Hjalmar Brantings Gävletal 1886 – Av Lennart Ödeen

 

 

Gävletalet

 

Den 24 oktober 1886 höll Hjalmar Branting ett tal i Gävle — “Varför arbetarrörelsen måste bli socialistisk”. Branting var då 26 år gammal. Han hade inbjudits av den 1885 bildade Gefle Arbetareklubb.

 

Branting samlade fullt hus. “Den stora salen var full med folk och läktarne väl besatta. Det var kvinnor och män, folk ur alla samhällsklasser, arbetsgifvare och arbetare. Litet hvar hade infunnit sig, trots förut gifven varning att det var socialdemokratiska åsigter som skulle framställas” rapporterade Norrlandsposten.

 

Den liberala tidningen behandlade Branting med aktning och respekt. “Föredraget utmärkte sig till formen för ett mycket ledigt och klart framställningssätt”.  1)

 

I en ledarkommentar den 27 oktober kritiserades Branting av Norrlandsposten i hovsamma ordalag. Talaren hade enbart nämnt industriarbetarna och inte lantarbetarna, vilket var ensidigt. Den marxistiska lära som Branting pläderade för var inte anpassad till svenska förhållanden. Branting påstods också ha underskattat det liberala programmet med dess krav på allmän rösträtt, religionsfrihet, republik och direkt beskattning. Direkt beskattning, särskilt progressiv, var mycket viktig för arbetarna ansåg tidningen, som också anmärkte på att Branting ingenting sagt om folkupplysningens betydelse. 2)

 

I ett gemäle den 1 november betygade Branting tidningen sin vördnad. “Ni har i hela denna sak visat Er som en ridderlig motståndare, med hvilken man gerna byter ord.”

 

Branting försvarade sitt ignorerande av lantarbetarna med att han ju talat inför ett auditorium av stadsbor. Dessutom var städerna viktigare än landsbygden. Städernas invånarantal växte snabbare. Landsbygden låg efter i utvecklingen. De koncentrationstendenser inom näringslivet Branting konstaterat i sitt tal gällde för övrigt även inom jordbruket. Beträffande det liberala programmet var Branting i och för sig inte emot det utan ansåg endast att det var otillräckligt. Rösträtten var viktig, men inte ett mål utan ett medel att förverkliga socialismen. 3)

 

Den artige och förbindlige Branting tycks ha charmat liberala Norrlandsposten. Men det är ändå märkligt att tidningen var så försiktig i sin kritik. Brantings tal var nämligen ett mästerstycke i dogmatisk marxism. Dessutom gjorde han uttalanden som kunde tyda på att han inte var främmande för en svensk socialistisk revolution.

 

På punkt efter punkt kom Branting dragandes med mer eller mindre omtvistade marxistiska teorier. Lönelagen. Koncentrations- och utarmningsteorierna. Läran om klasskampen med flera. 4)

 

Den fria konkurrensen påstods ha till följd “att arbetslönerna, som ingå i varornas pris, nedtryckas mot denna gräns. Och i samma riktning verkar även maskinernas allt större utbredning, varigenom en mängd händer bli sysslolösa och nödgas söka arbete till lägre pris än förut.”

 

Den kapitalistiska produktionsordningen ledde till “kapitalets hopande på allt färre händer i allt större mängd, medan massan av folket tryckes ned till egendomslösa lönearbetare åt kapitalisterna, och den självständiga medelklassen, det gamla samhällets märg och kärna, upplöses och går under.”

 

Klasskampen går som en röd tråd genom historien. Socialismen är en logisk följd av själva utvecklingen. “Lika så väl som hantverksklassen dagligen går under i kampen för tillvaron, lika visst kunna vi redan på avstånd höra kapitalistklassens dödsklocka ringa . . . Det är den moderna arbetarklassens stora historiska uppgift att fullborda denna utveckling, att verkställa domen över kapitalistklassen, då dess tid är ute, och bereda övergången till det socialistiska samhället.”

 

Socialismens seger är säker, påstår Branting, även om den dröjer. “Men visserligen få vi icke själva uppleva socialismens stora segerdag. Det är lika fullt vår skyldighet mot dem som komma efter oss, mot dem som vi ha personligen kära i nästa generation, att göra vårt arbete så långt vi hinna; andra få taga vid och fullborda verket.”

