Kafé – och restaurangkultur i Gävles 50-tal – Bernt Forsberg

 

Publicerat i Gefle Dagblad 14 Februari 2007

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Kvarteren utefter Södra Kungsgatan, från Gavleån upp till Södermalms­torg, är idag vår stads ledande “res­taurang- och nöjeskvarter”.

 

Inom detta område finns ett fler­tal restauranger och pizzerior vilka med kinesisk, vietnamesisk, thai­ländsk, indisk eller mesopotamisk meny frestar sina gäster. Vidare finns fyra engelska Pubar samt två italienska Trattorior med traditio­nella maträtter att avnjutas med Ale respektive Vino Chianti eller Barbera.

 

Förutom det återuppståndna Söderhielmska Värdshuset är det en­dast Söderbacken, Matildas och Brunnsgatan 66 som ståtar med helsvenska namn. Nestor på Söd­ra Kungsgatan är Restaurang Pigalle, vilken sitt franska namn till trots serverar svensk husmanskost! På torsdagar står den helsvenska ärtsoppan med fläsk tillsammans med pannkakor och lingonsylt på menyen.

 

“Det var bättre förr” lyder en van­lig standardfras från mången av dagens seniorer. Men var det verk­ligen “bättre förr”? Även under 1940-50 talen var Södra Kungsga­tan, med den tidens mått mätt, be­gåvad med ett flertal kaféer. Fram till år 1955, när motboken avskaf­fades, var all restaurang- och kaféverksamhet omgärdad av en snår­skog med byråkratiska regler. Vissa reg­ler finns kvar än idag.

 

En restaurang med beteckningen “Fullständiga rättigheter” var i regel belägen i stadens största hotell, där den tidens handelsresande kun­de smörja sina kunder. 1950-talets restauranger fick inte visa sitt ut­bud av alkoholhaltiga drycker på någon synlig plats. Detta var in­te något större problem eftersom 1950-talets kroggäster inte efter­frågade något annat än Renat och “Eau de Vie“. En “spritkassörska” tilldelade gästerna, “Två vita och en brun“, det vill säga två snapsar å 7,5 cl samt en konjak till kaffet.

 

En bartender som skakade en drink vid en bardisk kunde vid den­na tid endast upplevas på bio!

 

För enklare servering hade vis­sa hotellrestauranger en s.k. “bak­ficka“, där den för spritservering obligatoriska maträtten ibland lämnades tillbaka i orört skick.

 

De stränga reglerna gällde inte en­bart för “näringsställen”, (smaka på ordet!). Före år 1955 var det otänk­bart att i en vanlig affär inköpa en flaska öl av skatteklass II.

 

För sin försäljning, “utminutering“, hade Gävlebryggerierna vis­sa utminuteringsställen i staden där en kund, efter att ha avläm­nat en ifylld rekvisitionsblankett, kunde inköpa några flaskor pils­ner. Dessa försäljningsställen gick i folkmun under benämningen, “Av­hämtningen“.

 

Öl motsvarande vår tids klass III kunde fram till motbokens avskaf­fande endast inhandlas på apoteket mot giltigt läkarrecept! Trots alla dessa restriktioner hände det ofta att polisens “fyllefinka” var “full”- besatt en lördagkväll.

 

Tre restauranger i staden var i 1950-talets början försedda med “fullständiga rättigheter”:

Centralhotellet med sin stora res­taurang, myskrogen “Skeppet” i käl­laren samt “bakfickan” Bodegan.

 

 

Skeppet[/caption]

 

Hotel Baltic med stor restaurang samt “bakfickan” Briggen. Restaurang Standard på S. Fiskargatan. Klass III-restaurang, granne med stadens enda systembutik. Antons Bierstube på N. Kungsga­tan, senare på N. Köpmangatan, (endast vinrättigheter).

 

Antons Bierstube på N Kungsgatan.[/caption]

 

De mest kända kaféerna i staden, vilka serverade kaffe med gott bröd, var:

Central Caféet på Centralplan, ef­ter snart 111 år “still going strong” i samma lokaler.

 

Interiör-exteriör Centralcaféet[/caption]

 

Café Àngleterre på N. Kopparslagargatan, stamlokal för sta­dens schackspelare.

Kafé Linnéa på Nygatan, mitt emot biografen Röda Kvarn, ofta fullsatt efter 19-bions slut.

