Kapitel 4
Tolvfors bruk – Släktkrönika
Eftersom jag är intresserad av Tolvfors vill jag här berätta om Gästriklands äldsta järnbruk. Tolvfors bruks äldsta privilegier utfärdades av Bergskollegium den 17 dec. 1644. Då erhöll borgmästaren i Gefle Elias Gavelius, borgaren i Gefle Rasmus Karlsson, borgmästaren i Söderhamn Johan Eskilsson, tillstånd att anlägga en fransysk masugn och en hammare med två härdar vid norra stranden av Gavleån, i strömmen vid Tolvfors. Anläggningen blev färdig året därpå och för densamma åtnjöts vanlig skattefrihet under sex år. Samtidigt hade Gavelius även erhållit tillstånd att arrendera två eller tre socknar i Gästrikland för erforderliga möjligheter till träkol. Gavelius kan med full rätt sägas vara den första brukspatronen i Tolvfors. Malmen till masugnen togs från Utö i Södertörns skärgård.
År 1651 säljer Rasmus Karlsson sin andel till borgaren i Gefle Hindrik Marheim, som jämte Gavelius tecknade kontrakt med kronan den 10 nov. 1651. Kontraktet gällde att i stället för hammarskatt, in natura för masugnen, under tre års tid, lämna en årlig “genant” av 100 daler silvermynt.
År 1652 säljer Johan Eriksson i Söderhamn sin andel till stockholmsköpmannen Joachim Werhusen. En bidragande orsak till försäljningen var att borgmästare Johan Eriksson, den 9 nov. 1654, anlade en masugn vid Hillevik i Hille socken. Genom detta blev han, i viss mån, konkurrent till sig själv.
Hindrik Marheim arrenderade Gavelius och Werhusens ägande lotter och blev därigenom brukpatron nr 2 på Tolvfors Bruk. År 1653 bosatte han sig på Tolvfors Bruk. Han var gift, sedan 1650, med Margareta Olofsdotter av släkten Gammal.
Marheims kom på obestånd och 22 febr. 1658 utbjudes hus med trädgård och uthus för 2 286 daler kopparmynt. Hindrik Marheim avled i Stockholm den 6 juni 1667. Han är begravd i Stockholm Storkyrkan.
Det nya bolaget Jochim Strokirk och Werhusen fick fasta på sina andelar 1660. Men redan 1659 lät de reparera och återuppbygga hammaren vid Tolvfors.
Hösten 1660 sålde Werhusen och Strokirk sina andelar till handelsmannen Gottfrid de Leu från Amsterdam. De Leu erhöll den 15 november 1662 Bergskollegie resolution.
Efter de Leus död sålde hans arvingar bruket till Albrecht Behm och Anna Danielsdotter Kröger. Albrecht Behm gifte sig med, borgmästarens i Söderhamn, Johan Eriksson dotter Catarina Johansdotter med vilken han omkring 1670 ärvde Hillevik samt delar av Forsbacka Bruk.
Efter Albrecht Behms död 1693 ärvde två systrar, av de sex barnen, Tolvfors Bruk. Före detta hade bruket utarrenderats till Lars Ersson Hammar från år 1673. Han lämnade bruket efter en process med Behmska arvingarna 1696.
De båda systrarna Behm var dotterdöttrar till en av Tolvfors grundare, Johan Eskilsson borgmästare i Söderhamn. En av kvinnorna, Sara, gifte sig med kyrkoherde Arousell, Sala. Systern, Catharina, gifte sig med biskopen i Skara, Jesper Svedberg. Peter Arousell efterlämnade 4 barn och Jesper Svedberg 6 barn.
Albrecht Behm med Behmska arvingar hade ägt Tolvfors Bruk under åren 1679 – 1751. År 1689 redovisar Tolvfors två hamrar med vardera två härdar och en tillverkning av 1400 – 1500 skeppund.
Omkring 1710 bodde häradshövding Carl Arousell på Tolvfors som disponent för släktens ägodelar. Carl Arousell gifte sig, 1708 med Urban Hjärnes dotter, Sophia Christina. Att det kunde uppstå svårigheter, även på den tiden, framgår av transaktionerna beträffande Sara Arousell. Detta framgår av att K. Majt. och kronan år 1716 hotade att taga densamma i mät. Hennes skulder med ränta på ränta hade vuxit till 23 500 daler silvermynt. Räntmästare Peter Strömbäck på Oslättfors köpte hennes del i Tolvfors Bruk enligt köpebrev av den 16 mars 1714. I köpebrevet framgår även att Strömbäck sedan 1702 uppträtt såsom förläggare åt Sara Aruselia för hennes del i de löpande utgifterna. Räntmästaren nödgades till sist mottaga dessa bruksdelar, “för komma till någon förnöjelse, trots att värdet inte motsvarade den stora skuldfordran”. Kronan avstod från sina krav. Räntmästare Strömbäck återskänkte bruksdelen. Den 5 juni 1723 sålde Sara Aruselia och hennes 2: e man, inspektoren Göran Arvidsson, bruksdelen till fru A.M. Schenström.