 

För att uppnå socialismen måste arbetarna organisera sig politiskt. Det fackliga arbetet var otillräckligt. Fackföreningarnas mål var att värva alla arbetare inom ett yrke på en ort. Meningsskiljaktigheter och olika uppfattningar i politiska och religiösa frågor fick då inte utgöra hinder för upptagande av nya medlemmar.

 

“Just av detta fackföreningens mål att omfatta alla arbetare, vakna och sovande och halvsovande, läsare och hedningar, konservativa och radikala socialister, följer emellertid helt naturligt, att denna organisation icke rätt lämpar sig för att även vara den politiska föreningspunkten för de klassmedvetna arbetarna.”

 

Man fick inte vänta sig för mycket av fackföreningarna. “En ensidig fackföreningsrörelse kan aldrig föra till målet, det inser man lätt om man betänker, att den ingenting förmår mot kapitalets fortgående koncentrering . . . Fackföreningarna kunna därför icke ensamma bringa hjälp mot arbetarnas beroende av kapitalisterna”.

 

Branting nöjde sig inte med att nedvärdera fackföreningarnas betydelse. Han hävdade dessutom att socialisterna inte hade något att hämta av en samverkan med liberalerna. För det första var liberalernas program otillräckligt. Allmän rösträtt, religionsfrihet, republik och progressiv beskattning var inte nog. Socialismen var, för det andra, den enda väg på vilken arbetaren får full klarhet såväl om medel som mål. Nykterhet och sparsamhet ledde inte till någon verklig och varaktig förbättring av arbetarklassens villkor.

 

Mest betänklig borde Brantings revolutionstankar, för att inte säga revolutionsromantik, ha tett sig för den tidens svenska liberaler. Borgarklassen borde, menade Branting, inte skrika så mycket om revolutionära vådligheter med tanke på att den själv vunnit sin ställning genom upprepade blodiga revolutioner, 1789, 1830 och 1848.

 

Någon blodig socialistisk revolution ville Branting inte ha, men socialisterna “ville ej för all framtid binda sina händer så att de icke skulle i trängande fall gå andra vägar än de man behagade kalla lagliga . . . Allmän rösträtt är således priset, för vilket bourgeoisin kan få köpa sig avveckling medelst administration, i stället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol.”

 

Brantings Gävletal av år 1886 har allmänt tillmätts stor betydelse. I sin stora Brantingbiografi betecknas talet av Zeth Höglund som “den svenska arbetarrörelsens självständighetsförklaring och dess första egentliga programskrift. 5)

 

I sitt verk “Den svenska socialdemokratins idéutveckling” använder Herbert Tingsten stort utrymme åt referat och analys av talet.

 

Tingsten menade att Hjalmar Branting, i likhet med sina jämnåriga socialdemokratiska kolleger Axel Danielsson och Fredrik Sterky, i sina unga år alltför ensidigt ägnade sig åt att samla och tolka utländska skrifter i marxism och att de inte försökte anpassa de främmande teorierna till svensk verklighet. Deras okunnighet i fråga om rådande sociala och ekonomiska förhållanden i Sverige var markant, ansåg Tingsten. Fram emot sekelskiftet ändrade dock Branting uppfattning, styrkt av praktisk erfarenhet, och blev anhängare av reformistisk socialism och samarbete med liberalerna. Demokratin blev för honom viktigare än socialismen. 6)

 

Det är möjligt att omvärdera denna syn. Det kan visas att Brantings Gävletal var taktiskt betingat i en för honom speciell politisk situation inom socialdemokratin, att talet i egentlig och djupare mening knappast var allvarligt menat.

 

Maktkampen

Hjalmar Branting föddes 1860. Hans föräldrar var högborgerliga, fadern professor och föreståndare för Gymnastiska Centralinstitutet. Åldersskillnaden mellan föräldrarna var stor, 22 är. 1869 lämnade Emma Branting sin man för en annan kärlek men återförenades 1873 med Gabriel Branting igen. Deras son Hjalmar var enda barnet i äktenskapet.

