Ej publicerat tidigare.
Kyla, speglar & Rekordmagasin
På husets “avfasade” hörna mellan huvudleden och den tvärgata som vette mot torget låg ingången till frisersalongen, eller, som den oftare kallades, rakstugan. Sett utifrån esplanaden, sträckte den sig med tre höga portalformade fönster ända fram till den mindre av husets två ingångar. Innanför denna låg, omedelbart till höger, den diminutiva lokal som tjänade som kontor och väntrum för bilskolan.
Mitt emot bilskolans kontorsdörr låg bakdörren till raksalongen. Rakt fram fanns en kort vestibul med en dubbel svängdörr. Om man vek av till höger kom man in i det trapphus som ledde upp till lägenheter på andra och tredje våningen.
Valde man i stället att fortsätta rakt fram kom man ut på innergården.
Men tillbaka till rakstugan. Den imponerande takhöjden, de höga fönstren och de många speglarna gav salongen rikligt med ljus och fick den att verka dubbelt så stor. Rakstugan var med sitt perfekta läge en av stadens mest förnämsta.
Om atmosfären i caféet var varm så var den desto kyligare i ”rakstugan”.
Salongen hade fem hårt stoppade läderstolar och betjänades av frisörmästaren och hans fyra medarbetare. Den verkade alltid vara lika välbesökt och de fem frisörerna var ständigt sysselsatta.
Vid varje fönster fanns ett runt bord med skinnfåtöljer. På borden fanns ett sortiment luggslitna tidskrifter. Överst i varje trave låg antingen en “SE“, en “Tidsfördrif” eller ett “Rekordmagasin“. Herrtidningarna låg längst underst.
Min far var förstås “tjänis” med frisörmästaren – precis som han var med så många andra. Detta innebar att jag, när helst en lucka uppstod i beläggningen, fick gå in bakvägen och direkt sätta mig i en ledig stol. Proceduren var alltid densamma. Fram med en läderstoppad bräda som lades tvärs över armstöden, upp på brädan och på med det fruktade “frisörgreppet”, som innebar att frisören med ena handen tog ett fast grepp om offrets haka för att sedan snabbt och med känsligheten hos en skördetröska gå till attack mot min blonda kalufs.
Jag ogillade detta ställe för den kyliga atmosfären. Likaså för de sarkastiska kommentarer jag fick utstå för min oregerliga virvel. Den som jag var så stolt över och som alltid stod rakt upp som en tuppkam.
Men det fanns någonting positivt med kalhyggena – det blev långt mellan besöken…
BERTIL ASPENBERG
——————————————————————–
april 15, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
Pingback: 00- INNEHÅLLSFÖRTECKNING ÖVER BERTILS RESA TILL 40-TALETS GÄVLE | Gävledraget