GÄSTRIKLANDS HISTORIA berättad av Lennart Ödeen – Del 22, 1700-talet

Info om Tidning och publiceringsdatum saknas.

Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Del 22.

 

Gustav III kom till Gävle 1792

Redan då ville “ligan” slå till

 

 

I JANUARI 1792 kom Gustav III till Gävle för att hålla riksdag. Då planerades redan en sammansvärjning mot kungen och fler i den “aristokratiska ligan” fanns på plats, bland andra Anckarström som hade stora chanser att skjuta kungen i någon av Gävles mörka gränder.

 

 

På söndagskvällen den 22 januari 1792 gjorde Gustav III sitt högtidliga intåg i Gävle, där riksdag skulle hållas. Egentligen ville inte kungen sammankalla någon riksdag men det besvärliga finanslä­get hade tvingat honom att göra det.

 

Gustav fruktade adelns opposition. Det var därför man förlade riksdagen till Gävle i hopp om att inte så många av adeln skulle resa dit.

 

Tre år tidigare hade kungen kört över adeln på ett sätt som väckt stark förbittring. Under kuppartade former hade Gustav III ökat sin makt. Riksdagen miste sitt lagstift­ningsinitiativ, kungen fick full kontroll över byråkratin och rätt att börja anfallskrig.

 

Kungen stödde sig på de ofrälse, som i utbyte fick fördelar. De icke-adliga fick rätt att köpa frälsejord och tillträde till statsäm­beten. Bönderna slapp de tidigare in­skränkningarna i sin rätt att jaga och fiska.

 

Denna sociala omvälvning, som har stora likheter med vad som skedde i Frankrike sommaren 1789, genomfördes på ett for­mellt olagligt sätt. Adelns mening ignorera­des trots att det rörde sig om en privilegie­förändring. Adliga oppositionsledare arres­terades.

 

Inför riksdagen i Gävle hade Gustav III garderat sig. Pålitliga trupper hade sänts upp från Stockholm och låg inkvarterade i byarna i en ring runt Gävle. Inpasserande till staden kontrollera­des. Endast personer med riksdagsmanna­rätt släpptes fram.

 

Riksdagsmännen övervakades noga. Alla de etthundrasextionio bönderna inkvarte­rades på en särskild gata i ena änden av staden. Polisbetjänter såg till att de inte fick besök av utomstående. Allt gjordes för att förhindra att den adliga oppositionen fick inflytande bland de ofrälse.

 

För att uppväga obehaget med bevaknin­gen trakterades de ofrälse av kungen med mat och dryck. Det har beräknats att tjugoåtta präster på en vecka tömde sjuttiotvå buteljer rött, fyrtio buteljer vitt vin, sexton buteljer arrak och nitton buteljer champagne.

 

Det egentliga riksdagsarbetet skulle en­ligt Gustav III:s plan utföras av ett hemligt utskott, som han själv ledde och som höll sina sammanträden i slottets bottenvåning. De tre ofrälse stånden valde genomgående kungatrogna utskottsmedlemmar, medan adelns representanter övervägande var oppositionsmän.

 

I stort sett fick kungen igenom sin vlja på riksdagen. Det förslag till statsfinansernas ordnande — det rörde sig om ett invecklat statligt upplånande för att täcka skulden från kriget mot Ryssland 1788—90 vilket antogs av riksdagen den 22 februari.

 

Riksdagen tycktes alltså ha varit en framgång för Gustav III, men under ytan sjöd missnöjet.

 

Flera i sammansvärjningen mot Gus­tav, “den aristokratiska ligan”, var med i Gävle, grevarna Horn och Ribbing, friherre Bielke och kapten Anckarström. Sammansvärjningen hade växt fram som följd av kungens agerande 1789. Syftet var att mörda kungen, göra revolu­tion och införa ett nytt politiskt system.

 

Det har sagts att ligans medlemmar, som stod under ledning av den gamle generalen Pechlin, “ränksmidaren”, var idealister. Deras mål skulle ha varit en modern regeringsform med ett valt statsöverhuvud och demokrati.

 

Ironiskt nog med tanke på vad som skedde senare var det tilltänkta mordoffret, Gustav III, också inne på tankar att reformera Sveriges statsskick. Ett samtida vittne har uppgivit att kungen alldeles före riksdagen i Gävle skrivit ett utkast till en ny författning.

 

Han föreslog där ett tvåkammarsystem efter engelskt mönster, en övre kammare bestående av tjugofyra “jarlar”, representerade adeln och tvåhundrafyrtio medlemmar valda av folket oavsett stånd. Kungen tänkte sig också ett slags ministerstyre, där mlinistrarna och inte kungen skulle sköta riksdagens förhandlingar.

 

Det är meningslöst att spekulera i vad om skulle ha skett om inte Gustav III blivit mördad i mars 1792. Däremot vet vi att den åIderdomliga fyrståndsriksdagen blev kvar ända till 1866 med allt vad det innebar av politisk. ekonomisk och social eftersläpning i Sverige.

 

Mycket stod alltså på spel veckorna före skotten på maskeradbalen i Stockholm den 20 mars 1792. Under riksdagen i Gävle ville hetsporrarna i ligan göra slag i saken. Anckarström var beredd. Han hade tagit med sig ett par stora pistoler. Han såg kungen göra sina promenader i det snöiga Gävle efter utskottssammanträdenas slut.

 

Anckarströms möjligheter att skjuta kungen i någon av gamla Gävles gränder var stora. Han rådgjorde med Ribbing som i sin tur frågade Pechlin. Generalen inlade sitt veto. Mordet skulle ju åtföljas av en folklig resning och en sådan bedömde han vara omöjlig i det av kungens soldater väl bevakade Gävle. Det var bättre att invänta ett lägligare tillfälle i huvudsta­den.

 

Den 24 februari 1792 avslutades riksda­gen i Gävle. Morgonen därpå reste Gustav III i täcksläde till Stockholm, dit han anlände efter elva timmars färd. Han hade då drygt en månad kvar att leva.

 

Anckarström kunde lika väl ha skjutit Gustav III i Gävle trots general Pechlins avrådan. Utgången skulle ha blivit den­samma. Någon resolution följde inte på skotten på maskeradbalen. Den folkliga reaktionen i Stockholm blev en helt annan än de sammansvurna väntat sig. Sympa­tierna för den dödsårade kungen var alltför tydliga.

 

Kanske var det ändå så att den breda massan i Stockholm och i övriga Sverige instinktivt förstod att kungen, Gustav III, var deras hopp och egentlige vän — och inte den av gruppegoistiska intressen för­blindade aristokratiska ligan. Mordet på Gustav III var en av många tragedier i svensk historia.

 

LENNART  ÖDEEN

 

————————————————————————————-

December 26, 2012

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be