Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.
Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar
Hos handelsman vid Kungsgatan där Upplands-bönderna samlades
Den 24 augusti 1752 avmättes en större tomt efter Södra Kungsgatan i den trakt, där Övre Bergsgatan nu mynnar ut i stadens stora genomfartsled. Av tomtens 2563 5/8 kvadratalnar tillhörde 1500 kvadratalnar längst i söder privat ägare, medan resten eller 1063 5/8 kvadratalnar ansågs som stadsjord och enligt en anteckning i 1758 års tomtbok blev “svarvaren Myrtenberg tillagd att emot tomtören bebo”. Sistnämnda areal, som fick numret 145 sedermera nr 217 i stadens l:a kvarter, kom med tiden att ingå som del i kvarteret Åldermannen 10 med adress Södra Kungsgatan 17.
Svarvare Sven Myrtenberg (L ca 1718, d. 1797) eller Mörtenberg, som hans namn också ibland skrives, tycks ha bebyggt sin tomt ordentligt, så att han också kunde hyra ut lägenheter åt andra. Under en lång följd av år tycks bland hans hyresgäster ha funnits timmerman Olof Strandqvist (f 1730), bördig från Valbo och sedan 1755 gift med Brita Sandin. Tomtbokens knapphändiga uppgifter tycks tyda på, att denne Strandqvist så småningom köpt fastigheten av sin värd, en transaktion, som under alla omständigheter måste ha ägt rum före 1791. Där i gården föddes sannolikt också Strandqvists söner Olof (f. 1758) och Petter (f, 1762), som båda i unga år gick till sjöss och arbetade sig upp till styrmän, Petter dog sotdöden hemma i Gävle 1789, medan brodern Olof mötte sitt öde i Medelhavet några år senare, och över honom hölls själaringning i hemstadens kyrka i februari 1795.
Två år tidigare (1793) hade deras fader sålt sin Södergård till åkaren Eric Hemström (f. 1747, & 1824), vilken emellertid 1815 överlät den till sin måg kofferdistyrmannen Frans Baude (f, ca 1773), gift med Hemströms äldsta dotter Brita Lisa (f. 1782). Till grund för överlåtelsen låg en formlig köpehandling, enligt vilken Baude skulle betala sin svärfader 40 rdr banco för gården, men samtidigt förband sig att hålla Hemström och hans hustru med fri bostad, föda och omvårdnad till döddagar. Tomten omfattade då 1008 kvadratalnar, varifrån “på södra sidan, mot skomakaren Forsbergs änkas tomt nr 218, till Övre Bergsgatan, som efter projekt på regleringskartan i rät vinkel mot Södra Kungsgatan däröver (dvs över tomten) kommer att öppnas, avgår 430 kvadratalnar”. Övre Bergsgatan var sålunda vid denna tidpunkt ännu ren tomtmark.
Redan fem månader efter överlåtelsehandlingens undertecknande avled styrman Baude i juni 1815, men änkan gifte snart nog om sig med en skomakare Johan Zacharias Boman (f. 1791) och gården stannade kvar i familjens ägo ända till 1836. Några år tidigare (1830) tillades tomten 160 kvadratalnar stadsjord “tills vidare och intill dess större eller mindre del därav möjligen kan behövas för reglering, då allt återlämnas och bortflyttas utan ersättning”. Denna extra tilldelning kunde ske genom styckning av en gammal kålgård (n:ris 219 och 219 1/2), vilken fördelades på åtta kringliggande tomter.
1836 inköptes tomten av handlanden E. G. Nordqvist för 1000 rdr riksgälds, och ett halvt år senare utökade Nordqvist sin egendom genom att inköpa även halva den närliggande tomten nr 218, varpå båda tomterna sammanslogs till den enhet, som sedermera blev Åldermannen 10. Därmed var den fastighet bildad, som i fortsättningen jämnt 100 år framåt blev platsen för en av Söders mest bekanta speceri- och diverseaffärer och samtidigt en centralpunkt för alla de bönder, som söderifrån sökte sig in till staden med sina produkter.
