Dokumentärromanen Borgmästaren berättar historien om Zacharias Anthelius. Hans leverne och val i livet, hans sorgliga öde och grymma, alltför tidiga död.
I april 1615 tar Zacharias Anthelius sin magisterexamen vid det ärevördiga universitetet i Graz i Österrike. Därmed sätter han punkt för en peregrination – en studieresa i utlandet – som varat i över tio år. En yngling när han reste ut, nu kommer han hem en mogen man – en annan man än den han var när han for. Och det är till Gävle han kommer. Den familj han har finns här, liksom en arbetsuppgift att ta itu med när studierna är avslutade.
Vad är det för slags stad Zacharias Anthelius kommer till den här sommaren 1615? En stad full av liv och lukter. Kring slottet kryllar det av tjänstefolk, pigor, drängar och soldater, i gårdarna bor hantverkare med familj, lärlingar och sina djur, de fina köpmansgårdarna med stora hushåll. Här finns båtbyggare, sjömän, handlare, knektar, utländska köpmän och fiskare. Om det är en varm sommar – kanske oavsett temperaturen – måste det ha legat en tung doft över ån och stan. Fisk. Tjära. Avfall. Kryddor.
Det är inte en särdeles stor stad. Några sådana finns knappast i Sverige vid den här tiden som brukar kallas tidigmodern, det vill säga innan Sverige blir en stormakt. I hela landet – som ju inkluderar Finland men å andra sidan saknar både Skåne, Halland och Blekinge, liksom Gotland, Jämtland och Härjedalen – bor kanske en halv miljon människor totalt. Någon riktig huvudstad, i bemärkelsen en stad där rikets makt har sitt permanenta säte, har Sverige inte haft. Fram till nu har det varit brukligt att kungen, hovet och makten flyttat från slott till slott allt efter behov. När skafferiet är tömt på ett ställe har hovet och förvaltningen dragit vidare till nästa. Så kan inte ett modernt rike skötas anser kungen och hans kansler, den driftige Oxenstierna. Nu ska Stockholm vara Sveriges huvudstad och staden ska gynnas till varje pris så att den kan växa. Men inte ens Stockholm har mer än 10 000 invånare. Om ens det. Och Gävle når inte över 2 000.
Gävle stad tillhör änkedrottningen Kristina. Hon som var född prinsessa av Holstein Gottorp och en gång fått motta ett frieri från kung Sigismund av Polen, men som istället blivit gift med den hårdföre hertig Karl, Gustav Vasas yngste son. Han som så småningom blev Karl IX av Sverige. Vid sitt giftermål hade Kristina fått Gävle, hela Gästrikland och inkomsterna från det rika laxfisket i Älvkarleby som sitt livgeding. Inte för att hon tillbringade mycket tid i sin stad. Det räckte att inkomsterna kom in som de skulle, i övrigt har änkedrottningen andra intressen och plikter, sådant som kräver hennes uppmärksamhet och närvaro. Hon behövs bättre i Nyköping som är ”huvudstad” i yngste sonen Karl Filips hertigdöme.
Det är på Nyköpings hus hon vistas mest och där sköter hon sonens affärer, bevakar hans intressen och försvarar dem mot den äldre sonen, kung Gustav II Adolf som har ett konstant behov av pengar – inte minst till sina krig. Han ogillar hertigdömet och sneglar en hel del åt Sörmland till.
Nu är det sommaren 1615 och Zacharias Anthelius kommer alltså till Gävle, som är en liten men alls inte obetydlig stad. Här finns Gävle hus, byggarkonungen Johan IIIs märkliga skapelse: ett slott som också är en kyrka, slott och kyrka i ett. På Gävle hus vistas ofta kungens fogde, för Gävle är ett slags sista utpost. Sverige ligger liksom söderut, norrut finns bondbyar, någon enstaka småstad och en oändlighet av skogar och outforskad lappmark. Gävle har också tillgångar. Strömmingsfisket, som Gävleborna svartsjukt bevakar och betraktar som sitt. Genom sitt läge är staden en port mot världen och marknaden för handelsvarorna som utgör Sveriges rikedomar, alla dessa råvaror som hämtas ur skog och mark. Trä och hudar och pälsvaror och tjära och inte minst produkterna från Bergslagen – järn och koppar. Visserligen får Gävle, i likhet med alla städer som inte var Stockholm, föra en ständig kamp för sina privilegier och rätten att handla med utlandet. Huvudstaden ska ju gynnas, helst ska all handel ske via Stockholm för tullarnas och skatterna skull. Hotet att reducera Gävle till en ren stapelstad var återkommande.