Kafé Blå Triangeln vid Söder­malmstorg, där kaffekopparna skramlade när en spårvagn körde förbi.

 

Kafé Brio på S. Kungsgatan, stam­lokal för Södra Bollklubben.

 

Café Brio[/caption]

 

Kafé Viola på N. Kungsgatan.

 

Kafé Viola[/caption]

 

Kafé Hörnan, i hörnet S. Kungs­gatan/S. Trädgårdsgatan  (i dag Hamiltongatan).

 

Kafé Hörnan[/caption]

Foto: Carl Larsson

Kafé Upsala på Brunnsgatan, näst­granne med Södra Station, stamlo­kal för Järnvägsmannafacket.

 

Kafé Neptun på N. Skeppsbron, stamlokal för hamnjobbarna.

 

Teatercaféet, på hörnet invid Te­atern.

 

För de “öltörstiga” fanns öllcaféerna “Ettan, Tvåan och Trean“, troligen fanns där även en Fyra*). Ölschappen drevs av det kommunalt ägda Gefle Kafé AB. I schappen, vil­ka noggrant  vaktades av en uni­formerad ordningsman, serverades pilsner av Klass 2.

(1:an= N Slottsgatan, 2:an N Kansligatan , Trean = S Skeppsbron 4, Fyran= S Kungsgatan 24 (som sedan bytte namn till Ågrens Matvaror, källa:  Ur “GEFLE – Södra Kungsgatan” av Karl Einar Johannesson/L-L Danielson)

 

Gefle Kafé Tre-an[/caption]

 

Under 1950-talet fanns det tre le­gendariska konditorier i staden:

Sjöstrands i hörnet Nygatan/N. Rådmansgatan, (stamlokus för Lä­roverkets gymnasister).

 

 

Sjöbergs på N. Rådmansgatan, ( berömd för sina “Napoleonbakelser”).

 

 

Diethelms på N. Kungsgatan, där en påse färska “kaksmulor” kostade 10 öre år 1947.

 

Diethelms konditori a[/caption]

 

Diethelms rivs 1976

 

Under 1950-talets slut tillkom konditorierna Princess och Lido, på Norra respektive Södra Kungs­gatan.

 

Konditori Princess i Gävle[/caption]

 

Café Lido med juke-box[/caption]

 

För vanliga lunchgäster var ut­budet inte stort. De vilka, från en hemmafru, inte var begåvade med en matlåda hade två valmöjligheter för en lunch, Tempo eller EPA. Båda hade en “Mjölkbar” med en ibland två, “Dagens Rätt” på sina matsed­lar.

 

För abonnenter fanns det två “matsalar“, båda belägna på Nyga­tan. Under dagtid fanns det inga korvkiosker för hungriga stadsflanerare. Korvgubbarna drog ut sina kioskvagnar i 17-tiden och stod i allén utefter Nygatan, från N. Cen­tralgatan och upp till Torget.

 

Hamburgare och liknande, ja in­te ens ketchup, var påtänkt vid den­na tid! Långa köer uppstod ofta fö­re och efter sjuföreställningarna på de närliggande biograferna, Rö­da Kvarn, Metropol, Olympia, Roxy och Saga.

 

Vid 1960-talets mitt hade svenskar­na efter semesterresor till Mallorca lärt sig att uppskatta en från den gängse svenska mat- och dryckeskulturen helt annorlunda stil.

 

Önskemål om uteserveringar un­der sommartid, trottoarserveringar där både öl och vin serverades upp­stod.

 

En restaurang belägen i Dalapa­latset ansökte om tillstånd för ute­servering, där både öl och vin in­gick. Ansökan beviljades av kom­munen, dock med förbehållet: “- att serveringen må skyddas från insyn från förbipasserande -“

 

Stadens första “trottoarserve­ring” med tillstånd för öl och vin tillkom, med ovanstående förbe­håll, på nedre Brynäsgatan. Uteser­veringen kom att omgärdas av ett högt plank, skyddande förbipasse­rande från att plötsligt känna sig törstiga, men även skyddade restau­rangens gäster från en utsikt annat än uppåt, förhoppningsvis mot en klarblå sommarhimmel.

 

Kafé- och restaurangkulturen i Gävle har sannerligen förändrats under de dryga femtio år som har gått!

 

Bernt Forsberg

—————————