Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.
Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar
Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.
Smedjegatan är en av stadens allra äldsta, och detsamma gäller i viss utsträckning även bebyggelsen längs densamma inom kvarteret Gesällen, som i sin tur är, eller rättare var, ett av Gamla Söders största kvarter. Där låg i hörnet av Smedjegatan och Källargränden ända till försommaren 1959 ett par dar med anor från åtminstone 1700-talet, tillsammans bildande tomten nr 2 i kvarteret.
Dessa gårdars historia kan följas tillbaka till 1700-talets första decennium. Då bodde där en man vid namn Anders Humbla (d. före 1713), som tycks ha ägt hela tomten, vars storlek anges till “34 3/4 alnar på västra, 23 alnar på norra, 33 på östra och 19 3/4 alnar på södra sidan”.
Nästa gång denna gård omtalas är 1723, då Anders Humblas son Erich Humbla på egna och brodern Anders vägnar sålde fastigheten för 270 dal. kopparsmynt till den nyblivne borgaren i staden Erich Johansson Hemlin (d. 1733). Född i Hemlingby, Valbo, hade Hemlin fått burskap i staden 1721 och samma år gift sig med Margareta Sälgmar (f, 1695, d. 1761), dotter till en från Säljemar i Hille inflyttad borgare.
Hemlin skaffade sig emellertid aldrig någon fasta på sin gård; den saken blev aktuell först ett år efter hans bortgång och torde väl närmast ha aktualiserats av arvsskiftet efter honom. Han efterlämnade nämligen bröstarvingar, och änkan gick tydligen i giftastankar, ty 1783 trädde hon i nytt gifte, denna gång med skoflickaren och borgaren Hans Werner.
Gården förblev dock sedan i hustruns ägo, så länge hon levde, men övertogs därefter av sonen Anders Hemlin (f. 1725, d. 1792). Trettioårig gifte han sig med Sara Nilsdotter Tynelia (f. 1727, d. 1756), en tös från Tynderö i Medelpad, men efter endast fyra månaders äktenskaplig lycka avled hustrun. För maken var tydligen denna händelse ett mycket svårt slag, som av allt att döma rentav kom att bli avgörande för hans val av levnadsbana.
Man kan ana sig till att det var för att söka glömska, som han redan en månad efter hustruns bortgång mönstrade som enkel sjöman på en gävlekofferdist och under de närmaste åren tillbragte större delen av sitt liv på haven. Det var förresten nära att siön tagit honom för alltid under dessa år. Hösten 1761 tillhörde han nämligen besättningen på galeasen ”Enigheten” av Gävle, destinerad till Lübeck under befäl av skepparen Eric Dahl. På hemresan förliste fartyget den 5 november, men Hemlin räddade den gången livet, och strax efter återkomsten till fädernestaden knöt han på själva nyårsdagen 1762 för andra gången hymens band, denna gång med dannemansdottern Barbro Olsdotter (f, ca 1731, d. 1811).
Hans nya äktenskap blev tydligen upptakten till att han också gav sjömanslivet på båten, fast inte helt i alla fall. Efter att en sommar ha varit lotsdräng för Örnbergs änka, fick han “drängebrev som lotsdräng” och inträdde så småningom som kronolots i Gävle.
I sitt andra gifte hade Hemlin flera barn, och vad var naturligare, än att två av sönerna, Erik (f. 1769) och Anders (f. 1771) gick i faderns fotspår och gav sig havet i våld. Erik Hemlin blev med tiden kofferdikapten, förde bl. a. skeppen “Johanna Elisabeth” av Stockholm 1796 och “Thetis” av Gävle (145 1/2 svåra läster) från 1803 samt avled under en av sina resor 1805 i New Orleans. Anders hann aldrig nå längre än till styrman då han rycktes bort. Tillsammans med äldste brodern Olof (f. 1766), som var postiljon i Gävle, drunknade han i oktober 1799 “med en vedbåt vid Lövgrund”.
De närmare omständigheterna kring olyckan är icke kända. Det var ju vanligt, att fiskarna på hösten forslade in ved till staden från sina sommarvisten i skärgården, och troligen förolyckades bröderna Hemlin på en sådan resa. Än i dag kallas en sten utanför Lövgrund för “Hemlins sten“, och kanske härleder sig denna benämning just från olyckan 1799.
Sju år före denna tragiska händelse hade fadern gått ur tiden och gårdens skötsel övertagits av den nyssnämnde postiljonen och fiskaren Olof Hemlin. När nu även han var borta skedde i mars 1800 en uppdelning av fastigheten, varvid Olof Hemlins änka, Maria Lovisa Öbrink (f. 1775) löste in södra hälften, medan hans yngsta syster Brita Caisa Hemlin (f. 1777) och hennes make, fiskaren Peter Westling (f. 1772, d. 1835), köpte den norra halvan. Redan ett år efter makens frånfälle gifte emellertid Olof Hemlins änka om sig med postiljonen och torparen Elias Sjöbom (f. 1773), och i deras hem växte också Olof Hemlins ende son, Anders (f. 1799), upp tills han blev mogen att stå på egna ben och gå till sjöss som timmerman.
Ännu en gång samlades dock de båda gårdshälfterna under samme ägare, i det att Westling 1819 köpte in även den Sjöbomska gårdsdelen, men vid arvsskiftet efter Westling delades 1836 egendomen ånyo upp på två händer.
Den norra delen inköptes av sjötullvaktmästare Nils Ågren (f. 1801), gift med Westlings dotter Barbara (Barbro) Catharina (f. 1805) och gick 1893 ur släkten för att sedan besittas av flera olika ägare fram till våra dagar.
Den södra delen däremot inlöstes av sjötullvaktmästare Per Johan Blomqvists änka Anna Brita (f. 1803), en annan av Westlings döttrar, och blev kvar i släktens ägo ända tills den inköptes av Gävle stad 1956 i samband med att 1950-talets saneringsvåg vällde fram över denna stadsdel. Siste innehavaren var Hilmer Löf, som där hade sin lilla mekaniska verkstad, och som också fick fullgöra det säkerligen mycket vemodiga uppdraget att riva den gamla släktgården på senvintern 1959.
ERIK WICKBERG
—————————-
augusti 16, 2013
Gå till Startsidan. Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be