BOMHUS KYRKA – av Bengt Ingmar Kilström

 

 KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!

 

 

 

Bomhusområdet var före industrialismens tidevarv sommartid “kolo­niserat” av Gävlebor, som där hade sina stadsvretar, och Valbobor, som hade sina fäbodar och fiskelägen. På 1890-talet inköpte Korsnäs sågverk AB mark på Bomhusudden, och sedan bolaget också förvär­vat Holmsund — Kastets egendom, flyttades sågverket vid sekelskiftet från Korsnäs i trakten av Falun till Kastet och medförde härvid sitt namn: Korsnäs, “Denna industri, numera Korsnäs — Marma AB, som successivt utvecklades till en betydande exportindustri av kraft­papper, massa och trävaror, har genom åren spelat en avgörande roll för samhället” (E Bohlin). Industrianläggningen aktualiserade frågan om ett kyrkobygge på platsen. År 1899 fick Bomhus en egen präst, pastoratsadjunkten Oskar Hedberg — sedermera kyrkoherde och kontraktsprost i Valbo. Pastor Hedberg fick under sina första Bomhusår hålla gudstjänst i Holmsunds skola, vilken lokal av flera skäl icke samlade några större åhörarskaror. I oktober 1900 klagade kon­traktsprosten Lundvik i Valbo vid ett kyrkorådssammanträde över de i Bomhus rådande andliga förhållandena och påyrkade, att frågan om en värdigare gudstjänstlokal snarast skulle lösas. Han kunde därvid anföra, att folkmängden i Bomhus enbart inom Valbodelen hade vuxit till 3.000 personer. En kommitté tillsattes för att utreda förhål­landena. En av medlemmarna i kommittén var den unge pastorats­adjunkten Oskar Hedberg. På kommitténs förslag förhyrdes nu or­denshuset som gudstjänstlokal, varvid man förbehöll sig kontrakts­bestämmelser, som skyddade lokalen för “ett vanhelgande och ovär­digt bruk… å andra tider, då han ej begagnades för gudstjenst”. Pas­tor Hedberg tillvann sig genom sina personliga egenskaper en allt stör­re respekt i Bomhus, och när år 1904 en kommitté tillsattes för kyrko­byggnadsfrågan var hans plats som medlem i densamma självklar. Kommittén hade medlemmar från både Gävle och Valbo — en av dem var f ö direktör B Martin, Korsnäs. Ritningar till den planerade kyr­kan utfördes av stadsarkitekten i Gävle E A Hedin, vilken f ö några år tidigare gjort ritningarna till Strömsbro kyrka. På nyåret 1906 kun­de bygget påbörjas, sedan ritningarna i vederbörlig ordning godkänts. Arbetet leddes av byggmästare Olof Pettersson, Gävle, och den 21 juli 1907 kunde Bomhus kapell invigas. Den högtidliga akten förrättades av kyrkoherden i Gävle, prosten F Th L Åsbrink, assisterad av bl a kyrkoherden i Valbo, kontraktsprosten J W Lundvik och pastor Oskar Hedberg. Bomhusområdet tillhörde då ännu Gävle och Valbo, men år 1911 kom detta att i sin helhet införlivas med Gävle. När Gävle pastorat år 1916 delades, kom Bomhus att tillhöra Staffans försam­ling, såsom förhållandet är än idag.

 

Kyrkobygget kostade ca 45.000 kronor, vartill kom ytterligare vid pass 10.000 för terrassering, kyrkklockor och orgel. Gävle och Valbo pastorat betalade vardera 25.000 kronor och Korsnäs AB bidrog med 10.000. Det var alltså en skuldfri kyrka, som Bomhusborna fick ta emot. När Gävle stad år 1911 inkorporerade Bomhusområdet, fick staden lösa ut Valbo med 23.000 kronor!

