Publicerat i Gefle Dagblad tisdag 24 december 1985
Från Åke Nyléns tidningsurklipp.
TOLV GRADER KALLT
Ja, jag skulle allt gärna ha velat vara med om en riktig jul för länge sedan. Även om julbordet på den tiden inte dignade av mat och de fattigaste fick nöja sig med lutfisk och en gröt kokad på rågmjöl skulle julen kännas mera riktig än i dag.
Ja, inga klappar hade man heller och ingen tomte var det för 90 år sedan, inte annat än i prästgården och hos brukspatronen på Gysinge som hade börjat med sådana nymodigheter. Hos alla de andra i vår lilla socken vid älven var julen ett vilsamt avbrott i en arbetsfylld höst inför en snötyngd och slitsam vinter.
Så vi tar oss dit, till den lilla socknen kring den vita kyrkan. Nyrustad står den klar till jul och kyrkvaktaren håller på att såga ved till de hungriga järnkaminerna, svarta och dundrande. Inne i prästgården känns dofterna från köket. Gamle prosten med de vita yviga polisongerna skriver på sin predikan och ser fram emot doppet i grytan.
Och det hände sig vid den tiden, ja, det hände sig att i byarna kring älven rustade folk sig till jul som alla andra år. Det hade bakats och slaktats och bryggts dricka och lagts fisk i blöt. Skomakarna hade gått från gård till gård, tagit mått och gjort skodon och näversidor. Hästarna fick sig ryktning till julottefärden, eftersom det var julmorgon och inget annat som var det viktiga med julen för sockenborna på den här tiden.
För på julafton strävade alla in i det sista med sina sysslor. Inte förrän sent på julaftons eftermiddag ringde bruksklockan så att smederna kunde gå hem till sitt och det väntande heta badet i buttarna som deras hustrur ställt fram. Bönderna arbetade både i skogen och hemma med djuren innan det var dags att gå inomhus och äta julkväll. Ja, till och med tog sig någon arbetsivrig för med att köra ut dynga på självaste julafton för att allt skulle vara färdigt innan julfriden lägrade sig på julaftons kväll.
Men därefter var det lugnt och tyst i gårdarna och stugorna och på bruken. Tidigt gick man till sängs för att orka upp på juldagsmorgonen, ja, vissa i socknen som bodde långt från kyrkbyn fick stryka sömnen ur ögonen redan mitt i natten och i synnerhet om de var hästlösa. Då var de tvungna att gå i snön och mörkret i flera timmar innan kyrkfönstren skulle välkomna dem med sina brinnande ljus.
Ja, men gran då? Och julklappar? Och nöjen, som vi visserligen redan har glömt på annandagen? Hade de inga sådana på den tiden?
Jodå, men lekar och nöjen skulle räcka hela Guds långa julhelg. För nog kunde man se drömmande unga ögon över lutfisktallrikarna, vilka förväntansfullt längtade till annandagsdansen på bruket. Då träffades ungdomarna och roade sig ordentligt.. Eller de som hade gått med i någon av alla dessa nya sammanslutningar och föreningar, de hade fester och basarer att vänta på. Så nog fanns det upptåg.
Och nog kunde det väl hända att barnen fick ett par stickade strumpor till jul. Eller en strut med karameller som far hade haft med hem från Gävle den senaste körningen. Annars skulle det dröja innan vanligt folk gav varandra julklappar som i dag. Nya kläder förstås, det kunde man ha på julmorgon eller nya skor, som sagt. Och den fina svarta sidensjalen.
Men i salongen på herrgården på självaste Gysinge bruk brann det i ljusen i granen. Pyntat och överdådigt var det i rummen och vart man än försiktigt tassade kändes lukten från patrons cigarr, från chokladen på bordet och för de unga i släkten var det spännande att gå och känna och peta på julpaketen.
En bok? Tänk, tänk om det är. . . tänk om, det är dikterna av den nye, han med vildmarksvisorna och kärleken Ja det är det. Axel Karlfeldts bok. Hoppas mamma vill ha fotografialbumet och pappa manschettknapparna.
Det lyser och stojas i herrgårdssalarna, men nere i bruksgatan släcker familjerna tidigt. I smedjorna, där det annars arbetas tungt, vilar det stora jullugnet. Det blir bara kallare och kallare den här julnatten och det är bara eldvakten som är vaken. Han är en av de yngre arbetarna, en av de ogifta, som får hedersuppdraget att gå vakt kring masugn och hammare. Det är allt tur, säger en av de gråskäggiga gamla vallonsmederna, att du har tomten till hjälp ifall du skulle somna. Då skrattar den unge eftersom han tycker allt sådant där gammalt bara är joll och ser istället fram emot dansen i skolhuset om några dagar. Fast det verkar som om henne som han tittar mest efter har sin håg åt bönhuset till, det nybyggda ute på Mattön. Inte långt från stenröset där han hörde mäster Palm agitera i fjol.
