Smedjegatan, Strömbäcks trädgård blev gårdstomter-Erik Wickberg

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.

Hur Strömbäcks trädgård blev gårdstomter.

Ehuru omslutande endast trenne tomter hör kvarteret Spinnaren ingalunda till Gamla Söders minsta. I gamla tider var det dock ännu större till ytvidden, men Västra Islandsgatans rätning i början av 1790-talet gick ut över kvarterets norra del, som dels förvandlades till gatumark, dels överfördes till och sammanslogs med fastigheterna på gatans norra sida.

Vid den stora döpelseakten på 1920-talet fick också detta kvarter sitt nuvarande namn. Att det kom att bli just Spinnaren, var väl kanske mest ett slumpens verk under en strävan i allmänhet att uppkalla Gamla Söders kvarter efter gångna tiders yrken, ty något annat mera historiskt underlag tycks aldrig i det fallet ha existerat; det ganska kollektivt betonade kvartersnamnet ger ju för övrigt heller icke den minsta antydan om, huruvida dopförrättarna därmed avsett att åt eftervärlden bevara minnet av den närliggande Rettigfabrikens tobaksspinnare eller de stora skeppsvarvens hampspinnare.

Och likväl — fastän ur en helt annan synpunkt, som namngivarna säkerligen aldrig haft i tankarna — är kvartersnamnet Spinnaren på sitt sätt rätt betecknande. Långt tillbaka utgjordes nämligen största delen av detta område av en trädgård, där säkerligen både spinnare och andra fjärilar fladdrade omkring under ljuvliga sommardagar. Ser man namnet på det sättet, så skänker det också en fläkt av den romantik, som ännu spirar bland Gamla Söders gårdar och gränder, och som inte ens vår tids realistiska härjningar bland söderkåkama förmått helt förinta.

På en av kvarterets tomter — sannolikt Västra Islandsgatan 6 — låg i början av 1690-talet en gård, ägd och bebodd av själva organisten i Gävle Michael Preutz (d. 1711), som hade tillträtt sin syssla 1684. Hans företrädare i ämbetet, Dionysius Gierschou, hade tydligen visat sig mindre lämplig att sköta orgelspelet i kyrkan, och den närmaste orsaken därtill synes ha varit en väl kraftigt utvecklad törst. Domböckerna berättar, att Gierschou i mars 1683 hade måst lämna sin spinett i pant på grund av skuld för dryckesvaror på rådhuskällaren, och i juni samma år beslöt han emigrera med en gävleskeppare till Wisinar. Han fick också utan svårighet sitt avskedspass, men det dröjde_s innan han kom iväg från staden, och när det äntligen skedde på sensommaren, var det genom ren utvisning. Han hade då hunnit stjäla några silverskedar och därför på grund av sin medellöshet dömts att »plikta med kroppen», ett straff som emellertid efterskänktes, emedan han var sjuklig.

Så kom alltså Preutz i hans ställe och blev sedan i stadens tjänst som organist ända till sin död. Han tycks ha varit en fridens man, och det är inte ofta hans namn återfinnes i rådhusrättsprotokollen. När så sker gäller det högst medborgerliga skyldigheter som t. ex. när han 1685 begär tillstånd att resa till Danzig för att där köpa sig några instrument.

I sina två äktenskap, det första med Anna Catharina Blanck (d. 1696), det andra med Peder Biörssons änka Kerstin Hansdotter, hade Preutz ett flertal barn, vilka efter hans död tycks ha blivit kvar i gården till 1719, då råd- och handelsmannen Petter Strömbäck köpte tomten, »innehållande 50 alnar på längden och 44 alnar på bredden, tillika med en däruti välvd källare och därpå stående stuvubyggnad» för 200 dal kopparmynt.

Två år därefter — i november 1721 — förvärvade rådman Strömbäck även den intilliggande fastigheten Smedjegatan 5. Den hade förut ägts av råd- och handelsmannen Otto Hansson Reinboth, och säljaren var dennes sterbhus. Denna tomt var »till längden 54 och till bredden 40 alnar» samt kostade Strömbäck 300 daler kopparmynt.

Sedan Strömbäck 4/4 1722 fått fastebrev på ovannämnda tomter, sammanförde han dem till en trädgård, men efter hans död styckades den stora trädgårdstomten åter upp och såldes.

Härtill kom i slutet av 1700-talet ytterligare en ”styckning” eller tomtreglering, föranledd av Västra Islandsgatans rätning till dess nuvarande sträckning. Den nya gatan kom då att skära av norra delen av nuvarande kvarteret Spinnaren och vidare dela det väster därom belägna numera helt försvunna kvarteret Silverfrun ungefär på mitten, varigenom nya tomtbildningen uppstod såväl norr som söder om den nya gatan.

En dyrbar fastighet på Gamla Söder

Ännu en bild över Konsumbutiken på Smedjegatan. Det ljusa huset i mitten på bilden. Från Nils Idlunds samlingar

Vid uppläggandet av 1791 års tomtbok tillhörde södra delen av f. d. Strömbäckska trädgården kansli- eller slottsvaktmästaren Samuel Wahlström (Wallström), och hans tomt uppmättes till 2455 kvadratalnar. Där bodde Wahlström (d. 1807) och hans hustru Christina Eklind (f ca. 1736) så länge de levde.

