Publicerat i Gefle Dagblad 7/2 1985.
Från Åke Nyléns tidningsurklipp.
En bild från den stora stadsbranden i Gävle, då inte mycket mer än “Storkyrkan” och Berggrenska gården klarade sig undan lågorna. Senare skulle också en stor del av Söder sopas undan, men då av mer stadsplanemässiga skäl. Om bl a det berättar Per Olof Lefvert i den här artikeln.
Det är nu trettio år sedan stadsplanearkitekten Per Olof Lefvert lämnade Gävle för att flytta till Uppsala.
Under tiden i Gävle, decenniet 1945—1955 skulle han vara med om att lägga grunden för den stadsbild Gävle har i dag, bland annat hade han mycket att göra med omdaningen av Söder.
När han var på ett besök i Gävle i fjol passade han på att under en rundtur med buss berätta om Gävles utveckling under de senaste 50 åren. För det är han förstås sällsynt väl skickad.
För Gefle Dagblads läsare (och för de bussresenärer som inte lyssnade!) berättar han nu i två artiklar om hur Gävle kom att bli som det blev. I dag publicerar vi den första delen.
—–
En gång i Katmandu frågade jag nepaleserna på kontoret hur gammal en viss byggnad var. “Å den är gammal”, sa de. “Hur gammal?” sa jag. “Väldigt gammal”, svarade de. “Vad menar ni med väldigt gammal?” Är den 500, 200 eller 100 år”. “Den är väl 50 år,” sa dom. Den visade sig vara 55 år.
Precis så ung var Gävle stad 1925 när vi började i läroverket. Tänk er tillbaka till den sommardag 1869 när hela stan norr om ån eldhärjades. Det var nära tre fjärdedelar av ytan och fyra femtedelar av värdet eftersom där fanns handelscentrum och de burgnastes bostäder.
Det var 1800-talets största svenska stadsbrand, vilket inte vill säga litet, då det brann friskt runtom i landet. De enda husen norr om ån som skonades var kyrkan och trähusen på åtomterna intill. Rådhuset och Enneska huset (sedermera Stadshuset) båda i sten samt Berggrenska huset vid ån, mitt emot Slottet. Det var byggt i trä men klarade sig detta till trots genom att det var omgivet av stora träd som fortfarande står kvar.
Gucke Svedlund, vår gymnastikmajor i realskolan, berättade för mig att han bars ut på Näringen ännu ej årsgammal vaktad av ett tjänstehjon under det den övriga familjen försökte få med sig så mycket som möjligt ut till deras sommarställe i Engesberg på Norrlandet.
Föreställ er stämningen de närmaste dagarna efter branden! Jag har studerat tidningarna för de följande veckorna. Den pendlade mellan nattsvart desperation och villighet att handla raskt. En del ansåg att det var bäst att överge staden helt och hållet. Landshövdingen fick befälet över räddningsaktionerna.
Ett kuriosum kan nämnas. Det stod att läsa hur en queue (uttalas kö) skulle ordnas vid utspisning och utdelning av hjälp. Troligen första gången gävleborna stod i kö.
Man kallade på friherren Nils Eriksson, John Erikssons bror, den kände järnvägsöversten, som några år tidigare varit med om att planera spårdragningen för Gävle Dala Järnväg ned till hamnen, där krogen Fenix också låg. Dessutom ombads den arkitekt som planerat för Karlstad fyra år tidigare, då den stan brann ner så gott som fullständigt, att också komma med ett planförslag till återuppbyggnad. Även en lekman från Valbo lämnade in ett. Utarbetandet gällde dagar. Inom två veckor var Erikssons plan antagen och fastställd, i dag kan det ta flera år att få en del av ett kvarter fastställt.
En bidragande orsak till att man kunde planera så raskt var att dåvarande motsvarighet till Planverket utarbetat en mönsterplan i rutnät för stadsbyggande. Det var heller inte stor skillnad på de båda experternas förslag — lekmannens vet jag inne hur det såg ut.