 

Hjalmar gick i Beskowska skolan, en utpräglad högreståndsskola. Han var klasskamrat med prins Gustaf, sedermera Gustaf V, men tycks inte ha haft närmare kontakter med denne. År 1877 tog Hjalmar studenten med höga betyg. Studentuppsatsen handlade om franska revolutionen. Efter examen skrevs Hjalmar Branting in vid Uppsala Universitet där han studerade astronomi. 7)

 

Exakt när Branting blev övertygad socialist går inte att fastställa, men det är klarlagt att han hade med sig Karl Marx “Das Kapital” till Uppsala. 8)

 

I Uppsala umgicks han flitigt i radikala kretsar och var nära vän till bröderna Per och Karl Staaf. Den senare skulle med tiden bli liberal partiledare och två gånger statsminister. 9)

 

1882 startade Branting och bröderna Staaf den radikala Studentföreningen Verdandi. Året därpå, 1883, utkom för första gången tidningen Tiden, där Branting efter en tid blev redaktör. Branting såg till att tidningen blev modernt redigerad och fick ett ledigt språk. 10)

 

Branting var en utomordentlig journalist, stilsäker, saklig och folklig.

 

Både i Verdandi och Tiden samsades socialister och liberaler, något som enligt Ivar Sundvik var en nagel i ögat på August Palm. Sundvik har skrivit en bok om ledarstriden mellan Branting och Palm åren 1885- 1887. Palm, som introducerat socialismen i Sverige genom ett tal i Malmö 1881, kom våren 1885 efter en kringströvande tillvaro till Stockholm med tidningsplaner i huvudet. 11)

 

Sista veckan i juli 1885 begav sig Palm ut på cn agitationsresa till Norrland. Han besökte bland annat Gävle, där han inspirerade några arbetare att bilda Gefle Arbetareklubb, som i oktober 1886 inbjöd Palms antagonist Branting att hålla tal om socialisten. 1 mitten av augusti var Palm tillbaka i Stock- lolm. Han riktade ett angrepp mot Branting, som avkrävdes en förklaring där Tiden proklamerades som rent socialistisk. Om inte, skulle en rent socialdemokratisk tidning ges ut. 12)

 

Palm förutsåg, enligt Sundvik, att Branting inte skulle funna avge det begärda uttalandet. Branting ville inte stöta sig med de liberaler som han tidigare samarbetat med. 13)

 

Den 25 september 1885 utkom första numret. Socialdemokraten. August Palm hade skrivit merparten av texten. Som medarbetare hade han bland andra Fredrik Sterky, som fungerade som journalist och kassör. 14)

 

Redan i det första numret av Socialdemokraten attackerades Tiden, som anklagades för tvetydighet.  I en annons i Tiden (!) den 14 december 1885 slog Palm fast att Socialdemokraten var “Sveriges enda verkliga arbetareorgan, som utgives och redigeras av arbetarna själva. Dess språk är intet höglärd, utan sanningens osminkade språk, vilket menige män och kvinnor böra förstå”. Den lågutbildade skräddaren Palms aversion mot akademikern Branting lyser alltför tydligt genom det otympliga språket. 15)

 

Motsättningarna mellan Palm och Branting var inte bara av personlig art. Branting ville samarbeta med liberalerna bland annat i Fackföreningarnas Centralkommitté. Palms paroll var “inga kompromisser med liberalerna”. Han ville helst att liberalerna lämnade fackföreningarna för att dessa så mycket snabbare skulle bli socialistiska. 16)

 

Vid årsskiftet 1885-1886 tycktes Palm gå segrande ur maktstriden. Fackföreningarnas Centralkommitté antog ett nytt program som tillfredsställde Palm och hans anhängare. Den 11 januari 1886 fick Branting bita i det sura äpplet också på tidningsfronten. Tiden måste läggas ned. 17)

 

Segern för Palm skulle dock visa sig vara en Pyrrhusseger. Hans “mustiga och fräna språk i tidningen var detsamma som han använde på talarstolen vid Lill-Jans och i stormanfallet mot godtemplare, kapitalister och borgare var helst han drog fram i landet. På friluftsmötena väckte det bifall och jubel, men många fann samma språk opassande i tidningen.” 18)

