Publicerat i Arbetarbladet 9/5 2010 av Ulrika Rudberg
Uppdaterad 27 oktober 2010
Ornament, koks & brygghus
Där i längan mot Nygatans esplanad låg Ögrens träsvarveri. Bilden tagen 1970. Foto från Gävle stadsarkiv.
KÄRRLANDET 2 hade en mättad, gul färgton och de fasader som riktade sig ut mot omvärlden, speciellt mot det stora torget, var försedda med vackra ornament, som delade samma öde som alla andra av världens fasadutsmyckningar, att alltför sällan bli sedda. Huset uppfördes år 1877 och stod alltså färdigt åtta år efter den sista stora branden. Det var byggt i sten och bestod, om man räknar markplanet som den första våningen, av tre våningar.
Nere i pannrummet fanns ett förråd med kol och koks som min far, i egenskap av ”gårdskarl”, med jämna mellanrum skyfflade in i två pannor av vilka den ena var avsedd att cirkulera i husets värmeelement och den andra i husets varmvattensystem.
Lite längre bort, fortfarande i källaren, fanns en kombinerad bad- och tvättstuga, gemenligen kallad ”brygghuset”, som dominerades av ett gigantiskt, ovalt kar i ek. I hörnet, på en vedeldad kamin, stod en rymlig kopparkittel, från vilken min mor, ibland min far, skopade över ångande varmt vatten till karet så att det nästan alltid var precis lagom varmt. Brygghusets stengolv var täckt av trätrallor, nötta och blankslitna efter åratal av användning.
För oss båda bröder ingick varje fredagskväll, som en sorts ritual, tvagning och bad i brygghuset. Jag såg alltid med samma förväntan fram emot dessa fredagskvällar.
Jag minns doften av tvättstuga och doften av rent. Den speciella blandningen av vattenbemängda träkar, drypande stenväggar och brinnande björkved, den obeskrivliga känslan av att långsamt låta sig sänkas ner i det precis lagom varma vattnet. Karet blev till en ocean och tummelplats för tyngdlösa övningar. Den ångande nybadade reträtten tillbaka till lägenheten gick över gården. Under de sibiriska krigsvintrarna var dessa reträtter lindrigt sagt uppfriskande. De förde oss obönhörligen tillbaka till en verklighet som inte längre var fullt så tyngdlös.
Men vi hade ju lyxen att strax vara tillbaka i ett varmt och ombonat hem…
Matkällaren doftade jord, delades av husets hyresgäster och höll exakt den rätta temperaturen. (Utom förstås under krigsvintrarna då temperaturen ibland gick ned till nollstrecket och förvandlade potatisen till sötpotatis). Jag minns hyllorna med konserverade glasburkar från höstens svampskörd med prydligt i bläck präntade etiketter, ”kantarell”, ”trattkantarell”, ”stensopp”, ” st.fjällskivling” och andra skogens läckerheter.
Högst upp i KÄRRLANDET 2, under takåsarna, fanns ett vindsetage med ett antal vindskontor under ett innertak med öppna bjälklag. Ovanför bjälklaget låg ett heltäckande svart blecktak. Varma sommardagar blev taket brännhett och vindsvåningen ett drivhus. Men det som var så speciellt var doften, den säregna, rogivande doften av varmt trävirke och tjära.
Som en lustig kontrast till den sommarliknande atmosfären hade några av hyresgästerna ställt in sina kära sparkstöttingar för sommarförvaring häruppe. Kanske räknade de kallt med ett oväntat väderomslag…
Just i den här delen av staden ligger grundvattnet högt och innan huset byggdes var det nödvändigt att driva ner ett stort antal pålar i grunden. Kvarterets beteckning, KÄRRLANDET 2, var med andra ord djupt förankrad i verkligheten.
Men tillbaka till jorden och markplanet! Från esplanaden låter vi blicken vandra från höger till vänster. Först ser vi gaveln till den 1½-planslänga som bland annat inrymmer ett träsvarveri. Huvudingången vetter mot Nygatan och på en något skamfilad mässingskylt står att läsa “Gefle Elektriska Svarveri” Blicken går vidare till vänster förbi den stora inkörsport som leder in i gården och framför oss har vi nu KÄRRLANDET 2. Vi ser först bilskolans fönster, kontor och diminutiva väntrum, där man mycket väl kan tänka sig nervöst rökande elever i väntan på uppkörning. Fortsätter vi längre in når vi fram till ett trapphus. På andra våningen ligger en av stadens förnämsta damfriseringar. Därefter leder trappan vidare till tredje våningens lägenheter och vidare upp till vindsplanet.
Tillbaka ute på Nygatan och esplanaden ser vi, till vänster om bilskolan, herrfriseringens tre vackra, portalformade fönster. Längst till vänster på husets avfasade hörna, ligger ingången till herrfriseringen, som rätt och slätt kallades ”rakstugan”. Vi byter nu synvinkel och ställer oss på det stora torget. Längst till höger ser vi en garnaffär flankerad av två skyltfönster Blicken går vidare söderut förbi en kemtvätt. Ytterligare ett snäpp till vänster och blicken fastnar vid husets respektingivande huvudingång. Vi öppnar den tunga porten och passerar genom en lång och dunkel vestibul. Därifrån kan man komma ut på husets innergård och källare men vi väljer i stället att gå rakt fram till ett vackert, inbjudande trapphus med inlägg av fossiler som leder upp till två rymliga ”paradlägenheter” på husets andra våning och lika många på den tredje. Dessa fyra lägenheter har sina fönster vända österut mot Stortorget. Inte oväntat tillhör de stadens mest eftertraktade.
Tillbaka ute på torget ser vi, till vänster om huvudingången, entrén till ett café, omgiven av två fönster. Blicken går vidare söderut förbi den flerfaldigt diplomerade charkuteri- och köttbutiken med sina två skyltfönster med rinnande kylvatten. Undrar vad den gamle köttmästaren skulle sagt vid åsynen av dagens så kallade arompackat kött med onaturligt långa hållbarhetstider?
Och längre söderut kan vi inte komma på vår promenad längs den vackra och märkliga byggnad som var KÄRRLANDET 2.
