Publicerat i Arbetarbladet 18 april 2010 av Ulrika Rudberg
Uppdaterad 27 oktober 2010
AVENYER, LINDAR OCH MAGNETBROMSAR
KÄRRLANDET 2. Familjen Aspenberg bodde i en trerummare i huset med beteckningen ”Kärrlandet 2”, byggt 1877. Den och övriga byggnader i kvarteret jämnades med marken då det stora Domusvaruhuset skulle byggas vid Stortorget i början av 1970-talet. Bilden är tagen från Nygatan. Till vänster skymtar Sagahuset, också det borta i dag.
Fabrikssirenen blåste för lunchrast och kort därefter kom min far ut från fabrikskontoret. Han var både omtänksam och snäll, ja en del tyckte till och med att han var lite väl snäll. Hela tiden ordnade han för familjens bästa. För oss bröder innebar detta att vi fick vara med om saker. Spännande äventyr som att följa med spinneriets lastbil till inre hamnen och hämta råull eller att sitta högt uppe på bryggarvagnens kuskbock.
Som vanligt promenerade vi den korta sträckan norrut upp till Nygatan och svängde av österut. Min far var kort och satt och trots att han höll sin vanliga lugna promenadtakt så fick jag skutta fram i dubbeltempo. Vi var nu inne på Nygatan, en av stadens båda stora genomfartsleder.
Den andra gick lite längre österut i nordsydlig riktning. Efter den sista stora stadsbranden 1874 hade framsynta stadsplanerare förvandlat de två huvudstråken till rymliga avenyer kantade av vackra alléer. Dessa skapade varje höst enorma drivor av löv – ett eldorado för svindlande dyktävlingar från hög höjd bland kvarterets ungar. En glädje som inte helt delades av stadens renhållningspatruller.
Esplanaden längs Nygatan var det stora promenadstråket. Sammetslena sommarkvällar blev den stadens träffpunkt, dess motsvarighet till balkans corso. Att ”gå på ströget” var inte bara ett kvällsnöje, det var mötesplatsen för unga människor, platsen för återseenden, nya bekantskaper och allmän spaning.
Nej, knuttarna och raggarna hade ännu inte gjort entré på denna arena – de skulle dröja ytterligare ett tiotal år och ge ströget en helt ny subkultur.
På den södra körbanan, längs Nygatan, gick spårvägen. Gnisslande och plingande gungade de knallröda vagnarna fram genom staden och underströk den livfulla gatubilden.
Långt senare, när spårvägen lagts ner, berättade mina föräldrar att de hade fått problem med sömnen. Inte så konstigt kanske, en nästan kuslig tystnad hade ju lagt sig över deras kvarter.
Själv var jag outhärdligt mallig över att bo så centralt, speciellt som spårvagnarna just utanför vårt hus hade en dubbelspårig mötesplats. Jag ryste till varje gång jag gick förbi; I ett försök att imponera på kvarterets tjejer hade jag ställt mig mitt på den ena av de två parallella banorna, trotsigt vänd mot en annalkande spårvagn, ungefär som en toreador. Tyvärr spelade jag min roll med sådan inlevelse att jag glömde bort den andra spårvagnen som i full karriär närmade sig bakifrån. Jag minns det hemska gnisslande lätet när spårvagnen kanade fram på låsta bromsar och doften av varm metall. Min far tackade flera gånger spårvagnsföraren och tryckte hans hand. Och själv hade jag lärt mig tre nya ord; magnetbromsar, mirakel och änglavakt.
Kvarteren i denna del av staden var barnrika. Och precis som alla andra barn i området rörde jag mig tidigt i en miljö som skulle fått dagens skyddsombud att bryta samman. Vi fick lära oss att läsa farorna, lära oss överleva.
Senare i livet förstod jag att denna fria rörlighet i en händelserik, myllrande miljö, var värdefull och härdande. En sorts livets in-fighting.
Men just nu, på väg hem tillsammans med min far, kunde inget kännas bättre. Som vanligt stannade han och bytte några ord med någon. Med säkerhet var detta småprat och all denna verbala kommunikation bra för hälsan.
Bertil Aspenberg
————————————————–
mars 31, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
Pingback: 00- INNEHÅLLSFÖRTECKNING ÖVER BERTILS RESA TILL 40-TALETS GÄVLE | Gävledraget