I februari 1895, ett par månader innan det första numret av Gefle Dagblad trycktes och samma år som Wilhelm Röntgen upptäckte sin banbrytande strålning, bildades Idrottsföreningen Kamraterna av ett par företagsamma läroverkselever i Stockholm vid namn Louis Zettersten och Pehr Ehnemark.
Namnet tog de från en tidning som hette Kamraten, och deras ambition var att det ute i landet skulle bildas fler idrottsföreningar med samma namn.
Så blev det också, och en av de första städerna som nappade var Gefle.
Här fanns visserligen redan Gefle IF som hade haft verksamhet ända sedan 1882, men det var väl dags för lite konkurrens.
Det tyckte åtminstone en ung man vid namn Gustaf Hedling. Han hade läst om de företagsamma gossarna i Stockholm och kontaktade dem 1897 för att få veta vad han måste göra för att bilda en avdelning här i stan.
Han fick sina besked och gjorde slag i saken. Föreningen bildades den 12 mars 1897 och var ungefär nummer 15 i tidsordning bland IFK-föreningarna i Sverige. Det låter kanske inte så imponerande, men de var i alla fall före både Göteborg och Norrköping.
IFK Gefle lockade till en början ett 20-tal unga grabbar från läroverket, det där gymnasiet på Norra Kungsgatan som numera heter Vasaskolan.
Även Gefle IF och Sportarna (Gefle Sport- och Gymnastikförening) som bildades 1899, bestod främst av pojkar från läroverket.
Målgruppen var inte så mycket större än så. De enda ungdomar som hade tid och råd att ägna sig åt något så ytligt och onyttigt som idrott var rikemansbarnen som gick och utbildade sig för att bli grosshandlare och skeppsredare som sina pappor.
Att kvinnor, oavsett samhällsklass, skulle hålla på med idrott var naturligtvis helt uteslutet.
Hedling och hans kamrater hade visserligen i likhet med Gefle IF ingen idrottsplats att träna på, så de fick i första hand hålla till på grusgångarna i Stadsträdgården.
Men det gick bra för IFK. Redan år 1900 fanns höjd- och längdhopparen Tore Blom och sprintern Isaac Westergren med i OS i Paris.
Westergren, som kom från en av Gävles rikaste grosshandlarfamiljer och fram till 1899 hade tävlat för GIF, hade slagit inofficiellt världsrekord på 100 meter med 10,8 men var chanslös i de olympiska spelen och blev utslagen i försöken.
Det fanns kanske en anledning till att världsrekordet var inofficiellt. Till exempel att mätningen av banan var lite hipp som happ liksom förmodligen tidtagningen.
Men snabb och rik var han, Isaac, och han skulle senare bli en av svensk idrotts allra största sponsorer. Fast det är en annan historia.
Friidrotten i dess ursprungliga form var liksom skidåkning och konståkning grenar som man kunde ägna sig åt utan att ha tillgång till en idrottsplats, så det ägnade sig gossarna åt till en början.
I samband med att Strömdalens idrottsplats invigdes 1903 bildades i IFK även ett fotbollslag som snabbt utvecklades till stadens bästa. Gefle IF hade varit en pionjärklubb inom fotbollen och hade det bästa laget i Sverige kring sekelskiftet. Men GIF tappade i kvalitet när ledargestalten Robert Carrick vid 30 års ålder slutade som aktiv för att ägna sig åt affärerna, och då passade IFK på att ta över.
Strömvallen, där den här bilden från firandet av Svenska flaggans dag togs, byggdes på initiativ av IFK:aren Isaac Westergren.
Klubben uppmärksammades även på högsta nivå. 1908 kom IFK:aren Sven Johansson med i landslaget.
1905 kom bandyn till stan och sågs som en mycket mer spännande vintersport än skidåkning, i alla fall för de som gillade lagsporter.
Det är inte helt lätt att klarlägga bandyreglerna strax efter det förra sekelskiftet, särskilt som bandyn och ishockeyn gick skilda vägar ungefär vid den tiden och fick helt olika regler och förutsättningar. Men bandyn påminde i alla fall om fotboll, fast med skridsko och klubba och mindre boll. Det var en otroligt fascinerande sport, och IFK-grabbarna blev eld och lågor när de började träna och spela. Vilken fart! Vilken glädje!
Den första SM-finalen i bandy spelades 1907, och de som hade kvalificerat sig var IFK-klubbarna från Gefle och Upsala. IFK Upsala var faktiskt två år äldre än kamraterna i Gefle, deras klubb bildades samma år som den i Stockholm.
Killarna i Gefle var innovativa och smarta. En av dem, Karl Flodin, tyckte att det borde gå att åka bättre om man kunde sätta fast rören direkt på pjäxorna, så han konstruerade ett par sådana skridskor.
Han fick två av kompisarna med sig, så när lagen gled ut på Gavleåns is för att spela SM-finalen 1907 hade alla tre skridskorör som satt fast under pjäxornas sulor.
Motståndarna blev inte mer imponerade än att de vann matchen med 4–1, men hos skridskorörtillverkaren Hagen & Co i Norge blev de förtjusta när de fick höra talas om vad som hade hänt i Gefle. Vilken lysande idé!
