Snus-Majas tomt – platsen som blev till hennes minne Del 1-2

 

Publicerat i Gefle Dagblad 15 – 16 april 2007

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

 

 

I backkrönet vid Övre Bergsga­tan, alldeles intill Auktionshal­len på Söder, fanns i slutet av 1700-talet en liten tomt med en fallfärdig timmerstuga. Där bodde en av de mest omskrivna kvinnorna i Gävles historia, sjö­mansänkan Maria Sandström – mer känd som Snus-Maja.

 

Hon tycks ha kämpat med näbbar och klor för att få bo kvar i sin gamla nedslitna stu­ga, medan stadens styrande vil­le riva ner den då hon ansågs ut­sätta sin omgivning för brand­fara.

 

Genom åren har ett flertal skribenter berättat om Snus- Majas liv och leverne. 1964 pub­licerade Erik Wickberg en arti­kel i Gefle Dagblad som byggde på nedslag i stadens magistrats­protokoll. Andra har med hjälp av sin fantasi gett historierna li­te extra krydda.

 

Vem var egentligen Snus-Ma­ja och varför har hon blivit så omtalad och känd för eftervärl­den? Gräver man lite djupare i källmaterialet dyker det upp en hel del nya bitar som kan läg­gas till historien om Snus-Ma­jas liv.

 

Det har tidigare varit oklart var och när Snus-Maja föddes, men enligt Gävle stads födelse­bok kom hon till världen den 31 januari 1737 som Maria och var dotter till kronobåtsmannen Erik Larsson och hans hustru Gölin. Året efter Marias (Majas) födelse, 1738, fick hennes far en tjänst som båtsman i Valbo socken. Han placerades på båts­manshållet nummer 8 Östman och fick därmed tillnamnet Öst­man. Från det året fick även Ma­ja efternamnet Östman.

 

När Maja Östman kom tillba­ka till sin födelsestad är oklart men i januari 1758 födde hon i Gävle en oäkta son som döptes till Jan Olof. I födelseboken an­gavs fadern som mjölnardrängen Johan Söderholm. Eftersom paret inte var gifta blev Maja i april samma år straffad för lä­gersmål, alltså för olovligt sex­uellt umgänge mellan ogifta. Hon dömdes till enskild kyr­koplikt, att stå på pliktepallen i sakristian samt att betala en skilling i böter.

 

Pliktepall

 

1759 träffade Maja sjöman­nen Erik Sandström från Valö i Stockholms län. De gifte sig i Gävle den 30 september samma år och bosatte sig i tredje kvar­teret, mitt i centrala staden. Ma­jas drygt ettårige son Olof blev också en i familjen och fick sin styvfars efternamn.

 

Ett par år senare, den 16 maj 1761,  fick makarna Sandström en liten dotter, Maria Christi­na. Lyckan blev dock inte lång­varig för Maja. På hösten sam­ma år lämnade Erik Sandström Gävle för att resa med skeppa­ren Jonas Hällman mot Königsberg (Kaliningrad) i Ryssland. Resan över Östersjön gick ut­an problem men på hemresan i oktober samma år hamnade skeppet i oväder och gick un­der med man och allt. Två år efter bröllopet blev alltså Ma­ja sjömansänka, endast 24 år gammal. Knappt ett år senare, i augusti 1762, drabbade nästa olycka då dottern Maria Chris­tina avled.

 

Efter makens död flyttade Maja från tredje kvarteret men vart hon tog vägen är oklart. Hon finns heller inte upptagen i stadens mantalslängd efter 1762.  Då hon inte hade någon inkomst och kunde försörja sig blev hon tillsammans med so­nen Olof säkerligen inhyst hos någon familj i staden.