Under de hundra åren hann denna affär visserligen byta ägare åtskilliga gånger, och under tiden växte den ut till en s.k. bondhandel av stora mått, där praktiskt taget alla slags förnödenheter fanns i lager. Den kullerstensbelagda gårdsplanen hade stort utrymme, och när nordupplandsbönderna på fredagskvällarna kom till staden med sina foror, var det liv och rusch både där, i butiken och på kontoret, där handelsman själv residerade. Där kunde de utvalda också få sig en tuting för att tina upp livsandarna efter resan, väl också som ett gott underlag för stundande affärer. Bakom disken portionerade de två bodbetjänterna, av folkhumorn kallade pepparkadetter eller strutsvarvare, ut varorna. Där salubjöds utsäde och kaffe i balar, gräsö-sik och salt ål och tusen andra saker, och ofta nog var kunderna så talrika, att även boddrängen fick rycka in för att hjälpa till med expedieringen.
På andra sidan gården hade handelsman sitt lysoljemagasin i en envåningsbyggnad, berättar överlotsen August Westerberg. För eldfarans skull var lysoljebutiken öppen endast under dagsljus. Där saluhölls gasolja, som var mycket eldfarlig och huvudsakligen användes till köksbelysning för att bättra på skenet från den öppna spisen. Lamphuset, som i regel var av mässing, påminde om en kaffepanna i miniatyr, men i stället för kaffepannans pip, fanns en sådan mitt på skruvlocket av ungefär en blyertspennas tjocklek. Genom pipen löpte en veke av löst ljusveksgarn, som sög upp oljan, och när veken antändes i övre ändan brann den med en låga ungefär som ett stearinljus. På en liten tunn kedja, fästad vid oljehuset hängde en fingerborgsstor huv, och när lampan skulle släckas, skedde detta på så sätt att den lilla huven placerades över pipen, efter vilken den var dimensionerad. Men hos handelsman kunde man också köpa fotogen “Water White” å 20 öre litern eller den något dyrare “Astraloljan” å 22 öre.
Strax ovanför lysoljemagasinet på Övre Bergsgatan låg ett annat magasin, utan fönster mot gatan, men med stora dörrar och över dessa järnlemmar med kraftiga hänglås. Måhända disponerades även detta magasin av handelsman, men för kvarterets småpojkar var dess ändamål förborgat.
Den siste handelsmannen, som där bedrev sin rörelse, var Adolf Lindström, som köpte gården 1926 för 55000 kronor, och behöll den till 1937, då den såldes till fabrikör Bror Haglund för 70000 kronor. Fem år senare fick fröken Kerstin Haglund huset som gåva, och tio år därefter inköptes det av Gävle stad för 135.000 kronor.
Den Wettersandska kryddgården som styrman Hangren bebyggde
Strax norr om den i kapitel behandlad tomten låg vid mitten av 1700-talet den s.k. Wettersands kryddgård, i stadens äldsta tomtbok betecknad nr 144 (senare 218 och 218 b). Även denna mark kom under århundradets senare hälft att exploateras för bebyggelse och den som först slog sig ner på tomten tycks ha varit styrman Erik Hangren (f. 1759). Den exakta tidpunkten härför är emellertid icke känd: kanske skedde det i samband med hans giftermål 1783 med Catharina Norberg ( f. ca. 1761).
Hangren började sin sjömansbana 1777 som båtsmansjung på ett gävlefartyg, rymde två år senare i Hull på ett engelskt skepp men återkom till hemstaden 1783. Efter att under de närmaste åren ha seglat som bästeman och styrman med gävlekofferdister trädde han i KM:ts tjänst som medelstyrman vid flottan i Karlskrona 1789 och där skötte han sig så bra att han tilldelas medalj “till belöning för bevist tapperhet under kriget med ryssen i Finland år 1790”. Efter kriget återvände han till handelsfottan och blev i april 1795 borgare och skeppare samt förde 1795-98 den lilla galeasen “Gamla Fru Elisabeth” (31 svåra läster). Sedan detta fartyg sålts i Stockholm sistnämnda år, seglade Hangren i fortsättningen som styrman till sin bortgång 1811.
