Publicerat i Gefle Dagblad Söndag 25 januari 2009
Från Åke Nyléns tidningsurklipp.
BODKNODDEN SOM BLEV GROSSHANDLARE
Anders Einar Grönlund var 22 år vid sekelskiftet år 1900. Han hade just börjat en tjänst som handelsbiträde hos lanthandlaren Löthman i Valbo och kände sig ganska stolt över det.
Men Anders Einar, eller AEG som han kallade sig redan vid ganska unga år, hade ännu högre ambitioner. Han ville starta eget och fick chansen 1904 då Lindströms handelsbod i Bönan blev till salu. En 26-årig bodknodd som Anders Einar hade förstås inga pengar, men Löthman hade fattat tycke för sin ambitiöse unge medhjälpare och såg till att grosshandlare Engwall lånade ut de 8 000 kronor som Lindström behövde för att ro affären i land.
Borgen stod Löthman själv för. Engwall och han pratade ihop sig om saken, och sedan var affären klar.
En handelsbod i Bönan för 100 år sedan var ingen vinstmaskin direkt. AEG fick noga överväga hur mycket färskvaror han skulle våga ta hem, för kundkretsen var inte stor och de fattiga fiskarfamiljerna serverade väl helst strömming vid middagsbordet. Det blev billigast så.
Så charkdisken blev nog inte Grönlunds mest lönsamma enhet. Men han var smart och klurig och insåg att det fanns annat att tjäna pengar på. Hans handelsbod fylldes med varor som det var större efterfrågan på där ute i havsbandet. Sjöstövlar, husgeråd, fotogenlampor, blåställ, tyger, spik, tjära, salt…ja, ungefär det som man i dag Kan hitta på Överskottsbolagets hyllor.
Och det visade sig att Anders Einar visste vad han höll på med. Hans lilla handelsbod genererade en så pass hygglig vinst att han kunde utvidga sin rörelse och starta filialer i både Utvalnäs och Strömsbro.
Dessutom hade han förstås daglig kontakt med gubbarna som tidigt varje morgon drog ut till havs för att dra sina nät efter fisk. Han kom bra överens med dem och lärde sig hur saker och ting fungerade i deras bransch. Så när de mest varje dag klagade över hur deras grossist inne i stan gjorde goda förtjänster på deras slit ute på havet anade Grönlund att det fanns andra mönster i affärslivet än de han redan hade testat.
Han började köpa upp grossistpartier av strömming och vad yrkesfiskarna där i Bönan och Utvalnäs i övrigt hade i sina garn, och hans prispolitik uppskattades av både leverantörer och kunder. Anders Einar Grönlund gjorde ny karriär som grosshandlare i fiskprodukter.
1919, året efter att första världskriget tog slut, satt han en kväll och granskade räkenskaperna. Det var uppenbart att det var mycket lönsammare att sitta i en kontorsstol i Gävle och göra fiskaffärer än att i stå i en handelsbod i Bönan. AEG bestämde sig för att avveckla handelsbodarna och satsa på verksamheten i Gävle.
Så blev det. Han och hustru Greta samlade barnen – döttrarna Margareta och Thorborg samt sönerna Einar, Nils, Erik och Ivar – och berättade att familjen skulle flytta till Gävle.
Verksamheten var ju redan igång då, men nu fick den omstruktureras. Anders Einar bildade 1920 ett aktiebolag tillsammans med Emil Bohlin, grosshandlaren bakom Embokakaffet, och tre yrkesfiskare. Fiskarenas Handels AB hette företaget, som dock inte gick vidare bra. Efter ett år köpte Anders Einar ut de övriga delägarna och bytte namn på bolaget till A.E. Grönlund AB.
Emil Bohlin som hade stor reklamskylt på taket till Dalapalatset med texten ”Emboka kaffe, till den smaken finns inte maken”. Sven Engwall, påstås det, tålde inte skylten utan köpte upp Bohlins, skylten åkte ner och upp hissades en Gevaliaskylt./Tillägg: Lisse-Lotte Danielson
Nu hade han spelat ut sitt sista kort. Kunde Grönlund inte få snurr på affärerna låg han illa till.
Han satsade hårt på grossistförsäljning av fisk, framförallt strömming, och lät bygga kontor, lager och isstack – ja, handlade man med fisk behövde man is – på Södra Skeppsbron ungefär där Concordiahuset nu ligger.
Anders Einar låg säkert sömnlös en och annan natt och tvivlade på att intäkterna skulle täcka utgifterna, men på något sätt gick det ihop och företaget stabiliserades. 1930, då det nya företaget hade varit igång i nio år, vågade han sig på att försöka expandera.
Han startade i Dalapalatset en butik för försäljning av fiskeredskap och drog dessutom igång postorderförsäljning. Många som tyckte om att fiska bodde på landet och hade svårt att komma in till stan och göra affärer.
Efter sex år tog han nästa steg i utvecklingen och öppnade en sportaffär, Grönlunds Sportmagasin, på Drottninggatan ungefär där Gallerian Nian nu ligger.