Den 6 september 1731 samsades de Böhmska arvingarna om delning av egendomarna. Forsbacka tillföll professor Rudbeck, Tolvfors med Hillevik, tillföll de Schenströmska arvingarna jämte rådman Peter Frank. “Tolvforsbolaget” betalade därjämte 22 000 daler kopparmynt för Hilleviks masugn. Syskonen Schenström tog ett stort lån, 66 000 daler kopparmynt, i Livregementets rekryterings och besparingskassa. De pantsatte då hälften av Tolvfors och Hillevik. Detta hände den 26 juni 1734.
Kammarherren Schenström disponerade nu ensamt Tolvfors från år 1731. Det gick dåligt med bruksdriften, så det blev allt svårare att betala räntorna och lånet till kassan hos Livregementet. I laga ordning den 3 maj 1739 höll direktionen auktion på reversen. Den inropades av amiralitetsfiskalen Mathias Brock för 89 700 daler kopparmynt. Schenströmska syskonen ägde ytterligare % del av bruket, men i denna del låg en pant, sedan den 29 nov. 1728, till presidenten m.m. Gabriel Stjärnekronas sterbhus. Denna revers med panträtt såldes sedan till hovmarskalken Carl Broman vilken i sin tur, den 24 maj 1739 transporterade berörda förskrivning med inteckning till Brock för 35 812 daler och 16 öre kopparmynt.
Excellensen Carl Broman hade en förlagsfordran på 19 188 daler kopparmynt, som Brock fick betala. Nu uppträder bergmästaren Per Abraham Örnsköld, sedermera landshövding i Västernorrlands Län, med åberopande av bördsrätt efter sin moster den Schenströmska % delen. Efter förlikning, som kostade Brock 5 000 daler kopparmynt. Slutligen den 20 febr. 1749 fick Brock laga fasta på de Schenströmska arvingarnas % delar av Tolvfors. Beträffande den sista % delen som innehades av rådman Franks arvingar inköptes för 50 000 daler kopparmynt den 1 aug. 1740 och den 5 nov. 1741 fick Brock köpebrev, och en omyndigs andel, på Tolvfors Bruk.
Brock var nu ensam ägare av bruket, men nödgades taga ett större lån i Riksens Ständers Bank, men därigenom tvingades han att söka kompanjoner i sin bruksrörelse. Han sålde ena hälften av Tolvfors till grosshandlaren Jean Henrik Febure. Brock skötte dock själv bruksdriften. År 1749 lyckades Brock återköpa denna halva del av Febure.
Den 20 febr. 1751 gjordes följande försäljning: Hälften av Tolvfors Bruk, hälften av Nisshytte masugn, Rishytte hammare, 1/6 del av Betsbergs Gruva och hälften av Nisshytte Gruva såldes till överstelöjtnanten och riddaren av Kungl. Svärdsordern Lorentz Niclas Söderhjelm. Denne var brukspatron på Engelsbergs Bruk i Västmanland. Köpesumman var 240 000 daler kopparmynt samt en äreskänk om 50 dukater i guld (1000 daler kopparmynt). Hillevik ingick icke i detta köp. Detta bruk försåldes i två omgångar till friherre Eric Oxenstierna af Eka och Lindö, bruksägare till Harg i Uppland.
Lorentz Niclas Söderhjelm överstelöjtnant vid Dalregementet var bosatt på Engelsbergs Bruk, som han även var ägare till, vilket framgick av den tidigare redogörelsen. Han var gotlänning född 2 okt. 1690 på Stora Vedegård på Gotland. Här kommer en intressant redogörelse. Hans mormors far var borgmästare Elias Gavelius, borgmästare i Gefle och grundläggare av Tolvfors Bruk år 1644.
Lorentz Niclas Söderhjelm hade två söner, Lorentz Peter och Erik. Erik gifte sig den 30 juni 1752 med Ulla Plaan från Aggarön i Mälaren. Samma år, alltså 1752, övertar Erik bruksrörelsen vid Tolvfors.
År 1753 blir Erik Söderhjelm ensam ägare till hela Tolvfors Bruk med tillhörande egendomar. Produktionen vid bruket är då uppe i 1 367 skeppund och 3 lispund stångjärn. Produktionen ökade så att den år 1780 stigit till 1 988 skeppund och 5 % lispund allt i stångjärn.
Genom ett köp av Styms bergsgård i Uppland fick bruksfolket från och med 1760 spannmål och utsäde.
Styms såldes 1810 till general Per Brändström, bördig från Gävle, och Uggelsta i Lenna socken inköptes.
Under åren utökades familjen Erik Söderhjelm med fem söner och två döttrar. De båda döttrarnas bröllop hölls på Styms bergsgård.
Den nuvarande herrgårdsbyggnaden vid Tolvfors uppfördes 1756. Den nedre delen av herrgården samt ekonomibyggnaden uppfödes av 475 större- och mindre stockar, 6 556 tegel och en kista takplåtar från Öhn. År 1762 erhöll smeden Grönvall ersättning för att han slagit 12 st kakelugnsplåtar till den nya byggnaden. Av 1763 års bruksbok framgår att det hela var färdigt. Räkningarna balanserar på en summa av 6 677 riksdaler och 7 skilling. Vidare hade det investerats 3 055 riksdaler 10 skilling och % rundstycken i nytt drivhus, nytt gårdsplank, nytt stall vid Valbo kyrka samt ett båthus nedanför herrgården invid Gavleån. Drivhuset kvarstod på samma plats inpå 1920-talet. En ruddamm började grävas på den släta planen nedanför drivhuset 1769. De två flygelbyggnaderna byggdes 1774. Ett valnötsträd, skänkt av landshövdingen greve Cronstedt, planterades i sluttningen mot ån. Samtidigt planterades även cirka 200 fruktträd. 1780 planterades fyra st kastanjer Under 1791 anlades en ny väg med alléträd, som gick i vinkel från bron över Gavleån fram till herrgården.
