NEDRE och ÖVRE BERGSGATAN 10, 6 ,8 5, 16 OCH 14 – av Erik Wickberg

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

 

‘”Måns Elfsten har inga papper som visa när denna tomt bebyggdes”

 

 

 

“Måns Elfsten har inga papper, som visa enär denna tomt blev bebyggd; säger dock vara 20 år sedan Måns Elfsten och timmermannen Mårten Jans­son fingo lov att sig här nedsätta. Några år därefter övergav Mårten Jansson denna tomt och byggde på en tomt därnäst belägen n:o 140″.

 

Citatet är hämtat ur 1758 års tomtbok och gäller de första bebyggarna av tomten Åldermannen 2 med gatuadressen Nedre Bergs­gatan 4. Mårten Jansson drog sig som synes snart ur kompanjonskapet, medan Elfsten ensam blev kvar i gården. Om denne Elfsten tycks stadens handlingar inte just ha någonting att förtälja. Flera bä­rare av namnet fanns vid denna tid i Gävle, sannolikt alla härstamman­de från Älvkarleby. Sannolikt är Måns Elfsten identisk med en baggardräng, som under namnet Måns Nilsson skymtar i 1739 års mantalslängd och var gift med An­na Persdotter.

 

1760 står kofferdifararen Pet­ter Elfsten (f. 1728) för går­den. Denne kallas visserligen i Sjö­manshusets matrikel för Petter Pettersson Elfsten, samtidigt som hans föräldrar dock uppges vara Måns Elfsten och Anna Jansdotter och hans födelseår uppges till 1729. Det finns emellertid goda skäl an­ta, att felskrivning föreligger i nämnda matrikel.

 

Petter Elfsten inskrevs vid sjö­manshuset, då detta tillkom 1754, men hade dessförinnan varit på sjön sex år. Han tillhörde 1757 be­sättningen på den lilla gävlegalea­sen “Enspennaren” (16 sv. läster), som i november samma år på resa till Kurland under befäl av skep­paren Mattias Wörman förliste i november månad. Elfsten återkom till Sverige först i maj påföljande år och tycks sedan ha seglat från Stockholm till i oktober 1759, då han ånyo dök upp i hemstaden. Han seglade sedan ytterligare nå­got år som matros, men avfördes definitivt från Sjömanshuset 1763.

 

Sedan blir det tyst även om gården, och Petter Elfstens namn tycks inte ens förekomma i sta­dens mantalslängder. I tomtboken står på ett ställe ditskrivet ^”tim­merman Eric Viklunds änka” utan några som helst förklaringar, och under ett par årtionden är det alltså en lucka i gårdens historia.

 

Gården måtte dock ha varit kvar i den Elfstenska släktens ägo, ty i 1791 års tomtbok anges postföra­ren Olof Stenqvist (i 1744) såsom dess innehavare, och förkla­ringen härtill ges i dödboken 1793, då hans första hustru Anna Elfsten (f. ca 1735) förs till den sista vilan. Det troliga är nämligen att Petter Elfsten och Stenqvist var svågrar. Den sistnämnde trädde 1794 i nytt gifte med Brita Stina Gåsberg, medan hans son i första äktenskapet Anders Niclas (f. ca 1782) 1799 gick till sjöss och seglade för om masten till i augusti 1801, då han rymde från sitt fartyg i Hull i England. Tre år senare var han dock tillbaka i fädernestaden och mönstrade ånyo på en gävlekofferdist, dock endast för att för andra gången rymma, nu i den engelska hamnen Grimsby. Hans vidare öden är okända.

 

Fadern behöll sedan gården till 1803, då den såldes på auktion, varvid ena hälften inropades av slottsvaktmästaren Jonas Pe­ter Forsman, och den andra av laxnotdrängen Jonas Hus­berg (f. ca 1778), vilken sist­nämnde också 1820 inköpte den Forsmanska gårdshalvan. Forsman torde f.ö. aldrig ha bebott gården. Först 1843 fick gården nästa äga­re i bagaren J. E. Wenngren, som dock redan efter treårigt inne­hav sålde den till mjölnaren An­ders Andersson. I denna släkt stannade den sedan i 47 år eller till 1893. Den har sedan bytt ägare flera gånger, tills den slut­ligen inköptes av Gävle stad för 9.500 kr.

