Elias Martins Gävlebilder - Alf Uddholm

ELIAS MARTINS BILDER FRÅN GÄVLE

Helmer Piklunds och Ture Karlströms bok om Gävlebranden, Vinden tände staden — tidigare anmäld i GD — har föranlett rektor Alf Uddholm i Gävle att göra några reflexioner med anledning av de båda nyupptäckta bilderna av Elias Martin. Alf Uddholm kommenterar bilderna och redovisar i ett par stycken avvikande meningar från dem som föres fram i boken...

Den nyutkomna boken Vinden tände staden, Helmer Viklunds och Ture Karlströms bidrag till minnet av Gävlebranden, erbjuder mycket nytt intressant material för stadens historia. Till det intressantaste räknar jag de två nyupptäckta bilderna av Elias Martin (sid. 54, 55). Jag tillåter mig här ge en något utförligare kommentar till dessa bilder än vad den anförda boken kunnat ge. Härvid stöder jag mig framför allt på uppgifter från de Selggrenska samlingarna i Vasaskolans arkiv; dessa borde utnyttjas mera för den stadshistoriska forskningen. De innehåller t.ex. en så brandaktuell sak som notuppteckning för brandvaktsvisan, samt dessutom en samling klipp och avskrifter just om 1869 års brand.

För att förstå och datera den första av Elias Martins bilder bör vi jämföra med den akvarell, som Carl Linnerhielm gjorde vid sitt besök i Gävle 14-17 maj 1787 (finns avbildad på titelsidan till Ur Gävle stads historia 1946).

Linnerhielm stod och ritade i backen ungefär där nu Norra Skeppargatan börjar slutta ner mot ån. Han avbildar hela slottet, gamla Kungsbron, rådhuset, som enligt hans tryckta resebrev ännu var under uppbyggnad och på akvarellen ännu saknar torn, morasen och gräsmarkerna längs ån, där tomterna ännu var obebyggda efter 1776 års stora brand. Elias Martin har i stort samma vy som Linnerhielm men fångar bara in den östligaste delen av muren norr om slottet. Han har stått närmare vattnet, på en träbrygga, ungefär där nu en stentrappa leder ner från Norra Skeppargat. till ån. Att han inte stått borta vid Gammelbron, som Karlström gör gällande, kan envar lätt konstatera på ort och ställe. På Martins akvarell har rådhuset fått sitt torn, det Sehlbergska huset har tillkommit i nuvarande Lindblomska hörnan, buskarna innanför Slottsmuren och på norra strandtomten har vuxit upp till träd. Jag skulle datera Martins akvarell till cirka ett decennium efter Linnerhielms besök. Vi vet att Elias Martin våren 1798 gjorde en serie akvareller av Älvkarlebyfallen och det är inte osannolikt att Gävlebilderna tillkommit då.

Ett detaljstudium av Martins första akvarell kan ge mycket av intresse. Bl.a. ser vi, att de egendomliga trubbvinkliga nedsänkningarna i kajen till vattenbrynet redan tillkommit på Martins tid. Dessa “vattendalar” skulle naturligtvis ge tvätterskor och kuskar tillträde till det fortfarande mycket användbara å-vattnet; de fanns kvar tills den nuvarande stenkajen byggdes 1869; i Söderhamn kan man ännu skåda motsvarande anordningar i ån nedanför rådhuset. Men vilket är det präktiga huset till vänster? Karlströms hypotes att det skall vara den gamla skolbyggnaden vid kyrkan, som 1838 (inte 1813) flyttades till Hemlingby, måste jag kategoriskt avvisa. Med det utsiktsläge, som vi supponerat för konstnären, skulle detta skolhus ha legat långt bakom honom; dessutom saknade denna byggnad helt takfönster och dess klocktorn togs ned redan 1794. Det enda kända hus med acceptabelt läge och utseende är den gamla elementarskolan, Athenaeum, som låg i hörnet av Drottninggatan och Norra Slottsgatan. Så långt vi kan se av en bevarad bild, var Athenaeum ett tvåvåningshus med takfönster och torn. Huset var under byggnad 1799 och skänktes 1800 av kommerserådet Peter Brändström till den borgerliga elementarskolan, Borgarskolans föregångare. Athenaeum utgjorde även i yttre måtto ett pampigt borgerligt alternativ till den mer kyrkligt betonade lärdomsskolan vid kyrkan.

Även den andra teckningen av Elias Martin anknyter till Gävles skolhus. Karlström anger visserligen icke vilken del av staden den föreställer, men det kan inte råda tvivel om att den pampiga stenbyggnaden till vänster är det Valley-Elfstrandska huset, som tillkom på 1780-talet (det skymtar även bortom Sehlbergska huset på Elias Martins första bild), skadades under branden 1869 men återuppbyggdes i stort oförändrat och kvarstår så, som man lätt kan konstatera om man jämför Martins bild med huset på Strandgatan 25. Bortom detta hus ser man en mur med trädgård innanför. Här byggdes den läroverksbyggnad som förstördes 1869 och nu har efterträtts av Frimurarlogen. Längre bort, invid nuvarande Grand Hotell, rann ju Lillån ut, sedan vidtog norra varvet, där vi ser ett fartyg kölhalat. Byggnaderna och tornhuset bortom varvet tillhör Kristoffer Polhems järnväg — det fanns ju järnvägare i Gävle redan på 1700-talet! Elias Martin har alltså ett perspektiv rakt motsatt det som Ferdinand Tollin ger oss på sin bekanta teckning av gymnasiehuset omkring 1830 (det finns också på en brevvinjett och på en teckning från 1850-talet). Sjöbodarna till höger, ungefär nedanför nuvarande museet, finns med också på Tollins teckning. Elias Martins teckningar ger oss välkomna detaljrika närbilder från Gävle på 1700-talet. Vi är som bekant inte bortskämda med bilder från gamla Gävle. Boken om Gävlebranden stimulerar till studium av vår gamla stads historia. Staden genomgår f.n. kraftig sanering och ombyggnad. I grävskopornas tvärsnitt genom marken ser man ofta gamla lager av sten eller tegel. Erik Alrot uppgav år 1720 att man då vid grundgrävningar påträffade gamla ankare och liknande i jorden. Följs fynden i de nuvarande grävningarna noga av stadens arkeologer? Vi hoppas på vår hembygdsförening och på vårt museum, där vi snart åter vill se de stadshistoriska samlingarna uppställda till glädje för turister och nya och gamla stadsbor.