Under åren 1776 – 1779 utfördes diverse arbeten på kyrktornet på Valbo kyrka för en summa av 1 176 riksdaler och 17 skilling.
En hedersgåva till landshövdingen från länets brukspatroner överlämnades och pryder än idag den östra ingången till Gävle slotts östra borggård.
Erik Söderhjelm ärvde ju Tolvfors efter sin fader Lorentz Niclas. Men i hans broderdel av arvslotten ingick även tre systrar med vardera 1/5 del. Systrarna kom att under ett 20-tal år vara delägare utan skötselansvar. Alleta Maria Örnsköld och Gertrud Charlotta Reuterholm. Dessa bodde på Nisshyttan i olika perioder.
Den 7 juni 1785 avlider assessorskan Ulrika Söderhjelm och den 25 augusti 1798, brukspatronen och assessorn Erik Söderhjelm. Denne var den siste av 11 syskon, efterlämnande två söner och två döttrar. Vid arvskiftet ordnades så att de båda bröderna utlöste sina systrar, varigenom bröderna blev lika delägare i bruken.
Bruksägaren Carl Gustaf Söderhjelm föddes den 5 juli 1762 på Tolvfors. Fänrik vid Jämtlands dragonkorps 1781. Löjtnant och överjägmästare i Gefleborgs och Västernorrlands län den 31 juli 1789. Han kvarstod i denna befattning till den 6 apr. 1808 då han på grund av angivet läkarintyg erhöll begärt avsked. Men redan den 28 maj 1801 hade han hugnats med titeln hovjägmästare med fullmakt.
Den 17 november 1791 gifte han sig med Anna Magdalena Murberg, dotter till handlanden Lars Murberg och Anna Margareta Stocksell. Vigseln skedde i Gefle. Denne, handlanden Lars Murberg, var ägare till den gård, som nu går under namnet Söderhjelmska gården vid Södermalmstorg i Gävle.
Det unga paret bosatte sig på Tolvfors. Efter faderns död 1798 blev Carl Gustaf Söderhjelm ensam disponent på bruket. Den första åtgärden var att bygga på herrgården. Nu inreddes 7 rum och förstuga på övre våningen samt ett stort frontespisrum på vinden. Den tidigare uppförda nedre delen av herrgården bestod av 6 rum, förstuga och kök. Redan 1799 påbörjades bygget och stod färdigt 1801. Arkitekt var Johan Christoffer Loell från Gävle. Kakelugnsmakare Olof Lindblom från Stockholm uppsatte 6 st kakelugnar. Vidare inköptes kakelugnsfötter, takplåtar, fönsterbeslag med hakar samt och gångjärn från Stjärnsund och tapeter. Nedre våningen målades av målare Magnus Backman, Gävle. Till prydande av övre våningen anlitades konstnären och rådmannen Johan Nils Asplind, Falun. Dörrstyckena är även målade av Asplind. Han målade liknande dörrstycken till Forsbacka och Åby.
År 1801 fick disponent Carl Gustaf Söderhjelm tillstånd av kyrkorådet i Valbo att uppföra ett gravkor på Valbo kyrkogård, strax öster om kyrkans kor. Byggmästare Loell var även här honom behjälplig. Han anskaffade också urnan på taket. I denna grav nedsattes den 15 september 1801, föräldrarnas och en broders kistor.
Bruket betalade hammarskatt för 2 hamrar och 4 härdar. Anskaffningen av träkol skedde från egna skogar samt från köp från allmogen i Valbo och Hille socknar. Tackjärnet erhölls till största delen från Nisshyttan, som fick malm från egna gruvfält samt från Bispberg. Nisshyttan ligger 11 mil från Tolvfors.
Beträffande lantbruket anges att hemmanen, för utom Sätrahemmanet, brukades av landbönder. Sätrahemmanet och 49 tunnland stadsjord nyttjades för herrgårdens och bruksfolkets behov. Vid bruket hölls vanligen 8 – 10 hästar och 12 – 14 nötkreatur. En finbladig såg, en kvarn och ett tegelbruk nyttjades för brukets behov. De tre industrierna utökades så, att produktionen delvis kunde för säljas. Sågen erhöll resolution på försäljning av 50 tolfter bräder, kvarnen utökades med 2 stenar och tegelbruket utökades med trenne arbetare. Tegelbruket kunde då leverera 20 000 – 25 000 tegel årligen.
Disponenten, hovjägmästare C.G. Söderhjelms närmaste man var inspectoren Erik Abraham Lindfors som kom till Tolvfors redan 1794 och kvarstannade till sin död 1808. Mästersmederna var: Jakob Wahlqvist, Jakob Pierro, Anders Hård och Olof Hammarström. Vidare fanns byggmästare Per Ferner samt skogvaktare Jonas Berglund.