 

 

Moster Forsslund och läsarna och första söndagsskolan i Gävle

 

 

Vid Nedre Bergsgatan 10, seder­mera benämnd Åldermannen 5, bodde under första hälften av 1700-talet fördubblingsbåtsmannen Lars Härnäs. Det är icke känt vid vilken tidpunkt han bosatte sig där; stadens vigselbok nämner emellertid en kronobåtsman med samma namn, vilken i januari 1714 vigdes vid pigan Karin Hansdot­ter från Tolfta i Uppland, och på samma ställe uppges, att denne Harnäs var “född i Gävle”,

 

Harnäs torde ha avlidit omkring 1750, och två år senare beslöt sig tydligen änkan för att sälja stugan till baggarkarlen Johan Stockerus i Sätra för 150 dal. kopparmynt. I elva år förblev den sedan i hans ägo, men köptes 1703 av Anders Sahlberg, artilleri hantlangare och sedermera konstapel vid kommenderingen på Fredriksskans. Tydligen var det dennes gifte samma år med Brita Svedberg (f. ca 1737), vilket ak­tualiserade förvärvet av det egna hemmet.

 

I familjen Sahlbergs ägo kom gården sedan att förbli ända till 1812. Långt därförinnan hade Sahlberg själv gått ur tiden, men hans änka levde kvar, och i gården bod­de dessutom två av familjens sju barn, nämligen sönerna Anders (f. 1766) och Eric (f. 1776) och deras familjer, den förre landtullvakt­mästare, den senare sjöman. Vid moderns frånfälle kom emel­lertid arvingarna överens om att sälja fädernegården på auktion, och den inropades då av den nyssnämn­de sonen Eric Sahlberg för 200.. rdr banco. Han hade seglat med gävlefartyg sedan 1795, och sedan 1804 som kofferdibåtsman, varunder han bl. a, 1808 deltog i krigstransporterna till Finland. Ef­ter att 1815 ha gjort en resa som konstapel eller oexaminerad styr­man, kallas han i kyrkböckerna kofferdistyrman. Han avled 1820 “på häktet i Gävle”, där han satt arresterad för stöld.

 

Redan dessförinnan hade famil­jen dock flyttat ifrån gården, se­dan Sahlberg 1812 överenskommit om ett fastighetsbyte med en av sina grannar, kofferditimmermannen Olof Dahlman, som där­vid till Sahlberg överlämnade sin gård vid Nedre Bergsgatan 6 jämte en mellangift av 280 rdr riksgälds. (Se kapitlet “Den Axlingska släk­tens gård vid Nedre Bergsgatan”!)

 

 

 

I och med Dahlmans förvärv av fastigheten inleddes den kanske mest intressanta epoken i den gam­la gårdens historia. I sitt 1792 in­gångna äktenskap med Brita Andersdotter (f. ca 1766) hade Dahl­man flera barn, till vilka gården gick i arv efter föräldrarna. En av döttrarna hette Brita Cajsa (f. 1803, d. 1887), som 1838 blev maka till skepparen Johan Eric Forsslund (f. 1805) och som på äld­re dagar skulle komma att spela en synnerligen betydelsefull roll i stadens religiösa liv.

 

Forsslund hade börjat sin sjö­mansbana 1822 som kajutvakt på en gävlekofferdist. Sjömanshu­sets matrikel berättar om honom, att han 1827 hade “lärt styrmanskonsten av kapten G. Zellinger” och att han samma år blivit “exa­minerad och gillad av kaptenerna Stolpe, D. Möller och Olof Falk”. Han seglade sedan som konstapel, tills han 1830 blev borgare och skeppare i Gävle och anförtroddes befälet ombord i briggen “Idoghe­ten” (147 läster), som han förde t.o.m. 1832. Därpå återgick han till styrmanstjänsten igen, men rymde från sitt fartyg i Charlestown 1836 och avfördes ur sjö­manshusets rullor.