 

I november 1776 dyker Maja Sandström upp i Gävle stads dombok. Ärendet gäller då en tvist mellan Maja och mjölnardrängen Jonas Lindgren vid stadens kvarn. Hon klagade över att hon vid sitt besök för­lorat två fjärdingar korn då det blivit sammanmalt med skoma­kare Qvists lärogosses. Maja häv­dade att hon hade rätten på sin sida och endast ville ha tillbaka sin förlorade säd. Rätten lyssna­de på Maja och mjölnardrängen Lindgren fick betala tillbaka tre skillingar kopparmynt till Maja för försummelsen.

 

 

Tre år senare, i september 1779, återkommer Maja i dom­boken. Denna gång anmälde hon att hon blivit antastad av mamsell Sofia Johanna Lind­stedt, som hon då bodde hos. Mamsell Lindstedt hade kal­lat Maja bedragerska och “sla­git henne en blånad och blod­vite”. Maja hade i sin tur gett mamsellen “namn af förbanna­de tjyvshora och rofferska”. De stridslystna kvinnorna fick trä­da inför skranket och redogöra för händelsen. Mamsell Lind­stedt straffades med böter och fick även betala fältskärens räk­ning, han som plåstrat om Ma­jas blessyrer.

 

Omkring 1780 torde Maja Sand­ström vara bosatt på Övre Bergs­gatan, på den tomt som långt senare kom att kallas Snus-Ma­jas tomt. Där fanns sedan länge en gammal stuga som kallades Blomströmska stugan och som på den tiden låg i utkanten av stadsbebyggelsen, strax intill tullstaketet. Den ägdes tidiga­re av förre brandvakten Erik Blomströms änka men då den stått öde i flera år hade Maja säkerligen, genom fattigroten på söder, fått stugan som ödes­hemman och bosatt sig där.

 

När det har skett är oklart då hon inte heller vid den tidpunk­ten finns upptagen i mantals­längden. Anledningen till att Maja inte då fanns upptagen i längden var en Kungl, förord­ning från 1777. I den bestämdes att sjömän, deras hustrur och barn skulle befrias från perso­nell beskattning. Dåtidens sjö­män levde ofta under små om­ständigheter och många hoppa­de av i främmande länder un­der sina resor.

 

Genom förordningen ville man ge sjöfolket en skattelätt­nad för att få dem att stanna kvar i landet.

 

När och varför Maja Sand­ström började kallas Snus-Maja är oklart, men första gång­en epitetet dyker upp i stadens protokoll är den 10 maj 1784. Då klagade en av hennes gran­nar, muraren Bäckman, hos magistraten angående eldning i hennes stuga. Det beslutades att stadsvaktmästaren skulle “förbjuda den så kallade Snus- Majas dotter, all eldning uti dess på öfversta backen vid Sö­der Tull, ägande stuga”, annars skulle hon få böta fem riksdaler silvermynt. Märkligt nog står det Snus-Majas “dotter” i pro­tokollet, men det är säkerligen en felskrivning. Majas enda dot­ter var ju död sedan 20 år och fler barn än sonen Olof finns inte antecknade i födelseboken. Man kan ju däremot utläsa att hon då själv ägde sin stuga.

 

Ett år senare, den 7 maj 1785, kom nästa anmälan rörande Snus-Majas eldning. Nu höll ma­gistraten en allvarligare ton och i protokollet kan man läsa: “I anledning af stadsfiskalen där­om gjord anmälan beslöts, det den så kallade Snus-Maja vid vi­te af sex par ris skulle förbjudas all eldning uti hennes förfallna stuga vid Öfra Bergsgatan“.

 

Att hon som tidigare omta­lats i vissa nutida artiklar, blivit hämtad av rättvisans män och “fått stryk på bara stjärten” för eldningen, stämmer inte. Ma­gistraten framförde en varning till Maja och i domboken finns hon heller inte upptagen för nå­got ådömt straff.

 

Med 1776 års stadsbrand i färskt minne var stadens magistrat ytterst noggrann att alla med­borgare följde brandordningen och eldade i sina hus på ett regelrätt sätt.

