Publicerad 17 okt 2010 i Arbetarbladet av Ulrika Rudberg
Uppdaterat 27 oktober 2010
Flytt, journalfilmer & strykjärnskontakter
Under fredsåret 1946 visades journalfilmer non-stop på några av stadens biografer. Vi såg det som en skänk från ovan att en av dessa utvalda var just Saga-biografen – bara ett stenkast från vårt hus. För att komma in på filmförevisningarna måste man visa upp små skära biljetter som delades ut gratis över hela staden och bara till vuxna. Biljetterna låg och skräpade överallt på gatorna och snart hade vi samlat ihop ett ansenligt lager. Som klart minderåriga skulle vi naturligtvis inte ha blivit insläppta men vaktmästaren i Saga-biografen var en snäll människa och dessutom god vän till familjen.
Biljetterna blev inte bara inträdet till biografen och till mina första biobesök utan framförallt till den stora världen – en värld som både skrämde och fascinerade mig.
Skrämmande var att se journalfilmerna från ett Europa som fortfarande låg i ruiner. Skrämmande var att se hur amerikanarnas “Flygande Fästningar” lade Berlin i grus i krigets slutskede. Skrämmande var att se hur Dresdens konstskatter lades i aska i de kusliga eldstormarna.
54 år senare, Queenslands Outback, januari och alltså australiensisk högsommar. Vinden har under de senaste tre veckorna blåst åt fel håll. I stället för fuktiga ostanvindar från Stilla Havet har en ihållande vind blåst från kontinentens oändliga inre. En fullständigt torr, hård, byig västanvind – den som aussies brukar kalla “The Big Hairdryer”. Eucalyptusträden står knastertorra, plötsligt exploderar de och elden blir ett framrusande expresslok. De fasansfulla eldstormarna från Saga-biografen hinner ifatt mig. Och jag tänker på Dresden och London och alla de som 54 år tidigare inte hade en chans…
Dokumentärfilmer visar hur de allierade för första gången öppnade Treblinka och Auschwitz, scener som fick folk i salongen att falla i gråt och som för en sexåring var så fasansfulla att de omedelbart förträngdes.
Från dessa overkliga verkligheter kastades vi abrupt in i fascinerande interiörer från olika svenska industrier. Trollbundna fick vi se hur ett glödande stålgöt bankades i en hammare så att gnistorna yrde och slutligen valsades ut till våldsamt slingrande, lysande ormar – allt ackompanjerat av en suggestiv musik som lät ödesmättad men på samma gång var full av trotsigt självförtroende och framåtanda.
Med munnar som vattnades fick vi se hur praliner rasslade fram på ett löpande band och blev överdragna med choklad. Vid produktionslinjen satt vitklädda damer med käcka mössor och sjöng en glad och tidstypiskt oskuldsfull reklamtrudelutt som skulle fått dagens jingle-makare att bryta samman.
Dessa journalfilmer varvades med filmer som upplyste om säkerhet i hemmet. En av dem visade hur ett kvarglömt strykjärn satte eld på en gardin, hur en liten flicka skrek att det brann och hur en rådig husmor snabbt ryckte ner gardinen och kvävde elden. Filmen måste ha varit realistisk för i åratal fortsatte jag att kolla att strykjärnskontakten ute i köket verkligen var urdragen innan jag gick och lade mig. En ritual som alla hade lika roligt åt men som till min stora triumf något år senare skulle rädda oss från en given eldsvåda.
Men även den långa heta sommaren 46 hade ett slut, luften började bita och en dag dalade det första lövet sakta till marken.
Och året skulle bjuda på fler sensationer. Vi skulle flytta in i en större lägenhet – den högst upp på tredje våningen, den med fönster mot huvudgatan och mot torget.
Oanade perspektiv skulle öppnas…
Huset KÄRRLANDET 2 revs år 1972 för att, helt i enlighet med den rådande tidsandan, ge plats åt ett gigantiskt Mammons tempel, som även slukade en stor del av torget. Vår lilla trerummare där jag var uppväxt kan återfinnas vid biljettautomaten på det övre parkeringsdäcket och fönsterbrädan, som var mitt fönster mot yttervärlden, kan anas vid det stora röda hisschaktet några meter längre västerut…
BERTIL ASPENBERG
——————————————————————–
maj 05, 2012,
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