Den 13 november 1834 avled C.G.. Söderhjelms maka, Anna Magdalena på Tolvfors och den 9 januari 1836 avled disponenten Carl Gustaf Söderhjelm. Han hade liksom sin far samlat och förkovrat sitt ärvda Tolvfors, och efterlämnade bruket i gott skick. En dotter och fyra söner drev bruket under en samfälld tid av 42 år som C.G.. Söderhjelms sterbhus intressenter.
Disponent för bruksrörelse blev äldste sonen Erik Lorentz, som efter juridiska studier utnämndes till kammarjunkare i Svea Hovrätt den 24 febr. 1821. Syskonen blev alla gifta, utom brodern Gustaf August. Arvingarna levde i överenskommelse med faderns testamente i oskiftat bo.
Genom Bergskollegige resolution av den 24 okt. 1839 ökades det årliga smidesbeloppet till 2 400 skeppund mot en årlig kammarskatt av 24 skeppund. De två smedjorna som fortfarande omfattade två härdar och en hammare vardera, var av vanlig beskaffenhet och byggnadssätt. De blev försedda med det s.k.tysksmidets brukliga anrättningarna. 1846 hade utvecklingen kommit så långt att bruken fick oinskränkt smidesrätt. Detta föranledde icke någon utvidgning av bruksrörelsen vid Tolvfors. Under 1851 tillverkades i olika poster summa 1 901 skeppund och 14 lispund stångjärn, som avsändes från vågen i Gävle. Inspektor under denna tid var J. Fr. Björkman. Mästersmeder var Erik Hedlund, Carl Jagare, Maths Hedlund och Johan Forslund. Byggmästare var Anders Ferner, trädgårdsmästare Joh. Er. Lindqvist och rättare Johan Strömbom.
Bland utgifterna år 1851 kan antecknas för laga skifte i Alborga 1 837 riksdaler, 28 skilling och 7 rundstycken. För orgelverk i Valbo kyrka, 510 riksdaler, 25 skilling och 6 rundstycken. För Valbo kyrka 1 216 riksdaler, 14 rundstycken och 11 rundstycken. Kapitalkontot utvisade en omsättning av 130 838 riksdaler, 34 skilling och 4 rundstycken. Detta markerar en betydande utveckling från ställningen 100 år tidigare.
En stor förändring inträdde 1859 med öppnandet av Gefle-Dala Jernväg, vilken avsevärt underlättade förbindelsen med Nisshyttan. Järnvägen gick nu mitt igenom bruket. Tillverkningen höll sig nu omkring 2 000 skeppund stångjärn för vilket förbrukades ungefär samma mängd tackjärn och cirka 3 000 läster kol. Under 1848 fick smidet inställas under 3 månader på grund av kolbrist.
Anställda vid Tolvfors Bruk, 1845:
Bruksbetjäning: 1 hushåll, 2 män, 3 kvinnor, 4 barn
Hammarsmeder: 8 hushåll, 12 män, 12 kvinnor, 26 barn
Bruksarbetare: 24 hushåll, 24 män, 27 kvinnor, 40 barn
Skogvaktare o kolare: 6 hushåll, 7 män, 7 kvinnor, 16 barn
Landbönder: 22 hushåll, 57 män, 53 kvinnor, 76 barn
Gratialister: 1 hushåll, 2 män
Summa: 62 hushåll, 102 män, 104 kvinnor, 162 barn
Någon modern bruksidkare blev kammarjunkaren Eriks Lorentz Söderhjelm aldrig. Han och hans 3 bröder är mera ihågkomna som originella och självständiga människor, vilka levde i stillhet på sitt kära Tolvfors.
Till hjälp i bruksrörelsen hemkallade E.L. Söderhjelm i juli 1868 sin brorson, kungl. sekreteraren Wilhelm August Söderhjelm, som därefter kan anses vara den egentliga disponenten.
Kammarjunkaren Erik Lorentz Söderhjelm avled på Tolvfors den 7 januari 1871, efterlämnande sin syster Ulla Margareta och sin avlidne broders, expeditionssekreteraren Gustaf August, sju barn. Något arvskifte företogs icke, utan bruksrörelsen fortsatte som förut.
Den nye disponenten kungl. sekreteraren Wilhelm August Söderhjelm var född i Stockholm den 26 december 1831. Han hade fått en utomordentlig utbildning med avlagd kameralexamen och blev kanslist i civildepartementet. Dessutom hade han examen från Falu Bergsskola och Ultuna Lantbruksskola och -institut.
Bruksdriften gick sin vanliga gång, men nu började masugnen, vid Nisshyttan, icke fylla behovet av tackjärn. Bruksägarna ingick då som intressenter i en masugn vid Vallfors i Aspeboda socken, Dalarna. Detta medförde dock förluster för bruksägarna. Även i övrigt skedde en stor förändring. Nisshyttans andelar i Betsbergs gruvor bildade år 1876 aktiebolag med 2 288 aktier värderade till 30 000 kronor.
När Forsbacka Bruk år 1870 ombildades till bolag var brukspatron Wilhelm August Söderhjelm en av stiftarna. W.A. Söderhjelms verksamhet på Tolvfors förskaffade honom så stort medborgerligt anseende att han blev vald till riksdagens första kammare för perioden 1880 – 1887.
På herrgården residerade den gamla fröken Ulla, syster till kammarjunkaren Erik Lorentz Söderhjelm. Fröken Ulla Söderhjelm blev blind under sin senare levnad. När hon avled den 7 september1878 i en ålder av 84 år, efterlämnade hon en domän som var den som sammanfogats av Mathias Brock.
