 70-talet.
Erik tog också över en kranbil och körde åt skeppsmäklarfirman Andersson & Lundkvist. Han bytte sedan bort kranbilen mot en skåpbil och distribuerade blommor till butiker.
Sture körde huvudsakligen åt Åkericentralen med en kranbil och en lastmaskin. Verksamheten avvecklades i mitten av 60-talet då Sture utbildade sig inom vården.
Tillbaka till John som hade tagit över en Scania L51 från 1955. Därmed fick han uppdrag för kunden A. Johnsson & Co, vilket innebar koks på vintern och byggvaror på sommaren. I början av 1960-talet fanns mycket jobb, men det var svårt att få trafiktillstånd för en enskild åkare.
När John äntligen erhöll ytterligare ett tillstånd köptes 1960 en ny Scania L55 med tipp och Hiab 172 Elefantkran för 56.200 kr. I mitten av 60-talet höll Johns åkeri till i förorten Strömsbro som ligger på vägen ut mot Fredriksskanshamnen.
Året är 1938 och bröderna John och Sture Melin poserar vid pappa Joels Chevrolet.
Bilden är tagen 1929 i Gävle hamn på den plats som idag är lastkajen på Gevaliarosteriet. De två personerna till höger är Joel Melin med sonen Rune, 15 år gammal.
Under kriget drabbades man hårt av bristen av däck och bränsle och skaffade på nytt hästar i verksamheten. Här år 1942 ses sönerna Rune, John och Olle.
I början av 1960-talet fanns mycket jobb men det var svårt att få trafiktillstånd för en enskild åkare.
Åkeriet samlat 1953. Engelska Austin var vanliga på 50-talet och den första Scanian inköptes. Övriga lastbilar är två Fordar och en Chevrolet och personbilar är av märkena Chevrolet och Pontiac.
Joel, farfar till artikelförfattaren Anders Melin, ihop med sönerna Rune, Erik, Olle, John och Sture. Systrarna Lizzie och Ingalill fick inte vara med på bilden denna gång.
Sture Melin kör gaffeltrucken 1955, långt före bestämmelser om hytter eller andra förarskydd
Nu började det långa samarbetet med Nynäs som fortgick till Shells övertagande av Nynäs 1981.
…
Kontoret fanns i källaren på egnahemsvillan.
En radiomast på skorstenen var länkad till ett höghus i Stigslund vilket gjorde att man kunde nå bilarna till Söderhamn i norr, Hofors i väster och Tierp i söder. Johns hustru Anna svarade i telefonen och delade ut uppdragen till chaufförerna.
Hans Scania L51 byttes bort 1962 mot en ny L55 med tipp med inköpspriset 57.456 kr. Bilen användes ihop med en enaxlig kärra till tegeltransporter från Vittinge och Vaksala tegelbruk under sommaren och till koks på vintern.
Sista åren gick den som verksbil hos Bockens Bryggerier och transporterade öl till KF-ägda Alfabryggeriet i Gävle. Den ersattes sedan av en L56 med fast flak i slutet av 60-talet.
Efter avslöjandet av spionen Wennerström beslöt Fortifikationsförvaltningen att flytta om mobiliseringsförråden. John fick detta jobb i Gävleborg och behövde därför nya bilar men han fick avslag på nya trafiktillstånd.
Han köpte då en begagnad Opel Blitz och en begagnad Volvo Starke med tillstånd och dessa bilar användes tillsammans med en L55:a kranbil i omflyttningen som pågick under tre till fyra år.
Trafiktillståndet för Volvon omvandlades 1964 till en Scania LS56 tankbil med ståltank från Ideal som höll till på Mälarvarvet på Långholmen i Stockholm. Inköpspriset var 95.225 kr. Nu började det långa samarbetet med Nynäs som fortgick till Shells övertagande av Nynäs 1981. Bilen drog en enaxlad kärra vilket gjorde att effekten på 140 hk och vridmomentet på 461 Nm inte alltid räckte till.
På gamla Riks-80 mellan Hofors och Falun fanns som riktmärke en avtagsväg till Ryggens järnvägsstation och vid den skylten måste man ofta växla ned till lågtvåan vilket innebar 15 till 20 km/h och långa köer bakom.
När sedan bilen byttes bort 1971 mot en LS110 gjorde övertecknad en motsvarande test. Släpet hade lossats och ställts av i Hofors och med en fullastad bil nådde jag Ryggens järnvägsstation i 80 km/h endast nedväxlad till lågfemman.
Jag tyckte då, 19 år gammal, att det gick inte att göra bättre bilar än en LS110:a. Tankbilarna var byggda för att de skulle kunna serva alla behov av kunddistribution, från små villakunder till stora bensinstationer och industrier.