 

Stadens styrande ville inte vara med om en ny stadsbrand. Snus-Maja eldade tydligen på en egenhändigt byggd häll direkt på golvet, då hennes gamla spis var förfallen. Vid en brandsyn i Majas stuga i juli 1785 anteck­nades följande: “…den så kal­lade Blomströms stufva, som nu bebos af Sandströms enka, såsom eldstad förfallen och för eld varder högst äfventyrlig – till auktion utbjuden till mestbiudande och genast försäljas – att stufvan jämte spisen genast ifrån stället låta nedtagas”.

 

Majas stuga blev alltså helt utdömd vid brandsynen och magistraten beslutade att stu­gan skulle tvångssäljas och ri­vas ner.

———-

 

Del 2

 

Redan en månad senare, den 22 juli 1785, hölls auktion på Majas stuga. Den ropades in av handelsbokhållaren Olof Lundegren för 79 riksda­ler och 16 skillingar, med krav på att den skulle rivas ner. Nu var allt­så Maja tvungen att flytta ut ur sin egen stuga då den skulle jämnas med marken. I oktober månad stod stugan fortfarande kvar och i stället för att riva ner den hade handels­bokhållaren Lundegren hyrt ut den till politiekarlen Ferner och hans hustru. De hade dock inte flyttat in i stugan, men samma månad krävde Ferners hustru av magistraten att få flytta in i den nedslitna stugan. Men magistraten förklarade att stu­gan var “alldeles förfallen, och för eldsvåda högst äfventyrlig, borde af ägaren genast nedtagas…”. Magi­straten kunde inte lämna bifall på hustru Ferners krav, men skulle i stället kalla upp Lundegren angå­ende stugans bortförande.

 

Samma månad gjorde också Snus-Maja själv en förfrågan hos magistra­ten om “att få bo och förblifva uti den så kallade Blomströms stufva”.

 

Men Maja fick inte heller tillstånd att flytta in i sin stuga. Den var såld och skulle rivas, meddelade magi­straten.

 

I början av november samma år fick stadsbetjänten Hedin order om att “efterhöra huruvida sjöman Sandströms enka ännu fått något husrum”.

 

Om det inte skett skulle han för­söka skaffa henne det och magistra­ten var även villig att ansvara för hushyran och de skulle göra allt för att hon “icke måtte komma att lida nöd”. Vid den tidpunkten var hen­nes gamla stuga nedriven och själv var hon säkert inhyst hos någon fa­milj i närheten.

 

Magistraten var tydligen angelägen om att Snus-Maja skulle få sig ett riktigt boende, för i november 1785 kontaktar de bokhållare Lundegren och gör upp om att återlösa den Blomströmska stugan som han ti­digare ropat in och plockat ner. Stadsfiskalen Malmberg fick i upp­drag att återbetala inropssumman till Lundegren och magistraten be­slutade att sjöman Sandströms än­ka skulle “få berörda stuga, på den plats af den tomt varå hon först stådt, återuppbygga som häradshöfding Örner och stadsingenjören Kierrulf utstaka”. Hon fick alltså med magistratens hjälp sin gamla nedslitna stuga tillbaka, uppbyggd på samma tomt.

 

Majas gamla stuga byggdes upp igen men knappt ett år senare, den 25 september 1786, tar magistraten återigen upp hennes fall. Ännu en gång är det den brandfarliga stugan som är den direkta orsaken. Råd­mannen Valleij menar då att “det för eldsvåda vore högst farligt, att den så kallade Snus-Maja uti dess med Magistratens tillstånd i nästlid­na åter uppbyggda stufva i brist af spisel förrättar eldning av några av henne å golfvet lagda Hällstenar“.

 

För den stora olycksriskens skull fann magistraten skäligt fastställa att “det en spisel uti ofvannämnde stufva på stadens bekostnad kom­mer att inrättas”. Nu skulle staden bekosta en ny spis till henne och kostnaden skulle intecknas i Majas stuga. I oktober månad fick bygg- och murmästare Daniel Lundqvist i uppdrag att mura upp den nya spi­sen i hennes stuga.

