Publicerat i Arbetarbladet 2/5 2010 av Ulrika Rudberg
Uppdaterad 27 oktober 2010
Mirakel, filmjölk & femkronorssedlar
Stortorget med kvarterat Rektorn, Pedagogen och Apologisten utmed Nygatan i bakgrunden. Fotografi från det 1940-tal som Bertil Aspenberg levandegör i Arbetarbladets serie om Huset Kärrlandet 2. Foto från Gävle stadsarkiv.
Mitt på det stora torget fanns en vattenkran i gjutgods, en avloppsbrunn samt ett antal soptunnor som vid dagens slut alltid var överfyllda.
Och en vacker dag, vid slutet av en marknadsdag, skedde det stora miraklet. Min kompis Lasse och jag såg den hopskrynklade femkronorssedeln samtidigt, trots att den låg där alldeles vid pumpen, nästan kamouflerad av alla soporna. I samma ögonblick höll vi båda ett krampaktigt grepp om samma åtråvärda dyrgrip. I frågan om hur femkronorssedeln skulle förvaltas rådde inget tvivel.
Det fanns bara en vettig sak att göra; att illa kvickt, innan vi blev tagna på bar gärning eller genskjutna av okända, onda makter, sticka iväg till mjölkbutiken och köpa ettöreskolor! Våra matematiska kunskaper var ännu inte så utvecklade att vi kunde greppa vilket avsevärt berg av kola som skulle bli följden av vår investering. Men vi såg i alla fall redan framför oss ett godisförråd av monumentala proportioner.
En typisk Mjölkbutik. Just denna låg på Kaserngatan mot Brynäs.
Mjölkbutiken låg utefter huvudgatan, bara ett kvarter väster om KÄRRLANDET 2. För mig och för de flesta av kvarterets ungar hörde det till vardagsrutinen att gå dit och handla mjölk. Jag kan fortfarande känna den syrliga doften av kärnmjölk och jag minns det ”klunkande” lätet när mjölken med hjälp av decilitermått med långa skaft skopades upp från de stora mejerikrukorna för att fylla de vita emaljerade enliters krukor som vi hade med oss hemifrån. Jag minns hur långmjölken brukade hänga kvar i skopan likt ett utdraget tuggummi…
Föreståndarinnan lyckades med konststycket att alltid hålla mjölken lika välkyld. Dessutom var den underbart god och ”gräddig”, ungefär som den mjölk man fortfarande kan njuta av i England och andra anglosaxiska länder.
Men det som gjorda alla ärenden till denna butik så lockande var de långsmala glasburkar som stod i en ställning på disken och som innehöll bröstkarameller typ ”Konungen af Danmark”, lakritsremmar och hemlagade gräddkolor inslagna i vaxat papper – den berömda ettöreskolan. Den ordinarie lönen för våra ärenden till mjölkbutiken var just varsin ettöreskola. Men nu var vi inte här för att köpa mjölk och vi skulle inte nöja oss med några halvmessyrer.
Föreståndarinnan var en vänlig och sansad natur men när vi räckte fram den hopknycklade femkronorssedeln och sa att vi skulle ha ettöreskola var hon nära att ramla baklänges in bland krukorna. Men hon hämtade sig snabbt, lyfte luren till den stabila, svarta väggtelefonen i bakelit, slog det femsiffriga numret till spinneriet och bad att få tala med min far (telefonen hade ännu inte funnit vägen in till vår trerummare) alltmedan hon betraktade oss med en undrande blick. Sedeln lämnades i tryggt förvar i butiken för upphämtning av min mor, polisens hittegodsavdelning kontaktades och drömmen om godisberget förblev en dröm, om än en ovanligt vacker sådan. Och visst var det ett hedervärt försök…
Bertil Aspenberg
——————————————————————–
april 02, 2012,
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
