S Kungsgatan 9 och N Bergsgatan 1 och 5

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

Gamla Söders kopparslagaregård med anor från 1790-taletslagargården

En av de största tomterna i gamla kvarteret Gesällen var nr 15, vars ena sida vette mot Södra Kungsgatan och sträckte sig mellan Nedre Bergsgatan i söder och gamla Operahuset i norr. Denna fastighet omfattade ursprungligen tre tomter, var och en med sin särskilda historia och sammanslagna till en enda enhet först i början av 1800-talet.

Av kartbilder över Gävle vid mitten av 1700-talet framgår, att bebyggelsen just nu på denna plats efter Södra Kungsgatan bestod uteslutande av vagnslider och andra uthusbyggnader, som inte ens alltid stod vägg i vägg. Denna stadsbild synes under århundradets senare hälft ha ändrats så att ett och annat bostadshus tillkommit. Så tycks bl. a. ha varit fallet i hörnet av Södra Kungsgatan och Nedre Bergsgatan, där timmermannen Hans Högberg (f. ca 1750) sannolikt på 1780-talet bebyggde en tomt om 589 kvadratalnar, vilken i 1791 års tomtbok betecknas med nr 158 och sedermera åsattes gatunumret 1 vid Nedre Bergsgatan.

Högberg hade sitt tillnamn efter sin hemort Högbo_, dåförtiden ännu ingående som en del i Ovansjö socken. Han ingick i oktober 1785 äktenskap med styrmansdottern Margareta Christina Lilja (f. ca 1765), och möjligt är att han: också vid denna tidpunkt bosatte sig på Gamla Söder.

Rätt snart tycks dock Högberg ha på ett eller annat sätt överlåtit fastigheten till kopparslagaren Petter (P r) Sandin (f. ca 1746, d. 1822). Exakta tidpunkten härför är dock oklar — det förefaller som om Sandin icke brytt sig om att söka fasta på köpet, vilket dock gissningsvis skett något av de första åren inpå 1790-talet, om också tydligen icke i omedelbar anslutning till Sandins giftermål 1790 med Stina Malmberg (f. ca 1755).

I sin nyförvärvade fastighet inrättade Sandin kopparslagareverkstad och bedrev där sitt hantverk ända till 1819. Även i fortsättningen kom där att bedrivas kopparslageri, en rörelse, som avvecklades först på 1930-talet.

Närmast norr om kopparslagaregården bodde 1791 timmermannen Mats Fagerborg (Nr 157). Han är den förste kände ägaren till denna fastighet, men för övrigt har stadens handlingar ej mycket att berätta om honom. Möjligen är han identisk med timmermannen Anders Fagerborgs 1756 födde son Mattias Olaus, och under alla förhållanden tycks han ha försvunnit från staden före 1802.

Sistnämnda år är som gårdens ägare antecknad brandvaktssergeanten Jonas Bergs änka Brita Elisabeth Fagerborg (f. 1768), vilket på sitt sätt styrker värd tydlighet av det köpebrev som upprättades den 2 juli 1819. I ovannämnda antagande. Hon var nämligen dotter till timmerman Anders Fagerborg och alltså syster till Mattias Olaus, och gården skulle med andra ord ha blivit kvar i samma släkt, vilket i sin tur förklarar det förhållandet att hon icke påträffas i lagfartsprotokollen.

1816 beslöt emellertid de Fagerborgska släktmedlemmarna att sälja gården och företräddes därvid av den nyssnämnda sergeantänkans broder, vice lektorn i Gävle Anders Fagerborg (f. 1762), och svåger, skolläraren J. P, Östlund (f. ca 1766), Köparen var förut nämnde kopparslagare Per Sandin som redan tidigare ägde grannfastigheten nr 158 och köpesumman uppgick till 122:10:8 rdr banco. De två granngårdarna (N:ris 157—158) slogs samtidigt tillsammans under den gemensamma beteckningen 158. Sergeantsänkan Berg bodde dock alltjämt kvar i gården, men flyttade efter några år till en annan stadsdel.

Ungefär vid sistnämnda tidpunkt fick Sandin en gesäll vid namn Eric Gustaf Sandström (f. 1795), son till en av Sandins kolleger inom kopparslageriet i Gävle. Sandström, som bakom sig hade bl. a. ett par läroår i Stockholm, tycks snart ha blivit sin principals högra hand, och han blev också 1819 dennes efterträdare i yrket.