 

I maj 1886 fick Fredrik Sterky nog av Palms maktfullkomlighet. På ett sammanträde i Socialdemokratiska föreningen i Stockholm föreslog han en nyorganisation av Socialdemokratens redaktion. Tidningen ansågs ha varit alltför aggressiv i sin framtoning. Palm föreslogs få avsked som redaktör. Vid omröstningen förlorade Sterky med 42 röster mot 60. Två dagar senare beslöt Sterkyanhängarna att starta en ny tidning, Nya Samhället. 19)

 

I sin bok visar Ivar Sundvik att Hjalmar Branting under schismen inom socialdemokratin sommaren 1886 (Sterkyanhängarna bröt sig också ut ur Socialdemokratiska föreningen och bildade en konkurrerande organisation. Socialdemokratiska samfundet) spelade en aktiv roll bakom kulisserna.

 

Han talade bland annat på ett möte ordnat av Fackföreningarnas Centralkommitté om normalarbetsdag. Vid Allmänna rösträttsföreningens möte i februari 1886 föreslogs han av liberalerna som riksdagskandidat. Vid ett påföljande möte ströks dock Branting från listan. Som bekant blev han 1896 invald i riksdagen på en liberal lista. Branting deltog också i det liberala tredje arbetaremötet i Örebro sommaren 1886. Brantings relationer med liberalerna var som synes utmärkta. 20)

 

Lika tydligt som Branting ville samarbete med liberalerna, lika uppenbar är Palms aversion mot desamma. Under hela tidningsåret 1886 riktade Palm hårda attacker mot de borgerliga vänsterkrafter som Branting ville att arbetarrörelsen “inte onödigtvis skulle stöta bort ifrån sig”. Branting kunde tänka sig samarbeta med liberalerna för att vidga rösträtten och småningom få lika och allmän rösträtt. Palm skrev: “Proletariatets frigörelse måste vara arbetarnas eget verk.” 21)

 

Palms oförsonliga envishet och rabiata språk gjorde att den försonlige och smidige Branting alltmer började vinna terräng i den interna socialdemokratiska maktkampen. Den 31 oktober 1886, alltså en vecka efter Gävletalet, invaldes Branting i Socialdemokratens redaktion. Han fick 101 röster mot 93 för Palm, som dock återvaldes. Palms ställning vacklade betänkligt. 22)

 

Den 9 november 1886 avsade sig Palm redaktörskapet i Socialdemokraten. Han efterträddes av Hjalmar Branting. Den 19 oktober 1887 åtog sig denne att ensam bli redaktör för tidningen. 23)

 

Branting hade därmed övertagit ledarskapet för socialdemokratin i Stockholm. Ett viktigt steg mot ledningen inom hela den svenska socialdemokratin hade därmed tagits. Branting hade vunnit maktkampen. Under hans ledarskap skulle det socialdemokratiska partiet bli Sveriges största.

 

Brantings Gävletal den 24 oktober 1886 måste ses mot bakgrunden av maktstriden mellan honom och August Palm. Branting hade hela tiden fört moderationens talan. Redan tidigt i sin karriär ville han samarbeta med liberalerna för att successivt kunna införa demokrati i Sverige. Som bekant skulle detta samarbete fortsätta senare. Under Staafs stormiga regeringstid 1911-1914 stödde Branting helhjärtat sin gamle studentkamrat från Uppsalatiden.

 

Branting hade också under striden mot Palm inflytande i den delvis av liberaler behärskade Fackföreningarnas Centralkommitté i Stockholm. Hans nedvärdering av fackföreningsrörelsen i Gävletalet kan inte ha varit allvarligt menad. Detsamma gäller Brantings påstående att liberalernas program var otillräckligt. Allt talar för att Branting i sitt Gävletal agerade taktiskt. I maktstriden mot Palm ville han visa sig vara renlärigt marxistisk. Men det var han inte.

 

Herbert Tingstens påstående att Hjalmar Branting från början var troende marxist men att han senare ändrade sig i reformistisk riktning håller inte. Branting var hela tiden innerst inne reformist. När han talade inför den överfulla Arbetarföreningens stora sal i Gävle var han också förmodligen säker på att åhörarna delade hans uppfattning om demokrati och socialism. En fortsatt undersökning av Gefle Arbetareklubb, som inbjöd honom, kommer att styrka detta.

