Public i GD 15/2 2015.
Böcklingarna hos indianerna
Vi var tio Böcklingar som åkte till Skutskär och såg brädgårdsindianerna i SIF förlora mot UNIK med 4-7 i bandy.
Publiksiffran uppgick denna lördag till 109 personer, så vi utgjorde nästan tio procent av publiken. Sen hade vi 0,2 promille i blodet.
Jag har alltid trivts med att jobba med kameran på Skutskärs IP. Det bästa fikat i hela Sverige fick man i pressrummet där, kaffe, mackor, våfflor, pannkakor, skinkmacka kring jul. Det är väl bara pressfikat på ishockey-VM i S:t Petersburg som tangerar Skutskär, där man fick gratis piroger, starköl och vodka i periodvilan. Fast det blev ryssligt suddiga bilder om man tog drickat till pirogerna i Rysslandet.
Hur som helst hade vi kul på bandyn. Wiberg hade inte tagit med sin bandyportfölj, förra gången vi var där fick han inte upp portföljen. Gubbarna undrade om han hade alkolås på väskan. Nu är Wiberg inte så korkad, nu hade han plu… termosen i stället i innerfickan. Rörkrökar’n Lennart fick smaka. Rörkrökar’n tappade korken till plu… termosen mellan plankorna på läktaren, kanske avsiktligt.
Hursomhelst så hämtade rörkrökar’n Lennart korken under läktarplankorna på söndagen och Wiberg kan försegla plu… termosen igen. Korkat tyckte vi andra. Hårt liv sjömanslivet.
Stort tack till Boktryckarn som bjöd på varmkorv vid Dalälvens strand före matchen. Matchens behållning var en långhårig hund som skällde på hemmalaget och långhårig lirare, nummer tio, i brädgårdsindianerna. Vilken grym skridskoåkare, tack för det. Smörjnippeln var chaufför, tack till dig också. Nippeln som var den enda utan promille och därför den ende som frös.
Apropå frysa, visste ni att det officiella köldrekordet i Sverige är från februari 1966, 52,6 minusgrader i Vuoggatjålme, Arjeplogs fjällvärld.
Apropå frysa 2:. Vi som badar på Fjärran Höjderbadet flera dagar i veckan har saknat bastun i omklädningsrum fyra i drygt en månad. Badhusbossen Mats Ivarsson försvarar sig i tidningen med att vi gubbar häller för mycket vatten i bastuaggregatet, därför pajar det. Nu ska vattenhinkarna tas bort, säger Mats vidare. Sen klottrar vi och skräpar ner.
– Tjejerna sköter sig och är snällare mot materielen, det är en könsfråga, fortsätter Mats.
Det är inget klotter i 4: ans omklädningsrum vad jag kan se och köp ett bastuaggregat som tål vatten. Livslängden på ett bastuaggregat som brinner 14 timmar per dygn kanske inte är så många år oavsett om man häller vatten på eller inte.
Driver man ett bad och bastuaggregatet slocknar, skaffar man ett nytt omgående och därmed bastu!
Apropå bastu, prinsessan Madeleine var på besök och fick det hett om öronen. Jag tycker hon passar perfekt som hertiginna av vårt län, hon går på bidrag, inget jobb, ryktas att hon röker. Det passar väl perfekt i vårt län där man är bäst på att vara sämst, döp om länet till Region Maddelän. Sjukt bra.
Volvo Ocean Race går vidare från Sanya till Auckland. Tjejbåten och svenskbåten SCA får nu en äntligen en svensk tjej ombord, chefredaktören på Båtnytt, Anna-Lena Elle ska sköta kommunikationen med media från båten. Kul. Lycka till. Ta lärdom av SCA-bossarna Anna-Lena, flyg fram!
Man har nu fått fram en svensk gul och blå och lite grå VM-mössa i Falun. Tack för det.
Köpte en dator på nätet som krånglade. Hade garanti men jag tänkte att det skulle bli mycket strul att få den lagad.
Ringde säljaren. OK, får jag serienumret, jag skickar en bil och hämtar datorn, säger hon. Mejlar dig en fraktsedel.