 

I fyra år var Forsslund försvun­nen, men 1840 uppenbarade han sig åter i hemstaden. Hans vistelse i hemmet blev dock icke långvarig. Efter sex veckor begav han sig på en resa till Jakobstad i Finland och hördes sedan aldrig av.

 

Hemma i Gävle väntade makan förgäves på sin man, medan åren gick. Hon bodde alltjämt kvar i mannens föräldrahem, men flyttade efter några år till sina egna för­äldrars gård, ur vilken hon 1845 löste ut sina med arvingar, Fyra år senare förklarade stadens kämnersrätt hennes äktenskap upplöst och gav henne rätt att ensam “äga och områda” makarnas egendom.

 

Moster Forsslund som hon van­ligen kallades av sin omgivning, tycks redan från ungdomen ha haft andliga intressen och kom snart att dragas till de s.k. läsarnas krets. Beredvilligt upplät hon sitt kök för sina trosfränders samman­komster, och där hölls under en lång följd av år deras konventiklar inom lyckta dörrar.

 

 

Dessa möten stod ju i strid med det s.k. konventikelplakatet och maskerades ofta i form av bjud­ningar, ja det berättas t.o.m. att man understundom ställde en bu­telj på bordet för att eventuella fönstertittare skulle se, att de där inne inte hade något olagligt för sig. Det hindrade nu inte att de mest överdrivna rykten uppstod kring läsarna. “Så t.ex. sades det, att alla, som ville tillhöra denna krets, måste gå igenom bättringens trånga port, vilket bestod uti att krypa genom en stol”, heter det i Gävle missionsförenings 50-årsbe­rättelse.

 

Där i moster Forsslunds kök föddes också Betlehemskyrkans söndagsskola, vilket också på sin tid kom att ge eko ända upp i rådhusrätten, dit de ansvariga kal­lades till förhör. Men borgmästa­ren var en förstående man, som inte kunde finna något förkastligt i att söndagsskoleprogrammet upp­tog bibelläsning och sång. Det en­da han fann olämpligt var att man samlades i så små boningsrum, och så småningom upplät staden ock­så större utrymmen för ändamålet, tills söndagsskolans lokalfråga slutligen definitivt löstes 1880 efter Betlehemskapellets tillkomst.

 

 

Tillägg av Lisse-Lotte Danielson från källa: utdrag från Gefle från A – Ö.

 

Waldenströmsplan 1. När Gävle Missionsförsamling 1972 beslutade riva sin otidsenliga kyrka blev det debatt, allmänheten ville inte förlora den välkända byggnaden. Betlehemskapellet, invigt 1880, ritat av församlingsmedlemmen E.A. Hedin, hade en församlingssal rymmande 2.500 personer, med läktare på tre sidor och på fondläktaren, plats för kör och orgel.

Till det yttre liknade Betlehemskapellet en kyrka; huvudentrén hade tre portar, på taket en takryttare och ovanför entrén en kopia av Torvaldsens “Kristus“, utförd av bildhuggaren Carl Johan Dyfverman. Kristusstatyn var väl synlig för järnvägsresenärerna. På västra gaveln tillbyggdes 1894 en absid i två våningar, ritad av E.A. Hedin.

1924 började man kalla kapellet för Betlehemskyrkan. Huset byggdes om invändigt 1937 och fick funktionalismens släta ytor.

 

      

Betlehemskappellet, senare Betlehemskyrkan

 

Bland kronobåtsmän, timmermän, roddarkarlar och annat folk

 

 

1758 års dombok upplyser läsa­ren om, att Jon Hällmans änka vid den tidpunkten innehade gården Nedre Bergsgatan 6, men några närmare identifieringsuppgif­ter beträffande ifrågavarande gårdsägare får man förgäves söka efter i boken.

 

Vem var då denna “Jon Hällmans änka”? Vissa uppgifter i stadens kyrkböcker låter antyda, att hen­nes namn var Kierstin Olsdotter eller Jonsdotter, och att hennes make varit en kronobåtsman vid namn Jonas Hällman, som levde i Gävle på 1730-talet. Mantalsläng­den 1760 upptar skepparen Jonas Hällman och kofferdifararen Olof Hällman, som sannolikt var hennes söner, och beträffande den förstnämnde av dessa upptar sjö­manshusets handlingar Jonas Häll­man och Christina Jonsdotter som föräldrar.