 

Kyrkobyggnaden

 

Bomhus kyrka är byggd av trä och består av ett långhus, orienterat i sydväst — nordost, samt ett på norra sidan placerat torn. Sakristian är inrymd i korpartiet, vars ursprungliga utformning företer påtagliga likheter med Strömsbro kapell. I Bomhus har arkitekten arbetat med basilikans grundform och skapat ett treskeppigt kyrkorum, där mitt­skeppet skjuter upp över sidoskeppens höjd och får ljus genom små fönster högst upp på väggarna.

 

Träväggarna vilar på en murad stenfot och är beklädda med kyrkspån, ursprungligen målade i en vit färg med dragning åt gult. Fönster- och dörromfattningar har vit färg. Taket var tidigare tegeltäckt.

 

Altaret pryddes från början av ett träkors i vitt och guld, precis så­som fallet var i Strömsbro. Vid en restaurering 1928 ersattes det med ett enkelt krucifix.

 

 

 

Den ursprungliga interiören hade ljusa och luftiga färger. Bänkarna var ljusgröna och så arrangerade, att det inte fanns någon mittgång utan blott passager på norra och södra sidan. Predikstol, orgel och läktare var målade i vitt och guld. En värmeugn, levererad av Skog­lund & Olsson AB, svarade för uppvärmningen. Kyrkan saknade elektrisk ström och belystes enbart av levande lågor. År 1917, sedan den ingenjörsutbildade Sigfrid Johansson blivit komminister i Bom­hus, fick kyrkan elektriskt ljus, ja, t o m den sjuarmade ljusstaken på altaret fick artificiella lågor!

 

En mittgång i kyrkan kom till, när fabrikör Johan Lindblom, Kristinelund, år 1919 miste sin enda dotter i spanska sjukan. Lindblom be­gärde att få göra en tillfällig förändring av bänkarna i samband med jordfästningen, så att en mittgång skapades. Denna tillfälliga föränd­ring kom att bli permanent. Till minne av dottern skänkte fabrikör Lindblom en ljuskrona, och litet senare donerade Korsnäs AB en nå­got större ljuskrona av samma typ — de ljuskronor som idag hänger i kyrkans mittgång.

 

Restaureringar

 

Inför tjugoårsminnet av kyrkans invigning företogs en ganska omfat­tande reparation. De tre ursprungliga korfönstren utbyttes mot ett enda, försett med antikglas. Samtidigt utbyttes också den sjuarmade ljusstaken mot det krucifix, som numera har sin plats i dopkapellet. Koret fick nu två ljusstakar av tenn på tresidig fot i moderniserad barockstil.

 

 

Tanken på en omfattande nydaning av kyrkans inre väcktes 1946, och 1948 fattades beslut om kyrkorestaurering, sedan Korsnäsbolaget utlovat att bidraga med 75.000 kronor. K-F Pilström var då kommi­nister i Bomhus. Program för renoveringen uppgjordes av Staffans kyrkas arkitekt, Knut Nordenskjöld och stadfästes av myndigheterna den 18 oktober 1950. Då var emellertid slottsarkitekt Nordenskjöld död. På initiativ av Korsnäs AB knöts arkitekterna Nils Friberg och Ernst Hawerman till projektet och presenterade 1952 ett restaure­ringsförslag, som företedde vissa avvikelser gentemot Nordenskjölds. Sedan detta förslag antagits, sattes arbetet igång och leddes förtjänst­fullt av Uppsvenska Byggnadsgillet.

 

