Publicerat i Gefle Dagblad 24/11 1989
Från Åke Nyléns tidningsurklipp.
Så förgår all världens härlighet …
Året var 1953 då man indelade gamla söder i fyra förnyelseområden. Ett av områdena beslöt man att spara samt i görligaste mån rusta upp med bibehållande av den gamla miljön från 1700- och första hälften av 1800-talet. Det området kallar man i dag “Gamla Gefle“. Staden köpte in ett flertal gamla gårdar, som sattes i stånd. Efter väl förrättat värv såldes de flesta upprustade gårdarna till privatpersoner, som till dags dato vårdat dem väl. Några gårdar, som nu bebos av konstnärer och konsthantverkare, ägs fortfarande av staden eller kommunen, som man nu säger.
Pärlan bland de av kommunen nu ägda gårdarna är Söderhjelmska gården. Den gården lät kommunen restaurera och inreda till värdshus. Meningen var bland annat att turister, som kom körande på gamla E 4:an, skulle stanna till vid Söderhjelmska gården, som skulle bli infarten till “Gamla Söder”. Där skulle man kunna dra klockan cirka 200 år tillbaka i tiden, parkera bilarna vid Snus-Majas tomt och njuta av den gamla idyllen.
Tänk att önskningarna slog in. Turister strömmade till från in- och utlandet för att se stadsdelsförnyelsen i Gävle. Något förvånad blev emellertid dåvarande fastighetschefen, Louis Campanello, då han fick besök av en delegation från ett så kallade u-land. De hade hört talas om stadsdelsförnyelsen i Gävle och önskade se hur det hela fungerade. Förvånade blev de då de såg att hus, som ur deras synpunkt var helt beboeliga, klassade som rivningsobjekt.
Men Gamla Söder var ett under. Där låg kåkarna där de alltid legat. Kullerstensgatorna, vändstenarna i gatuhörnen, de gamla gaslyktorna och skvallerspeglarna fanns kvar.
Ett gammalt portlider på Söderhjelmska gården, som vätte mot Södra Rådmansgatan, revs bort och ett liknande öde drabbade en gammal källarstuga på tomten. En del väggar i Söderhjelmska gården togs bort och trösklarna sänktes. Resultatet blev emellertid att huset, som tidigare tjänat som trädgårdsmästarbostad och förvaringsplats åt trädgårdsmästarens produkter, blev ett utomordentligt trivsamt värdshus, där man kunde bevara gårdens exteriör helt från år 1773. En del detaljer i interiören kunde man bevara. På en bärande stock över trappan fanns en inskription av följande lydelse “Sockerbruksdirektören Hindrik Duve byggde detta hus 1773 och dog samma år”.
Stockens inskription var belyst med en spotlight. Alla, som hade ärende upp till övre våningen, kunde läsa texten. I dag är stocken borttagen. En väl kamouflerad branddörr har i stället fått plats där stocken tidigare satt. Branddören är väl kamouflerad och stör ej interiören. Om den nya dörren ej varit fullt så hög eller om den placerats på annat ställe, hade man kunnat ha kvar inskriptionen. Texten för osökt tankarna till gårdens ägare under tider, som gått. Ett år efter Duves död gifte änka om sig med grosshandlaren Lars Murberg, som avslutade bygget. Gården fick senare namnet efter grosshandlare Murbergs svärson, hovjägmästare Carl Gustaf Söderhjelm som var född 1762 och avled 1836.
Restaureringen av Söderhjelmska värdshuset ansågs år 1965 vara mycket kostsam. Kostnaderna uppgick till över en miljon kronor. Detta skulle drabba skattebetalarna och protester uteblev ej. Dåvarande stadsarkitekt Sven Wraner var med i byggnadskommittén. Han var konstnärlig rådgivare. All köksutrustning ingick i byggnadskostnaderna så även inventarierna. Porslin till restaurangen inköptes. Förslag var att samtliga tallrikar skulle ha stadens vapen så även askkopparna. Detta stötte på patrull och stadsarkitekten ansåg att man i stället skulle måla den papegoja som satt i en ring på kakelugnen, och så blev det också. Det blev bättre. Av det myckna porslin som inköptes finns endast några få askkoppar och tallrikar kvar. Målningarna i övre våningen, som av en del sades vara målade på en måndag, skulle föreställa ett tält liknande någon dekoration som funnits på Stallmästargården i Stockhiolm.
Det var stadsarkitekt Wranérs förslag att man skulle måla husets övervåning i 1700-tals stil. Gävle museum lånade ut en del tavlor från samma tid sam ett barockskåp. Toalettdörrarna försågs med motiv från 1700-talet.
Allt det där har försvunnit undan för undan. Huset har haft många krögare och interiören har förändrats då och då av dessa. De av stadens museum deponerade tavlorna har man nödgats ta tillbaka, då de utsattes för åverkan.
Kommunen torde inte ha gjort några större förluster, då man restaurerade huset. Den förste krögaren i huset, Rune Lundbäck, erhöll spriträttigheter och det drog folk.
Restaurangen sköttes väl, såväl den förste krögaren som staden fick sina kostnader täckta. Vid ombyggnaden i år (1989) lär varken museet eller stadsarkitektkontoret, som kommunens fastighetsförvaltare, varit inkopplade. Kanske något av stadens fastighetsbolag skött det hela?
Den iredning, som nu gjorts hör inte helt hemma i gammal värdshusmiljö, men den kanske tilltalar dagens ungdom.
FOLKE LÖFGREN
—————————————
juli 24, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be