Två timmar senare var datorn på väg, hämtad vid porten. Dagen efter kommer sms att datorn ligger på operationsbordet. Sen blev det helg men på måndagen kom datorn med bil ända till porten. Otroligt bra Dustin.
Läser Ulf Lundeils blogg, han är arg på allt, han har varit arg sedan ursinnes tider.
Hårt liv sjömanslivet.
Panta rei – SJÖRAPPORT
Lasse Halvarsson
———–
Krönika – Vi kunde ha blivit större än Sweet!
Publicer. I GD 15/2 2015
Det kom ett mail från Reklamradio-Christer: Hej Larry! Har du möjligen nå’n låt från Sunlights- tiden (eller Dandys)? Ska ha till en liten personlig presentation!
Låt oss ta det från början. Historien om bandet Sunlights (f.d. Dandys) börjar i Sätra för över 40 år sedan. På den tiden var jag den enda pojken i Sätra som var helt ointresserad av fotboll och drömde om att bli popstjärna. Så kändes det tills jag började i skolan och träffade Reklamradio- Christer (han höll givetvis inte på med reklamradio då, det kom senare). Christer önskade sig liksom jag en akustisk gitarr i födelsedagspresent, och ville också bilda ett band. Helst önskade vi oss elgitarrer givetvis, men det fick vara någon måtta med drömmarna. En alldeles egen akustisk gitarr var tillräckligt ouppnåeligt på den tiden.
1974 hade vi båda fått våra gitarrer. Jag tror till-och-med att våra föräldrar hade pratat ihop sig, för vi fick två exakt likadana gitarrer. Såg jättebra ut på bild. För att se ännu bättre ut på bild köpte vi likadana tröjor också. Svarta med en grön rand mitt över bröstet. Vi var nio år, och på god väg att bli popstjärnor.
Vi kunde fortfarande inte spela särskilt bra. Ett par-tre ackord bara. Och vi hade ingen trummis heller, men min lillebror fick vara med och banka på kakburkar när vi behövde ha en rytmsektion. Vi kallade trion för Dandys. Det var med denna trio vi spelade in vår första demo i mitt sovrum. Vi döpte den till Wig-Wam Bam efter en Sweet-låt (förmodligen var den låten för svår att spela, för den finns inte med på kassetten). Jag ritade vårt gruppfoto i tusch, och la till en extra medlem på teckningen, för alla bra band bestod ju av minst fyra personer. Sedan gav vi kassetten till vår fröken Agneta. Hennes man spelade i ett dansband, så vi trodde att vi kanske kunde få skivkontrakt om vi gav bandet till henne.
Knappt ett år senare hade vi fått riktiga elgitarrer, börjat skriva låtar med upp till fyra ackord i och – framförallt – värvat trummisen Tjobba och orgelspelaren Thomas. Inget ont om brorsans bankande på kakburkarna – han bankade med den äran! – men Tjobba hade ett riktigt trumset. Och ett garage man kunde repa i. Vi bytte också ut det lite töntiga namnet Dandys mot det betydligt tuffare Sunlights (!). Och när vi på hösten 1975 spelade på fritidsgården Paletten i Sätra slog vi publikrekord – trots att de valt just denna kväll att höja entré-avgiften till två kronor.
Och nå’nstans här börjar tyvärr orosmolnen täcka vår stjärnhimmel. Vi skulle ju bli världens största band. Men det blev inte så. Jag började lyssna på hårdrock och ville spela tuffare musik. Christer hade upptäckt discon och tyckte mina nya låtar var skitdåliga. Och Thomas ville inte spela orgel, för han tyckte det var mycket roligare att åka snöskoter i Hedesunda. Så historien om Dandys/Sunlights fick ett snöpligt slut. Som tur är fick jag tillbaks Wig-Wam Bam av Agneta för några år sedan. Så nu kan världen äntligen få höra bandet som kunde ha blivit större än Sweet, men aldrig lämnade Sätra centrum.
Larry Forsberg- Radiopratare och låtskrivare
—————
Public. av Lisse-Lotte Danielson 2015-02-15 för Gavledraget.com.