Makarna Wahlström hade tvenne döttrar, Margareta Charlotta (i 1771) och Christina Maria (f. 1774), som efter föräldrarnas frånfälle ärvde var sin gårdshälft. Båda var gifta, den förstnämnde med tullskrivaren Anders Forsling (f. 1771) och systern med kofferdikaptenen Pehr Hemlin (f. 3772), vilka sålunda blev den gam]a fastighetens nya husbönder Endast familjen Hemlin tycks dock ha bebott gården, medan Forsling i husförhörslängderna står skriven på »Södermalm», varmed torde avses trakten av Södermalmstorg och möjligen de delar av staden som där låg utanför det gamla stadsområdet, dvs söder om nuvarande Tullbomsgatan.

Hemlin hade sjömanspåbrå. Hans fader, Anders Persson Hemlin från Hemlingby i Valbo hade nämligen övergivit sina förfäders bondetraditioner, gått till sjöss och slutat sina dagar som kofferdiskeppare i Gävle 1789. Dessförinnan hade han emellertid hunnit med att låta sonen Pehr — eller Petter, som han kallas i födelseboken — bekanta sig med livet ombord, ty redan som 13-åring fick pojken följa med sin fader, som då var befälhavare på det stolta skeppet »Mars» (150 läster). Först ett år efter faderns 1789 timade frånfälle skrevs dock Petter in i Gävle sjömanshus matrikel som matros, då ännu endast 17 år gammal. Sex år senare var han styrman, och 1/8 1803 blev han borgare och skeppare i staden.

Som befälhavare förde han flera gävlefartyg, 1803—1806 briggen »Pierre» (53 % läster), 1806—1808 briggen »Concordia» (81 % läster), 1811—1812 galeasen »Eva Sophia» (27 läster), vilken året efter det han lämnat fartyget i andra händer kapades som god pris av danskarna under kriget. Men då detta hände förde Hemlin kommandot på det stora skeppet »Alliance» (155 % läster), och under en av sina resor med det fartyget avled han också, i England 1815.

Efter hustruns frånfälle 1812 anställde Petter Hemlin i stället en hushållerska, Christina Erica Wahlbom, och sedan även han själv gått bort, föll det på hennes lott att ta hand om hans tre minderåriga barn, av vilka det äldsta, dottern Christina Magdalena, var endast 15 år, medan syskonen Pehr Samuel och Maria var 11 resp 9 år gamla. Trogen familjetraditionen gick emellertid Pehr Samuel redan 1819 till sjöss, lärde sig styrmanskonsten under sjökapten Cajanus goda ledning 1823 och rymde fyra år senare i Le Havre i Frankrike för att sedan ej mera höras av.

I gården bodde emellertid även en annan sjöman, kofferdikaptenen Erasmus Dahlström (f. 1773), född i Dalhem på Gotland, och befälhavare på bl. a. gävleskeppet »Friheten» (107 läster). Att Dahlström trivdes så bra med sitt värdfolk, hängde tydligen samman med hans intresse för äldsta dottern, ovannämnda Christina Magdalena Hemlin, och då hon nått 20 års ålder blev hon kofferdikapten Dahlströms maka. Då sterbhuset 1826 beslöt sälja gården på auktion, inropades den genom rådman Wannberg för Dahlströms räkning till ett pris av 500 rdr banko.

I Dahlströms ägo förblev den f. d. Hemlinska gårdshalvan sedan till 1837, då den inköptes för 600 rdr banko av kofferdistyrman Anders Wollin (f. 1804), och fyra år senare förvärvade Wollin även andra gårdshälften för 1000 rdr riksgälds av tullnären Forsslings arvingar.

Wollin var skåning, son till en ryttmästare i Lund, men hade av någon anledning »emigrerat» till våra trakter och inskrivits som matros 1827 på Gävle sjömanshus. Två år senare lärde han sig till styrman hos sjökapten N. G. Zellinger, och 1837 blev han välbeställd skeppare i staden. Som sådan förde han en rad gävlefartyg, nämligen 1837—1838 skonerten »Elida» (51 läster), 1838-1845 briggen »Josephine» (102 läster), 1845—1851 skeppet »Sophia» (184 läster), 1852—1856 skonerten »Experiment» (100 % läster) samt 1857—1870 briggen »Eleazar» (138 ½ läster).

I jämnt 50 år förblev gården i Wollins ägo, men sedan den 1887 sålts för ett pris av 5800 kr blev det täta ägarebyten ända fram till 1907, då handlande Gustaf Wahlström blev dess ägare, och köpeskillingen hade nu stigit till 22000 kr. När Gefleortens mejeriförening 1945 kom i besittning av den, hade priset gått upp ytterligare till 85000 kr. Sex år senare fick AB J. Ohlsson & Co betala »bara» 60000 för fastigheten, men vid överlåtelsen 1955 till JiO-bolaget noterades köpesumman åter i 85000 kr med ett taxeringsvärde av 60000 kr.

Men än värre skulle det bli! I samband med den stora förnyelsen kastade Gävle stad begärliga blickar på fastigheten, underhandlingar sattes i gång, och vid stadsfullmäktiges sammanträde den 26 jan. 1959 förelåg ett förslag från drätselkammaren om att fullmäktige måtte besluta:

»att bemyndiga drätselkammaren att inköpa tomten 3 i kvarteret Spinnaren med därå uppförda byggnader mot ett vederlag av dels 370.000 kronor, dels ock ett markområde om ca. 2600 kvadratmeter av stadsägorna 1050 och 1088, vilket av Muréngatan och Södra Centralgatan avgränsade område närmare är angivet å en till ärendet hörande kartkopia».

Ärendet föranledde en lång debatt »om både stadens ekonomi, bostadshyror och den stora stadsdelsförnyelsen» samt slutligen votering. Med 27 röster mot 13 godkändes drätselkammarens förslag.

Så hade då Gävle stad blivit en gammal Söderfastighet rikare och 2600 kvadratmeter mark fattigare!