 

Gefle Arbetareklubb

I juli 1885 höll August Palm ett socialistiskt föredrag på “Brynäsberget” i Gävle. I november samma år bildades Gefle Arbetareklubb. Även de första fackföreningarna,  järnarbetarnas och träarbetarnas, tillkom år 1885.

 

 

Frågan är om August Palms tal utgjorde en direkt inspiration till uppkomsten av de nämnda organisationerna. Det verkar troligt, men det finns också en annan förklaring. Hösten 1885 anställdes några järnarbetare från Malmö i det nyanlagda Atlas Slip. De kan ha varit påverkade av Palms agitation i hemstaden och fört hans idéer med sig till Gävle. 24)

 

Det kan naturligtvis också vara fråga om en växelverkan. August Palm tände en gnista hos sina åhörare i juli, senare kom Malmöarbetarna till staden och satte fart på brasan. Hur som helst hade en ny fas i Gävles politiska historia börjat.

 

I samlingsverket “Ur Gävle stads historia” påstår N.S. Norling, riksdagsman och mångårig chefredaktör för Arbetarbladet, att Gefle Arbetareklubb var liten och obetydlig, den förde “en tynande tillvaro och lär inte ha gjort mycket väsen av sig”. 25)

 

Påståendet är fel. förmodligen beroende på att Norling inte gjorde sig besväret att gå igenom det samtida tidningsmaterialet. Klubben hade visserligen relativt få medlemmar, cirka 100 — att jämföra med den liberala arbetarföreningen i Gävle som räknade närmare 900. 26)

 

Arbetarklubben var för den skull inte betydelselös. Den påverkade eller oroade genom sin agitation arbetarföreningen och andra organisationer i Gävle. Det skedde genom offentliga möten, petitioner och skriftliga protester.

 

Gefle Arbetareklubb får framför allt betraktas som en radikal påtryckningsgrupp och en propagandacentral för nya idéer. Den fungerade både som diskussionsklubb och politiskt organ. Det senare gäller framför allt verksamhetsåret 1887, då klubben på allvar räknades till arbetarkorporationerna i Gävle.

 

Det stöter på vissa svårigheter att identifiera arbetarklubben politiskt och ideologiskt. I en notis i Socialdemokraten den 5 november 1885 meddelades visserligen att några arbetare i Gävle ämnade “bilda en socialdemokratisk klubb”. 27)

 

Flera av de ledande i Gefle Arbetareklubb var dock uppenbarligen mer liberalt än socialdemokratiskt sinnade.

 

Klubbens bevarade program ger inte mycket vägledning. Det innehåller bland annat krav på allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, enkammarsystem, progressiva inkomst- och arvsskatter, 10-timmars arbetsdag, förbud mot barnarbete, förbättrad arbetsskyddslagstiftning. Programmet var alltså allmänt radikalt, det kunde lika gärna vara liberalt som socialdemokratiskt. 28)

 

En genomläsning av klubbens protokoll (noggrant förda diskussionsprotokoll) visar att det fanns en kärna av socialistiskt sinnade medlemmar. Eftersom de radikala socialistsympatisörerna uppenbarligen var mer aktiva, måste dock betonas att ställningen mellan dessa och icke-socialisterna lätt kan tolkas så att de förra hade övervikt; något som inte behöver vara fallet.

 

Vid några tillfällen diskuterades orsakerna till “arbetarnas betryckta ställning”. I debattinläggen förekommer sporadiska inslag av marxistiska teorier som lönelagen, kristeorin, läran om mervärdet och utarmningsteorin. Ett citat är belysande: “arbetarna äro som en handelsvara i kapitalistens hand, ju större arbetskraft det är, desto mindre är efterfrågan — ohejdad konkurrens och öfverproduktion genom maskintillverkningen orsakar arbetsbrist och sjunkande löner”. 29)

 

