Publicerat i Gefle Dagblad FREDAG 13 JuLi 2007
Ur Åke Nyléns tidningsurklipp
Briggen “Sylphid” från Gävle förliste i en storm nyårsnatten 1851 pA ett korallrev vid DryTortugas väster om Florida Keys. Skutan gick hårt pä grund och vräktes omkull.
Skepparen Carl Johan Valley och hans omskakade besättning högg ner masterna för att få skutan att resa sig men det hjälpte inte, vattnet forsade in och fyllde henne. När det ljusnade blev de räddade av fiskare som kom ut i två små båtar. Briggens timmerman var djupsjösailorn Lars Erik Sandin som lett svingandet av yxorna. I väntan på fartyg till civilisationen hittade han en hydda med två svenskar.
De var bröder och hette Wennquist och var sjömän från Gävle.
– Wennquist, sa Lars Erik, så heter min hustru.
– Det är väl aldrig Mari?
Det var Mari och de gamla sjöbjörnarna som han inte kunde minnas att han träffat var hans svågrar och han bodde i deras mammas gård på Nedre Bergsgatan 7. Eftersom hon inte längre var i livet ägde de strängt taget var sin tredjedel av gården. Den skulle ha legat mitt i Södra Rådmansgatan och revs under Södersaneringen.
Lars Erik seglade i mer än tjugo år till men svågrarna från Dry Tortugas, Johan och Carl Petter, träffade han aldrig mer. Johan som var född 1808 hade gått till sjöss 1830 som kock. Han var lättmatros på skeppet “Norden” 1836 men sen försvann han ur Gefle sjömanshus synkrets. Carl Petter som var fyra år yngre hade också gått till sjöss som kock och julen 1841 hade han rymt i Holland. Kanske hade bröderna träffats på Dry Tortugas 1846 när USA började bygga Fort Jefferson. Då behövdes många händer.
Ända in på 1980-talet fanns i Länsmuseets entré en världskarta där Lars Erik Sandins resor 1831 – 1873 var inlagda. Museet har också kistan med alla hans verktyg men inte heller den är utställd idag. Han var född i Gävle 1815 och hade gift sig i maj 1841 med den då 25- åriga Maria Margaretha Wennqvist.
Deras första barn, Erik Gustaf, föddes i januari 1842 så bruden hade stått havande framför prästen men med så liten mage att han knappast kan ha märkt något.
Briggen “Sylphid” hade lämnat Gävle i juni 1850 med bräder till Rio de Janeiro och därifrån hade man fortsatt med kaffe till New Orleans. På julafton seglade man ut från New Orleans med bomull som skulle till Trieste men på vägen rände man upp på det fördömda korallrevet. Besättningen tycks ganska snart ha hittat ett sätt att ta sig till New York för därifrån skickade skeppare Valley ett brev hem den 5 februari om att lasten var såld.
I New York gick Lars Erik till den småländske metodisten Olof Hedströms “Betelskepp“, en flytande kyrka, och fick ett Nya Testamente med engelsk och svensk text och som kunde fungera som en sorts lexikon. Fast det är dåligt med seglingsbeskrivningar i boken, bara i Apostlagärningarna när Paulus ska till Rom men lider skeppsbrott på Malta. Olof Hedström hade kommit till New York 1833 med barken “Minerva” från Gävle och på denna hade Lars Erik börjat sin långa sjömansbana. I New York tog han hyra som timmerman på barken “Occidenten” som ägts av Elfstrand & Co men just sålts till Stockholm. Via Quebec, Hull, Newcastle och Barcelona och Stockholm kom han hem till hustrun och de tre barnen i mitten av augusti.
Carl Johan Valley måste ha tagit sig hem från New York mera direkt för han lyckades övertyga Stockholmsrederiet S L Lamm & Son att han var rätt man att föra firmans nya barkskepp “S L Lamm” och han seglade ut mot Charleston i mitten av augusti 1851. Förutom stångjärn i lasten hade Valley tre kvinnliga passagerare som ville till Amerika. Två bodde i ett råtthål i lastrummet och den tredje hade egen hytt i hans kajuta, Rosalie Roos som åtta år senare skulle starta “Tidskrift för Hemmet” som sen blev Fredrika Bremerförbundets “Hertha“.
Carl Johan Valley var född 1815precis som Lars Erik Sandin. Carl Johan var son till skepparen John Valley som i sin tur var son till redaren, grosshandlaren, stadsmajoren och riksdagsmannen Samuel Valley som hade kronobränneriet i Strömsbro.
