Epidemin på Öster och Kolerasjukhuset på ön Kullerharen
Epidemisjukhuset på Öster
Under mitten av 1800-talet härjade ett stort antal epidemier som kolera, smittkoppor, tyfus och scharlakansfeber i landet.
För att få bukt med smittspridningen bestämdes, enligt 1875 års epidemilag, att kommunerna skulle upprätta speciella sjukhus för isolering av smittsjuka.
Meningen med epidemisjukhusen var att de skulle motverka de smittsamma sjukdomarna. Patienterna isolerades och smittöverföringen minimerades.
Därmed minskades också sjukligheten och dödligheten i dessa sjukdomar.
I mitten av 1870-talet fanns två epidemisjukhus i Gävle. Det östra sjukhuset vid Nygatan 73, längst ner på Öster, stod färdigt i mars 1872 och blev Gävles första permanenta epidemisjukhus.
På ön Kullerharen, cirka en mil ut i Gävlefjärden, låg sedan tidigare ett gammalt kolerasjukhus som användes då smittade anlände sjövägen.
Sjukhuset på Öster bestod av en träbyggnad i två våningar med 20 rum. I 15 rum fanns plats för 60 patienter och två rum var inredda för läkaren.
Efter stadsbranden sommaren 1869 hade ett provisoriskt sjukhus uppförts på det så kallade Gymnasietorget, ungefär där Gamla Grand står i dag. Det togs i bruk hösten 1871 och var försett med ett mindre antal sängar och sjukvårdspersedlar som bekostats av sundhetsnämnden. När det Östra sjukhuset öppnades användes det provisoriska sjukhuset för smittkoppspatienter till en bit in på 1880-talet.
Epidemisjukhuset var öppet endast när epidemier härjade och stadsläkaren skötte själv vården i det dåligt utrustade sjukhuset. Det rådde stor brist på utbildade sjuksköterskor men åren 1872-76 var två diakonissor från Diakonianstalten i Stockholm anställda.
Från 1886 fick stadsläkaren vid behov ta hjälp av sköterskor och sedan i början av 1900-talet fanns en ordinarie översköterska vid sjukhuset. Personalen var anställd av hälsovårdsnämnden som också betalades deras lön.
För att kunna transportera de smittade till epidemisjukhuset köpte hälsovårdsnämnden 1892 en speciell ambulansvagn som drogs med hjälp av hästar.
Hyrkusk
Vagnen sköttes från 1893 av en hyrkusk som åtagit sig att transportera de sjuka mot en avgift av 1 krona och 25 öre. De som var i behov av ambulanstransport fick själva stå för kostnaden, om inte läkare rekvirerat vagnen. 1914 inköptes ytterligare en ambulansvagn, men den byttes 1922 ut mot en modern ambulansautomobil, Gävle stads första. Orsaken till bytet var att ambulansvagnen visat sig vara allt för obekväm. Den skakade så hemskt att den framkallade illamående hos patienterna.
Ambulanssjukvagn 1922
Kolerasjukhuset på Kullerharen, eller karantänssjukhuset som det även kallades, tog bland annat emot epidemisjuka sjöman.
1884 hade man uppfört en ny sjukhusbyggnad på grund av att den gamla var allt för nedsliten och den bestod av ett större envåningshus av trä med ett sjukrum för åtta sängar samt två mindre rum.
Uppvärmning skedde med öppen spis och i en mindre träbyggnad på gården fanns ett kök. Från 1893 användes byggnaden som observationssjukhus och vid den tiden fanns plats för 10-12 patienter. Sista gången sjukhuset användes var under smittkoppsepidemin 1904.
Den högsta beläggningen vid epidemisjukhuset på Öster var under den spanska sjukan åren 1918-20.
Spanska sjukan kallades den svåra influensaepidemi som svepte över världen och bedöms ha orsakat cirka 20 miljoner människors död.
I Sverige dog under den egentliga epidemin 1918-19 cirka 35 000 personer och under 1920 ytterligare cirka 3 000. I Gävle blossade epidemin hastigt upp på hösten 1918 och i november ansågs den vara av högst allvarlig natur. På sex månader insjuknade inte mindre än 6 267 Gävlebor av vilka 133 avled.
När spanska sjukan fick fäste i Gävle var det största problemet att det inte fanns tillräckligt med plats på epidemisjukhuset och det fanns heller inga provisoriska sjukvårdslokaler. Det skulle ha krävts 600-700 platser, vilket skulle ha medfört avskräckande kostnader för staden och det hade säkert också varit omöjligt att skaffa fram sköterskor åt så många sjuka.
Man följde därför principen att de sjuka skulle behandlas i hemmen och endast speciellt svåra fall togs emot på epidemisjukhuset.
Under hösten 1920 minskade fallen av spanska sjukan och i början av 1921 hade epidemin ebbat ut. Men på två år hade Gävle förlorat totalt 184 invånare i den fruktade farsoten.
Under årens lopp blev epidemisjukhuset nedslitet och dyrt i drift då det stod tomt på patienter. 1934 tillsatte hälsovårdsnämnden en kommitté för att upprätta förslag och ritningar till ett nytt sjukhus intill lasarettet.
Frågan om att uppföra en ny epidemibyggnad hade varit på tapeten i ett tjugotal år och behovet hade förordats stark från läkarhåll.
Ritningar och förslag godkändes och i september 1936 togs det nya epidemisjukhuset vid lasarettet i bruk. Samtidigt lades verksamheten vid det östa sjukhuset ned.
Den nya epidemivården blev ett samarbete mellan hälsovårdsnämnden och landstinget och det nya sjukhuset, som var fullt modernt med välordnade vårdlokaler, hade plats för 61 patienter. Man hade även tillgång till laboratorium och operationsavdelning. 1950 anställdes en speciell epidemiläkare, som inte var förenad med stadsläkartjänsten, och i januari 1951 övertog lasarettet allt ansvar för sjukhuset.
Epidemisjukhuset på Öster stod kvar och förföll på sin plats ytterligare ett antal år.
Men i slutet av 1960-talet, när det nya Öster började växa upp, jämnades det med marken.
Men än i dag står det gamla karantänssjukhuset på Kullerharen på sin plats.
Kolerasjukhuset på ön Kullerharen
Det lades ner som sjukhus först 1954 och övertogs då av kommunens fastighetskontor.
Under årens lopp har det byggts om och sedan 1981 huserar Bomhus Båtklubb i den fastighet som tidigare logerat epidemisjuka sjöfarare.
Jan G Ljungström
——————————–
Oktober 31 2012
Sammanställt och kompletterat med några bilder samt länkar av – lisse-lotte@danielson.be