Upphovsmannen till detta yttrande var faktorn E. Lundin, klubbens andre ordförande. Han kan dock knappast räknas som socialist, vilket framgår av andra yttranden — och handlingar — av honom. En annan debattör, portvakten A.P. Eriksson, — intiativtagare till Brantings Gävletal — var dock utan tvivel socialist, han skrev under signaturen Saul i Socialdemokraten. Han beskrev vid ett tillfälle, hur proletariatet växte och eländet ökade och framhöll vikten av att arbetarna organiserade sig. 30)

 

Även smeden C.L. Lundberg, senare ordförande i Gefle Arbetareförbund, som 1889 anslöt sig till socialdemokratiska partiet och under två perioder var medlem i Socialdemokratiska partiets verkställande utskott, betonade vikten av att arbetarna organiserade sig:

 

 

“Så länge den fria konkurrensen får ostört florera; så länge minoritetsväldet är rådande och har makten att utsuga den producerande massan av folket, så länge kan vi ej hoppas på vår ekonomiska förbättring”. 31)

 

Kris- och utarmningsteorierna kommer igen i den resolution Gefle Arbetareförbund, en arvtagare till arbetarklubben med i stort sett samma ledande personer, antog i januari 1890: “Den ökade fattigdomen har sin grund i den hastigt framåtgående utvecklingen på maskinteknikens område och förbättringen af arbetsmetoderna i och för öfrigt, hvarigenom den menskliga arbetskraften göres mer och mer öfverflödig och derigenom arbetslösheten större och stående.” 32)

 

Marxistiska idéer hade alltså vunnit insteg i Gefle Arbetareklubb. Några ideologiska uttalanden i stil med ovan refererade finns inte i den liberala arbetarföreningens protokoll. Men den rent ideologiska debatten i arbetarklubben kan knappast sägas ha väckt något större intresse. Få yttrade sig vid de fåtaliga debattillfällena och de som yttrade sig tycks ha gjort det pliktskyldigast. De verkar visserligen relativt väl insatta i den marxistiska teorin, men några försök att tillämpa den på aktuella politiska problem gjordes inte. Klubbmedlemmarna var mer intresserade av rösträtten, arbetstiden och tullfrågan. I januari 1886 ägde två stora debatter rum i rösträttsfrågan. I februari samma år diskuterades arbetstiden under stor uppslutning. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att det inte vid något tillfälle förekom antydningar att allmänna rösträtten endast var ett medel för att nå ett mål — det socialistiska samhället. Inte heller kan man märka någon tendens att anlägga revolutionära tankegångar när det gällde att lösa problemet med arbetstiden. 33)

 

Både allmän rösträtt och tiotimmars arbetsdag upplevdes alltså som mål i sig. Den “dubbelhet i den socialdemokratiska argumentationen”, som Tingsten talar om, fanns inte i Gefle Arbetareklubb. Revolutionism var medlemmarna helt främmande inför, liksom de var ganska likgiltiga inför den marxistiska doktrinen.

 

I rösträtts- och arbetstidsfrågorna visade debattörerna en verklighetsförankring som saknades i den rent ideologiska debatten. Problemen genomlystes utifrån personliga och vardagliga erfarenheter. E. Lundin exempelvis hävdade att den stora massan först borde bli mer upplyst, innan allmän rösträtt kunde genomföras. A.P. Eriksson ansåg, att allmän rösträtt inte kunde genomföras än på några år; “nykterheten borde vinna större genklang bland arbetaremassorna, dessas fullständiga sammanslutning i starka fackföreningar” skulle göra de maktägande medgörligare.

 

Det råder ingen tvekan om att arbetarklubben var radikal, att den ville förändra samhället till det bättre. Det är typiskt att man även gjorde ett enhälligt uttalande för allmän rösträtt även för kvinnor — alla socialdemokratiska organisationer var inte så framsynta på den tiden. Det skedde sedan en kvinna, fru Forssius, med kraft framhållit att visserligen var “en del kvinnor . . . försoffade”, men “andra besitta en klar blick och god omdömesförmåga samt då de riktigt insatt sig i de nya förhållandena, de visat sig fullt lika pålitliga och karaktärsfasta som männen.”