Tankarna från Forss-Parator och Motala Tank hade därför fem fack för blandlastning och de lastade 16.000 liter bensin och 14.500 liter diesel/eldningsolja vid uppnådd maximal laglig totalvikt.
Det tredje facket var på 2.000 liter och användes ofta för nafta till industrikunder. På Forsstanken hade man problem med sprickor i tankens bakre tvärskott. Med Motalatankens ändrade profil kunde dessa problem undvikas.
Den första riktiga distributionsbilen var en Scania LB80 med bakgavelhiss från Hiab-Foco och kapell från Jens Eriksson i Hudiksvall. På bilderna syns John förevisa den nya bilen.
John tog över denna Scania-Vabis L51:an från 1955 och fick med det kunden A. Johnsson & Co vilket innebar transport av koks på vintern och byggvaror på sommaren.
E pappersmassemaskin som tillverkats i Skutskär skulle lastas på en båt i Oslo hamn 1956. Uppdragsgivare var speditionsfirman Andersson & Lundkvist. Lasten fördelades på två Scanior och en Chevrolet. Chaufförer var Erik och John Melin samt Bosse Östlund.
John Melins åkeri i mitten av 60-talet i Strömsbro där bilarna stod bakom villan vid en lada som fungerade både som förråd och enklare verkstad.
Trafiktillståndet för Opeln flyttades 1965 till en Scania L56 med Hiabkran. John övertog kunden Andersson & Lundkvist efter Erik och bilen plus en kärra körde huvudsakligen styckegods från hamnarna till kunderna i närområdet. Allt styckegods måste först förtullas så fraktsedlarna hämtades i Tullhuset i inre hamnen.
Godset hämtades sedan upp vid en kajplats eller lastades direkt från båten. För mig som ung chaufför var det en tuff uppgift att umgås med stuvarbasarna för att leta rätt på godset och få förtur när stålpaketen hivades upp ur lastrummen.
I början av 70-talet flyttade åkeriet till industriområdet Näringen i Gävle. Åkeriet bestod då av fem distributionsbilar, en kranbil och tre tankbilar. Skåpbilarna körde livsmedel och kolonialvaror åt såväl Ica, Dagab som KF, kranbilen byggvaror, lastmaskinen användes till anläggning och snöröjning och tankbilarna som körde för Nynäs var omsättningsmässigt basen i verksamheten.
Förutom distribution av färsk fisk till butiker i Gästrikland och Dalarna gick en bil varje dag från Gävle till Stockholm med styckegods.
Under 80-talet minskades åkeriet ned till en tankbil och tre distributionsbilar. Förutom distribution av färsk fisk till butiker i Gästrikland och Dalarna gick en bil varje dag från Gävle till Stockholm med styckegods. Basen i verksamheten var distribution av Grolls arbetskläder i Storstockholm.
Fotnot: Magnus Melin var farfars far till artikelförfattaren Anders Melin, som arbetade nära sin far John fram till hans pensionering.
Anders utbildade sig på Linköpings Tekniska Högskola och meningen var att han skulle in i åkeribranschen.
Det var dock lågkonjunktur 1976 när han var klar och det enda företag som hade intressanta jobb var Scania. Bland mycket annat arbetade Anders som produktplanerare för att anpassa GPRT-programmet till Europa. 2014 var det dags för pensionering efter 38 år.
– Därmed gavs tid att samla ihop bilder och efter att ha pratat med min faster Ingalill, min bror Mikael och några kusiner har jag satt ihop ett dokument, berättar Anders.
En LS110 från 1971 med Forsstank och en LBS111 från 1976 med en Motalatank. Tanken på 110:an flyttades över till en LBS141 och den bilen körde för POL Transport under 80-talet.
Volvo F7 från 1978 var en omtyckt modell. Här med Mikael Melin bakom ratten.
Maskinerna, som denna midjestyrda Case W14, användes för snöröjning på vintern
Scania LS56:an hade ståltank från Ideal i Stockholm. Med den bilen började det långa samarbetet med Nynäs 1964.
1962 var det dags för en ny L55 för John. Den gick bland annat med kärra i tegeltransporter från Vittinge och Vaksala tegelbruk under sommaren.
Året är 1985 och den prydliga LBS141:an är tom, på väg hem efter tio “losse- platser” i Hälsingeskogarna.
I början av 70-talet köptes denna begagnade LS76 för distribution av eldningsolja. Den målades aldrig i åkeriets färger och kallades därför för “Grålle” av chaufförerna. Bilen skrotades 1978 när den gått 90.000 mil.
Anders Melin
Hämtat från Klassiska Lastbilar nr 3 2015
Publ. av Lisse-Lotte Danielson 2016-04-29 för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
