Publicerad 12 sept 2010 i Arbetarbladet av Ulrika Rudberg
Uppdaterat 13 sept 2010
Neon, vertigo & leksaksbussar
Kvarteret KÄRRLANDET 2 var ett eldorado för takklättring. Detta berodde helt enkelt på att samtliga hus runt gården på ett eller annat sätt hängde samman. Dessutom var de för det mesta sammanbundna med stegar.
Introduktionen till denna värld av tak var charkfabriken. Det var ett lindrigt inträdesprov eftersom fabriken var en låg byggnad med ett flackt sluttande tak. Den fasta järnstegen gick först ca tre meter lodrätt uppför väggen för att sedan vika av ungefär sju meter på det svagt sluttande taket. Väl uppe på takåsen öppnades ett otal kombinationsmöjligheter. En av de mer populära var att fortsätta norrut längs takåsen och att efter ett trettiotal meter med ett halsbrytande språng hoppa från charkuteriets tak över till svarveriets. Därifrån kunde man med lätthet komma ned till ullspinneriets låga lagerbyggnad. Sedan var det en enkel match att via ett stuprör hasa sig ner till fabriksgården.
Men man kunde också vika av till vänster på charkuteriets takås. Efter en hisnande balansgång var man snart framme vid en brandmur som bara var en halv meter hög. När man väl segat sig över kom man ut på en stor takgård som tillhörde grannhuset till KÄRRLANDET 2, det så kallade Sagahuset, där det fanns en biograf.
Denna upphöjda gård låg ungefär sju meter över markplanet och mot den södra sidan stupade den tvärt ned mot den livligt trafikerade Drottninggatan. Konstigt nog fanns det inget räcke mot gatan. Första gången rusade jag fram till kanten utan den minsta tanke på hur högt uppe jag var. Under en sekund som verkade som en evighet stod jag där som fastnaglad, vajande fram och tillbaka. Det kändes som om en gigantisk magnet var på väg att suga mig ner mot avgrunden. Min bror uppfattade snabbt situationen och drog mig med ett stadigt rugbygrepp tillbaka från kanten.
Men allt detta var rena söndagsskolan jämfört med det stora eldprovet – det som gav slutgiltigt medlemskap i det illustra Takklättrarsällskapet.
Provet bestod i att klättra uppför den brandstege som gick lodrätt uppför det tre våningar höga hyreshuset KÄRRLANDET 2. Stegen vette mot gården och gick alldeles förbi vårt köksfönster. Den var fäst vid fasaden med stadiga krampor och löpte en halv meter ut från husväggen.
Det som gav extra krydda åt detta examensprov var att – när man väl kommit fram till taket så vek stegen under en halsbrytande halvmeter av utåt för att passera runt takrännan. Därefter vek den av inåt igen och fortsatte uppför det svarta blecktaket. Detta sluttade ganska brant och var försett med ett antal vindsluckor med pansarglas. På takåsen fanns två svarta skorstenar och mot torget surrade en neonskylt med “TRETORN” i gigantiska versaler.
Väl uppe på takåsen öppnades som lön för mödan ett fantastiskt panorama.
Rakt nedanför; det stora torget med sitt brokiga lapptäcke av salustånd.
Vid den östra änden av torget; busstationen med bussar i leksaksformat. Mot söder glittrade ån genom staden och fortsatte genom det inre hamnområdet – delvis skymd av magasinsbyggnader, fabriksbyggnader och lyftkranar – för att slutligen rinna ut i Inre Fjärden.
Längre ut skimrade Fredriksskans med sina oljecisterner och den större hamnen för djupgående båtar.
Ja, vissa klara höstdagar kunde man till och med se den Yttre Fjärden breda ut sig och allra längst ut – som en hägring – skärgården.
En vacker dag i oktober var den stora dagen inne – det var min tur att bli invald. Som alltid vid dessa tillfällen skulle provet genomföras tillsammans med två rutinerade klättrare – en tätt ovanför mig och en tätt under. Klättraren under mig var min bror. Viga som chimpanser klättrade vi raskt uppför stegen. Alla hade sagt åt mig att, vad jag än gjorde, så skulle jag inte titta ner. Ett råd som jag gärna följde. Stint stirrade jag in i den gula fasaden en halv meter framför mig.
Snabbt nådde vi toppen och elegant rundades det fruktade partiet runt takrännan. Ett dämpat brus trängde upp från trafiken långt nedanför oss. En mild ostanvind förde med sig doften från det stora kafferosteriet ute i hamnen.
Med omåttlig stolthet klättrade jag vidare uppför det sluttande taket mot en av de hägrande takluckorna. Snart skulle jag vara nere i den trygga vindsvåningen.
Som i dvala hörde jag hur min bror hojtade: “Du Bertil, det verkar som alla takluckor är låsta! Vi kommer inte in på vinden! Vi måste gå samma väg tillbaka! Vi måste gå ned på stegen!”
Vi var fångade i en fälla och obevekligen fanns bara en väg ut. Jag kände hur skräcken grep tag i mig och hur jag frös till is. Jag kände återigen den jättelika, sugande magneten. Nere från gården hördes ett sorglöst sommarskratt.
Av den långsamma krampaktiga klättringen tillbaka till gården minns jag ingenting.
Desto bättre minns jag känslan av lättnad när jag lämnade den nedersta stegpinnen och kunde ta det befriande steget ner på gården. Aldrig hade den känts så trygg.
Efter denna incident höll jag mig konsekvent till den lägre och tryggare världen av tak på den västra sidan av gården.
Denna incident blev ett trauma som lade grunden till en höjdskräck. En fobi som jag nu nästan helt kurerat genom ett beprövat men effektivt recept – att gradvis utsätta mig själv för allt högre höjder. Att helt enkelt utmana rädslan, att attackera den.
BERTIL ASPENBERG
——————————————————————–
maj 03, 2012,
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