 

Eftersom emellertid 1750 års mantalslängd icke anger någon Hällman, boende i denna del av staden, men väl ett flertal åbolösa tomter, får man väl förmoda, att den Hällmanska stugan tillkommit först någon gång på 1750-talet. An­dra detaljer tyder på, att den nyss­nämnde skepparen Jonas Hällman (f. ca 1733) övertog fastigheten ef­ter modern, eller i varje fall an­svaret för densamma.

 

Skepparen Hällman började fa­ra till sjöss redan 1749 och tillhör­de den omgång sjöfolk i staden, som inskrevs på sjömanshuset vid dettas tillkomst 1754. Han tycks ha blivit skeppare omkring 1757 och seglade under de närmaste åren som befälhavare på den lilla jak­ten “Hoppet” (13 svåra läster). På hösten 1761 befann han sig med detta fartyg i Königsberg, varifrån han avseglade den 22 sept, men på hemresan förliste “Hoppet” med man och allt.

 

Hällman var sedan 1758 gift med Christina Davidsdotter (f. ca 1723), en bondflicka från Hemlingby, och efter makens bortgång kom sålunda återigen en “Jon Häll­mans änka” att antecknas i gårdens ägarelängd. I denna efterträddes hon av baggarkarlen och sederme­ra skeppstimmermannan Anders Altberg (f. ca 1731, d. 1792), gift med Christina Hällman (f. 1736, d. 1798), som tydligen var en syster till skepparen Hällman.

 

Före uppläggandet av 1791 års tomitbok torde hon emellertid ha sålt gården till den i föregående kapitel nämnde sjömannen Olof Dahlman (f. 1768). Han var bördig från Mora, där hans fader Mats Matsson var bonde i byn.

 

————– 

Men moster Forsslunds omtanke med sina trosfränder var därmed icke slut. Fem år före sin död undertecknade hon ett testamente, i vilket hon överlämnade gården till “Betlehemskapellet i Gefle, tillhörigt Gefle missionsförening“.

 

Ett år efter moster Forsslunds bortgång sålde missionförening­en gården, vilken sedermera 1902 förvärvades av en annan känd gävlebo, målarmästaren J.V. Qvarn­ström (d. 1946).

 

Qvarnström var utan tvekan en av stadens på sin tid mest väl­bekanta profiler, känd och upp­skattad i vida kretsar för sitt stora bildningsintresse och sin idealis­tiska inställning i allmänhet. I över sex decennier var han knuten till Gefle arbetareinstitut, där han snart blev en av de mest verk­samma krafterna. I många år tjänstgjorde han som institutets uppskattade sekreterare, och som bibliotekarie var han en värdefull kunskapsspridare före Stadsbibliotekets tillkomst. Under flera de­cennier bevistade han praktiskt ta­get varje föreläsning, som ordna­des av arbetareinstitutet — det på­stods att han endast en gång icke infunnit sig vid en föreläsning, den gången på grund av att han efter en lång arbetsdag lagt sig att vila en stund och råkat somna. I sitt hem hade han också under årens lopp skaffat sig en omfattande lit­teratursamling, Han var dessutom mycket teaterintresserad, medan han däremot ägde en inrotad mot­vilja för biograferna.

 

 

När Qvarnström köpte den gam­la Forsslundska gården på Söder, uppgick försäljningssumman till 6.250 kr, ett pris som vid Gefle stads förvärv av fastigheten 1958 hade stigit till 58.200 kr.

 

Våmhus. Då Dahlman 1791 inskrevs vid Gävle sjömanshus, tog han sig tydligen efternamnet efter hemlandskapet Dalarna. Han seglade sedan som jungman och matros till 1797 samt därefter som tim­merman till 1830 eller 1831, då han definitivt gick i land. Som i ett tidigare kapitel nämnts gjordes gårdsbyte 1812 med kofferdiststyrmannen Eric Sahlberg.