Man hade breda esplanader i en riktning och varannan gata i korsande riktning bredare för trädplantering. Man hade nämligen upptäckt hur effektiva träd och parker var att hejda elden. Det stod i beskrivningen till planen att esplanaderna, trädgatorna och rutnätet förutom brandskyddet avsåg att underlätta den allmänna rörelsen och vara till prydnad (ordet trafik hade tydligen ännu inte införts).
Gävle planerades för tre esplanader varav två byggdes — Rådhusesplanaden (Rådhuset stod kvar ehuru skadat) och Östra eller Lilla Esplanaden, som sen kom att kallas Järnvägsesplanaden när först Uppsala Gävle järnväg tillkom till ett stationshus söder om ån. Sedermera förenades spårsystemen med en bro och en ny centralstation för båda järnvägarna. Spåren drogs mitt i esplanaden.
Den tredje esplanaden kallades Kyrkoesplanaden eftersom den var tänkt öster om kyrkan. Den uppstod aldrig naturligt nog med tanke på närheten till ån och Stadsträdgården. Men man kan spåra den söder om ån framför förutvarande Dövstumsskolan. De trädplanterade gatorna blev Nygatan och Staketgatan samt sedan Valbogatan (stan slutade då vid Staketgatan).
Ett annat kuriosum. Folk från Luleå som infunnit sig för att hjälpa till fick i all hast återvända dit. Då brann det där också.
Den miljö vi rörde oss i under skolåren var alltså en produkt av till största delen 1870—72. Det skulle dröja ända till efter andra världskriget, alltså slutet av 1940-talet, innan en årsproduktion bostäder kom upp till samma siffror som 1871.
Det var från alla delar av landet tillkomna byggarbetare främst då timmermän som hjälpte till att snabbt bygga upp stan på nytt. Det blev trähus eller ibland reveterade sådana för mest hela slanten. De fick byggas högst två våningar med inredd vind på gavlarna men det blev också ofta bara en eller en och en halv våning. Det var inte liggtimmer utan ett slags elementhus, skivhus. Mellan bärande stolpar monterades hopfogade skivor av timmer. Panel utvändigt eller puts på ohyvlade bräder. Även plantyperna var ett slags standard. Egentligen tre grundtyper vid ett trapphus kunde hopsättas och upprepas till ganska många variationer av hustyper så att trots det stela rutnätet kvarteren ändock fick sin egenart.
Närmaste åren efter branden fanns det en mindre procent stenhus än som funnits i den eldhärjade staden.
Stadsdelen Brynas tillkom på 1880-talet efter en plan av en lantmätare som tyckte att det räckte med en trädplanterad gata i mitten, Brynäsgatan. Hans rutnät sträckte sig längre ut mot Bomhus. Jag vill minnas han hade 13 tvärgator, varav lyckligtvis endast sju kom till utförande. Det blev trähus även här men nästan uteslutande så höga som möjligt, två och en halv våningar med vindsinredningar, ibland så rikligt tilltagna under mansardtak, att de kunde betecknas som tre våningshus.
Ett likadant parkfattigt rutnät över Näringen av samme lantmätare kom ej heller till utförande.
Hela denna övervägande trästad, som var en stor del av vår uppväxtmiljö, är nu så gott som helt ersatt av högre stenhus. Ån, parkerna, gatunätet och en del offentliga byggnader finns kvar, men genom den högre bebyggelsen har även gaturummen ändrat karaktär. I en del stadsdelar som “sanerats”, som det så oriktigt kallades, försvann även det äldre gatunätet till exempel på Öster, delar av Söder och nu och senast delar av Brynäs. Träd lever längre än hus. Träden i Esplanaden är alltså nu äldre än alla husen (utom Stads- och Rådhus).
Även torgen har ändrat karaktär sen vår tid. Rådhustorget har sänkts och fått murar och skifferplattor i stället för kullersten och Grates stiliga “fnasket i plasket” som tekniseleverna döpte konstverket. Stortorget har krympts och smyckats till en trivsam gångmiljö.