Han ska försöka övertala henne. Och komma ihåg att klockan tre ska han gå runt och väcka i bruksgatan, där de sover rullgardinslöst. Jo, det har patron befallt, så att herrskapen ska kunna gå en stilla promenad på natten och se hur de underlydande har det.
Ja, snart sover alla denna lugna och kalla julnatt. Utom eldvakten förstås. Och kyrkvaktarn som lägger under för fullt i kyrkans kaminer.
Handlarna sover, nöjda med att ha sålt ordentligt med kaffe och socker och små prydnadssaker och en och annan julgranskaramell åt bönderna. I bondgårdarna sover de också sött med lutfisk i magarna och de som bara ätit vanlig enkel vardagsgröt sover de också några timmar i sina utanvessarstugor, enkla och med ett och annat hål där snön lyser.
När kyrkvaktarn som heter Mats Olsson klättrar upp i det mörka kyrktornet och börjar en av nattens sammanringningar skulle han i den blåsvarta kulna natten kunna ana vad som håller på att hända i byarna och skogarna under honom.
Därute i mörkret går det att skymta ringlande ormar som sakta, sakta kommer mot honom. Från alla håll, från norr och från öster, brukets håll, och från söder och väster kommer ormarna. Några kommer fortare än andra och ur mörkret kom de första hästarna spurtande. De som har haft långt att köra, ända ifrån Berrek och Ulvkisbo, har redan varit uppe i flera timmar för att nu inte tala om de hästlösa som gått i flera mil i mörkerkylan. Och de riktigt gamla och usla som vill ha tid på sig.
De som bor längst bort i socknen börjar gå först, ja, redan vid två och tre på morgonen och då begriper var och en att ingen har suttit uppe och vakat på julafton. Nej, efter sysslorna och stillandet av djuren, små som stora, var det bara att gå i säng efter gröten. I fotogenlampans sken eller man nu bara lyste sig med hemgjord fårtalg klädde man sig rejält. Hos några hem var det extra högtidligt då något av de minsta barnen för första gången skulle få följa till ottesången och den därpå följande högmässan.
För ni ska inte tro att man går i timme efter timme till kyrkan för att sitta där en liten stund och höra prästens utläggning. Nej, först en ottesång och sedan riktig högmässa, så inte förrän en bra bit efter åtta var det klart i kyrkan. Och innan man var hemma igen så kunde en stor del av juldagen vara gådd, speciellt om det vankades kaffe och en bit att äta utefter vägen. Nog var det jul alltid när det var jul förr i tiden.
Förväntansfullt kastade Lars sig mot fönstret så fort han kommit upp och tittade ut i mörkret. Far hade sagt att de skulle gå bara Säll-far uppe från Berg skulle komma förbi och det var så roligt att höra honom berätta om allt möjligt otyg. Han hade sett draken, sade han. Bara han kom någon gång. Det skymtade bloss på vägen, några soldater säkert från gränsbygderna mot Dalarna som sakta tog sig mot kyrkan och lyste sig på den smala körvägen. Sist for bönderna med sina hästar och slädar. Hästarna var säkert trötta efter höstens skogskörningar och stadsresorna och det var drygt att köra med kol åt Näs och Horndal.
Men, nu kommer den gamle och svänger det sprakande blosset utanför stugan. Ta din späntil nu, säger far och pekar på tjärvedsblosset, så tänder vi det ute.
Ja, det var ett präktigt före denna jul. Olof Olsson, bonde i Österbor, skrev i sin almanacka om den här julen:
“Litet snö men ovanligt fint före”.
Jo, det vill jag lova. Hästar och slädar i långa rader. Tänk er, hundratals hästar från varenda by i en hel socken. Och hundratals gående. Brinnande bloss på slädarna och de åkandes händer. Och alla gående med bloss av riktigt tjärved som man aldrig får tag i nuförtiden. Sådana satt de hemma och täljde kvällarna före jul och för barnen var det naturligtvis speciellt roligt att få svänga de brinnande facklorna och se gnistorna fara iväg upp och blanda sig med stjärnorna på natthimlen.
Det här var en tid fjärran från alla brinnande lampor i alla fönster, lysande julgranar och upplysta vägar. Men i allt det svarta flammade det som en riktig stor brasa när alla blossbärare kommit fram till kyrkan, alla hästar hamnat i kyrkstallen och alla gjorde sig klara att gå in i den av alla ljuskronor flödande kyrkan. Alla slängde de sina brinnande bloss utanför kyrktrappan och till slut brann brasan stor och värmde dem som kände sig kulna. Ekipagen från Gysinge hade kommit, alla bruksarbetarna i en lång rad från Gysinge, unga som gamla, alla hade de anlänt till kyrkbyn denna kalla morgon. Alla med brinnande späntilar. Och mest blänkte det om Gysingedragonernas uniformer.