Sedan Hangren förlorat sin maka gifte han 1791 om sig med Anna Cajsa Edwardt men redan tidigare hade han sålt gården på Gamla Söder till sjömannen Thomas Levander (f. 1754) en bondpojke från Älvkarleby som sedan 1777 varit till sjöss. Man kan väl gissa på att denna försäljning skett omkring 1787, det år då Levander gifte sig med Anna Strömberg (f. ca 1756). Själv fick Levander inte länge njuta av sitt gårdsförvärv ty liksom företrädaren på gården gick han 1789 i örlogsflottans tjänst och dog samma år i Karlskrona.
Två år senare gifte Levanders änka om sig, och husbonde på gården blev nu styrman Peter Norberg (f. 1765), infödd gävlebo och sjöfarande sedan 1782. Tio år varade hennes andra äktenskap, till julen 1801 blev hon änka igen, sedan Norberg drunknat.
Ännu några år behöll hon fastigheten, kanske i förhoppning om att sonen Lars (f. 1783) skulle övertaga dess skötsel, men ingen pojke med sjömansblod i ådrorna trivdes väl på den tiden i land, och Lars var inget undantag. Även hans håg stod till havet och på sensommaren 1806 kom underrättelse om att han i februari samma år hade drunknat i Irland.
Redan året förut (1805) hade modern emellertid på allvar börjat tänka på sin ålderdom och i januari 1805 sålde hon halva gården till politiegevaldigern sedermera brandsergeanten Anders Åslund (f. 1776). Köpet omfattade tre rum i gårdens norra del samt hälften i uthus, brunn, trädgård, m.m. och köpesumman uppgick till 140 rdr riksgälds eller 93:16 rdr specie.
Anna Strömberg måtte ha kommit väl överens med sin nye meddelägare i gården. I testamente hade hon förordat att hennes återstående gårdshälft vid hennes bortgång skulle tillfalla sjömannen Peter Sundström och dennes maka Anna Stina Hillberg men i oktober 1805 återkallade hon detta förordnande och upprättade en ny handling, ett gåvobrev på samma gårdshälft till brandsergeant Åslund jämte medgivande för honom att omedelbart få söka lagfart. I gåvobrevet heter det att hon som villkor skulle i sin återstående livstid njuta av familjen Åslund »föda, husrum, kläder, vård och all övrig bekvämlighet, ansett allt till fem skillingar fyra runstycken för varje dag”.
Det visade sig emellertid, att denna gårdshalva var pantförskriven för ogulden skatt och annan skuld till ett sammanlagt belopp av 35:12:9 rdr banco varför den | juli 1806 utbjöds på exekutiv auktion och därvid inropades av skeppstimmermannen Petter Hämberg för 125:24 rdr riksgälds eller 83:32 rdr banco, men Hämberg transporterade i sin tur köpet på Åslund som alltså i alla fall fick hela gården i sin hand.
Ännu en gång skulle dock de båda gårdshälftema komma att gå åt var sitt håll. I juni 1807 avyttrade nämligen Åslund den sistfångna gårdshälften till hustimmermannen Eric Wedin, som i sin tur 1837 sålde den till handlanden Eric Gustaf Nordqvist och därigenom kom denna tomthalva att sammanslås med granngården nr 217 (Se föregående kapitel!) som Nordqvist ett halvt år tidigare inköpt.
Sin återstående gårdshälft, som framdeles kom att beteckas som nr 218 a, avyttrade Åslund påföljande år (1808) till mätaren Anders Söderberg (f. 1781). Den övertogs sedermera av skomakaren O. Strandell, en släkting till Söderbergs hustru och kom slutligen efter ännu ett par ägarebyten över i fröken Johanna Lindes ägo genom testamentariskt förordnande av brädgårdsarbetaren Per Berg. Den inköptes av Gävle stad 1953 för 25000 kronor.