 

Samma månad begärde gross­handlaren Lars Murberg, senare Söderhielmska gårdens ägare, inteck­ning i Majas stuga för att han “på­kostat 11 riksdaler 20 skillingar” till en ny spis i hennes stuga. Även råd­man Valleij förbehöll samma rätt och inteckning för stadens kost­nad. Maja fick papperen på remiss men återsände dem utan yttrande till rådstugurätten. Den 21 oktober antecknade magistraten att “som denna enka är känd såsom en, där icke är vid alla sina sinnen eller kan vårda sig sjelf, så ville rådstufvurätten låta höra efter någon god man, som åtager sig att vara hennes ku­rator eller fullmäktig, och ej i före­havande än andra mål råda och sty­ra henne”. Den 11 november sam­ma år utsågs hovrättslikvidationskommissarien Christian Roberg till Snus-Majas kurator.

 

I början av december meddelade Roberg magistraten, på sin klients vägnar, att hon inte förstått annat än att kostnaden och den nya spi­sen “varit som en skänk och barm­härtighetsverk till hennes fram­tida hjälp”. Med dessa kostnader hade hon ju nu fastnat i stora skul­der. Rätten fann det dock orimligt att hon skulle ha fått den nya spi­sen gratis. Därmed godkändes både Murbergs och stadens begäran om inteckningar i hennes gamla stuga. Varför just Murberg, en av hennes närmaste grannar, betalade en del av den nyinsatta spisen är oklart. Möjligen räknade han med att ge­nom sin inteckning så småningom kunna komma åt hennes tomt, ett ganska vanligt fenomen på den ti­den. Men det kan ju likväl ha varit av ren barmhärtighet.

 

Några år senare, i oktober 1792, fick magistraten besked om att Ma­ja inte klarade sig själv i sin gamla stuga. Man ansåg att hon inte läng­re kunde bo i denna “usla belägen­het” och att det var bäst att ta in henne på hospitalet. Detta med­delades också till landshövdingen. Den 20 november flyttades Snus-Maja till stadens hospital på Öster. Hon var då 55 år, sjuklig och svag.

 

En vecka senare beslutade ma­gistraten att höra med Snus-Majas son, styrmannen Olof Sandström, om han var villig att betala de 400 daler kopparmynt det kostade för modern att vistas på hospitalet samt stadens och grosshandlaren Murbergs intecknade fordringar i hennes stuga. Annars skulle den “lagligen utbjudas och försäljas”.

 

Den 8 december samma år sök­te stadsvaktmästaren Johan Hed­lund och stadsbetjänten Olof Öst­man upp Snus-Majas son för att få ett besked. De sa till Sandström att genast betala sin mors skulder, an­nars skulle hennes stuga omedel­bart säljas.

 

Men Sandström svarade “att han icke ägde något varmed han kun­de dessa skulder betala, och hade emot stugans försäljning icke det ringaste att påminna…”. Samma dag utlystes Majas stuga ännu en gång till laga försäljning.

 

Först i april 1793 blev Snus-Majas stuga inropad. Märkligt nog var det staden själv, genom rådman Bränd­ström, som lade ett bud på 25 riks­daler, en relativt hög summa för en gammal förfallen stuga. Säkerli­gen hade grosshandlaren Murberg krävt att få ut sin intecknade del och staden själv hade ju också en fordran. Det meddelades samtidigt att “de äldste besett samma stuga, då vidare skall afgöras, huru och på vad sätt densamma, jämte tomten kommer att disponeras”.

 

I juni 1794 var ärendet uppe än­nu en gång. Då beslutade magistra­ten återigen att genom auktions­kammaren sälja den redan inro­pade stugan och att den därefter “afflyttas och platsen rengöras”. Men i oktober stod den fortfarande kvar för då meddelade magistraten att ett antal “af staden inköpta lä­genheter komma genom auktion att försäljas”, bland andra sjöman Sandströms änkas stuga. Köparen var sedan skyldig att “den samma bortskaffa”. Auktionen gick av sta­peln först den 17 februari 1795 och i auktionskammarens notis i tid­ningen Weckoblad för Gefleborgs län utlyses bland annat “en fd af sjömansenkan Maria Sandström på stadstomten nr 195 i 1 qvarteret bebodd stufva med spisel, tak golf och dörr”, till försäljning.