 

Sahlberg avled som förut nämnts “på häktet i Gävle” 1820, och åtta år senare gick hans gård under klubban. Den inropades då av borgmästare Wahrenberg för 125 rdr banco, men köparen över­lät den genast på matrosen Josef Ahlgren (f. 1787), bördig från Wasa i Finland och son till Alexander Hollola därstädes. Under den­nes besittningstid synes tomten, som tidigare omfattade 574 kvadratal­nar, ha enligt ett magistratsbeslut 1830 tillagts “tills vidare” 415 kvadratalnar av ett par närliggan­de fastigheter, något som väl ock­så på sitt sätt bekräftas av den omständigheten, att näste ägare, roddarkarlen Johan Gustaf Sahlin, fick punga ut med hela 833:16 rdr banco för att komma i besittning av egendomen, då den 1847 åter såldes på auktion.

 

En lång rad privatpersoner kom i fortsättningen att få sina namn i gårdens ägarelängd, och för så gott som varje överlåtelse steg ock­så priset på fastigheten, för att slut­ligen vid Gävle stads förvärv av den 1953 ha kommit upp i 22.000 kronor.

 

 

Den Axlingska släktens gård vid Nedre Bergsgatan

 

  

 

På 1750-talet kom en ung man vid namn Carl Månsson Axling (f. 1732) till Gävle för att söka sin utkomst som baggarkarl. Fastän född i Valbo torde Axling ha tillhört en känd hamrångesläkt från Axmar, som under 1700-talet hade grenar både i Gästrikland och Hälsingland och av vilken fle­ra medlemmar tjänade vid Hälsinge regemente i olika grader. Carl Ax­ling  tycks i Gävle med tiden ha övergått till timmermansyrket och gifte sig 1760 med en Årsundaflicka vid nam_n Catharina Åslund (f. 1729), som sedan 1754 hade tjä­nat piga i staden.

 

Sannolikt i nära anslutning till sitt giftermål slog sig familjen Ax­ling ner på Gamla Söder på den tomt, som senare fick adressen Nedre Bergsgatan 8 och slutligen blev Åldermannen 4. Där bodde 1758 “Eric Zachrissons änka om vilken för övrigt inga säkra närmare uppgifter kunnat påträffas. Stadens mantalslängder tyder dock på, att tomten torde ha blivit bebyggd först ganska sent under 1700-talets första hälft.

 

Carl Axling avled 1793, och i 1791 års tomtbok står hans änka skriven för gården, som hon emellertid san­nolikt 1794 överlämnade till sin dotter Greta Axling och dennas make, skeppstimmer­mannen sedermera ballastvaktmäs­taren Eric Forsslund (f. ca 1770, d. 1807) i samband med de­ras giftermål samma år. Makarna Forsslund hade flera barn, och barnskaran utökades ytterligare, sedan Greta Axling efter makens frånfälle gift om sig med styrman­nen Anders Engström (f. 1781, d. 1813). Redan efter två års äktenskap omkom dock Engström under en sjöresa 1813 på Östersjön.

 

Bland sönerna i första kullen fanns Johan Eric (f. 1805),som vid mogen ålder äktade dottern i granngården, den förut nämnda Brita Cajsa Dahlman (Se kapitlet “Moster Forsslund och läsarna och första söndagsskolan i Gävle”!) och samtidigt övertog ansvaret för fä­dernegården. Där bodde sålunda även “moster Forsslund” under he­la sitt äktenskap, och det var först sedan detta förklarats upplöst, som hon övertog sina föräldrars fastig­het näst intill.

 

Familjen Forsslund-Engström var nu helt skingrad, och 1855 sål­des också gården, sedan den varit i släktens ägo under omkring 100 år. Köparen var postiljonen Hans Peter Hellman, som dock efter fem år i sin tur sålde fastig­heten. I fortsättningen vandrade den ur hand i hand mellan olika ägare — i ägarelängden förekom­mer bl. a. den förut nämnde målar­mästaren J. V, Qvarnström och en annan välbekant gävlebo, den stor­vuxne gatuingenjören Nils Berg­ström (f, 1877, d. 1941) — tills den slutligen köptes av Gävle stad för 33.000 kr.

