Källargränd, gård nr 5 i gamla Gefle

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

Erich Trädgårdsmästares tomt i den steniga backslänten

När trädgårdsmästaren Erich Jönsson någon gång omkring 1700 beslöt sig för att flytta sina bopålar från Östanbäck i Valbo och i stället slå sig ner med sin familj i den blomstrande sjö- och stapelstaden Gävle, var Gamla Söder ovanför Smedjegatan ännu till största delen obebyggt och gav mest intrycket av en stenig och här och där myrlänt busbacke, Han behövde emellertid snarast tak över huvudet, och när han frågade sig till råds hos magistraten, hänvisades han att timra sin stuga längst söderut i Källaregränden.

Erich Jönssons änka levde ända till 1718, men redan 1709 står sonen Jöns Ersson Östberg för gården på Gamla Söder, Han var sjöman till professionen och seglade som kofferdibåtsman, när han 1708 gifte sig med Kierstin Michelsdotter, men det som det vill synas barnlösa äktenskapet varade inte så många år. Redan omkring 1715 tycks hon ha blivit änka och förblev i detta stånd till 1720, då hon ånyo trädde i brudstol, nu med ryttaren Johan Brofeldt vid ryttmästare von Kothens kompani av Östgöta tremänningsregemente till häst, som vid denna tidpunkt låg inkvarterat i staden.

De s. k. “männingsregementena” var en typisk krigsprodukt, som tillkommit på det sättet, att knektrotarna utöver sin skyldighet att hålla var sin soldat ålades att tillsammans med ytterligare två eller flera rotar skaffa ännu en knekt. Alltefter de sålunda sammanparade rotarnas antal benämndes de nya förbanden tre-, fyr- eller femmänningsregementen. Efter det stora nordiska krigets slut upplöstes emellertid dessa förband varvid såväl befäl som manskap helt enkelt avskedades, självfallet med en omfattande arbetslöshet som närmaste följd. Då väl de flesta, av statsmakterna sålunda utsparkade, saknade annan utbildning än krigarens, sökte sig många av dem sin utkomst vid de ordinarie regementena, men som de många hemvändande krigsfångarna, särskilt sådana av befälskategorierna, hade företräde att bli inplacerade i sina gamla beställningar, fick de övriga nöja sig med i lönehänseende lägre sådana. På så sätt finner man icke sällan f. d. underofficerare som enkla rotesoldater och officerare i underofficerslönerna.

Brofeldt torde ha tillhört nyssnämnda kategori utsparkade, men han sökte i stället sin lycka på den “civila” marknaden och fick anställning som vålringare och torn- väktare i Gävle. Död före sin hustru, tycks han ha efterlämnat endast en bröstarvinge, dottern Anna, gift Lundberg, som vid moderns bortgång ärvde gården på Gamla Söder. Anna Lundberg, som då var änka_s var bosatt i Sundsvall, och det var kanske orsaken till, att hon drygt två år efter modems frånfälle sålde föräldrahemmet i Gävle till besökaren, sedermera tullskrivaren Adam Stenström (f. ca 1715, d. 1793).

Stenström torde dock knappast ens ha hunnit flytta in i gården, förrän han i sin tur avyttrade den till inspektor Carl Rossander, varpå denne omedelbart bytte bort den till en av sina grannar, stadstjänaren Sven Hallin (f. ca 1713, d.1773), som därvid fick inte mindre än 1600 dal, kopparmynt i mellanskillnad. Gift tvenne gånger, först med Brita Larsdtr Åkerblad (f. ca 1713, d. 1761) och därpå med bergsmansdottern Catharina Larsdtr från Vij i Torsåker, lämnade Hallin flera arvingar efter sig, bland dem äldste sonen Johan Hallin (f. 1749) som på sterbhusets vägnar åter sålde gården efter faderns död.