Vid arvskiftet delades Tolvfors i två hälfter: Hovrättsnotarien Theodor Söderhjelm den ena hälften och jägmästaren Fabian Söderhjelm den andra. Brukspatron Axel Söderhjelm fick Nisshytte bruk och Jägmästare Fabian Söderhjelm förutom halva Tolvfors även Risshytte bruk. Brukspatron Wilhelm August Söderhjelm tidigare på Tolvfors, som för gemensam räkning inköpt Långvinds bruk i Enångers socken i Hälsingland, fick detta bruk och överflyttade sin verksamhet dit år 1880. Åby gård, i Valbo socken, som inköpts av fröken Ulla, tillföll kapten Knut Söderhjelm. De två systrarna fick i huvudsak värdepapper. Fröken Amalia Söderhjelm fick dessutom den s.k. Söderhjelmska gården på Söder i Gävle. Fru Augusta Lindblad f. Söderhjelm fick de fasta vretar vilka bildade Lexe egendom. Det var en högst betydande familjeförmögenhet som på detta sätt delades.
Av de numera två ägarna av Tolvfors bruk, Fabian och Theodor Söderhjelm, flyttade den senarer till Tolvfors från sitt Uggelsta gård i Uppland. Detta skedde i febr. 1880. Han kom att verka i Tolvfors som den siste brukspatronen i hela 30 år.
Theodor Söderhjelm var född i Stockholm den 9 januari 1842. Efter avlagd juridisk examen kom han till Svea Hovrätt. Hans far var ägare av Uggelsta rusthåll. Då han avled ärvde Theodor gården och flyttade dit omkring 1877. Han tog då avsked ur statstjänsten och blev lantbrukare. Som bruksman var han därför helt nybörjare och hade dessutom att kämpa mot tidens förändrade förhållanden beträffande järnhanteringen.
Den gamle överstelöjtnanten vid Dalregementet och riddaren av Kungliga Svärdsorden från 1751, Lorentz Niclas Söderhjelm och hans maka, hade i testament av den 27 september 1760 förordnat, att de samlade bruksegendomarna skulle såsom gemensamt bolag förvaltas till arbete och utkomst åt ättlingarna. Men mänskliga beräkningar äro fåfänga. Både Norns bruk och Engelsberg bruk hade redan gått ur släktens ägo och det av honom inköpta Tolvforskomplexet började nu splittras. Först såldes Rishytte hammare 1883 och sedan Nisshytte hammare 1887. Härigenom bröts den “planhushållning” som med sådan framgång existerat i omkring 150 år.
Theodor Söderhjelm inköpte, som tackjärnstillverkare, i stället för Nisshyttan, Bro masugn i Ovansjö. Bro var ej lika fördelaktig i drift, som Rishyttan.
De små bruken med sin ringa kapacitet också med mindre kapital gick under denna tid till sina ödens fullbordan att antingen uppgå i någon större sammanslutning eller helt upphöra. Brukspatron Theodor Söderhjelm hade nog intet annat val än att låta Tolvfors övergå till enbart till lant- och skogsegendom.
1896 stängdes smedjan för alltid och ännu finns många personer som kan berätta hur underligt tyst det blev när dånet från stångjärnshamrarna, som hörts vida omkring, upphörde att överrösta forsens brus. Den sista utsmidda årsproduktionen var: 2 361 kg ståljärn, 2 710 kg smidesjärn och 2 217 kg roster. Ett av de sista mera normala åren (eller 1891) utsmiddes 89 130 kg ståljärn i södra hammaren och 68 422 kg ståljärn i den norra. Totalt för bruket blir det ungefär 158 ton.
Södra hammaren:
Av smeden Lindström utsmidda ståljärn: 2130 kg Av smederna Lindström och Fält utsmidda ståljärn: 24 160 kg Av smederna Hedberg och Gäfvert utsmidda ståljärn: 20 177 kg Av smederna Hedberg och Westerlund utsmidda ståljärn: 23 416 kg
Total produktion: 89 130 kg
Norra hammaren:
Av smeden Lindström utsmidda ståljärn: 35 082 kg
Av smederna Hedberg och Gäfvert utsmidda ståljärn: 33 340 kg
Total produktion 68 422 kg
Under de sista åren såldes brukets produkter direkt till England och det landets avnämare såsom firma John Nicholson & son samt firma Thomas Sorby & son.
Härmed kan det gamla privilegierade järnbrukets historia vara avslutad och återstår endast att följa den sista brukspatronens vidare öden.
Med gammaldags försiktighet ordnade Theodor Söderhjelm övergången till nya förhållanden och skötte sin egendom enligt det patriarkaliska systemet.
Föga hågad av det kommunala livet, var det egentligen endast väghållningsväsendet som intresserade honom. Där var han i en lång följd av år, ordförande i Gästriklands väghållningsdistrikt. Ett utslag av det allmänna var, när han 1885 skänkte det område där lasarettsläkarbostaden står. Området var tänkt till det blivande lasarettet.
Talrika medlemmar av den Söderhjelmska ätten har, under 1800-talet, samlats i gravkoret på Valbo kyrkogård. När så brukspatron Theodor Söderhjelm dog den 10 december 1912 inköpte sterbhuset trenne gravplatser och fick kyrkostämmans bifall till uppförande av ett nytt gravkor öster om det förra, där han nu vilar. Han var ättling i sjunde led till en av brukets grundare, Elis Gavelius. (se släktschemat överst i detta dokument).