Samuel var svåger till Daniel Elfstrand som var chef för handelshuset Daniel Elfstrand & Co och Carl Johan hade 1839 när han bara var 24 år fått befälet på firmans stora fullriggare “Audacia“. Valley berättade för Rosalie att han hatade sjön och helst skulle vilja byta yrke. Han har varit ute och seglat i 25 år. På Sjömanshuset i Gävle skulle man säkert prutat ner hans sjötid till 22 år eftersom han inte infördes i rullorna förrän han var 14. Rosalie ger en bild av Valley som är ett av de mest närgångna skepparporträtt jag sett:
“Då det börjar mörkna sätter jag mig på bastingeringen, som går rundt fartyget innanför relingen; kaptenen tar då plats bredvid mig och vi prata än tok, än allvarsamt; stundom komma vi rätt bra öfverens, men andra gånger kan jag omöjligt gå in på hans ideer; då tiger jag, emedan det ej vore värdt att motsäga honom. I hans karaktär som i många andras finnas en mängd stridigheter och motsatser. Han är redlig och samvetsgrann i många fall, uppriktig, skicklig i sitt yrke, öm make och far… Egenkärlek är dock en del af hans varelse och i ej så ringa grad; han tål ej att bli motsagd, tror sig ofelbart kunna bedöma andra och medgifver ej något vädjande från sitt domslut. Hvad han har hört, sett eller vet är obestridligt, om andras erfarenhet ock intygar motsatsen deraf, så påstår han bestämdt att de ha orätt och bestrider ofta möjligheten af saker, hvarom han sjelf ej har kännedom. Föga grannlaga i sina yttranden, är han ej så noga, om han sårar andras känslor, ehuru han sjelf är mycket stolt och ömtålig. Så godt som utkastad i verlden vid 12 års ålder, då han gick till sjöss, emedan han ej hade något hem, hyser han en slags bitterhet förenad med afvund öfver andras lyckligare öde. Fördömer i synnerhet adeln och militärståndet, framför allt flottan, hvars officerare han anser “good for nothing”. Ibland har jag svårt att tiga vid hans utfall.”
Lars Erik stannade hemma i Gävle i två år och kan ha varit med om att yxa till den väldiga fullriggaren “Sverige“. I augusti gick han ut med skeppare Kraeft på barken “Ellida” med en trälast till Kapstaden och i Bahia träffade han sin gamle skeppare Valley som närmast kom från London. När denne låtit sätta av Rosalie säkert på kajen i Charleston hade nästan halva besättningen rymt.
Lars Erik hamnade sen på ovanliga trader och det hängde ihop med att han 1860 följde med Rettigs barkskepp “Louise” till Shanghai och där såldes fartyget. Han hade rätt till fri hemresa men valde att mönstra på andra fartyg på Kinakusten. Han var i exotiska hamnar som Yokohama och Nagasaki som några år tidigare öppnats för utländska fartyg av den amerikanske kommendören Perry och hans svarta skepp.
Sommaren 2001 träffade jag på stan en ung dam från Nya Zeeland som var på väg jorden runt, Selina Forsman. Hon berättade att hennes farfarsfar var en gammal sailor som var född i Gävle 1840, Axel Forsman. Han och hans storebror Claes hade båda seglat till Kina med ett Gävlefartyg där skepparen sålt det och de hade fortsatt till Nya Zeeland.
Aha, sa jag, de var med “Louise” när blixten slog ner i stormasten på Indiska oceanen och slet upp plankor i däcket.
Axel och Claes finns i registret i Aminoffs bok “Svenskarna i Nya Zeeland” men där står felaktigt att de kom 1860. De anges som gruvarbetare men det hänger nog ihop med att de kan ha lockats med i guldruschen i Otago på Sydön.
Flera Gävlesjömän rymde sommaren 1861 från sina fartyg i hamnar som Port Chalmers och Lyttelton och gav sig upp i bergen.
En av dem skrev hem och flera av hans brev publicerades i Norrlandsposten: “Jag har nu varit här i 6 veckor. Jag är glad, att jag kan berätta Eder att jag haft en ganska god lycka. Förliden thorsdag togo wi ut omkring sex swenska skålpund. Guldet är ganska wackert, liknande grof sand. Flera röfwerier och mord hafwa redan omtalats. Wi sofwa i tält och vanligtvis är en av oss vaktman med en god revolver.”
När Gefle brann i juli 1869 var Lars Erik på väg ner mot Kap Horn från Callao med barken “Tropic“. När han kom hem i maj 1871 var den brunna staden på väg att byggas upp igen. Stadsdelen Söder hade inte nåtts av lågorna och det hade konstigt nog inte heller det hus norr om ån där skeppare Valley bodde på Byggmästargatan.
Det finns en charmig bok som heter “Mina Gefleminnen”.
Låna den på biblioteket!
Där berättar Erik Söderström om när han var ca 7 år och bodde granne med sjökapten “W” och dennes svärande gröna och röda papegoja:
“När det var solsken och vackert väder, och alla hade fönstren öppna, brukade fru W flytta ut papegojans bur på väggen utanför fönstret.
‘Gojan’ hade varit till sjöss, och väl mest hört kapten W:s konversation, som inte just smakade barnmjölk. Det gjorde, att när ‘gojan’ pratade, så var det grova svordomar. Och de hördes över hela gården, av fru Holm och av fru Almgren, som bodde i samma våning, och av oss över planket. Till vår gamman. Kaptenen W, en liten svartmuskig karl, kom ofta hem full om kvällar och nätter. Då gick han tätt efter husväggen under ett fasligt svärande och gormande, och knackade då ibland även på våra fönster i förbifarten. Hemkommen förde han ett förfärligt leverne, och dett par gånger hände det, att sedan vi lagt oss, hans fullvuxna dotter för att rädda sig undan handpåläggning kom springande in till oss med endast en kappa över linnet. Hon vågade icke gå hem, förrän fadern somnat.”
Skepparen med papegojan är Carl Johan Valley.
Ingvar Henricson
————————————————————————————-
april 01, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
