FEMTONDE KAPITLET: BOSTAD OCH MÖBLER
Fikusen gjorde sitt intåg, men icke paneldivanen, Knut Ekvall och Makartsbuketterna.
På åttiotalet hade jag på Östermalm i Stockholm en svåger. Hans matsal var panelad med mycket mörk ek över manshöjd och slutande med en bred hylla. Tapeterna voro mycket mörkt bruna. Rummet var faktiskt omöjligt att få ordentligt upplyst; den starkaste belysning sögs upp av de nästan svarta väggarna, och rummet förblev mörkt och dystert.
Några sådana ohyggligheter funnos icke ännu på 70-talet. De mest påfallande olikheterna med nutiden voro ifråga om ett burget medelklasshem följande.
Avdelade mattor begagnades icke. Ville man ha förmaket (paradrummet) mattbelagt, vilket man oftast ville, så köpte man alnvis t. ex. brysselmatta, vars våder hopsyddes till en sammanhängande matta som dolde hela golvet ända intill väggarna, även kakelugnsstenen. För kakelugnen gjordes urtagning, så att mattan gick ända intill kakelugnsfoten. Framför kakelugnen placerades ovanpå mattan en plåt av zink el. dyl. för att skydda mattan mot utfallande kol, och på plåten placerades en spottlåda av messing, med eller utan inre skål av porslin, eller, om man ville ha riktigt fint, ett helt litet ställ av mässing med varjehanda mer eller mindre onödiga gafflar och tänger. Påläggningen av mattan kunde utföras endast av sadelmakare. Under mattan lades väl alltid golvpapp.
I anspråkslösare rum lades hemvävda trasmattor över hela golvet, men det gjorde man själv. I alla rum stod en spottlåda vid kakelugnen. Alla spottlådor voro fyllda med sand, ofta vit ”skursand”.
Det fanns inga fönster med dubbelt glas på den tiden: överallt användes innanfönster. Mellan fönsterna hade man till en början inte vadd (fönstervadd fanns inte) utan man plockade in renmossa i en väl ordnad rand och prydde den med rönnbärsklasar. Mellan varje utan- och innanfönster sattes ett punschglas, halvfyllt med svavelsyra, för fuktens skull. Så att inte mellan rutorna skulle bildas imma som hindrade utsikten. Sedan klistrades fönstren med pappersremsor, som man själv skurit till av ”halmpapper” (den tidens konceptpapper) och med klister, som man själv rörde till av vetemjöl och vatten.
Bland möblerna saknades aldrig den gamla svenska gungstolen, och inte heller en kommod i varje sovrum. Pappan och mamman hade i sängkammaren en lavoar, d. ä. större kommod, av mahogny, och en stor säng med en bädd. (”Kvinnoemancipationen”, som det hette på den tiden, tycks ha haft sin allra första början i och med tudelandet av bädden.)
Bild ditlagd av webbmaster.
Sängfiltar funnos icke, utan användes undantagslöst ”stickade” (vadderade) täcken.
Ännu det första året efter branden hade vi ett gammalt skrälligt klaver, men senare inköptes en taffel av valnöt, fabrikat Hoffman, men jag minns, att musikkännare talade om Malmsjö i Göteborg såsom något fint. När det var större bjudningar, användes alltid pianot att för supén placera ölet på.
Malmsjö taffel – Bild ditlagd av webbmaster.
På alla soffkarmar, både i mitten och på båda sidor, låg det antimakasser av fin vit tråd, virkade av husets fruntimmer. De föllo ofta ned i soffan, när någon satt där, eller också fastnade de på bonjourknapparna i ryggen på herrarna, när dessa reste sig ur soffan.
Stolarna i matsalen voro alltid rottingstolar, hög- och rakryggade smäckra stolar med tunn och fin rottingflätning i rygg och sits. I salen stod också alltid ”salsskänken”. Sideboardet var inte påtänkt än.
Möblerna i vårt ”pappas rum” voro av masurbjörk, men ljusbetsad sådan, med sol i färgen; inte den nedstämmande dystra färg, som man ser på nutidens polerade björk. Spelborden voro runda med skiva att slå upp, så att de, där de stodo mot väggen, voro halvcirkelformade. Länstolarna hade sitsen klädd med mörkgrön vaxduk fäst med enkla, runda mässingstift. Chiffonieren gömde innanför klaffen en liten värld av små och små-små dörrar och lådor och lönnlådor. Skrivbordet hade hutchar.
Vad som fanns på skrivbordet undergick under 70- talet en ganska stor förändring. Visserligen kom det icke dit någon bordstelefon och ingen elektrisk bordslampa, men den som före branden skulle slå sig ned vid skrivbordet för att skriva ett brev (han kunde ju inte telefonera) bar sig åt på ett annat sätt än han gjorde redan 1880.