 

 

 

Skeppstimmermansgården på Söder som blev vandrarhem för turister

 

 

När Lars Lindenberg 1742 och 1747 upprättade sin karta över Gäv­le, hade tydligen bebyggelsen öster om Södra Kungsgatan ännu icke nått upp i höjd med Övre Bergsgatan. Där gården Övre Bergsgatan 5 sedermera kom att ligga, visar sålunda kartan endast ett vitt fält. Före 1791 var dock även denna tomt bebyggd, och gårdsägaren hette Anders Åkerberg (f. ca 1746, d. 1812). Åkerberg hade tidigare arbetat vid sockerbruket, men då detta upphörde sökte han sin utkomst vid skeppsvarven, och sedan han där under två års an­ställning dokumenterat sin flit och skicklighet, fick han i september 1782 sin ansökan hos magistraten om att få bli skeppstimmerman be­viljad.

 

I sitt äktenskap med Brita Bäck­ström (f. ca 1752, d. 1815) hade Åkerberg dottern Brita Stina (f. 1781), vilken, sedan hon efter en­dast något års äktenskap med sjö­mannen Isac Berg blivit änka, gifte om sig med sjömannen Johan Norlinder (f. 1785), son till en bonde i Hemlingby.

 

 

1 januari 1818 beslöt emellertid Norlinder och hans maka att av­yttra en del av sin gård. Det gäll­de närmast “en kammare, en ved­bod på norra sidan av gården, halva vinden samt — jämte halva tomten — rättighet att grädda bröd i andra rummet”. Priset överenskoms till 33:16:5 rdr riksgälds, och köparen var en av Norlinders kolleger, sjömannen Johan Petter Cornelius (f. 1792, d. 1834), son till en från Uppland till Gävle inflyttad trädgårdsmästare. Cornelius hade börjat sin sjömans- bana som 19-åring 1811 och var se­dan 1815 gift med en bondflicka vid namn Ingrid Helena Lundberg (f. ca 1793).

 

I juni 1818 köpte Cornelius även resten av den Norlinderska går­den, och sedan han själv supit ihjäl sig, övertogs den av hans arvingar, som behöll den till 1858. Efter att under ett par kortare perioder ha tillhört andra ägare, köptes den 1862 av dåvarande skoladjunkten Olof Hjalmar Humble (f. 1825, d. 1904).

 

 

 

Humble var född i Edebo i Stockholms län och hade efter fil.kandidatexamen 1850 och disputa­tion för doktorsgraden 1851 knutits som kollega till provskolan i Gävle, där han efter att ha prästvigts 1855 tillträdde en adjunktur vid läro­verket 1858. Han utnämndes 1869 till kyrkoherde i Ovansjö försam­ling, där han sedan utförde ett väl- signelserikt arbete intill sin bort­gång. 1890—1899 var han därjämte kontraktsprost och kallades 1901 till filosofie jubeldoktor.

 

Då Humble flyttade till Ovan­sjö, sålde han sin gård i Gävle till skräddarmästaren O. P, Ny­ström, och i överensstämmelse därmed fick också den sluttande delen av Övre Bergsgatan från “Snusmajas tomten” ner mot Kungsgatan byta namn från “Humblesbacken” till “Nyströmsbacken“. Den var liksom övriga kuperade gator på Gamla Söder en mycket omtyckt plats för den kälkåkande ungdomen, som på den tiden inte oroades av vår tids tra­fikproblem.

 

 

Den nye gårdsägaren Nyström var känd som stadens kanske främ­sta yrkesman i sitt fack, hade egen butik vid Drottninggatan 18, men verkstaden i nedre våningen av sin ägandes gård. I verkstaden arbeta­de bl. a. två gesäller, gemenligen kallade “Rödbocken” och “Gråboc­ken“, av vilka den förstnämnde se­dermera blev mera känd i staden som skräddarmästare Tengdelius med verkstaden vägg i vägg med Tholléns kopparslageributik.