 

Medlemmarna i Gefle Arbetareklubb strävade efter ett politiskt och socialt rättvisare svenskt samhälle. Men de var helt ointresserade av att detta skulle förverkligas på grundval av en främmande, obegriplig och orealistisk teori eller med hjälp av blodigt våld. När Hjalmar Branting höll sitt Gävletal inbjuden av klubben bör han rimligtvis ha förstått detta. Dummare var han inte.

 

LENNART ÖDEEN

1. 1. NP 25/10 1886.

2. 2. NP 27/10 1886.

3. 3. NP 1/11 1886.

4. 4. Talet återges i Branting, Socialism och demokrati och Branting, Tal och skrifter 1.

5. 5. Z. Höglund, Hjalmar Branting och hans livsgärning I s. 195f.

6. 6. H. Tingsten, Den svenska socialdemokratins idéutveckling I s. 150ff.

7. 7. Höglund a.a. s. 82. G. Magnusson, Hjalmar Branting i närbild s. 8 f. och 11.

8. 8. I. Sundvik. Branting eller Palm? s. 36.

9. 9. Magnusson a.a. s. 14.

10. 10. Sundvik a.a. s. 36f.

11. 11. Sundvik a.a. s. 38.

12. 12. Sundvik a.a. s. 41.

13. 13. Sundvik a.a. s. 44.

14. 14. Sundvik a.a. s. 49.

15. 15. Sundvik a.a. s. 64.

16. 16. Sundvik a.a. s. 67.

17. 17. Sundvik a.a. s. 67ff.

18. 18. Sundvik a.a. s. 74.

19. 19. Sundvik a.a. s. 90ff.

20. 20. Sundvik a.a. s. 107ff.

21. 21. Sundvik a.a. s. 111 och 119.

22. 22. Sundvik a.a. s. 128f.

23. 23. Sundvik a.a.-s. 136.

24. 24. Kort öfversiktöfver arbetarrörelsen i Gefle 1885-1905 s. 1. N.S. Norling, Episoder och data s. 10. Palms tal uppfattas ofta som en kraftig stimulus för den moderna arbetarrörelse sen i Gävle. Ex: “De socialistiska idéerna började ge- – syra hela arbetarklassen för ett 60-tal år sedan och säke: gen var det också många byggnadsarbetare, som fingo > impulser till organisation vid det första socialistiska föredraget i Gävle, det som Aug. Palm höll på Brynäsberge; i juli 1885.” (Byggnadsträarbetarna i Gävle. Historik vid 50- årsjubileet 1947 s. 47.) I “Jubileumsskrift 50 år. Svenska metallindustriarbetareförbundet avd. 2 i Gävle” uppges på s. 9 att järnarbetarnas fackförening bildades efter ett föredrag av mäster Palm. Även i en artikel i Arbetarbladet den 18 maj 1946 med titeln “Fackföreningsrörelsen i Gävle och dess utveckling under 60 år” anges Palm som inspirationskälla vid tillkomsten av dessa båda första fackföreningar i Gävle.

1. 25. Norling, De stora folkrörelsernas historia s. 599.

2. 26. Någon matrikel finns inte bevarad. I Socialdemokraten 31/12 1886 uppgavs medlemsantalet i klubben till över 100. Medlemsantalet i arbetarföreningen angavs i Gefle Arbetareförenings Protokoll 10/1 1886 till 877.

3. 27. Socialdemokraten 5/11 1885.

4. 28. Gefle Arbetareklubbs program.

5. 29. Gefle Arbetareklubbs Protokollsbok 21/3 1886. Under vintern 1885-86 pågick “ideologiska följetonger” i Socialdemokraten och Folkets vän, där de ovannämnda teorierna behandlades.

6. 30. Gefle Arbetareklubbs Protokollsbok 15/1 1887. Betydelsen av arbetarnas organisationssträvanden betonades ofta i Socialdemokraten och Framtiden.

7. 31. Gefle Arbetareklubbs Protokollsbok 2/10 1887.

8. 32. Gefle Arbetareförbunds Protokollsbok 5/1 1890.

9. 33. Gefle Arbetareklubbs Protokollsbok 11/1 1886,18/1 1886, 21/2 1886.

—————-

Publicerat av Lisse-Lotte Danielson 2014-09-14 för Gavledraget.com