Publicerad 15 augusti 2010 i Arbetarbladet av Ulrika Rudberg
Uppdaterat 27 oktober 2010
Is, sågspån & patentkorkar
Till Kärrlandet 2 kom en rad mer eller mindre regelbundna leveranser av varor och tjänster.Tisdag var isdag. Blocken var dubbelt så stora som tegelstenar och levererades från en lastbil med höga sidor runt flaket. Blocken låg väl inbäddade i sågspån och hanterades av iskarlen och hans medhjälpare med hjälp av en saxliknande griptång. Beroende på årstiden strilade genom flaket en större eller mindre ström smältvatten.
Charkuteriet var förstås den stora kunden men mycket is levererades också till de olika hushållen och matades in i de isskåp som stod placerade i farstun utanför varje köksdörr.
Allteftersom kriget släppte sitt förlamande grepp skulle isskåpen ersättas av de fantastiska, vita skåpen från Amerika, som snart skulle bli en oumbärlig och självklar del av varje kök. En del skulle till och med vara försedda med frysfack som gjorde det möjligt att göra hemlagad glass.
Skärsliparens besök var mer sporadiska men desto mer spektakulära. Hans entré på gården på den trehjuliga flakvagnen med den pedaldrivna slipstenen var alltid lika bejublad. Med förundran följde vi hans arbete och såg hur saxar, knivar och andra vassa redskap fick nytt liv under ett regn av gnistor.
Men torsdagarna var bäst. Redan på långt avstånd hörde vi det välbekanta ljudet från hästhovar eka mellan husen med inslag av klirrande buteljer. Ett läte som av många i kvarteret var både efterlängtat och upplivande.
Bryggarkärran var fyrhjulig och drogs i sakta mak av en filosofiskt lagd nordsvensk valack som originellt nog kallades Brunte. På kuskbocken satt bryggarmästare Karlsson – återigen en av dessa som vi räknade till den inre cirkeln av mänskighetens goda.
Snabbt och rutinmässigt levererade Karlsson sina beställningar av porter, pilsner, öl, svagdricka, sockerdricka och vichyvatten till hyresgästerna. Buteljerna var försedda med patentkorkar av vitt porslin och tvinnad ståltråd och bars upp till kunderna i mörkgröna träbackar märkta med bryggeriets namn. För det mesta kom ölet från det lokala ”Ångbryggeriet” men även från ett flertal mindre bryggerier spridda över hela landet. Vilken kontrast till dagens monopoliserade, torftiga utbud av en eller två ölsorter!
Svagdrickan levererades i mörkbruna femliterskaggar. För vår familj blev den under varma sommardagar något av en stapelvara som alltid var lika läskande, till och med när den var halvljum. Det var vår tids Coca Cola, fast godare och inte fullt så korrosiv.
Min far fixade och ordnade hela tiden för vårt bästa och han var bundis med de flesta – så även med bryggare Karlsson. En högtidsstund blev det när jag fick följa med på hans runda genom den del av staden runt våra kvarter som var hans distributionsområde. Omåttligt mallig satt jag däruppe på kuskbocken högt över alla annan trafik.
Under några svindlande minuter – precis när vi rundade hörnet till en av tvärgatorna – fick jag hålla i tömmarna.
Sanningens ögonblick inträffade när jag en vacker dag långt senare fick bevittna hur bryggaren läste morgontidningen halvliggande på kuskbocken medan det kloka djuret på egen hand rundade samma hörna.
Ännu en av alla dessa illusioner som brast…
BERTIL ASPENBERG
——————————————————————–
april 27, 2012,
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