Klicka för att erhålla större bild
Grönlunds sportmagasin låg på Drottninggatan där Nian finns i dag. Foto: Carl Larsson/Länsmuseet
1938 var Anders Einar Grönlund 60 år gammal, och företaget hade förvandlats till en mindre koncern där han slussat in sönerna på de viktigaste posterna. Själv var han styrelseordförande för moderbolaget och höll ett vakande öga på grabbarnas respektive fögderi:
Einar var VD för moderbolaget och chef även för redskapsavdelningen.
Nils var chef för fiskgrossistavdelningen.
Erik var lagerchef för samma avdelning.
Ivar var chef för sportmagasinet.
Det gick bra för Grönlunds, men det var oroliga tider med en gaphals som nere i Tyskland orsakade en massa kaos och till slut lyckades starta ett andra världskrig. Anders Einar och sönerna tyckte det var lika bra att ligga lågt med investeringarna tills vidare, men 1945 tog kriget slut och då handlade de snabbt. De köpte det stora magasinet på Andra Magasinsgatan på Alderholmen och öppnade där en butik där det sannerligen doftade hav. Där sålde de fiskredskap, tågvirke, bensin, oljor och allt annat som fiskare kunde tänkas behöva.
Anders Einar var i det avseendet lika kreativ som när han drev sin handelsbod i Bönan – han förstod vad kunderna skulle fråga efter och såg till att det fanns hemma.
1950 var det dags för en ny investering. Bolaget byggde en fastighet på Båtmansgatan 15 på Brynäs, och dit flyttade hela fiskgrossistverksamheten.
Nu talade allt för att Grönlunds gick lysande tider till mötes, men motgångar skulle komma.
Redan året därpå dog grundaren Anders Einar, 73 år gammal, och då blev det oroligt. Sönerna hade svårt att komma överens om hur familjeföretaget skulle skötas, och det hela slutade med att det delades upp:
Einar fick behålla moderbolaget och redskapsaffären.
Ivar fick ta hand om sportaffären nere vid Stortorget.
Erik köptes ut för 50 000 kronor av moderbolaget. För pengarna startade han E.G. Tågvirke i hörnet Centralgatan-Norra Strandgatan.
Nils fick köpa fiskgrossiströrelsen för 30 000 kronor. Han gav den namnet Nils O Grönlunds Fiskexport, och affärerna rullade på. De fem anställda hade fullt upp med att köpa och sälja fisk.
Men 1957 dog Nils Grönlund, bara 52 år gammal. Det ställde allt på ända i familjen, och sonen Anders tvingades hoppa av sin utbildning på Borgarskolan för att vid 19 års ålder ta hand om affärerna.
Men värnplikten kunde man inte välja bort. Anders blev efter ett tag inkallad, och inga dispenser medgavs. Inte förrän företagets fastighet brann ner 1959, då fick han faktiskt avbryta sin militärtjänst för att leda återuppbyggnaden.
En ny fastighet stod klar i december, och efter det rullade affärerna på utan allvarligare störningsmoment. År 1972 hade ägarbilden förändrats såtillvida att Anders Grönlund och trotjänaren Kurt Jansson, som efter Nils Grönlunds död fick köpa 20 procent av företaget, var hälftendelägare.
1981 bestämde de sig för att sälja företaget till en bonde från Tierp som ville känna lite havsluft. Jansson hade varit sjuk i flera år och Grönlund tyckte att han kunde unna sig ett sabbatsår, så när anbudet dök upp slog de till.
Men efter åtta månader var Anders trött på att gå utan jobb, så han tog anställning som försäljare hos den gamla konkurrenten Gävlefisk. Ett betydligt större företag med på den tiden 75 anställda.
Efter fyra år utsågs Anders Grönlund till verkställande direktör på Gävlefisk och satte igång med en omfattande moderniseringsprocess inom företaget. Såväl fastigheter och lokaler som maskinpark rustades upp grundligen.
1999 gick han i pension vid 61 års ålder och efter 42 år som fiskhandlare.
Fakta:
Då Anders Grönlund pensionerade sig 1999 innebar det slutpunkten för familjeimperiet som hans farfar byggde upp. Så här slutade det för de andra grenarna:
Einar flyttade så småningom över sin redskapsaffär till moderbolagets fastighet på Alderholmen. Han drev butiken, med entré mot Hamntorget, tills huset brann i mitten av 1970- talet.
Ungefär samtidigt slog Ivar igen sin sportaffär sedan KF köpt hela kvarteret för att bygga varuhus, numera Gallerian Nian. Han tog i stället jobb hos KF i Valbo.
Eriks tågvirkesaffär togs över av sonen Ove då pappa dog 1958. Han drev den vidare till strax före sekelskiftet.
Ulf Kriström
——————————–
23 januari , 2013
Sammanställt och kompletterat med bilder av – lisse-lotte@danielson.be