Gudinna vid hyperboreiskt hav eller allmänt “Fnasket i plasket”
Fisktorget har fått bussar i stället för båtar med fisk.
Esplanaden drogs ut söder om ån till förbindelse med Slottsparken och har fått en staty av den världsberömde Moore.
Henry Moores staty “Tredelad kvinna”
Tvåvånings trähus omväxlande med tre eller kanske fyravånings stenhus förblev ordningen under 1800-talet.
Trähusen fick inte bli högre på grund av eldfaran och stenhusen blev inte högre på grund av att det blev för jobbigt att kliva i trapporna. Det var först strax före sekelskiftet som hissen kom och något därefter armerad betong. Nu blev det möjligt att bygga praktiskt taget hur högt som helst.
Men man insåg snart att någon form av begränsning måste till och det blev belysningen som kom att bli räddningsplanka mot skyskrapor. Man införde bestämmelser att husens höjd skulle relateras till gatornas bredd. Möjligen var höjden på brandstegen bidragande.
Sålunda tillkom i Gävle de första hisshusen, de så kallade palatsen, Central-, Gevalia- och Dalapalatsen, strax före sekelskiftet.
Centralpalatset Gevaliapalatset
Men det visade sig att den regeln gav alltför hög exploatering — och på trettiotalet ålades städerna att se över sina redan påbörjade förnyade centrala delar och lägga byggnadsförbud i avvaktan på generalplaner, som skulle sätta dem i relation till utbyggnaden i stort för framtiden. Likaså skulle hänsyn tas till den alltmer och hastigt ökande biltrafiken.
Jag blev den som fick göra den planen för Gävle 1947 — den först fastställda här i landet enligt den nya lagen. Det första jag lyckades åstadkomma var dubbelbro intill Kungsbron för att rädda en trädrad i Esplanaden som avsågs att huggas.
Under de tio åren jag stadsplanerade här, 1945—55, ägnades stort intresse åt förnyelsen av centrala Söder, som då kunde komma igång mycket tack vare Louis Campanellos förmåga och förtroende att handha uppköpen av de gamla tomterna.
Det underlättades av att de inte hade äganderätt utan var ett slags tomträtt, där staden hade förköpsrätten. Det var små tomter som måste slås tillhopa till större kvarter för att passa modern bebyggelse och medge högre markutnyttjande.
Men vi sparade de mest enhetliga och karaktärsfulla delarna med medeltida gatunät och bebyggelse från 1700-talets slut och 1800-talets början, de som skonats av branden söder om ån. Det blev det största partiet som fanns öster om S Kungsgatan samt rader av tomter på ömse sidor om ån nedan och ovanför Gammelbron samt några hus utmed den redan på vår tid igenfyllda Islandslillån. Ni vet ju att Gavleån var en gaffelå med tre armar vid utflödet och att man felaktigt förmodat att det skulle vara orsak till stadsnamnet.
Gävles charmfullaste delar är alltså nu de allra äldsta, kanske de fattigastes stadsdel före branden, nu eftertraktad och högt värderad. Dit hör också Strömsbro, som fått bevara sin ursprungliga karaktär från 1700-talets slut och 1850-talet. — Något att tänka på!
Under min och Campanellos tid förnyades alltså Söder väster om S Kungsgatan och söder om Södermalmstorg samt tomterna närmast S Kungsgatan öster om denna. Även norr om ån skedde viss förnyelse tomtvis i centrala delen.
Bomhus var under utbyggnad och Stigslund tillkom efter min plan och jag var med om att lägga upp och bedöma en tävling för stadsdelen Sätra, där den stora utbyggnaden skulle komma. Villastaden hade vuxit ut mot Olsbacka till. I generalplanen fanns omfarten som blev färdig först för ett par år sedan, trettiofem år efter planläggningen.
PER OLOF LEFVERT
Se även när Andersberg växer fram.
——————————–
November 5 2012
Sammanställt, länkat samt kompletterat med bilder av – lisse-lotte@danielson.be
Pingback: Andersberg växer fram – av Per Olof Lefvert | Gävledraget