Genom uppförandet av en längsgående vägg kom den del av kyr­kan, som har lägre takhöjd (på norrsidan) att avskiljas. Härigenom skapades ett symmetriskt långhus. Endast längst fram behöll man den ursprungliga bredden, varvid ett dopkapell skapades till vänster om koret. Det sålunda avskilda utrymmet kom att bilda en mindre sal med bl a skrudskåp, brudkammare och bekvämlighetsutrymmen. Ef­ter restaureringen har kyrkan fått sin huvudentré i väster — framför mittgången, där ett vapenhus tillbyggts. Också i öster har en mindre tillbyggnad gjorts, så att koret fått större djup. Ett fönster upptogs härvid på sydsidan, sedan östfönstret skymts av det nu tillkomna al­tarskåpet (se nedan). Kyrkgolvet har sin egen historia. Mitt under på­gående renovering av kyrkan inträffade på nyåret 1954 den kraftiga storm, som på ett förödande sätt härjade Gästriklands skogsbestånd. Bl a ödelades den s k Pelarsalen i Österfärnebo, som tillhörde Kors­näsbolaget. Från de stormfällda kraftiga furorna hämtades de breda, vackra plankorna till Bomhus kyrkas nya golv. Kyrkan återinvigdes den 5 juni 1955 av ärkebiskop emeritus Erling Eidem.

 

År 1966 omtäcktes kyrkans tak med holländskt tegel. Det skulle emellertid snart visa sig, att underlaget för detta tegel var otillfreds­ställande. Omfattande läckage konstaterades i början av 1970-talet, och det blev nödvändigt att 1972—1973 företa omfattande repara­tionsarbeten på norra och södra sidoskeppen; på norra sidan måste takstolarna helt och hållet bytas ut på grund av de omfattande rötskadorna. Den som på ett förtjänstfullt sätt såg till att dessa skador i tid botades, var dåvarande komministern i Bomhus, Gösta Nordin. Byggmästare Axel Sjöström, Strömsbro, utförde själv med stor om­sorg reparationsarbetena. I samband med lagningen av taket uppkom också frågan om ny takbeklädnad. Riksantikvarieämbetet ville för sin del bibehålla tegeltaket men motsatte sig icke annan beklädnad. År 1974 belades sålunda taket med eternit. I juli 1966 ommålades kyr­kans exteriör.

 

 

Inredning och inventarier

 

BILD: Läktarparti före ombyggnaden

 

Den nuvarande altarprydnaden härrör från restaureringen 1955, då den skänktes till kyrkan av Korsnäsbolaget. Den har formen av ett al­tarskåp och är en skapelse av konstnären Tor Hörlin. Mittfältet har som motiv “Guds gröna ängar” och sidoskeppen återger bibliska sce­ner. De fyra bilderna i vänstra flygeldörren kan sägas ha anknytning till Dopets symbolik: överst ses Noas ark, därunder Moses i vassen; sedan spejarna med druvklasen; längst ned livets träd. Den högra fly­geln anknyter till Jesu liknelser: överst Den barmhärtige samariten; därunder Den förlorade sonens återkomst; sedan Det fruktlösa trädet, som kastades i elden; längst ned Det himmelska Jerusalem. Altarskå­pet har en överbyggnad, bestående av en triangel (symbol för den he­liga Treenigheten) med Kristus i mitten. Triangeln omges uppåt av solstrålar, en sinnebild för det gudomliga ljuset.

 

När ärendet om altartavlan förevar i Uppsala domkapitel, uttalade detta “betänkligheter mot förslagets utformning särskilt med avseen­de på tavlans mittparti, som knappast ger uttryck åt evangeliets bud­skap”, men eftersom det gällde en gåva, kunde Domkapitlet icke mot­sätta sig denna. Altarskåpet blev helt klart först 1956.

 

Altarbordet är nygjort 1955 och är av enkel, funktionell karaktär. Dess framsida pryds av antependier (se nedan). Altarringen kvarstår oförändrad sedan 1907. Ett korskrank från kyrkans tillkomstår av­lägsnades däremot 1955.

 

Predikstolen är nygjord 1955 och liksom altaret och altarskåpets ramverk m m levererad av Östervåla snickerifabrik. Predikstolens framsida pryds av ett brinnande hjärta, en symbol för den kristna kärleken. F ö är predikstolen en enkel fyrkantig talarstol utan något ljudtak.

