Publicerat i Gefle Dagblad ? 1985.
Ur Åke Nyléns tidningsurklipp
Ett lyckligt jägarfolk nådde havet vid Jädraåns dalgång
2. STENÅLDERN
I montrarna med fynd från yngre stenåldern (3000—1500 f.Kr.) på länsmuseet i Gävle kan man bland annat se yxor av grönsten försedda med skafthål. Dessa har åstadkommits med hjälp av ett rörben och sand och vatten har använts som slipmedel. Rörbenet har förmodligen varit fäst vid någon typ av vridanordning.
Stenyxorna var effektivare än man kan tro. Nutida prov med liknande yxor har visat att man kan avverka en björk med 15 centimeter i diameter på 18 minuter.
Överhuvud taget var stenåldersmänniskorna, som huvudsakligen levde på jakt och fiske, skickliga och framgångsrika.
Man har tidigare trott att dessa människor levde under svåra förhållanden på gränsen till svält och undernäring. Modern forskning har visat att detta är en felsyn. Jägar- och fångstfolken frambringade sin tid i ett slags förhistoriska välfärdssamhällen.
De levde i harmoni med naturen och sig själva. Miljöförstöring förekom inte, inte heller organiserade krig. Befolkningsökningen var obetydlig, man och kvinna jämställda, bristsjukdomarna och epidemierna lyste med sin frånvaro.
Den nya omvälvande bilden av den mänskliga tillvaron före jordbruksrevolutionen är resultatet av ett fruktbärande tvärvetenskapligt samarbete mellan arkelogi, etnografi, etnologi, antropologi och geologi.
Man har kommit fram till att kolonisationen av Sverige började under boreal tid (7000—6000 f.Kr.) i Skåne. Sverige och Danmark bildade då ett sammanhängande område. Öresund hade ännu inte uppkommit. Stora delar av Mellansverige och östra Norrland låg under vatten. Rester av den stora inlandsisen fanns kvar längst i norr.
Nyare forskning har visat att spridningen av jägarkulturen i Sverige gått snabbare än man tidigare trott.
Norrland koloniserades tidigare än östra Mellansverige. En fångstplats invid Byskefloden i Västerbotten har daterats med C14-metoden till tiden mellan 6200 och 5900 f. Kr. Då låg fortfarande nuvarande Mälarlandskapen på havsbotten.
Till Gästrikland kom människorna söderifrån på jakt efter ren, älg och säl under äldre stenålder (5000—3000 f. Kr.). Alla delar av nedlagda djur togs säkert tillvara, hudarna, benen och senorna, som man gjorde redskap och tråd av.
De första gästrikarna levde alltså ungefär som prärieindianerna i Nordamerika på 1800-talet.
De tidigaste boplatserna var helt naturligt i västra Gästrikland efter som östra delen av landskapet var översvämmat. Jädraåns dalgång, som uppvisar många av de tidigaste fynden var då en djupt inträngande havsvik. Den äldsta bebyggelsen, som var beroende av fisk och vilt, koncentrerade sig till sådana vikar.
Klimatet var mildare då än nu och tillgången på ätbart betryggande. Konkurrensen om bytet kan inte ha varit särskilt stort eftersom befolkningsantalet var litet. Hur många människor som fanns i Gästrikland på den tiden vet man naturligtvis inte, men några forskare har beräknat invånarantalet i Skåne under jägartiden till omkring 200 personer. Det bör ha varit färre i Gästrikland.
Efter jägarna kom jordbrukarna. De första tecknen på jordbruk kan skönjas omkring 4000 f. Kr. i Sydskandinavien, men först omkring 1200 år senare kan man tala om en verklig expansion av bonendeekonomin i samma område. Hållandet av tamdjur och en begränsad sädesodling innebar länge endast marginella tillskott i det gamla näringsfånget.
När jordbruksprocessen väl kom igång ledde den, visar modern forskning, emellertid till långtgående konsekvenser av både social och politisk art. Mestadels blev det fråga om försämringar.
Det ökade behovet av arbetskraft åstadkom en befolkningsökning, som sin tur gav upphov till undernäring, sociala spänningar, sjukdomar och krigiska konflikter. Den tidigare jämlikheten upphörde. En social differentiering växte fram. Kvinnan underordnades mannen.
Nu får man dock hålla i minnet att övergången från jägar- till bondesamhälle och därmed följande jämmer och elände var mycket lång och längre ju mer norrut man kommer.
För Gästriklands del började den söderifrån framåträngande bondekulturen nå kustområdet norr om Dalälven framemot 1500 f. Kr. då bronsåldern ersatte stenåldern. Men det betydde inte att jordbruket kom att dominera. Jakt och fiske förblev länge de huvudsakliga näringsfången. Som bekant har de inte dött ut än den dag som i dag är.
LENNART ÖDEEN
————————————————————————————-
juni 17, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