“Tolv grader kallt”, antecknade Olof Olsson under en av juldagarna med blyerts i sin annotationsbok. “Jag å August och Greta till kyrkan. Lovisa med hem”.
Till sist var hela den stora kyrkan fullsatt och just det här året som jag berättar om tittade de flesta sig litet extra om. Nyrustad öppnade den sig i all sin glans, nymålad och reparerad. Bara så sent som söndagen före jul ordnades nattvardsgång för första gången på länge i kyrkan.
Så det var litet förmer med den här julmorgonen. En doft av färg och trä blandade sig med de dofter som besökarna hade med sig.
Ja, slut ögonen och föreställ er att ni också sitter med i kyrkan. Dra in i näsan! Trångt är det och dofterna är intensiva. Av ved från kaminen och den välsignade värmen som försöker driva bort den rinnande rimfrosten från väggarna. Av stearinljusen uppe i kronorna och på altaret. Och alla bänkdankar. Av alla kläder som hämtats från vindarna. Och hästlukten och de nytjärade näverskorna, tjärade så att de skulle hålla rejält, av alla bubblande lutfiskmagar och snus och brännvin.
För i bruksgatans smedbostäder stod glöggrytan rykande het när bruksfolket var resklart. Och i kyrkstallarna smusslades det. Gubbarna sade med oskyldig min till sina kärringar att de behövde ge hästen litet mera eftersom det ändå var julmorgon. Men naturligtvis skulle hästarna ha ytterligare tillsyn och mat och omvårdnad i uppehållet mellan gudstjänsterna. Då satt fruntimren kvar inne i kyrkan medan gubbarna hålles med sitt och mot slutet av den stora högmässan kunde det vara si och så med den andäktiga tystnaden i Guds hus. Ja, ibland fick kyrkvaktarn och de myndiga kyrkvärdarna hyssja och ge stränga ögonkast och inte minst hålla ett öga på läktaren, där ungdomen såväl väsnades som vänslades.
Ja, det var inte sant så vackert det var, tyckte barnögonen när de såg allt ljus och hörde sången och tänkte på hur grant det lyste om Olssons i Bro med ljus i alla fönster som i den värsta stad. Och i husen på Torget och hos handlare Ferners. Och alla som kom från sina kyrkstallar, ivrigt resonerande och diskuterande och gestikulerande. Några förde det förestående järnvägsbygget på tal och att nu blir det pengar. Och telefonen var också något att dryfta.
Två apparater i socknen, ja vad mycket nytt! Västersocknare höll sig åt sitt håll. De i norrsocknen boende stallade sina åkdjur norr om kyrkan och Berrekarna och de andra söderifrån höll till inte långt från där gamla skampålen skulle ha stått, en bit hitom Kummelåsen där det kroknar.
Och det gör det i Öby stallarna med för där har de likbåren sin, sade de som visste och som hade hört.
Och öronen bara växte precis som när de hade kört förbi gård efter gård i Nässja utefter Benagatan och hört de vuxna säga, jo, jo, dom sover visst när Linnars och Tomtas och Per-Ers och så fint det såg ut i Koversta, de gråa stugorna intill vägen där lantarbetarna på Åsberg bodde och några av dem var ute vid vägen beredda att knata iväg över åsen och ner till kyrkan de också.
Alla fick inte plats i kyrkstalIarna heller utan härbärgerade djuren hos vänner och bekanta i kyrkbyn och gick sista biten efter att ha fått en kopp kaffe på stående fot och och en inbjudan att komma på kalas endera juldagarna.
För det var till de bjudningarna allt slaktat sovel behövdes och allt bakat och stökat och tillrett, inte julafton heller.
Och vad skulle de göra, alla de som gick och travade i timmar, om inte att prata och berätta för varandra?
Alltid var det någon som hade talets gåva mer än andra som lade ut texten och bredde på. Och på en sådan som Säll-far tjälade aldrig käften en julmorgon. Morgonen är som sagt kall och den är stjärnklar och det höres pinglor. Nu kommer de från Stålbo, de som inte går i bönhuset däruppe som själv börjat med otta. Fast nu bryr sig väl inte Ångman längre. Annat var det, säger en från Fors, annat var det när läsarna började med sitt och prästen döpte bönhuset till dårhus och var tokig och arg.