 

Också bänkinredningen, som är av en jämn och lugn karaktär, till­kom 1955 och ersatte de tidigare “bönhusbänkarna”. De 38 fasta bänkarna är levererade från Östervåla snickerifabrik, vilken även till­verkat dopfunten. Denna är en gåva 1955 av Kyrkliga syföreningen, under det att den till funten hörande insatsen av nysilver är skänkt av medel från Sigfrid och Tyra Johanssons minnesfond¹). Dopfunten har sin plats i ett till vänster om predikstolen inrättat dopkapell, men den kan vid behov flyttas fram i kyrkorummet. I dopkapellet återfinns bl a det ovan nämnda krucifixet från 1928 samt två urnor av trä (väggdekorationer), skänkta år 1955.

 

 

Orgel

 

Kyrkan hade från början en av orgelbyggaren C A Eriksson, Gävle, byggd piporgel om 13 stämmor, fördelade på två manualer och pedal. Den är numera såld till metodistkyrkan i Halmstad. Den nuvarande orgeln i Bomhus kyrka är tillverkad åren 1957—58 av bröderna Mo­berg, Sandviken, och omfattar 12 stämmor, fördelade på två manua­ler och pedal. Sedermera har den försetts med ett crescendoskåp, som är reglerbart. Den nya orgelfasaden härrör från 1959 och är tillverkad i Östervåla. Orgeln renoverades senast 1981. — Ar 1960 fick kyrkan också en cembalo. Den är av märket Sperrhake och har två manualer — en gåva av Arbetskretsen för Bomhus kyrka. — På orgelläktaren ses en trumpetande ängel — en förgylld träskulptur från 1907, som härrör från den gamla orgeln.

 

Silver

 

Från början hade Bomhus kyrka en nattvardsservis av nysilver. Den bortstals natten mellan den 5 och 6 september 1980 och påträffades se­nare i defekt skick på Älgsjöns botten. Redan 1955 hade kyrkan fått nattvardstyg i rent silver, tillverkat av Ture Jerkeman och skänkt av direktör Erik W Eriksson — VD vid Korsnäs-Marma — med maka. Även detta silver stals vid samma tillfälle och har endast delvis åter­funnits. Sålunda kom kalken till rätta och renoverades. Även oblat­asken påträffades, men utan lock. Nytt sådant har nu anskaffats. Vid­are har ny patén och ny vinkanna inköpts år 1982. En 1942 av direktör och fru Wilhelm Ekman skänkt förgylld brudkrona blev också tjuvar­nas byte och har inte kommit till rätta. Anskaffande av ny brudkrona är planerat. Vidare stals fyra silverljusstakar samt ett synnerligen för­nämligt silverkors, prytt med en stor akvamarin. Också dessa pjäser var tillverkade av Jerkeman. Två av ljusstakarna var skänkta av direktör och fru Eriksson, de två andra jämte altarkorset av Arbets­kretsen för Bomhus kyrka. Den dyrbara akvamarinen hade anskaffats från Paris av fru Malin Eriksson. Tre av ljusstakarna påträffades ned­sänkta på havsbotten utanför Norrlandet och har efter restaurering återförts till kyrkan. Den fjärde ljusstaken har ersatts med en ny. Det dyrbara altarkorset har icke kunnat återfinnas, men ett nytt silver­kors, tillverkat av guldsmeden E Löfman, Gävle, anskaffades 1982. — Stöldgodset forslades bort från kyrkan, insvept i den mycket för­nämliga kormatta, som skänkts av sykretsen. Trots stora ansträng­ningar har man icke lyckats återfinna denna.