 

Samma dag inropades Majas gamla stuga och återigen var det staden själv genom en av borgerskapets äldste, grosshandlaren Per Garberg, som ropade in stugan för 12 riksdaler 16 skillingar. Enligt auk­tionsprotokollet skulle stugan “ge­nast avflyttas”. En vecka senare, den 25 februari, betalade staden ut 13 riksdaler 3 skillingar till grosshand­laren Murberg, den summa jämte ränta som han nio år tidigare in­tecknat i Snus-Majas stuga. Däref­ter finns inga spår i magistratens protokoll efter Snus-Majas tomt el­ler gamla stuga. Den revs troligen ner ganska omgående och tomten, med fastighetsbeteckningen första kvarteret nummer 195, blev där­efter stående obebyggd. I 1831 års tomtbok har tomtnumret helt för­svunnit och kvar finns bara en öp­pen plats.

 

När platsen i dagligt tal började kallas Snus-Majas tomt är svårt att belägga, men på stadsingenjören J H Rosenbaums stadskarta från 1853 kallas den så. Denna benämning finns även med på 1861 och 1870 års upplaga av Rosenbaums karta. På de kartor som gavs ut av Rosenbaums efterträdare C J Björkmansson och C A Almegren, är namnet borta.

 

I november 1795 avled Snus-Majas son Olof. Han var då änkeman och hans tre minderåriga barn placera­des ut i Hälsingland av stadens fat­tigvård. Snus-Maja själv lämnade jordelivet den 11 februari 1799. Hon dog av vattusot på stadens hospital och i dödboken kallas hon hospi­talshjon. Varför sjömansänkan Ma­ria Sandström kallades just Snus-Maja är fortfarande höljt i dunkel. Att hon skulle ha tillverkat och sålt snus, eller som vissa påstått drivit en mindre krog och serverat stark­varor i sin stuga, finns inga belägg för. Skeppare och sjömäns hustrur hade dock rätt, enligt en Kungl. för­ordning från den 27 juli 1778, “att till deras försörjande få idka wissa för dem lämpeliga näringar”. Men i magistratens näringsförteckningar finns hon inte nämnd och i 1785 års förteckning på dem som hade rätt att “försälja snus”, finns endast en handfull män redovisade. Hon kan ju rentav ha varit en snusande kvin­na eller att hon alltjämt var nersnusad och smutsig.

 

Snus-Maja blev nog känd och om­talad redan på sin tid på grund av den segdragna kampen om rätten till henens egen stuga. Frågan stöt­tes och blöttes ju i flera år bland stadens styrande och satte därmed spår i Gävles historia. Men varför hennes tomt stått obebyggd i över 200 år är en gåta. Tomtens plane­ring har ändå diskuterats ett fler­tal gånger och 1972 utlystes en idé­tävling av Gävle kommun och Gefle Dagblad. Det vinnande förslaget, som dock aldrig blev verklighet, var ett kullerstensbelagt torg att använ­das till olika aktiviteter.

 

Av tradition används tomten se­dan många år tillbaka vid Gamla Gefles Södersöndagar i maj då man har auktioner och andra aktiviteter där. I januari 2005 tog Gävle kom­muns namnberedning upp frågan om att officiellt namnge Snus-Majas tomt. Beslut togs i februari och på hösten samma år kom en skylt upp vid platsen.

 

Därmed är det dags att återinfö­ra Snus-Majas tomt på de officiella Gävlekartorna också, en plats som blivit ett minnesmärke över – ovan­ligt nog – en helt vanlig Gävlekvin­na som stimulerat invånarnas fan­tasi i två sekler.

 

Jan G Ljungström

—————————