Tolvfors ärvdes av fru Bertha Söderhjelm f. Suve och barnen. Den ständigt rinnande strömmen i forsen samt skogarnas gröda har nu i 300 år givit arbete och bröd åt de många generationer, vilka varit fästade vid detta Gästriklands äldsta bruk.
En ny epok för det gamla Tolvfors följde nu. Efter brukspatronens frånfälle skedde arvskifte 29 september, 1913 och efter fru Bertha Söderhjelm f. Suve den 9 september 1616. Fru Söderhjelm avled den 8 augusti 1916. Efter de olika arvedelägarnas inlösen av sitt arvegods står nu kanslirådet Ali Söderhjelm, som ägare av Tolvfors egendom. Ali föddes den 7 mars 1876.
Nu börjar en kraftig nedhuggning av skogen och försäljning av mark till egna hem m.m. Penningar måste ju till för inlösen av arvdelsägarna. Ali Söderhjelm avlider den 5 september 1932. Vid arvskiftet samma år ärver hans hustru Karin Söderhjelm f. Holm % delar av godset och sonen Allan den återstående fjärdedelen.
Fru Karins död inträffade den 6 april 1935. Vid arvskiftet den 29 oktober 1935 ärver ende sonen egendomen. Sonen Allan född den 29 januari 1918 är vid arvskiftet omyndig. Eftersom skatterna var stora och utgifterna många förvaltade Svenska Handelsbanken hans rätt till Tolvfors. Som förmyndare tjänstgjorde Allans farbror Sten Söderhjelm.
Vid 21 års ålder övertar Allan Söderhjelm skötseln av sin stora egendom, som för varje år krymper i areal. Gävle Stad behöver mark för elektricitetsverket, som påbörjades 1926. I samband med detta bygge gjordes en ny bro över Gavleån. 1946 köpte staden ett rätt stort område, som ännu ej exploaterats. Det var meningen att en stor kabelfabrik skulle anläggas på detta område. Kabelfabriken blev aldrig uppförd. I augusti 1956 fattar stadsfullmäktige beslut om att köpa ytterligare mark. Köpet omfattar i runt 2 miljoner kvadratmeter mark, varav huvuddelen är belägen norr om järnvägen vid Tolvfors. I köpet ingår bl.a. ladugården, ridhuset och lador. Byggnaderna förväntas bli rivna när området exploateras av staden. I köpet ingår inte Tolvfors herrgård och de gamla bruksgårdarna. Den mark som staden nu köper består till större delen av skog, samt till vissa delar, ned mot järnvägen, av åker och betesmark, inägomark, vägar, upplagsplatser samt vatten. Köpeskillingen utgör 970 000 kronor, vilket utslaget på den totala arealen inklusive byggnader 49 öre per kvadratmeter. Tillträdet sker 1 november 1956 med rätt för Söderhjelm att nyttja samtliga byggnader, hyresfritt, till den 1 juli 1959. Köpeskillingen betalas i etapper. Den 1 november 1956 betalade staden 300 000 kr med resterande belopp efter överenskommelse. I köpet ingår också att staden skall bekosta 2 m högt taggtrådsstaket mellan bruksparken och det av staden förvärvade området intill. Beräknad kostnad för staketet 10 000 kr.
Vi kan nu säga, att detta var i stora drag, sagan om det stora bruk som nu är på väg att krypa ihop till intet. Nu har vi, av de här affärerna, sett hur åren kan ändra prissättningarna i riksdaler, skilling och kronor om vi jämför den första och den sista affären Tolvfors.
Innan jag går tillbaka till mina egna upplevelser skall jag berätta om historien, Strömdalens restaurang. Strömdalen var en idyll för Gävleborna, dels för dess vackra läge intill Gavleån samt marschallerna, vid broräckena, som speglade sig i vattnet vid höstfesterna. Folketshusrörelsen ägde från början restaurangen. Men då rörelsen endast hade ett över- skott av 92 öre försattes restaurangrörelsen i likvidation. Det var frågan om exekutiv auktion m.m. Men genom L.O: s mellankomst återkallades auktionen. L.O. köpte anläggningen och sålde den i sin tur för 88 000 kr till herr Axel Lennstrand, som i sin tur transporterade köpehandlingarna på Gävle Stad. Detta hände år 1911.
Restaurangen byggdes 1900, men här har tidigare varit en restaurang, som ödelades genom eldsvåda på våren 1895. Den första restaurangen byggdes 1888. 1895 byggdes emellertid en ny restaurang på tomten, av Strömdalens Värdshus AB. Denna restaurang såldes till Zetterströms Vinhandel AB. Under detta bolags tid byggdes här en kägelbana och en musikpaviljong. Under Zetterströms ägo bedrevs här en förstklassig restaurangrörelse av den skicklige källarmästaren Carl Johan Berglund.
Bolaget sålde så småningom utvärdshuset med jord, som omfattade en areal av 18 229 kvadratmeter. Köpare var folketshusrörelsen, som betalade kr. 95 000 för hela anläggningen. Nu hade arbetarrörelsen fått en länge efterlängtad folkets park. Men det blev ständiga ekonomiska bekymmer. En fordringsägare tog fastigheten i mål vilket resulterade i exekutiv auktion och som tidigare nämnts, övergick den i stadens ägo.