Staden är grupperad kring ån, livsnerven. Bebyggelsen är småskalig, här liksom i landet i övrigt finns knappast några stenbyggnader annat än slott och kyrkor. Det är låga envåningshus med torv på taket – bondgårdar, fast i stan. Och även det är det si och så med. Tio år tidigare – 1605 – har Gävle drabbats av en av sina många förödande stadsbränder och elden har gått hårt fram med träbebyggelsen. En del är återuppbyggt men det finns tydliga sår som sticker i ögonen och påverkar livet i staden.
Men tidvis vistas ändå änkedrottning Kristina i Gävle och då stiger hoppet om förbättringar och lättnader hos stadens befolkning. Och kanske är det då änkedrottningen och får ögonen på Zacharias Anthelius.
”Om änkedrottningen hade kommit för att stanna skulle det bli
många förändringar. Är det vad hon vill, tänkte Zacharias där han
gick bakom mäster Rotger, och är det i så fall något jag önskar?
Gävle tillhörde änkedrottning Kristina. Hon hade fått staden
med en tämligen stor omnejd som förläning vid sitt giftermål, men
mycket tid hade hon inte tillbringat här. Hennes plikter hade funnits
på annat håll och det var inte tu tal om att staden blivit försummad.
Fastän det hade gått tio år sedan stadsbranden stod kyrkan fortfa-
rande i ruiner, svart och utbränd, och skolan som elden också tagit
huserade i ett lånat hus.
Reparationer. Förändringar och förbättringar var en upplyftande
tanke. Ett sådant arbete, tänkte han, en rejäl uppgift att sätta axeln
till skulle jag inte ha något emot.
Bron låg vid det ställe där ån ändrade karaktär. Uppströms fors-
ade vattnet fram vitt och upprört i sin steniga fåra och högst upp där
strömmen var som allra livligast låg kvarnar och garverier. I höjd
med kyrkan lugnade sig vattnet, härifrån var det farbart ända ut till
havet. Här blandades den brända lukten av tjära med lukten av hav
och fisk och de unkna pustarna som garverierna släppte ifrån sig.
Två pinasser låg förtöjda framför slottet, en ström av tungt lastade
män var på väg upp och åt andra hållet gick de med rakare ryggar.
Hovsekreteraren klev ut på bron bredbent, för regn och allsköns
slask som vattnet förde med sig hade gjort träet såphalt.
Hon har planer, tänkte Zacharias Anthelius, det är uppenbart. Ett
rutmönster av byggställningar täckte slottets fasad, ända upp till ta-
ket. Kung Johans märkliga Gävle hus, inte särskilt stort, inte påfal-
lande elegant. En kub, byggd av väldiga stenblock som brutits ur
berget där det stod. Ett mittorn och fyra små hörntorn, det var hela
utsmyckningen. Ändå ägde det en viss skönhet, tyckte han. Det var
förstås ingenting mot något av de mäktiga palats som Zacharias hade
sett i Europa. Sådant fanns över huvud taget inte här. Zacharias fann
Sverige generande torftigt i sin fattigdom.
Gävle hus hade aldrig blivit färdigbyggt, men det var redan på
väg att förfalla. Regnet hade kunnat söka sig in genom trasiga tak-
pannor, väder och vind var på god väg att ruinera slottet. Men nu
skulle det få ett nytt spåntak. Synen fyllde honom med iver. Och
arbetsvilja.
Det fanns något annat med slottet att beundra. I det hade kung
Johans strävan efter enighet snarare än söndring fått ett märkligt ut-
tryck. Han hade byggt ett slott som var palats och kyrka i samma
byggnad. Inte slott med en kyrka, inte en slottskyrka utan ett kyr-
koslott. Det var beundransvärt och därför vackert.”
1615 heter Sveriges kung Gustav II Adolf. I fyra år har han suttit på tronen, den som han ärvde som 17-åring när hans far, Karl IX, dog. Men Gustav Adolf är inte oomstridd. I många länder ute i Europa – inte minst de katolska och det är de flesta – anser man att Sveriges rättmätige kung heter Sigismund. Sigismund, säger man, har bestulits på sitt arv. Men Sigismund är katolik – och i Sverige har man infört lutherdomen. Det är Gustav Adolfs legitimitet: att han har den enda rätta tron, Sigismund är papist.
