MÅRTEN HELSING, TURKARNA OCH EUROPAS FRED 1559 |
Förlag: Gästriklands Kulturhistoriska förening
Publicerat 3 november 2004
På 1500-talet fick Mårten Helsing, en bondpojke från Ljusdal, sin utbildning vid Gävle lärda skola. Han fortsatte vid tyska universitet, och sedan självaste Filip Melanchton rekommenderat honom till Gustav Vasa och prisat hans lysande begåvning och kunskaper i latin, grekiska och hebreiska, gjorde han en raketkarriär som hovsekreterare och diplomatiskt sändebud.
1560 uppvaktade han drottning Elisabeth i England med ett visserligen misslyckat frieri för kung Eriks räkning. Ett par år senare deltog han i liknande friarresor till Maria Stuart i Skottland. Efter allt att döma hade Mårten Helsing sitt finger med i spelet, redan när Gustav Vasa inrättade stift och prästskolor i Gävle och Stora Tuna.
Med tiden sattes han av Erik XIV att omarbeta Peder Swarts krönika men råkade vid något tillfälle 1568 i dispyt med kungen och blev skändligen nedstucken av denne.
I unga år studerade Mårten också i Frankrike. För att lära sig franska översatte han – mest för nöjes skull! – till latin år 1559 ett stort och pampigt tal som en fransk parlamentsadvokat Guillaume Aubert riktat till den franske kungen, i anledning av den fred som just slutits med England. Allt tyder på att Mårten Helsing aldrig lärde sig att tala franska. Men förmågan att läsa och förstå skriven franska, lärde han sig på det sätt som för honom var naturligast. Det skedde så att säga bakvägen, via latinet. Från latinet gissar han sig till, vad den franska texten betyder och lyckas i huvudsak förträffligt. När kunskaperna sviktar, tråcklar han fritt på egen hand. Ty Cicero och den klassiska retoriken har han förstås på sina fem fingrar.
Allt detta framgår av den genomgång som latinkulturens storslagne värnare och vårdare i Gävle, förre rektorn och latinlektorn Alf Uddholm ägnat talet. Med utgångspunkt från handskriftsmaterial i Bibliothèque Nationale i Paris har han i en fascinerande liten bok Mårten Helsing, turkarna och Europas fred 1559 utförligt kommenterat Mårtens språkliga bedrifter, samtidigt som han presenterat en egen svensk översättning av hela talet.
Auberts “Fredstal” syftar till att visa det onödiga i att furstar öppnar krig för att slita sina tvister. Krig är principiellt av ondo, och författaren sparar inte på krutet när han skildrar krigets fasor. Man kan nästan tro, att Aubert i andanom förutsett FN och internationella skiljedomstolen i Haag, när han föreslår att tvister mellan länder helst bör slitas med fredliga och juridiska medel. Bara på en punkt sviktar hans fredsvilja, och det är när han kommer in på turkarna och “de otrogna”. Att kristna furstar öppnar krig mot muslimer, anser han fullt begripligt. President Bush, som i Guds namn inledde ett korståg mot ondskans imperium österut, skulle nog inte känna sig helt bortkommen i denna fromma 1500-talsprosa.
Också Mårten Helsings latinska version av ett annat franskt arbete, Antoine Geuffroys skildring av “Storturkens hov“, har Uddholm gjort sig mödan att utförligt kommentera och översätta till svenska. Handskriftsmaterialet är för denna skrift tillgängligt i KB i Stockholm. Den här gången rör det sig om en europé, som länge vistats i Turkiet och som på 1540-talet berättar om sultanens seralj i Konstantinopel. Maken till mustig kulturhistorisk rapport får man leta efter. Ingående beskrivs sultanens hovhållning, förvaltning, krigsväsen, hem- och familjeliv. För den som någon gång vandrat runt i sultanens praktfulla palats i Topkapi i Istanbul och studerat eunuckernas och hustrurnas logi, sultanens audienssalar eller janitsjarernas kaserngårdar, är det lätt att känna igen sig. Det står fullt klart, att beskrivningen träffar på kornet.
ALF UDDHOLM
Källa: Vasaskolan – Gevaliensis
——————————
Publicerat 2014-08-16 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget
