Publicerat i Gefle Dagblad lördag 18 augusti 1984
Från Åke Nyléns tidningsurklipp
Det här är huvudingången till Staffans kyrka i Gävle.
Kyrkan vilar på “hälleberget” eller kanske rättare sagt på, som man sa förr, Steneberget. På tusentalet låg större delen av centrala Gävle under vatten. Det vi i dag kallar Södertull, där Gefle Porslinsfabrik och Amucentret nu är efter Södra Kungsgatan, låg ovanför vattnet. I hörnet av Flemminggatan och S Kungsgatan finns ett gravfält från tusentalet samt en runsten. Steneberg och de högsta delarna av Brynäs låg ovan vattnet. Det är på gammal grund Staffans Kyrka vilar.
Fram till år 1916 fanns det endast en församling i staden — Gävle församling, som omfattade hela staden. Då delades församlingen i två delar. Heliga Trefaldighets och Staffans församling. I sexton år fick församlingen vänta på egen kyrka. Tidigare hade man hållit gudstjänst i Staffans församlingshus stora sal högst uppe på Brynäsgatan. Det var ärkebiskop Nathan Söderblom som lade grundstenen till kyrkbygget som skulle ta två år att fullfölja, Ärkebiskop Söderblom fick inte uppleva den högtidliga invigningen 1932, det blev i stället hans efterträdare Ehrling Eiden. Kyrkan ritades av arkitekten Knut Nordenskiöld i nationalromantisk stil. Den kom att uppföras med en smärre ändring av ritningen. Han hade tänkt sig kyrkans kor med tre smäckra valbågar med dagsljuset strömmande genom den mittersta ned över altaret.
Som det är nu bildar valven endast dekorativ bakgrund till altarskåpet.
Stadens två storkyrkor Staffan och Trefaldighet dominerar i dag stadsbilden. Staffans Kyrka har en vacker exteriör. Givmilda församlingsbor har svarat för det mesta av utsmyckningen av interiören. Altarskåpet har utförts av Jerk Werkmester. Triumfkrucifixet som hänger i korbågen är gjort av skulptören Carl Fogelberg.
De flesta inventarierna härstammar från kyrkans tillblivelse. Församlingen har emellertid fått ärva en del inventarier, som räddades undan 1869 års stadsbrand, då Sofia Magdalena hospitalskyrka brann ned, bland annat en mässhake från 1772.
År 1952 skänktes en Kristusbild i ek förfärdigad av skulptören Asmund Arles. Många tyckte på sin tid att den var klumpig. I dag har man accepterat konstverket.
Vem var Staffan? På en minnesten i Själstuga på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland står det “Staffan Hälsingarnas apostel led enligt sägnen martyrdöden i denna trakt. “Stenen restes och invigdes av ärkebiskop Söderblom år 1928. Den tidigaste urkunden om Staffan härstammar från Adam av Bremen som på 1070-talet skrev det Hamburg-Bremiska ärkestiftets historia, i vilket det talas om att ärkebiskop Adelbert lät inviga sex biskopar och sända dem på missionsuppdrag till Sverige.
Till Hälsingland sändes biskopen Stenphi, Stephan som förvandlades till det mera folkliga Staffan. Ja — någon stalledräng var nog inte Staffan. Att Staffans reliker under medeltiden förvarats i Norrala håller kyrkohistorikerna för troligt men traditionen om Stupan, gravhuset på Norrala kyrkogård, är mera tveksam. Allt nog Staffans bild på Staffanskyrkans torn i Gävle, där han står med ena handen höjd til] välsignelse och den andra handen om korset ger en vision av en fridfull och patriarkalisk Staffan. I sakristian finns en bild av en äldre Staffan som bär kyrkan i sin famn. Staffan missionerade i Hälsingland och led martyrdöden, men vem missionerade då och omvände Gästrikarna från den nordiska Asaläran till kristendomen? Runristaren Asmund Kareson ristade kristna runor, oftast drakslingor som avslutades med ett kristet kors och texten “Gud hjälpe hans själ och Guds moder”. Om honom går det ej några sägner. Vi vet, när han levde, då runstenarna ibland är daterade och genom att han talat om vem som regerade landet, då han ristade runorna. På Järvstastenen står till exempel “då satt Edmund” vilketär uttytt att då regerade Edmund landet. Asmund Kareson har hedrats i några av våra kyrkor genom att man placerat en del av hans runstenar i Gästriklands kyrkor.
Stora kyrkobyggnader brukade förr i tiden engagera allt folket. Så var det även då Staffans kyrka byggdes. Insamlingar till kyrkbygget gjordes och man gav efter förmåga. Delade meningar förekom om kyrkan skulle byggas på Brynäsgatans krön eller på Steneberg. Kyrkoherden i Staffans församling, Paulus Holmgren, ansåg för sin del att bästa platsen var vid församlingshuset på Brynäs. Andra åter kämpade för att den skulle ligga på Steneberg. En fabrikör i staden utlovade ett större bidrag till kyrkan, endast om den uppfördes på Steneberg. Säkert var att fabrikörens bidrag till kyrkbygget icke påverkade kyrkans placering i Steneberg.
Platsen är väl vald. Genom den nya ”kaserngatsbron” och bebyggelsen har kyrkan ännu mer kommit att ligga i stadsdelens centrum . Fritidsseglarna har ibland kyrkans tornspira som riktmärke då de skall navigera hem.
FOLKE LÖFGREN
———————————————————————-
mars 30, 2013
Länkar är ditlagda och materialet är sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be