Köpare denna gång var mätaren Petter Hannberg (f. ca 1734, d„ 1788). Med sin hustru Brita Andersdtr (f. ca 1733, d. 1794) hade denne inbördes testamente. och efter makens frånfälle upprättade änkan ett år före sin bortgång ett nytt testamente så lydande:

“Såsom jag, Brita Andersdotter Hannberg, är barnlös och enligt testamente emellan mig och min salig man är ägare av min lilla egendom i löst och fast, och som Gud har behagat krängt mig med en tärande sjukdom, som snart torde sluta mina levnadsdagar, och medan Gud unnar mig ett sunt förnuft, vill jag, att Anna Andersdot- ter Bogren och Brita Persdotter Wallbom skola efter min död bliva ägare av min gård och fasta gårdstomt första kvarteret nr 112. Därjämte giver jag med varm hand en dubbel guldring till Brita Persdotter Wallbom.”

På grund av detta testamente kom nu gården att delas i tvenne hälfter, och det skulle sedan komma att dröja åttio år, innan de åter förenades.

Den ena gårdshälften tillföll som nämnts Anna Andersdtr Bogren (f. ca 1769), som ett par år efter fastighetens tillträde gifte sig med sjömannen Lars Burman (f, ca 1772, d 1822). Burman hade gått till sjöss redan som yngling, och anteckningarna i husför- hörslängderna skvallrar om att han mestadels låg ute på utrikes resor. Han slutade dock sina dagar på landbacken, även om det skedde under rätt dramatiska förhållanden. Kyrkböckerna meddelar helt lakoniskt, att han “avhände sig livet den 10 juli 1822 med berått mod och blev av skarprättaren nedgrävd enligt rådhusrättens utslag den 11 juli”.

Förutom makan efterlämnade Burman endast en dotter, Anna Stina Burman (f. 1801) som med tiden blev gift med brandvakten Johan Malmgren (f. 1805), Före giftermålet hade emellertid hustrun två utomäktenskapliga döttrar, och till den äldsta av dessa, Maria Fredrica (f. 1825) skänkte mormodern (änkan Burman) ett stycke av tomten enligt ett gåvobrev av 3 dec. 1834, Resten tillföll så småningom hustru Malmgren i arv.

Redan 1844 avyttrade hustru Malmgren dock en mindre del av tomten till sin granne, bokaren Isac Fogel, och 1861 “jämte åtskilliga bostadsrum” 240 kvadratfot mark till repslageriarbetaren Carl Ahl vars dotter Carolina Elisabeth sedermera (1870) fick även resten i gåva av änkan Malmgren, jämte “av henne uppförda två boningsrum med trappgång”.

Även pigan Brita Persdotter Wallbom (f. ca 1768), i kyrkböckerna stundom kallad Wahlbom, gifte sig några år efter det hon utsetts till Brita Hannbergs arvinge och bosatte sig med sin make, hustimmermannen Anders Hagman (f. ca 1771) på sin gårdshalva på Gamla Söder. Deras äktenskap var barnlöst och 1817 beslöt de sälja sin gårdsdel till skeppstimmermannen Isac Fogel, vilken som ovan nämnts ökade ut den med ytterligare 240 kvadratfot genom köp av sin granne, Malmgrens änka, innan han själv överlät gården till bagaregesällen J. E. Scholander.

Från 1874 fick de båda gårdshälfterna dock åter gemensam ägare i järnkramhandlaren W. F Furtenbach, och efter att under senare delen av 1800-talet och de två första decennierna inpå 1900-talet ha tillhört olika ägare — bl. a. bryggaren I. Wadman och firma P. Åberg & Co — kom gården slutligen i händerna på den i staden välkände auktionsförrättaren Bernhard Lagerqvist (f. 1879, d. 1955), en mycket antikvitetsintresserad herre, som på grund av sitt yrke också hade rika tillfällen att odla sin stora hobby. I sin ägo sammanförde han under årens lopp många påtagliga minnen från flydda tider, och hans hem kom så småningom att bli som ett privatmuseum, omfattande ett tusental nummer, En del av dessa föremål med mera lokal anknytning till staden förvärvades senare av Gävle museum.