På denna tomt som på stadskartan hade beteckningen Åldermannen 11 fanns, innan 1950-talets stora saneringsvåg svepte fram över Gamla Söder, en liten envånings huslänga mot Kungsgatan. Huset inrymde två små affärslokaler, varav den ena sedan flera decennier tillbaka upptogs av en tobakshandel, som vid sekelskiftet förestods av en ung dam gemenligen kallad “Krut-Ida” på grund av att hon tidigare varit anställd i P. A. Klingmans kruthandel vid Södra Kansligatan 18. Hon blev sedermera maka åt sjökapten C. E. Thelin, då befälhavare på Sandvikens bogserbåt Betty.
I den andra butiken hade före sekelskiftet bagaremästare S. E. Göthe sin filial, och där öppnade gårdsägarinnan fröken Linde sedermera en karamellaffär. Hon övergick sedermera till homeopatyrket, och karamellaffären blev slutligen strump- och trikåvarubutik.
Då huset slutligen revs ner för att lämna plats åt den moderna högbebyggelsen påträffade rivningsmanskapet bland all annan bråte, som under tidernas lopp hopats på den lilla vinden, en tom medicinflasika, som på sitt sätt berättade ett stycke gävlehistoria. Etiketten var det gamla apoteket Lejonets och receptet var utfärdat av doktor Grape vars namn alltjämt lever kvar i Grapes sjukhem.
Söderpojken från Nedre Bergsgatan med “Tattare-Emma” som bravurnummer
Den 11 oktober 1751 avled i Gävle som fattighjon soldaten Mattias Menlös änka Anna Hansdotter på sitt 93:e år. Dödbokens knapphändiga anteckningar ger inget närmare besked om den bortgångnas ursprung eller närmaste släkt, än mindre om hennes tidigare avlidne man soldaten Menlös.
Det finns emellertid goda skäl att antaga, att Anna Hansdotter var en av de första innehavarna av den lilla stuga, som i början av 1700-talet tycks ha funnits på tomten Nedre Bergsgatan 12 eller Åldermannen 6, som sedermera blev fastighetens beteckning. En marginalanteckning i 1758 års tomtbok förklarar nämligen, att “Eric Åsberg köpt denna gård av hustru Anna Menlös som var soldaten Menlös änka från Västerbotten och köpt stuvan av postiljon Lars Östberg, som ärvt henne efter sin fader”.
Även om andra tolkningar icke helt kan uteslutas, får väl sistnämnda anteckning sannolikt tydas så, att stugans förste kände innehavare var postiljonen Lars Östbergs (d. 1739) till namnet okände fader.
Menlösens änka avyttrade som nämnts stugan till Eric Åsberg, vilket skedde i december 1736. Åsberg tituleras vid denna tidpunkt kofferdibåtsman, levde ännu 1750, men tycks ha avlidit före 1758, sannolikt redan före 1754, eftersom han icke finns nämnd i det sistnämnda år inrättade Sjömanshusets handlingar. Hans namn kan emellertid icke återfinnas i stadens dödböcker under 1750-talet, möjligen sammanhängande med att han avlidit på främmande ort — det var inte alltid så kinkigt med folkbokföringen på den tiden. I 1758 års tomtbok finns dock hans icke namngivna änka inskriven som gårdens ägare.
Nästa innehavare av gården var timmermannen Per Ågren, (f. ca 1728. d. 1799), bördig från Ockelbo. Han gifte sig 1779 med den betydligt yngre bonddottern Brita Berglund (f. 1758, d. 1828) från Järvsta i Valbo, men synes redan dessförinnan ha ägt fastigheten, ovisst från vilket år. Den blev sedan i denna familjs ägo till hustruns bortgång, då den efter att ha tillhört hennes sterbhus ett par år delades i två hälfter. Den ena av dessa tillföll Ågrens dotter Brita Greta (i 1782, d. 1833) och måg sjömannen Pehr Norlund (t 1787 d 1833), den andra såldes på auktion till sjömannen Nils Holmstedt (f. 1800).
