Publicerad 23 augusti 2010 i Arbetarbladet av Ulrika Rudberg
Uppdaterat 27 oktober 2010
19. Snögrottor, cellskräck & labyrinter i Kärrlandet 2.
Krigsvintrarna var extremt kalla och snörika. För en liten knatte på knappt en tvärhand var drivorna bergsmassiv.
Innergården i kvarteret KÄRRLANDET 2 blev under dessa vintrar en enda snögrotta. Jag minns att min far förde en ojämn kamp mot snö som aldrig ville sluta falla. Resultatet blev till slut ett nätverk av skyttegravsliknande gångar mellan de olika dörrarna på gården samt en något bredare gång genom porten ut mot gatan.
Men det som attraherade oss mest var förstås de snömassor som skottats upp mellan gångarna. Dessa erbjöd spännande möjligheter till grottbyggen och resultatet blev till slut en labyrint.
Likt mullvadar kröp vi omkring i detta nätverk av gångar. Hemliga möten hölls i grottorna i skenet av flackande stearinljus. Jag minns doften från blandningen av snö och stearin och hur cellskräcken ibland grep tag i mig i mitten av en lång och trång tunnel.
Effektivt förträngde vi den risk som hela tiden fanns där – att en tunnel eller grotta skulle rasa ihop över oss. För det var faran som kittlade oss, det var faran vi sökte.
En annan favorit var att från taket på charkuterifabriken handlöst kasta sig ner i snödrivorna. Under ett ögonblick av slow-motion upplevde jag den hisnande känslan av fritt fall och befrielsen att mjukt fångas upp av luftig nysnö.
Mellan snöfallen grep snösvängen chansen att gräva fram staden. Snöröjningen skedde med hjälp av avlånga hästdragna träskrindor som på ljudlösa medar gled fram på gatorna. Jag minns den dämpade, fridfulla stämning som lade sig över staden under dessa dagar och den nästan totala frånvaron av ekon. Snön lade en effektiv sordin på alla ljud. Till och med spårvagnarnas plingande läten fick en avmätt, dov klang.
Snön tippades ner i den å som delade staden i två delar. Den ena sidan av skrindan lösgjordes, varefter hela lasset tippades i sidled ner i ån – ett tungt arbete som säkert inte var ofarligt men som alltid utövades med samma skicklighet. Ån var under dessa vintrar förstås totalt igenfrusen och snön lagrades i sådana mängder att det till slut var svårt att urskilja var åbrinken slutade och var ån tog vid.
Det bästa med skrindorna var att de längst bak var försedda med en liten fotbräda. Vi utvecklade till en skön konst att hoppa upp på brädan i farten. Det måste ske precis i det rätta ögonblicket innan ekipaget hade fått upp farten. Helst skulle det ske obemärkt, men kuskarna verkade inte speciellt bekymrade över fripassagerarna.
Jag njöt av känslan av acceleration och kraft när skrindan tog fart. Fartvinden bet i kinderna och det slog gnistor om medarna när de skar igenom de fåtaliga partier där gatubeläggningen gick upp i dagen.
Skrindan slängde i kurvorna, det kittlade i maggropen och med förtjusning fick jag blåhålla för att klänga mig fast.
Just denna stämning skulle jag få uppleva när jag 55 år senare var på besök i hemstaden. Vädrets makter slog till med oanad kraft och efter tre dagars ihållande snöfall var den gamla hemstaden en belägrad stad. All civil trafik var förbjuden och invånarna tog sig fram till fots eller på skidor. Ja, folk började till och med prata med varandra. Jag var tillbaka till krigsvintrarna. Det enda som störde idyllen var de snöskotrar som pilade kors och tvärs genom staden.
Och de var inte ens försedda med fotbrädor. Ingenting blir aldrig som förr…
BERTIL ASPENBERG
——————————————————————–
april 29, 2012,
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
Pingback: 00- INNEHÅLLSFÖRTECKNING ÖVER BERTILS RESA TILL 40-TALETS GÄVLE | Gävledraget