 

“Gråbocken”, som lystrade till namnet Axel Gustaf Fernell (f. 1846), var skollärarson från Torsåker. Han gav snart skrädde­riet på båten i dubbel mening, i det han gick till sjöss och med tiden avancerade till skeppare i Rettigs tjänst. Som sådan förde han barkskeppen “Orient” (367,82 ton) och “Chili” (712,7 ton), men sedan det sistnämnda på resa till Syd­afrika förlist på engelska kusten, fick han befälet på Haegerstrands fregattskepp “Zealandia” (1016 ton). Efter ett par års resor med sist­nämnda fartyg, drog han sig emel­lertid tillbaka och köpte sig en maskindriven vattenbåt.

 

Strax intill den Nyströmska går­dens gavel mot Bergsgränd fanns en liten ingångsport, på andra si­dan denna port ett uthus, så en större inkörsport och därefter en brygghusbyggnad, delvis inredd till bostäder, berättar en gammal Söderbo, f. överlotsen Aug. Wester­berg. Från sina pojkår minns han också, att fru Nyström hade en rätt stor hönsgård, något som var ganska ovanligt i denna del av sta­den.

 

Skräddarmästare Nyström var den siste private ägaren av denna gård, som 1901 inköptes av Gävle stad för 23.000 kronor.

 

Sedan 1946 är Svenska turistför­eningens vandrarhem inrymt i fas­tigheten.

 

 

 

Åldermannens minsta fastighet och dess enda mimera privatägda

 

   

 

Åldermannen 8 med gatuadress Nedre Bergsgatan 16 är icke blott det gamla kvarterets till arealen minsta fastighet, utan också den enda som alltjämt befinner sig i privat ägo. Dess envåningshöga länga ser liten och knuffad ut mellan sina högre grannar, och det verkar på något sätt både na­turligt och nödvändigt att någon av dess ägare försett den med en särskild skyddssten i östra knuten mot trafiken i hörnet av Bergs­gränd.

 

Gårdens exteriör tyder på att den är av gammalt datum, men det är tydligt att ägarna skött den väl för att den skulle stoppa mot vädrens och tidens angrepp. Det är icke exakt känt, när tomten först bebyggdes, men i motsats till grannen närmast i söder, där Svenska turistföreningens vandrarhem är inrymt, finns den upp­tagen på 1747 års stadskarta och man skulle möjligen kunna gissa på, att gårdens förste kände ägare också var tomtens ursprunglige byggherre, samt att han slog sig ner på denna plats ungefär vid tidpunkten för sitt giftermål.

 

Han hette Thure Jönsson Åhman och var kronobåtsman i staden samt äktade 1723 Kerstin Lustig, förmodligen dotter till en av stadens skeppstimmermän Olof Lustig. Omkring 1758, då stadens äldsta tomtbok tillkom, tycks Åhman dock ha överlåtit gården till “artillerikarlen Kruse”, med vilken handlingarna torde avse artillerihantlangaren på Fredriks­skans, Carl Friedrich Kruse, sedan 1751 gift med Brita Olofsdotter. Några köpebrev eller andra överlåtelsehandlingar, som kan sättas i samband med dessa ägobyten, har emellertid icke kunnat påträffas, och de knapp­händiga anteckningarna i stadens kyrkböcker från denna tid ge ej heller något besked om, huruvida någon släktskap förelegat mellan de olika ägarna och fastigheten av denna anledning gått i arv mellan dem.

 

Omkring 1790 tycks det ha blivit ägareskifte igen, och som gårdens ägare upptas nu segelduksarbeta­ren Olof Backmark (f. 1753). I hans släkt stannade fastigheten sedan ända till 1856, då den såldes på auktion för 500 rdr banco. Nya ägare följde sedan slag i slag, sam­tidigt som fastighetens försälj­ningspris för varje gång åkte ett stycke i höjden. Mellan 1933 och då den nuvarande ägaren, servicemannen Gunnar Cederqvist köpte den för 14.000 kronor, hade priset sålunda gått i höjden med icke mindre än 10.000 kronor.