Fast de ekonomiska bekymren under Folketshusrörelsens tid var stora, upplevdes här många glansfulla dagar och kvällar. Strömdalen gästades av många stora män och kvinnor. Här pratades politik, från scenen spelades teater och här sjöng många in och utländska stjärnor. Från estraden kunde man få höra Kata Dahlström, August palm, Fabian Månsson, Per Albin Hansson, Karl Erik Forslund och Torsten Fågelqvist. Här gästade även orkestrar och soloartister.
Sedan Gävle Stad hade övertagit äganderätten av Strömdalen flyttade “Skarpskyttarna” dit och stod för rusthållet. Då de var klädda i sina uniformer var de en riktig prydnad för staden. Strömdalen blev nu en tillflyktsort för både hemmabor och turister. Restaurangen sköttes nu av fru Stina Östlund, lika manhaftig och ordningsamt som under källaremästare Berglunds tid. Vid krigsutbrottet 1914 stängdes anläggningen på initiativ av bankdirektör Robert Nordin som var skarpskytteföreningens ordförande.
Interiören i den stora festsalen utgjordes av stora väggmålningar av målarmästare Bylander. Runt festsalen föreställde motiven på den ena väggen “Vår”, den andra, tredje och fjärde väggen “Sommar”, “Höst” och “Vinter”.
———————–
Nu går vi tillbaka igen till mina upplevelser:
Nöjen, jo visst hade vi nöjen, men det fick inte kosta något, för det var alltid ont om pengar. Det mesta jag kostade på mig på nöjen var 15 kr. och det var när jag gick och lärde mig att dansa. Vi var fyra pojkar från smedjan som kom överens om att vi skulle bättra på vårt kunnande i dans. Vi började på fröknarna Schultz dansskola på Stadshotellets festvåning. Orsaken var nog mera att komma ut och ha roligt. Där var mycket flickor och pojkar, så visst hade vi roligt de kvällar som det varade. Men när slutbalen skulle gå av stapeln på Centralhotellet hade vi inte råd att deltaga. Det blev för dyrt, för då skulle det vara högtidskläder. Det passade inte oss, som var vana vid att gå i träskor och förkläde av presenningstyg i smedjan. Men dansade, det gjorde vi ändå när lördags- och söndagskvällarna bjöd på dans. På “damernas” behövde vi då inte sitta och pryda väggarna. Då stod glädjen högt i tak. Inträdet var i regel en krona eller fritt inträde med 10 öre per dans. Efter dansen måste man ju vara uppvaktande kavaljer och följa sin flicka hem. Då var det många spännande episoder man fick vara med om. En kväll följde jag en flicka hem innan dansens slut. Hon var ensam jungfru (piga) hos rektor sjökapten Elfström på navigationsskolan. Hon bodde i köket en trappa upp, för pigkammare hade hon inte. Vi satt där i köket och språkade, då vi hörde steg inne ifrån våningen. Flickan blev blek av skräck när kapten ropade på henne vid namn. Rädslan kom bara av att jag var med. I köket fanns ett klädskåp, som jag sprang in i och hon låste dörren. Kaptenen: “ni vet väl av att ni inte får ha några kavaljerer inne i köket”. Flickan rusar honom till mötes och säger, “Va menar kapten jag är ju ensam”. Han gav sig inte utan gick ut i köket och runt det stora bordet, som stod mitt i köket. Med hjärtat i halsgropen hörde jag honom gå förbi skåpdörren. Om han hade öppnat dörren så var jag beredd på att avlägsna mig fortare än kvickt. Gubben bara morrade om att det var väl konstigt och gick in till sitt.
Ett annat tillfälle: En extra lokeldare, Andersson, hade sin fästmö som köksa hos baron Schulzenheim i villastaden. Det var två syskon, baronen och hans syster, som var djurmålarinna. De bodde i våningen en trappa upp och hade en äldre långranglig husföreståndarinna. De hade också en husa, som jag dansat med några gånger. Hon skickade bud med Andersson att vi skulle göra sällskap dit en kväll och hälsa på. Men eftersom missunnsamheten och snålheten var stor hade de inte tillgång till en kaffetår. De fick heller inte ta hem några pojkbekanta. När vi kom dit hade flickorna köpt hem frukt, som fanns i en skål på bordet. Väl uppkomna i köket och vi satt där stillsamma runt bordet och språkade under det att flickorna stickade vantar så hade vi riktigt trevligt då det inträffade.
Husföreståndarinnan kom ned för trappan. Vi var väl informerade om hur vi skulle göra om husföreståndarinnan skulle komma. Det var som ett kryss, som förenade bordsbenen under bordet. På bordskivan låg en stor allmänskades plyschduk, som räckte ända ned till golvet. “Nu kommer hon”, sade flickorna med ett tydligt uttryck i sina ansikten. Vi slank ner under bordet med den stora duken och satte oss på bordkrysset. Ja fröken svarade flickorna utan att ha blivit tilltalade. Jag tyckte att jag hörde herröster här inne i köket. Nej svarade flickorna, vi sitter här ensamma. Den gamla damen var ända fram till bordet. Men då var det nära att vi hade förrått oss. När jag såg hennes fot helt nära mig huttade jag med min knutna näve på skoj mot hennes fot. Andersson började då hålla sig för mun för att ej börja skratta. Men vi klarade oss. Det var rena turen att hon inte hade med sig någon av de stora sanktbernhardshundarna. När husföreståndaren gick tittade hon snålt på frukten som låg i skålen, sade flickorna. Hon önskade i varje fall godnatt. När hon hade avlägsnat sig fortsatte vi vårt pokulerande och roligare blev det då Andersson talade om mina rörelser under bordet mot foten.