Det dröjde emellertid inte många år, förrän de två gårdshälfterna återförenades. Norlund, som var krigsinvalid och därför njöt underhåll från Krigsmanshuset, dog en bråd död under midsommarhelgen 1833, och knappt två månader senare följde hans hustru honom i graven. En månad före Norlund hade också dottern Carolina Christina (f. 1825) ryckts bort i en förkylningssjukdom, och kvar av familjen var nu endast sonen Peter (f 1821). Efter flera tätt på varandra följande försäljningar kom den Norlundska hälften 1835 i händerna på kofferdiskepparen Eric Boqvist (f. 1791, d. 1846), som redan året förut inköpt även den Holmstedtska gårdsdelen.
Skepparen Boqvist var målareson från Gävle och hade som 15-åring börjat befara de sju haven. Efter ett mellanspel under krigsåren 1808 —1809 som ‘”befaren jungman i örlogsflottan” återgick han till tjänsten ombord i kofferdister, seglade från 1812 som konstapel resp. styrman samt blev 1822 borgare i staden och av rådman Blomgren kallad att föra galeasen ”Colon” (34 läster). Han seglade sedan omväxlande som skeppare och styrman till sin bortgång.
Fem år före sitt frånfälle sålde han emellertid sin gård på Gamla Söder till en järnbärare vid namn Eric Lundberg, och när såväl denne som hans maka fallit ifrån avyttrade arvingarna fastigheten till bryggeriarbetaren N. G. Pettersson vid dåvarande Porterbryggeriet för 1500 kr.
I den låga envåningsbyggnaden om 2 rum och kök, varav det ena rummet helt enkelt tillkommit genom en avbalkning av köket intill bakugnen, växte sonen Gustaf upp, vilken längre fram kom att bli känd som en av landets främsta vissångare. Efter några års studier i Gävle borgareskola fick den unge Gustaf Pettersson plats först i Forsner & Lindqvists herrekipering i hörnet av Drottning- och Rådmansgatorna, och sedan i Ankarlous inkassoaffär. På kvällarna gick den framåtsträvande ynglingen i aftonskolan, där han studerade teckning och byggnadsritning, och så småningom dök han en vacker dag upp i Sundsvall som biträde på sångargeneralen Österlunds arkitektkontor.
Gustaf Pettersson var begåvad med en god sångröst, och på sin nya arbetsplats fick han rika tillfällen att förkovra sig både i sång och ritning Snart kände han sig mogen att riktigt stå på egna ben, flyttade till Stockholm och etablerade sig i huvudstaden som arkitekt med byrå på Drottninggatan. Vid ungefär den tiden bytte han också bort sitt efternamn mot det mera välklingande Fonandern, blev medlen i det illustra backanaliska sällskapet “Par Bricole” och började fara land och rike omkring som vissångare med visan om “Tattare-Emma” som bravurnummer.
Då hade hans fader för länge sedan köpt sig en annan gård, en gammal tvåvåningsbyggnad i Spinnhusgränd, en blott kvarterslång gatstump ungefär mittemellan nuvarande Murénska badhuset och Gävle museum samt nästan parallell med Södra Centralgatan. Gården vid Nedre Bergsgatan hade i stället förvärvats av snickaren A. Eriksson för 2500 kr, och i den Erikssonska släktens ägo stannade den sedan ända till 1958, då den köptes av Gävle stad för 16500 kr.
Om Gävle stads enda nattkafé och smeden som kom till operan
En av de gårdar, som tätast bytt ägare under tidernas lopp, innan den slutligen raderades ut av 1950-talets storsanering, var fastigheten Södra Kungsgatan 13 eller Åldermannen 12. Liksom granngårdarna däruppe i backen torde den räkna sina anor från 1700-talets första hälft och kunde följaktligen inrangeras bland Gamla Söders yngre gårdar.