Det land Gustav Adolf har ärvt må vara stort till ytan, men det är fattigt och futtigt. En avkrok i världen. Men Gustav Adolf har ambitioner för sig och sitt land, precis som hans far hade. Ille faciet hade kung Karl sagt – han ska gör’at. Det var sonen Gustav Adolf han menade och det ämnar Gustav Adolf leva upp till. Likt farfar Gustav Vasa och fadern är han hetsig till humöret, målmedveten, hårdför och outtröttligt driftig.
Chansen kommer när det utbryter krig i Europa, det som så småningom ska bli trettioåriga kriget där skiljelinjen kommer att gå mellan religionerna. Där stiger Gustav Adolf och Sverige in på protestanternas sida och medan arméerna under 30 år marscherar kors och tvärs genom Tyskland och skövlar, förs ofantligt rika byten hem till Sverige. De är de rikedomarna som bygger upp landet och gör Sverige till en stormakt. Men där är vi inte än.
1615 har Zacharias Anthelius hunnit bli 32 år gammal. Han har rest runt i Europa, sett och bott i stora städer. Städer där husen är byggda i sten och är tre, kanske fyra våningar eller fler. Städer med flera kyrkor som alla är lika stora själva domkyrkan i Uppsala. Han har sett världen, mött alla sorters människor och fått idéer. Han har lärt och förstått. Innan han reste ut hade Zacharias Anthelius tillbringat ett år vid det lilla just återöppnade och högst omärkvärdiga universitetet i Uppsala. Inte mycket att jämföra med det han senare fått uppleva.
Nu har han fått en tjänst vid trivialskolan i Gävle. Trivialskola är mellantinget mellan barnskola och universitet, närmast en föregångare till Gävle Högre Allmänna Läroverk – eller Wasaskolan om man så vill. Han har börjat som magister men direkt upphöjts till conrektor – biträdande skulle vi säga idag. En onödigt blygsam befattning skulle man kunna tycka, med tanke på hans meriter. Men Anthelius har sina skäl. Det finns en orsak till att han inte strävar efter ett högre ämbete, liksom han har sina skäl att komma just till Gävle – och till att han väljer att stanna och inte återvända ut i Europa.
”Det var kallt i salen trots att det eldades i den manshöga eldstaden,
kallt som ett källarvalv och inte mycket ljusare. Brasan och ett par
vaxljus på bordet förslog inte långt och de bortre delarna av salen låg
i dunkel. Drottningen satt i en högryggad stol, nära men inte allde-
les intill bordet. Där satt istället två personer som Zacharias kände
väl: hovkanslern Chesnecopherus och Hennes Majestäts predikant,
Johannes Wattrangius. Alla hade blickarna riktade mot Zacharias.
Drottningen besvarade hans bugning med en handrörelse som var
så sparsam att den skulle ha gått honom förbi om han hade så mycket
som blinkat. Hon var en högväxt kvinna, rak i ryggen som ett lod, i
sin fulla kraft trots att hon passerat 40 år. Dragen var rena men skar-
pa, håret under den pärlbroderade hättan var rödbrunt som tallbark.
En rävhona. Hon bar en svart klänning av enkelt snitt, men eldens
lågor spelade i sidenvecken och avslöjade sammetslivets broderier i
guld och silver. Hon mätte sin undersåte med kylig blick, som en
man.
– Mäster Zacharias har funnit sig väl tillrätta i Gävle. Strävt, näs-
tan missnöjt. Zacharias bugade och gjorde en ansats att svara, men
där var den sparsamma handrörelsen igen. Det var ingen fråga,
drottningen hade inget intresse för svaret.
– Många i mästers ställe skulle välja att gå i kyrkans tjänst, följa i
er salig fars och bröders fotspår.
En befängd tanke kom för Zacharias: att Hans – eller Niurenius –
hade talat med henne. Ers Majestät, tala med Zacharias, få honom att ta
sitt förnuft till fånga, beordra honom om det krävs …
Hon nickade mot sin kansler.
Nils Chesnecopherus – doktor Nils – som hade varit en trogen
tjänare och ett villigt vapen åt salig kung Karl och nu gjorde samma
tjänst åt änkedrottningen. Han var vass som en lie, högdragen, inga
av uppkomlingens manér saknades. Likt snigeln lämnade doktor
Nils ett spår, en sträng av hängivna fiender.
– Det valet skulle många göra, medgav Zacharias.
– Men kyrkan lockar inte mäster Zacharias?
Nej, det gjorde den inte. Hans röst var stadig.
– Mäster har studerat och avlagt examen i Helmstedt.
