Publicerad i Gefle Dagblad 13 oktober 2008
Ur Åke Nyléns tidningsurklipp
I maltfabrikens kvarter. Fotograf: Gävles stadsarkiv
Grosshandlare Bengt Gustaf Kronberg (1819–1901)
Grosshandlare Erik Kronberg (1870 –1930)
I slutet av 1960-talet började grävskoporna jämna de gamla träkåkarna på Öster med marken. Det var nya tider och upp ur marken sköt i stället höga moderna flerbostadshus och en helt ny stadsdel blommade upp. Den byggnad som höll ut längst bland byggdammet var en pampig stenbyggnad, kanske Östers mest utmärkande med sin egenartade profil, den gamla Kronbergska maltfabriken. När den revs i april 1974 försvann resterna av ett av landets äldsta mälterier och det sista spåret av grosshandlarfamiljen Kronbergs handelsverksamhet i Gävle.
Under 1700– och 1800-talen bodde i huvudsak de mindre bemedlade på Öster, eller fjärde kvarteret som det hette enligt stadens kvartersindelning. Det var i mitten av 1700-talet som det skapades en boendestruktur som i huvudsak grupperade de boende efter yrken eller sociala kategorier, men med praktiska hänsyn. Fiskare, sjömän och fartygsbefäl liksom personal i hamnen, vid varven och järnvågen sökte sina bostäder i närheten av vattendragen. Det blev därför fjärde kvarteret eller öster i staden som kom att hysa större delen av denna befolkning. Men med tiden etablerades även ett och annat företag på Öster, med närhet till magasinsbyggnader och fraktfartyg.
Eftersom Gävle under 1800-talet var en bryggerität stad fanns naturligtvis ett flertal mälterier, som tillverkade själva bryggerimalten, i staden. År 1898, till exempel, fanns inte mindre än tolv bryggerier och fyra mälterier i drift. Störst och äldst av alla maltfabriker var B G Kronberg som startade industriell mältning redan 1845 och huserade just på Öster. Grosshandlaren Bengt Gustaf Kronberg hade då övertagit grosshandlaränkan Örns firma, gav den sitt namn och upparbetade sen rörelsen till en av de största i Gävle. Till en början omfattade verksamheten enbart tillverkning av svagdricksmalt men Kronberg sålde även spannmål, brännvin och sill.
Kronberg var en försiktig handelsman som sällan inlät sig på egentliga spekulationer och på så vis undvek han också stora förluster. Det var kanske därför han på 1870- och 80-talen var Gävles rikaste man, god för flera miljoner kronor. Kronberg gifte sig först på äldre dagar med en gammal rik rådmansdotter, Augusta Lindh, från Falun. Ganska snart fick det medelålders paret en son, Erik, som av Gävleborna allmänt kallades kronprinsen. Det var ju han som en gång skulle ta över verksamhet och rikedom. Och för att markera sin ekonomiska ställning, liksom andra grosshandlarkollegor, byggde sig Kronberg 1882 en sommarvilla på Norrlandet, det pampiga Engeltofta med tinnar och torn. Familjen Kronberg var ändå omtyckta av stans medborgare. De var vänliga, givmilda och värnade om stans fattiga. Genom åren donerade de stora summor pengar till olika ändamål och lät uppföra både barnsjukhus och änkehus.
I november 1888 utökade Kronberg sin verksamhet när han av Per Muréns arvingar köpte en fastighet i hörnet av Sjömansgatan–Ruddammsgatan, snett emot Epidemisjukhuset på Öster. På den tomten hade Murén 1871 byggt ett malthus i sten som Kronberg nu kunde driva vidare i allt större omfattning. Tio år senare, i mars 1898, köpte Kronberg halva granntomten för att där uppföra en helt ny del till maltfabriken, hopbyggd med den gamla.
Den jätteliknande byggnaden tog form och mest utmärkande var det höga tornet som fanns på byggnaden. Tornet tillkom för att snabbare kunna torka säden och där uppe blev det bra drag genom gallerbottnarna. Den höga tornbyggnaden blev dock inte långvarig. Då den började visa tendenser att börja luta och risk fanns för att den skulle falla, beslutades att operera bort den från huvudbyggnaden.
I den nya rymliga och för tiden moderna byggnaden kunde Kronberg även ge sig på tillverkning av ölmalt. Mälteriet sysselsatte från den tiden ett tiotal personer och producerade cirka 650 000 kilo malt årligen. Från 1890-talet och fram till första världskrigets början rådde en utpräglad industriell högkonjunktur i landet och Kronberg tjänade stora pengar på sin maltförsäljning. Men efter krigsslutet kom den långa och svåra depressionen som slog ut företag efter företag.
I början av 1920-talet gick ett stort antal handelsrörelser och firmor i Gävle i konkurs. Även Kronbergs drabbades av den världsomfattande ekonomiska krisen. Vid den tiden var det Erik Kronberg som ägde maltfabriken, som han övertagit efter faderns död 1901. I augusti 1915 hade han ombildat bolaget vilket resulterat i ett nytt aktiebolag med två Stockholmsbryggerier som intressenter. Erik Kronberg ägde ändå huvuddelen av aktierna.
När mer än två tredjedelar av maltfabrikens aktiekapital var förbrukat, beslutade styrelsen i mars 1922 att bolaget skulle upplösas och träda i likvidation. Därmed lades också all verksamhet ned. Efter att mälteriet stått tomt en tid sålde Kronberg byggnaden för 185 000 kronor till jästbolaget AB Bästa och i oktober samma år startade en jästfabrik i det gamla Kronbergska mälteriet. Kronberg själv lade sig inte på soffan för det. Han startade direkt ett nytt företag, denna gång egen agenturrörelse där han handlade bland annat med bilar och försäkringar.
Jästtillverkningen blev dock inte långvarig i det gamla mälteriet. Efter några år hyrde bolaget i stället ut lokalerna till helt andra ändamål. Bland annat hade kassaskåpsfabrikör Andersson sin verksamhet där, Äggcentralen hyrde ost- och ägglager och i den ena delen av byggnaden huserade verkstadsföretaget AB Gävle Industriservice med ett tiotal anställda fram till att byggnaden sattes på rivningslistan.
I slutet av 1960-talet var det dags att riva ner hela det gamla Öster. Det var den stora saneringsvågen, som på 1950-talet svept fram över Söder och som ett decennium senare nått de nordöstra stadsdelarna. Sommaren 1968 rullade grävskoporna fram och snart hade de ätit sig igenom hela området. I april 1974 var det dags för den sista stenbyggnaden att lämna plats åt en ny. Då började stålkulan slå sig genom maltfabrikens väggar. Rivningen verkade nog så riskfylld eftersom större delen av väggarna slogs omkull innan taket rasade. Därefter gick det kupolliknande taket i marken. Kvar fanns nu bara resterna av Gävles och ett av landets äldsta företag i sitt slag. Och i kvarteret där den gamla maltfabriken stått började man en månad senare bygga det sista hyreshuset i den nya stadsdelen Öster.
Jan G Ljungström
—————————-
maj 23, 2013
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