De närmaste orsakerna till att Sandin beslöt överlåta rörelsen till sin gesäll framgår med all önskvärdhet i nedanstående brev:

“undertecknad, vilken av ålderdom och bräckligheter blivit så försvagad, att jag icke vidare förmår fortsätta mitt hantverk och därigenom förtjäna, vad till mitt uppehälle nödigt är, har, dels för att i lugn kunna tillbringa mina återstående levnadsdagar, dels ock för att kunna undgå att skingra och förtära min lilla egendom, efter lång överläggning och som jag hoppas till min egen och mina arvingars sanna fördel, änteligen stannat i det beslut, att jag härigenom

1). upplåter och försäljer till Eric Gustaf Sandström min under nr 158 i stadens första kvarter belägna gård och tomt jämte de till min kopparslagareverkstad hörande verktyg att av honom tillträdas och omhändertagas;

2). tillåter bemälte Sandström att för egen räkning, men i mitt namn, under min återstående livstid idka kopparslagarehantverket samt nyttja och draga avkomsten av mån innehavande stads jord, allt emot det Sandström

l:mo efter min död erlägger 666:32 rdr banco, vilken summa, som under tiden räntefritt emot inteckning hos Sandström innestå, mina arvingar äga att sig emellan fördela, sedan de gottgjort min begravningskostnad och mina till denna dag ägande skulder;

2:do till dess jag med döden avgår drager försorg om nödtorftig föda för mig och min syster Greta Stigenberg (vilka äga bebo den mindre kammaren i förenämnda gård) samt i övrigt omfattar mig med sådan välvilja och vård, att tyngden av min ålderdoms svaghet och bräckligheter bliva så ringa som möjligt för mig tryckande; och

3: tio ansvarar för erläggandet av alla utskylder …

Gävle den 2 juli 1819

Pehr Sandin

Köpebrevet innehåller vidare borgensförbindelse, undertecknad av Sandströms fader, som förklarar sig gå i god för att sonen skall fullgöra alla överenskommelser. I ett annat samma dag skrivet köpebrev säljer Sandin också grannfastigheten nr 157 till sin gesäll, som denne kontant betalade med 150 rdr banco.

Norr om de två ovannämnda tomterna n:ris 157—158 hade assessor Nordblad 1791 sitt vagnslider i tomtboken upptaget som nr 156 3/4. Detta lider, som alltså låg efter Södra Kungsgatan neremot gamla Operahuset, övergick 1806 genom köp i handelshuset Christ. Axmar & Sons ägo och köptes senare (1831) av kopparslagare Sandström, som därigenom kom att äga hela den mot Kungsgatan vettande delen av kvarteret. Där bedrev han sin tydligen rätt omfattande rörelse, och det var ju helt naturligt att den starkt sluttande västligaste delen av Nedre Bergsgatan därför kom att i vardagslag gå under namnet “Sandströms backen“, på samma sätt som en del av Vagnmakaregränden benämndes “Likåkarnsbacken“, stundom även “Westerlundsbacken“.

Efter Sandströms frånfälle övertogs såväl kopparslageriet som hans fastigheter av kopparslagaren Gustaf Adolf Thollén, och då även han samlades till sina fäder, fortsattes rörelsen av hans efterlämnade maka med Tholléns f.d. gesäll J. A. Bladin som verkstadsledare. Så småningom övertog Bladin hela verkstadsrörelsen och kom därigenom att bli en av stadens sista utövare av det hedervärda kopparslagerihantverket.

Tjugo år efter Bladins bortgång sålde det Thollénska sterbhuset 1957 sina fastigheter i kvarteren Gesällen och Spektaklet till Gävle stad för 225.000 kr, varefter den gamla bebyggelsen revs för att lämna plats för de moderna huskomplex, som nu kantar Södra Kungsgatan.

Medan ännu rivningarna, pågick, inträffade en dramatisk händelse. Hyresgästerna i S. Kungsgatan 9 hade ännu icke hunnit flytta därifrån, då elden tidigt på söndagsmorgonen den 3 maj 1959 kom lös i gården, som på nedre botten inrymde affärslokaler och i andra våningen en bostadslägenhet. En familj Boman, som bebodde denna, men just påföljande dag skulle flytta därifrån, måste nu ta sig ut fönstervägen via brandkårens stegar, sedan familjens två minsta, 5- åringen Karl-Erik och tioåriga Karin först hissats ned på gatan. Hela byggnaden blev f. ö. i det närmaste totalramponerad.

Det var den dramatiska slutvignetten på den gamla hantverkargårdens nära 200-åriga historia.

Den Hallinska släktgården “på backen söder om ån”

Troligen 1746 fick järndragaren Olof Andersson Gestrin magistratens tillstånd att “på backen söder om ån” instänga den tomt, som sedermera kom att betecknas med nr 160 i I:a kvarteret och slutligen som Gesällen nr 11, men det var tydligen inte för att där bygga sig ett eget hem. Marken var stadens egendom, och för de 480 kvadratalnar, som ställdes till Gestrins förfogande, skulle han enligt överenskommelse erlägga 1:28 rdr kopparmynt i tomtöresavgift; dock beviljades han fyra års frihet.