Först skulle han tända skrivbordslampan, d. v. s. en fotogenlampa. Och det skedde med en svavelsticka, tagen ur ett ställ utan plån, men med refflor, som erbjödo den tillräckliga friktionen åt den av fosfor lättantändliga stickan. Sedan han därpå med gåspenna skrivit brevet, och skulle läska det, hade han intet läskpapper, utan tog i stället ur skrivtyget ett bredvid bläckhornet stående andra “horn”, som hade ihåligt “tak”, och ur det strödde han fin ”skrivsand” över brevet, och lät det torka, innan han slutligen med en knäpp av långfingret på papperets baksida smällde bort sanden. Sedan skulle han kuvertera brevet, och det tillgick inte så, att han tog ett kuvert (som inte fanns), utan så, att han vek ihop brevpapperet på ett knepigt sätt, så att det blev sitt eget kuvert. Därefter tog han ett ”munlack” (en liten oblat, stor som entjugofemöring, vit eller blå eller i glad gul eller röd färg), stoppade det ett ögonblick i munnen och lade det sedan innanför en flik av brevet, varpå han med ett litet underligt sigill stämplade igenom munlacket. ”Sigillet” hade nämligen icke bokstaven eller bokstäverna ingraverade i metall, utan voro i stället i haut relief, så att de vid stämplingen trängde igenom papper och munlack och sammanpressade dem. Om skrivsanden var slut, tog man aska i kakelugnen.
Längre fram kom det röda lacket i bruk (och f. ö. alla möjliga färger inom den eleganta damvärlden). Och det tände man mot den vaxstapel, vars stake eller ställ var en av skrivbordets prydnader, för en liten pojke det intressantaste.
Belysningen i våningen bestod av fotogenlampor och stearinljus. På skrivbord och ”divansbord” (finare bord framför förmakssoffan) fanns fotogenlampa. På byråar stodo armstakar av varjehanda slag, silver, nysilver, ”malm”; och de flyttades fram på matbord och spelbord, när det kalas-åts eller spelades kort. Ävenså voro ljuskronor vanliga i de finare rummen, ofta med en fotogenlampa i kronans mitt. I salen, d. v. s. matrummet, infördes så småningom att ha en gaskrona i taket, men många drogo sig för gaskronan, därför att gasen dödade alla krukväxter i våningen. Och det var en mani hos den tidens fruar att fylla alla fönsterplattor med krukväxter, ofta bara blomskott med ett upp- och nedvänt glas över. Dessutom hade de då ofta minst ett s. k. blombord i salen, ett skrangel av mörkfärgat korgmakeriarbete i ett par våningar, fyllt av allehanda bladväxter, kaktusar m. m. m. m.
Bilder ditlagda av webbmaster.
De blommande växter, som förekommo i vårt hem, i allmänhet kommande såsom presenter på födelse- och namnsdagar, voro röd camelia, vit azalea och hyacinter. Dessutom också ett slags ståtlig lilja med stora, klara sockerdroppar. En azalea var en rätt dyr blomma: kostade ungefär fyra kronor. En rikt blommande klarröd camelia var en mycket fin present. Den kostade, om jag verkligen minns rätt, en tio, tolv kronor.
F. ö. funnos nerium och calla. Om vårarna köptes nog alltid hem en lackviol, som länge stod i blom. Men den var inte gredelin som nutidens; min barndoms lackviol var brun med färgen inåt blomman skjutande upp i gult. Och jag hittar den ibland på Hötorget, om jag letar noga.
Om nu någon våra dagars människa genom något sådant där trick, som Hans Christian Andersen har för sig, skulle kunna vrida tillbaka almanackan sextio år, bara ungefär sextio år, således till början av 70- talet, och företaga sig att i Gefle gå på besök i en familj, så skulle han göra åtskilliga erfarenheter.
Vi kunna ju antaga, att tricket har släppt ned medborgaren ifråga vid Södertull, och att familjen är författarens, som då bodde ”öster i stan”, vadan besökaren har ett par tre kilometer till sin destination.
Han vill då först telefonera och fråga, om familjen är hemma, och tar emot. Det finns ingen telefon, är inte uppfunnen.
Han försöker få tag i en polis, men finner ingen, och frågar slutligen en av de få mötande, var kan få tag i en bil. Den tillfrågade fånstirrar på honom. Bilen är icke uppfunnen.
Han frågar efter en hästdroska. Det finns droskstationer, men ”åkar Pettersson” bor där och där, och den kan man beställa en häst hos, om har någon inne.