 

 

Textilier

 

Från början pryddes altaret av rött kläde och senare av ett violett antependium, vilket avfördes år 1955, då sykretsen skänkte nya antependier i vitt, röd och grön linnedamast samt Korsnäs Lottakår ett blått. Antependierna är tillverkade av Gävleborgs Läns Hemslöjd. Samma år skänkte sykretsen också ett altarbrun, komponerat av textilkonstnärinnan Kerstin Ekengren, Ljusdal, och tillverkat av Jämtlands Läns Hemslöjd. Av mässhakarna är den gröna äldst — den härrör från 1920-talet. Två vita mässhakar, komponerade av Märta Gahn och le­vererade av Libraria, skänktes 1948 av sykretsen, vilken år 1955 även donerade en mässhake i röd sidendamast, komponerad av Margareta Sundbom och utförd av Licium. Samma år skänkte direktör och fru Josef Alenius en blå mässhake i sidendamast av samma kompositör och ateljé. År 1982 fick kyrkan ett nytt grönt antependium, tillverkat av Libraria, och avsikten är att successivt förnya kyrkans textilförråd. En ny kormatta, komponerad och levererad av Libraria ersatte år 1982 den stulna mattan.

 

Övriga inventarier

 

I “lilla salen” på norra sidan hänger en mycket förnämlig Series Pastorum, målad av Gävlekonstnären Harry Ceson, bördig från Bomhus. Ett krucifix i sakristian är snidat av Gävlekonstnären Johnny Matts­son, född och uppväxt i Bomhus. Det är tillverkat 1955 och skänkt av Gerda Sjödin m fl. En dopvattenkanna av norskt tenn har 1961 skänkts av Arbetskretsen för Bomhus kyrka. Förutom de tidigare nämnda ljuskronorna i mittgången finns i dopkapellet en ljuskrona av mässing, skänkt 1948 av Cissi Ljungberg, och i “lilla salen” en kri­stallkrona, skänkt 1955 av Norrlands El-Byrå. De båda ljuskronorna i långhuset försilvrades i samband med 1955 års renovering. Kyrkan har dessutom nyligen fått kompletterande modern armatur.

 

Kyrkklockor

 

 

Kyrkan har två klockor, båda ursprungligen gjutna av Bergholtz år 1906. Storklockan har emellertid spruckit vid två tillfällen och omgjutits dels 1933, dels 1966 hos Bergholtz klockgjuteri. Lillklockan har följande inskription: “Kommen, ty allting är redo. — Gjuten i Konung Oscar II:s 35:te regeringsår av K G Bergholtz & Co Nr 25”.

 

Kyrkogård

 

Bomhus kyrka omges av en kyrkogård, som kan räknas bland landets vackraste. Den var inte planerad från första början, men efter diskus­sion om platsen för en griftegård i Bomhus antog kyrkostämman i de­cember 1918 ett förslag om att kyrkogård skulle anläggas invid kyr­kan. Sedan kyrkogården färdigställts tillkom även likkällare, år 1922. Sedermera har kyrkogården utvidgats, senast i slutet av 1960-talet, då ett stort område på norra sidan om den gamla kyrkogården färdig­ställdes.

 

LITTERATUR

I den 1983 utkomna boken “Bomhus — från fäbodbygd till industri­samhälle” (Gävle 1983) har Bengt Wiklund skrivit om “Kyrkfolk och kyrka i Bomhus” (sid 232—238) samt Kjell Järvby om kyrkogården (sid 239). I tryck föreligger dels en broschyr, Bomhus kyrka, Gävle (1978), sammanställd av fru Ellen Nordin på grundval av f överlära­ren Efraim Bohlins manuskript, “Bomhus kyrka och dess tjänare”, dels Bomhus kyrka 75 år, Staffans församlingsblad nr 3/1982, med artiklar av Kjell Järvby och Kristina Nilsson. Kyrkan finns också kortfattat beskriven i Sveriges Kyrkor, Gästrikland (Stockholm 1932), sid 126—127. — Förutom Efraim Bohlins anteckningar finns otryckt material om kyrkan i bl a Antikvarisk-Topografiska Arkivet, Stockholm. Bilderna är — då intet annat anges — tagna av Foto­grafen AB, Gävle (Henrik Brundin).

 

Kurir-tryck Katrineholm 1983 61682

————————————–

april 24, 2013

Sammanställt och kompletterat med bilder av – lisse-lotte@danielson.be