Publicerat i Gefle Dagblad 31/5 1985.
Från Åke Nyléns tidningsurklipp.
BILDERNA ÄR KLICKBARA!
Villan var i mycket gott skick: Stabil grund, som inte visar upp sprickor. Inget förfall, mycket långt från rivningshusets status. Pix-villan alltså.
Gävles senaste men säkert inte sista “rivningsärende“.
Många ser den som en pärla utefter Staketgatan men få tycks ha kommit ihåg det förslag som stadsarkitektkontoret la för drygt ett år sedan för hela kvarterat Bogården, där den ligger.
Hade man gjort det hade ärendet mer kunnigt och genomgripande kunnat utövas igenom de olika instanserna.
Museet hade kunnat göra en utställning, kanske på platsen.
“Konsortiet Bogården”, de som nu bygger om kvarteret, hade i lugn och ro kunnat studera olika förslag till bevarande.
Varför inte en kvartersgård för hyresgästerna med gemensamma samlingslokaler? Ungefär så som kvarnen fungerar för Stigs gård på gränsen till Strömsbro.
Konstcentrum hade kanske kunnat hyra den för sina lokaler. Då hade det funnits en smula realism i tanken på villan som ett Gävles “Thielska galleriet”.
För faktum är att rummen, ja hela det inre är mycket väl bevarat. Stucken är intakt, liksom paneler och boaseringar.
Inne i villan vimlar det av lustiga detaljer och eleganta planlösningar, vinklar, vrår och prång.
Rummen i fil mot gatan skulle kunna vara en bra utställningslokal. Uppe på vinden finns en utmärkt ateljé, fler kunde skapas.
Här kunde Folkteatern ge experimentteater. Ja, hit kunde café Faust flytta.
Men den debatten fördes aldrig, den kommer först nu.
Det är obegripligt. Sover våra antikvariska myndigheter? Eller har de inte lust och tid att driva frågorna när det ännu går att göra något åt dem? Över huvud taget har hela frågan om Staketgatan varit sorgligt försummad fram till för ett par år sedan då det plötsligt lossnade.
För då upptäckte man att det var klokt att rusta gamla hus: Lägenheterna där är attraktiva, vilket ett par bostadsföretag insett. Den som rustar gamla hus slipper i regel osålda och outhyrda lägenheter. Och jobbarna tycker om att rusta. Nya, ovanliga problem som måste lösas dyker upp. Allt består inte av färdigpaketerade moduler. Hantverkskunnandet måste fram.
Men samtidigt har flera byggföretag fått kämpa, en från de antikvariska myndigheterna ofta prestigefylld kamp, om detaljer. Det har ibland varit ett gnetande utan helhetsperspektiv. Så “segrare” nu på Staketgatan är mer eller mindre kommersiella byggherrar.
Långt bakefter kommer experterna och ropar. Riv inte!
Det är så dags nu.
BJÖRN WIDEGREN
———————————–
Oktober 21 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