Var går närmaste spårvagn då? Det finns inga spårvagnar, varken hästd:o eller elektriska. Det bli att gå hela vägen. Men det är inte värt att koma för sent, ty kl. 2 slutar skolan, och middagen ätes så snart barnen kommit hem. Och kommer man för nära dagen, är ingen hemma mer än frun, och hon står köket och lagar maten. Ty hon lagar all mat själv. Fast hon, naturligtvis, har piga eller pigor.
Nå, när man nu äntligen är framme, så finns ingen elektrisk knapp att trycka på. I stället sitter utanpå väggen alldeles vid dörren en klocksträng, som nedtill slutar i ett skaft, ungefär som ett stort dörrhandtag, men större och i vertikal riktning. Drar man skaftet, så pinglar en klocka högt upp strax innanför dörren.
Besökaren fäster sig också vid att patentlås saknas på tamburdörren. Sådana funnos icke på den tiden.
Inne i våningen gör besökaren så småningom upptäckter.
Han ser, att tamburgolvet icke är belagt med korkmatta. Sådana funnos icke då; alla golv äro ”skurgolv”. Ty parkettgolv användes icke då hos vanligt folk. Under matbordet i salen ligger en vaxduksmatta.
Kommer besökaren oförmodat, så ligger över den fina, hela golvet täckande brysselmattan i förmaket vita gångmattor med smala röda ränder längs kanten, varjämte stolar och soffor ha överdrag, för att i vardagslag skydda det fina möbeltyget. På divansbordet ligga fint inbundna: Dödens Engel, illustrerad av Carl Larsson, ett band av Snoilskys dikter och Topelius Ljungblommor.
Under samtalets gång omtalar besökaren om att han istaden även skall söka grosshandlaren Nordström, som har stadens enda fyravåningshus. ”Han har väl hiss?” Värdinnan ser ut som ett frågetecken. Det befinns, att det är endast i magasinen det finns hissar, varuhissar, bestående av en bit golv som i järnkättingar åker upp genom motsvarande hål i trossbottnarna.
Bild ditlagd av webbmaster.
Eftersom besökaren så önskar, går man slutligen ut i köket. Det första besökaren ser, är att all kokning sker på en stor spis, som matas ur en väggfast vedlår, och att inte en skymt ses varken av fotogenkök eller gaskök. Sådana funnos inte.
Han ser även ett par honom okända möbler. Det ena kallades i Gefle bordbänk, på andra trakter fållbänk. Framsidan drogs ut till natten, och då blev det en säng för två jungfrur. Om dagen var det ett bord. Så var där också vid väggen ett stort slagbord, vars två väldiga skivor slogos upp vid viktigare tillfällen, såsom vid kalas, bak, korvstoppning o. d.
Före branden stod i köket en vattentunna. Den försvann med branden, då vid stadens nyuppbyggande vattenledning infördes.
Med branden krympte den rymliga handkammaren ihop till ett skafferi. Men i skafferiet fanns länge kvar ”gula kärl” (d. v. s. spilkummar, muggar etc. av gul fajans) samt hacklåda med tillhörande hack- knivar (långt senare ersatt av köttkvarn, grönsaksskärare o. d.). ”Sockerskrinet” försvann, så snart bitsocker kom i marknaden. Jag erinrar mig ej, när detta skedde. Förut köpte man hos speceri- eller diversehandlaren en ”topp” socker och högg sönder den i sockerskrinet. Det var ett starkt träskrin med en vid ena gavelns innersida med gångjärn fästad tung huggkniv, med vilken man mot en underliggande från samma gavel, i skrinets längdriktning utgående smal, hög, på överkanten järnskodd mellanbalk högg sockret i lagom stora bitar.
Som ett litet bevis på att socker var en jämförelsevis dyrbar vara, som borde förvaras omedelbart ”under husfruns lås och nycklar”, vill jag påpeka, att sockerskrin alltid var försett med lås och nyckel. Hos oss satt nyckeln i, ty ett ord av mamma var bättre än alla lås.
Alla grosshandlare, och de flesta diverse (speceri) – handlare hade stall, ibland med en stallgumse. Som av okynniga pojkar brukade släppas ut för att stånga alla passerande i stjärtamentet, så att de flögo omkull. Reste de på sig, innan vi hunno få bort gumsen, så tog han baksteg, och så gav han delinkventen en duns till på samma kroppsdel.
ERIK SÖDERSTRÖM
Gå till Innehållsförteckningen.
————————-
augusti 09, 2012
Sammanställt och kompletterat med länkar och bilder av – lisse-lotte@danielson.be