Så Kalle Flodin blev kanske SM-finalens verklige vinnare. Han skrev kontrakt med Hagen & Co och tjänade en hel del pengar på sin produkt.
Lustigt nog blev även hans lagkamrater, bröderna Ruben och Hansjacob Mattsson, uppfinnare inom bandysporten. De tyckte att bollen inte fungerade vidare bra och klurade ut en konstruktion med en korkkärna som omgavs av ett finmaskigt nät av snören.
Deras idé håller än, även om deras boll inte direkt skulle klara en jämförelse med dagens bandybollar.
Hur gick det då för IFK Gefle efter 1910?
Jo, det gick bra. IFK hävdade sig väl inte bara i konkurrensen i Gefle utan också i världen. I OS-truppen till Amsterdam 1920 fanns åtta killar från IFK Gefle med. Åtta!
Konståkningen utvecklades starkt inom IFK, mycket tack vare att Isaac Westergren var förtjust i den sporten. Rickard “Ricken” Johansson och Einar de Flon var de främsta namnen, och de nådde stora internationella framgångar. Ricken blev till exempel silvermedaljör vid OS i London 1908.
Isaac Westergren fortsatte sin gärning som pådrivande i idrottsplatsfrågor i Gefle. Det var han som såg till att Strömvallen byggdes i början på 20-talet, och det var sannolikt han som såg till att stan fick en ishockeybana vid Islandsplan 1939. Det var åtminstone IFK som byggde och drev den under de första åren.
På 1940- och 50-talet, när Gefle IF var världens bästa medeldistansklubb inom friidrotten, strävade IFK efter att bli lika framstående på längre distanser. Det lyckades väl inte fullt ut, men i OS i Helsingfors hade klubben i alla fall två man med i maratonloppet: Henry Norrström och Gustav Östling.
Med dagens mått mätt naturligtvis helt ofattbart, men det var andra tider då.
Ungefär vid den tiden kom de unga ingenjörerna Thure Wickberg och Sven Kedbrant till Gävle för att starta en ingenjörsbyrå inom VVS-området. Efter en tid anställde de en ung man vid namn Hans Nordh, som på fritid ägnade sig åt idrott och var med i IFK.
Eftersom Thure var en framstående fotbollsspelare försökte Hans övertala honom om att också gå med i IFK. Det gjorde även grannen Nicke Berlin och Gösta Eriksson, som lite senare också fick jobb på Kedbrant & Wickberg.
Men det blev aldrig av att Thure skrev på för IFK. När han väl bestämde sig för att han hade tid över till lite idrott så valde han Brynäs IF. Dels för att han hade lumpat ihop med ett par killar därifrån, dels för att Brynäs hade en aura av arbetarklubb som Thure tyckte om.
Och samtidigt som Thure Wickberg avancerade till en stor Brynäsledare tog Gösta Eriksson mer och mer ansvar för IFK. De flesta grenar som hade hängt med genom åren – som friidrott, tennis och simning – avvecklades, och IFK blev en renodlad fotbollsförening.
Ambitionsnivån var hög, klubben hade ju en stolt historia att bygga vidare på, och Gösta Eriksson gjorde ett fantastiskt jobb som ledare. Men IFK nådde inte riktigt ända fram till målet att bli bäst i stan utan spelade för det mesta på nivån under Gefle IF och Brynäs.
IFK-pojkar:
IFK Gävles pojklag årgång 1958 efter en match mot Hamrånge. Övre raden: John Åström, Arne Blom, “Svullo” Lundmark, Kurt Olsson, Björn Gidevall och Olle Hedblom. Främre raden: Gert Karlsson, Bengt Jakobsson, Calle Dandanell, Lennart Jakobsson och Roland Henning. Många gamla Gävlebekanta, inte sant?
Notera också att IFK spelade i blå tröjor med vit kamratstjärna, de flesta IFK-föreningar hade vita tröjor med blå stjärna.
Gösta Eriksson:
Gösta Eriksson var IFK Gävles starke man i många år och såg till att herrfotbollen levde vidare till efter sekelskiftet.
IFK-trojänare 1997:
1997 fyllde IFK Gävle 100 år, och då hedrades en rad av föreningens trotjänare. Övre raden från vänster: Ove Forslund, Sture Jernqvist, Tage Lundin och Gunnar Evaldsson. Främre raden: Hans Westberg och Börje Mattsson.
2001, nästan 100 år efter att IFK började spela fotboll, gav Gösta upp med ålderns rätt och det fanns ingen kvar som orkade driva herrfotbollen vidare. I stället blev det damfotboll för hela slanten, och det var inte helt ologiskt eftersom IFK hade ett damlag redan 1921.
Det laget lades dock ner efter några år, och det var inte förrän 1977 som damfotbollen återuppstod. Laget förde en tillvaro i seriesystemet som påminde en hel del om herrlaget under 50- och 60-talen. Nära eliten men inte riktigt där.
Och nu är allt över.
Ulf Kriström
Publ. 2016-03-26 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
————————-
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen.