 

 

Där ”Svarta frun” hade ‘salong’ och sotarna har sin ‘kammare”

 

 

Den förste bebyggaren av tomten Åldermannen 7 med adress Nedre Bergsgatan 14 var kronobåtsman och hette Hans Persson Westberg. Han torde ha sla­git sig ner på denna plats i sta­dens utkant i början av 1700-ta­let och tycks ha bott där till sin död. Hans änka stannade sedan kvar i gården, där hon på gamla dagar vårdades av sin syster Ca­tharina, som själv var änka efter Simon Olsson Kiässman och efter systerns frånfälle fick ta går­den i besittning för egen del.

 

Tomten omfattade vid denna tid­punkt drygt 750 kvadratalnar, om man nu bortser från de 50 kvadratalnar, “överhöljd med stora stenar” och liggande “gent över gatan”, där Simon Olsson 1744 fått magistratens tillstånd att sätta upp ett fähus mot en tomtöresavgift av 5 1/4 öre per kvadrataln.

 

   

 

I slutet av 1750-talet hade emellertid Catharina Kiässman själv uppnått sådan ålder, att hon på allvar började tänka på sin hädanfärd, och hon beslöt därför överlåta gården till timmermannen Anders Norgren (f. ca 1727. d. 1803). Köpebrevet dem emellan undertecknades i januari 1759, och köpesumman fixerades till 300 dal. kopparmynt, dock med det förbe­hållet från säljarens sida, “att jag bebor den ena stuvan intill min död, och att berörde Norgren lå­ter av min lilla lösa kvarlåtenskap mig med anständig heder komma till jorden”.

 

Norgren överlevde också både henne och sin egen maka Brita Bergman (d. 1794) samt fortsatte även som änkling att sköta sin fastighet. Det var sannolikt först i samband med hans frånfälle, som gården kom i andra händer, och dess nye ägare blev skepps­timmermannen Peter Thern­berg (f. ca 1751). Denne tycks ha haft endast ett barn, som nåd­de mogen ålder. Det var sonen Jan Peter (f. ca 1777), som dock i unga år gick till sjöss och seglade för om masten till 1798, då han rymde från sitt fartyg i Hull. Han återkom dock två år därefter och gjorde ännu en sjöresa, nu som timmerman, men övergav sedan sjön och tog soldatlega vid Kung­liga gardet i Stockholm. Där avan­cerade han till korpral, men dog redan 1810 i S:t Petersburg, för­modligen som krigsfånge, och i den ryska huvudstaden fick han även sitt sista vilorum.

 

Sedan även fadern gått ur tiden, sålde hans efterlämnade än­ka, Anna Collander (f, ca 1750), fastigheten 1818 till skeppstimmer­männen Eric Engstedt och Olot Wessman, och i fort­sättningen förblev den sedan de­lad på två ägare.

 

Den Engstedtska gårdshalvan stannade ända inpå 1900-talet inom samma släkt, i det att Engstedts änka genom ett 1867 utfärdat gå­vobrev skänkte den till sina dot­terbarn Johanna Olivia, Maria Lo­visa och Axel Fredrik Johansson. Den köptes slutligen 1903 av Gävle stad.

 

Den Wessmanska gårdsdelen, som omfattade huset mot gatan, inropades 1830 på auktion av den i stadens historia välkände bruks­patronen H. W. Eckhoff, som vid denna tidpunkt ägde ett flertal fastigheter i staden, I fortsättning­en kom gården att titt och tätt byta ägare, och bland de mera kända av dem var fröken Hilde­gard Krüsell, som köpte den för 3.500 kr i november 1893. Hon gick gemenligen under namnet “Svarta frun“, och betraktades knappast såsom något moraliskt föregångsexempel, i det att hon som “väninna” till åtskilliga her­rar ur stadens s.k. finare kretsar ofta mottog herrbesök. Hon hade sin “salong” i övre våningen, me­dan det i bottenvåningen var in­rymd en liten affärslokal.

 

Efter hennes frånfälle inköptes även denna tomtdel av Gävle stad 1906 för en summa av 3.000 kronor och kom i fortsättningen att benämnas “Sotargården” så­som bostad för sotarmästaren i staden. Nu har “mäster” för länge­sedan flyttat därifrån, men “Sotarkammarn” med dess många glada minnen finns fortfarande kvar.

 

 

ERIK WICKBERG

—————————-

augusti 20, 2013

 

Gå till Startsidan.   Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be