Som dess förste ägare nämner 1758 års tomtbok “Mårten Johanssons änka” utan att närmare ange några data eller ens hennes namn. Mera ingående forskningar ger emellertid vid handen, att hennes make med all sannolikhet är identisk med en baggarkarl med detta namn, vilken åtminstone så tidigt som 1727 återfinnes i mantalslängderna över invånarna på Söder. Han blev senare timmerman och torde ha avlidit någon gång på 1740-talet eller möjligen i början av 1750-talet.
Näste ägare av gården blev mätaren Anders Söderberg den äldre (f. ca 1725, d. 1802), som tidigare varit järnbärare, och vid sin bortgång var mätareskråets ålderman. Förmodligen tillträdde han gården någon gång på 1760-talet, och hans maka Malena Larsdotter (f. ca 1724, d. 1808) och barn behöll den efter hans frånfälle ända till 1807. Då bodde där även hans son, skomakaren Per Söderberg (f 1760) och hans måg Olof Strandell, jämte sina familjer. En annan av Anders Söderbergs döttrar, Christina, var gift med mätaren Anders Söderberg den yngre, ägare till granngården S. Kungsgatan 15 (Se föregående kapitel!)
1807 beslöt arvingarna sälja fastigheten på auktion. Den inropades av skomakaren Olof Lindman för 237:16:1 rdr banco, men kom redan 1814 i tullnären Herman Gröpplers ägo. Han innehade den dock endast två dagar (!), varefter han mot en mellanavgift av 1333 1/3 rdr banco bytte bort den mot fasta tomten nr 10 i tredje kvarteret till hovslagare Jonas Westins änka och övriga arvingar.
I den Westinska släkten stannade den sedan i jämnt femtio år, men sedan gick ägarebytena desto snabbare, och inte mindre än 16 personer hann få sitt namn i ägarelängden, innan Gävle stad 1943 köpte gården för 51.500 kronor. Den närmast föregående ägaren, fru Ester Nordlander, hade vid sitt tillträde av densamma 1927 betalat 38.000 kronor.
Bland ägarna under det senaste seklet kan nämnas handlare L. F Belén, som köpte fastigheten på auktion 1871 och där bedrev affärsrörelse, varför gården också gick under namnet “Beléns bo´n” Han behöll den till 1884, då han sålde den till bagarmästare Johan Alfred Zetterstedt, men sju år senare gick dennes bagerirörelse över styr och gården såldes exekutivt.
Omkring senaste sekelskiftet, berättar den tidigare citerade överlotsen Westerberg, öppnades i denna fastighet ett nattkafé, förmodligen det första i sitt slag i Gävle. Det innehades av ett par flickor Johansson, och som flickorna såg ganska bra ut, så var lokalen livligt besökt. Det var egentligen ett s. k. nykterhetskafé, men det hindrade förstås inte en och annan “navigatör” att slinka in där på lördagskvällarna med en halva punsch i bakfickan, för att musicera och ha trevligt till långt in på småtimmarna. Lokalen höll sig nämligen också med ett fortepiano, och ibland kunde man där få höra en yngling vid namn Josef Herou sjunga. Han var då ännu en ganska okänd smedslärling, vars namn dock snart skulle bli välbekant över hela landet. Då han 1905 ryckte in för att göra sin värnplikt vid Hälsinge regemente på Mohed, upptäcktes snart hans stora sångbegåvning, och han fick tillfälle att låta sin sång klinga både på officersmässen och annorstädes. Därmed var hans lycka gjord, och det dröjde inte länge, förrän han kunde resa ut på egna konsertturnéer och slutligen blev en av Kungl. operans mest uppskattade röster.
Men nattkaféet på Gamla Söder förvandlades med tiden till modeaffär och förblev sådan många år framåt!
ERIK WICKBERG
—————————-
augusti 22, 2013
Gå till Startsidan. Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be