Så var det. Han hade börjat sina studier vid Academia Julia i
Helmstedt – Tysklands första protestantiska universitet – 1605. Och
efter examen där, hade han återvänt till Sverige? En impuls grep
Zacharias: att svara ja. Det var frestande att låta den versionen råda,
enkelt och praktiskt, men nej. Från Helmstedt hade han så småning-
om rest vidare och studerat vid flera andra akademier. Sin magister-
examen hade han avlagt vid universitetet i Graz.
Under ett ögonblick var den sprakande elden allt som hördes, då
och då sköt kvistarna små skott som ekade i salen.
– Hos jesuiterna?
– Ja, hos jesuiterna.”
Förutom Helmstedt har han studerat i Altdorf i Tyskland, men också vid det förnämliga kollegiet i Olmütz, en stad som ligger i dagens Tjeckien alldeles nära den polska gränsen. Känt som ett av jesuiternas mest framstående universitet. Tiden i Graz levde han på ett stipendium från drottning Anna av Polen och säkert hade drottningen gärna sett att den begåvade svensken skulle fortsätta sina studier vid Collegium Germanicum i Rom och bli präst.
Det skulle i och för sig inte ha varit märkligt om Zacharias Anthelius gjort ett sådant karriärval. Han kommer från en familj av präster; fadern var kyrkoherde i Nordingrå i Ångermanland, en äldre bror – Erik – var kyrkoherde hos de sturska bergsmännen vid Kopparberget fram till sin död några år tidigare. Och så broder Johannes som är Gävles kyrkoherde. Johannes hade börjat sin karriär som professor i astronomi i Uppsala och rektor vid universitet, men funnit att varken stjärnorna eller den akademiska världen var en tillräckligt trygg födkrok i det tidiga 1600-talets Sverige. Och så hade även han satsat på teologin och kyrkan istället.
Idel präster bland Anthliusarna. Men Zacharias är inte lockad av ett liv inom kyrkan, av att följa i faderns fotspår för att det ska så vara. Han tror på den fria viljan. Han är en ny sorts människa, som fram till den här tiden knappast har funnits i Sverige. En ny klass av ambitiösa ofrälse, präst- och borgarsöner som hade fått en särdeles gedigen utbildning – språk, juridik, retorik, logik, inte bara teologi – en bättre utbildning än många adelssöner och därför är lämpade att bli ämbetsmän i den förvaltningsapparat som är under uppbyggnad. I det eftersatta Sverige finns ett skriande behov av män som Anthelius.
Vad för slags man var Zacharias Anthelius? Varmt religiös och uppriktig i sin tro, så mycket kan vi vara säkra på. Känslosam och aningen dramatisk så som tidens sed var; det var modernt att falla i gråt och bli upprörd. Att vara mån och sin värdighet var också en trend i tiden, och Anthelius var en man av sin tid. Lättstötthet var en nationalsport. Man bråkade, processade, tog till knytnävarna eller värjan för minsta småsak.
Fåfängan var epidemisk. För varje år blev hattarna större och rosetterna fler, tills modet – som så ofta – slog över i sin motsats och ”den lilla svarta” blev modern. En känslig man, uppriktig, en skicklig ämbetsman – det omdömet finns bevarat i flera källor från tiden. Kanske var han också lite sjuklig (från tiden ute i Europa?) eller också var det bara något som broder Johannes hävdade för att försöka hjälpa och rädda sin bror.
Det finns mycket vi kan veta om Zacharias Anthelius, en del som vi kan gissa – och ännu mycket mer som vi inte har en aning om. Han kommer till Gävle, får en tjänst och blir kär. Det är hans egen förklaring inför kungen och riksrådet till varför han stannar i Sverige: han blir kär. Han hittar sig en hustru i Gävle: Engel Kröger, som är dotter till en rik köpman från Rostock i Tyskland.
Oavsett vad han vill – änkedrottningens kallelse kan han inte avvisa. Hans vistelse vid trivialskolan i Gävle varar inte ens ett år innan han kallas att tjäna vid hertig Karl Filips hov i Nyköping. Där blir han kvar i flera år tills han på nytt kallas, den här gången för att bli kungens man i den bekymmersamma staden Tälje som i likhet med Gävle kämpar en ojämn kamp mot Stockholm för sina privilegier.
Och så går så småningom Zacharias Anthelius – den skicklige ämbetsmannen, mannen som skulle allt bestyra – obönhörligt mot sitt öde (död 1624).
Tina Westerlund
Publicerat av Lisse-Lotte Danielson för Gävledraget, 2013-08-03
—————-