På tomten uppförde han visserligen en stuga, men av tomtböckerna får man veta, att “den allenast till drängarna var uppsatt”, och för övrigt tycks han ganska snart ha ångrat sitt bygge, ty redan 1750, då frihetsåren gick tillända, hade han överlåtit gården för 150 rdr kopparmynt till visitören eller besökaren vid landtullen Jonas Hallin.

Varifrån denne Hallin eller hans släkt härstammade, har inte kunnat fastställas. Stadens församlingsböcker från 1700-talets förra hälft, vilka i många stycken är ofullständiga, tycks inte lämna några säkra besked om hans ursprung. Det är väl icke uteslutet, att han var broder till den stadsbetjänt Sven Hallin, som tidigare omtalats såsom ägare till en av granngårdarna, men icke heller för den saken har några säkra bevis kunnat anträffas. Sannolikt var väl båda inflyttade till staden, där Jonas Hallin dyker upp i församlingsböckerna först omkring 1740.

Den av Jonas Hallin inköpta gården vid Nedre Bergsgatan kom emellertid att bli kvar i släkten ungefär ett sekel och blev liksom den Hedinska gården strax intill ett äkta sjömanshem. Gift tvenne gånger, först med Gölin Jonsdotter (d 1761) och sedan med Lena Harström (f. ca 1730), hade han flera barn, av vilka sonen Johan Hallin (f. 1754 d.1828) var hela 24 år, när han inskrevs på Gävle sjömanshus som jungman. Med undantag för ett par års uppehåll seglade han sedan i kofferdifart tills finska kriget bröt ut, då han 1789 tog tjänst i Stockholm på “Kungl. Maj:ts örlogsflotta och påföljande år gick med transport på Helsingfors. 1791 återgick han till handelsflottan och seglade i fortsättningen omväxlande som båtsman och matros i olika gävlefartyg. Sjömansrullorna berättar, att han under kriget 1808 blev tillfångatagen av danskarna, men efter en tids fångenskap åter frigiven, så att han i maj 1809 återkom till hemstaden. Sin sista resa gjorde han 1814 med kapten Molander på Östersjön, varefter han blev hemma på gården för att slutligen 1821 bosätta sig i Hille, där han också avled.

En av Johan Hallins systrar vid namn Margareta (f. 1745, d. 1815) blev gift med en hovmästare Hallenius, medan systern Anna Catharina (f. 1750, d. 1813) stannade hemma på gården.

Även Johan Hallins son Jan Eric Hallin (f. 1788) gick till sjöss, endast 15 år gammal, men rymde två år senare (1806) från sitt fartyg i Hull och hördes sedan ej mera av. Det blev i stället systern Johanna Hallin (f. 1780) som fick ta hand om fastigheten på Gamla Söder. Hon hade 20 maj 1803 gift sig med den gävlefödde

Lars Wiberg (f. ca 1780), som dock jämnt en vecka efter bröllopet gick till sjöss, och något över två månader senare föddes deras dotter Johanna Catharina.

Husförhörslängderna antyder, att fru Johanna hade andra förbindelser under makens bortavaro, och kanske var det vetskapen härom som föranledde Wiberg att rätt snart ta sin mats ur skolan och helt enkelt försvinna ur historien. Den sålunda övergivna sjömanshustrun tycks dock snart ha tröstat sig över förlusten och födde 1808 en son utom äktenskapet, vilken uppfostrades på barnhuset, tills morfadern tycks ha tagit honom till sig i Hille, Sonen utflyttade med tiden till Hedemora, och hans vidare öden är okända.

Även Wibergs dotter levde av allt att döma ett mycket “fritt” liv och hade t. o. m. 1829 skaffat sig tre arvingar.

I den Hallinska släktens ägo stannade gården ända till 1859, då den såldes på auktion och inropades av bondeänkan Catharina Margreta Persdotter, och därmed hade den spelat ut sin roll som gammal släktgård. Den tillhörde dock visserligen under ännu en halvsekellång period (1869—1918) samma familj, sedan den inropats på auktion av varvstimmerman Jonas Sjöstrand, men växlade sedan ägare ganska tätt tills den kom i Gävle stads händer 1951 för en köpesumma av 50.000 kr.

Den nyssnämnde Sjöstrand var som sagt varvstimmerman och arbetade i tur och ordning, allt eftersom de lades ned, på Norra, Rettigska och Brodinska varven. Av hans söner gick två, Adolf och Carl, till sjöss i unga år. Adolf gifte sig senare med en engelska och bosatte sig i North Shields. Brodern Carl föll offer för gula febern då hans fartyg “Chili” låg i Rio de Janeiros hamn. En yngre broder vid namn Oscar blev hemma i fädernegården, där han på tomtens nedre del uppförde ett stenhus med snickeriverkstad.