Ja det var två episoder men det fanns många fler. De två relaterade var den största spänningen i. Så hade vi biografernas stumfilmer med musik, såsom piano och fiol. Detta kostade man på sig någon lördag- eller söndagkväll. Det fanns en hel del biografer, såsom Central, Arbetarföreningen, Röda Kvarn och Scala. Så hade vi den s.k. “Pigrännan” som Nygatan kallades. Det var inte hela gatan utan esplanaden mellan Stora- och Lilla- Nygatan mellan Kansligatan och Centralgatan. Det var det stora ungdomsstråket.
Teater var jag också mycket intresserad av. Vi satt alltid på första radens första bänk, eller andra radens första bänk fond eller sida. Andra radens fond kostade 1:25 medan sidan kostade 1 krona. De stycken, som jag speciellt kommer ihåg var, Jorden runt på 80 dagar, Kapten Grant och hans barn, Regina von Emerits, Korne villes klockor, Romeo och Julia, Glada änkan, Värmlänningarna, Hamlet samt Halta Lena och vindögda Per m.m. Den senare var underbart rolig. Men vilken etikett teaterpubliken då hade. För teaterns parkett och första raden gällde: herrarna i bonjourer eller jackett medan de yngre herrarna bar frack, damerna i grannaste högtidsblå, med halskrås och ståtliga hårfrisyrer med diadem. Ja det var som man kom att tänka på “Flickan som trampade på brödet”.
När de skulle hem på kvällen var det många som åkte efter häst i egna eller hyrda åkdon. Grosshandlare Isac Vestergren hade egen bil med blanka mässingsbeslag. Bilen var i övrigt svart med en mycket lång kylare. Vilken raritet han hade att åka i, en riktig sevärdhet.
På vintrarna var det iskarnevalernas tid: Ett trevligt inslag i nöjeslivet. Skridskobana fanns i ån utanför Grand Hotell samt även i Boulognerskogen ovanför elektricitetsbron. Vid ett tillfälle var jag med här på en maskerad. Jag var utklädd till svensk greve med slängkappa och krås på armar och hals. Kostymen var även försedd med guldbrodyrer med ett par tillhörande knäbyxor. För att göra det hela så naturtroget som möjligt lånade jag en peruk hos frisör Streifert på Drottninggatan. Detta gjorde effekt så när jag väl kommit upp till isbanan blev jag uppvaktad av en herre, en expedit som jag kände till, han ryckte mig i håret och sade: “visst är det en jänta”. Jag blev uppbjuden till dans och följde med på galoppen. Det blev flerfaldiga danser vartefter jag blev bjuden på varm korv och glögg. Vid sidan av isbanan fanns det i ordningsställda bersåer av granar. Som vi sitter där började han att smeka mig och ville prompt ha en kyss, men när han tog mig på låren fick han en redig örfil och jag försvann i vimlet. Han försökte flera gånger få fatt i mig men jag hade ögonen med mig. Min kamrat var utklädd till toreador. Men han hade inget besvär med de manliga. Desto värre hade han besvär med efterhängsna flickor. Då det hela var slut passade vi på att smita över villastaden och hem till Söder.
På höstkvällarna var det musik på restaurangerna, Grands Terrass och Centralträdgården. Mycket folk promenerade utanför på gatan och utefter ån vid Grand Hotell. Men eftersom jag tillhörde de fattiga satarna fick vi hålla oss utanför. Men vi hade roligt på vårt sätt, alltid var det några flickor att skoja med. Det dröjde ej länge förrän gamman och skrattet var igång.
Hösten och vintern har nu gått till ända. Det började våras tidigt det året men än var det några dagar kvar till inryckningen för beväring till Kungsbäck. Jag jobbade kvar som daljare i smedjan och vi var nu inne i mars månad. Det var bar backe och solen sken, det var så vackra dagar. Livergren, den glade smeden, hade börjat att traska hem i träskorna. När vi följdes åt på kvällarna över Gammelbron kunde han gnola på någon ny vals eller hambo. Då gestikulerade han eller pratade om melodier. Gökvalsen hade nyligen kommit ut och rätt som det var så sa han “ku, ku eller hur du Björk”. Han var ägare av en mindre gård i hörnet av Slottsträdgårdsgränd. Han hade köpt den av sin svärfars sterbhus. Det var den andra gården på vänster hand från Gammelbron räknat. Svärfadern hade varit murare. Det var nu sista dagen, vi grabbar jobbade. Dagen därpå skulle vi ut och exercera beväring. På kvällen då vi gick hem gjorde vi sällskap till Murenska Badhuset för att få ett rejält bastubad.
Gå till INNEHÅLLSFÖRECKNINGEN.
——————————————————————
juli 30, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
Pingback: Lokföraren berättar – – Innehållsförteckning | Gävledraget