Men det är som sagt en sådan här morgon i blossens sken som Lars får höra talas om soldaten Udde och den högfärdiga pigan från Fågle. Jo, ni förstår, sa Säll-far, som inom parentes sagt faktiskt skall ha sett en svartkonstbok med allt vad det innebär, det var när de passerat Sjöbergs affär och bara anar Fängsjön och hör hur de stökar i See by. Det fanns tre soldater, förstår ni, som de gamla talade mycket om. Udde, han bodde härnere i Finnäs. I Bro var det en som hade Lans till namn och så var det Spjut i Gryt. De där soldaterna bodde på sina soldatgårdar och höll sig med häst själva, för de var alldeles galna i att rida.
Lars har stoppat vanthanden i fars och på håll syns lysena i Bro. Sammanringningen sjunger över socknen och nu hörs pinglor bakom dem igen. Stertbybönderna, Åstebos, en efter en kommer slädarna som långa tåg.
Och Udde var på när sidan sjön och sköt sig ett djur och gjorde sig fina stövlar av skinnet och då vart de andra avundsjuka. Och så skulle Udde ha kalas. Lars lyssnar spänt och stegen knarrar i snön. Då och då får de ställa sig i snökanten och släppa förbi bondfolk.
Nu säger en hornbergskarl något om en snygg jänta som han hinner se i en av skjutsarna.
Jo, jo, tycker Säll-far, för längesedan var det en flickunge som hade plats i Fågle och hon var så stilig så att hon var högfärdig. Ja, hon gjorde aldrig sällskap med andra pigorna, så märkvärdig tyckte hon att hon var. Skulle hon till kyrkan en söndag så kunde hon inte ta ett steg utan att titta sig ikring utifall alla skulle se så fin hon var.
Men så gick det ju inte att hålla på. Det var en sommar, jag minns inte vilket år, men det var då bart på backen och hon hade krinolin och var på väg fram en söndagsmorgon och svängde sig och den där kjolen stod ut ikring henne.
Och när hon kom till Timmerholmen, alldeles vid Koversta, så skedde någonting konstigt.
Ena foten sjönk ner i jorden och hon försökte att dra upp den, men inte gick det. Hon började skrika.
Det gick inte att få upp foten på villkorsvis och så sjönk hon ner med den andra. Hon sjönk mer och mer och hur hon än betedde sig kom hon inte upp. Till slut kom det annat kyrkfolk och de tog tag i henne och försökte dra upp henne, men inte gick det heller. Hon bara sjönk. Till slut sprang de efter prästen som höll på att göra sig i ordning till predikan och när han kom började han läsa en bön över jäntan.
Ja, han försökte läsa upp henne, men hon bar iväg ner i jordens djup fastän det finns en bön, sade Säll-Far att läsa upp folk med när de är väg bort från jordens yta. Prästen läste och de andra drog, men ingenting hjälpte.
Lars huttrar när han hör berättelsen. Nu kom folk från Gryt.
Till slut sade prästen att jag ser, sade han, att hon tillhör en annan värld. Jag läser den andra bönen. För det fanns en bön så att hon skulle sjunka fortare. Och så försvann hon ner i ett svart hål, ja, det var inte långt från Timmerholmsgården. Dom täppte till hålet med en stor stenhäll för säkerhets skull, men inga karlar vågade göra arbetet, så det var någon kyrkans tjänare som fick släpa dit stenen.
Underligt var det att krinolinen hennes hindrade henne inte alls, den föll ihop efter benen på henne så att det gick fortare. Ja, nog är det konstigt.
Men soldat Uddes kalas då, frågar Lars, förskräckt själv över att han vågar säga något i den tystnad som följer på Säll-fars berättelse.
Vi är framme nu. Se, kyrkstallarna och hästarna, säger far. Och Lars glömmer för en stund vad han hade hört och bara tittar på allt folk och alla djur, blossen som brinner och han nästan skrämdes av de högljudda rösterna.
Ja, så gick då ottan och gudstjänsten som följde därpå och det var nära nog ljusan dag när de kom ut ur kyrkan. Kyrkvägen var fylld av hästlort och höboss och slädspår och av blossen syntes bara en svart fläck i snön. Så for de hemåt igen, några på väg till kalas med stek och sås, andra hem till sig och en alldeles vanlig tallrik vardagsgröt igen.
Det var först sent på juldagskvällen efter en stilla och sömnig dag som Lars i See kom att tänka på den halvberättade historien om soldat Udde. Den får Du allt höra nästa julmorgon, skrattade mor och far. Eller när Säll-far kommer nästa gång. För den berättar han riktigt bra och spännande är den.
Text: Tord Andersson
Teckning: Inger Bergkvist
År 1895 del 1.
År 1895 del 2.
År 1895 del 3.
————————————–
september 27, 2012
Sammanställt och kompletterat med bilder av – lisse-lotte@danielson.be
Pingback: Gefle Julafton 1895 – del 2. av Per Hilding m fl | Gävledraget