Spöstraff och skam i skolan – av Thor och Arne Øvrelid

Publicerat i Gefle Dagblad torsdag 5 februari 2012

 Del 1.

 

 

 

.. det var känt att vissa lärare slog ofta och mycket, medan andra var mildare.

Att slå sina barn, sina elever eller sina anställda för att upprätthålla samhällsordningen sågs länge som självklart, rentav fostrande

 

Husagan, som gav husbonden rätt att slå sina anställda, försvann 1920.

Skolagan förbjöds 1958.

Barnagan blev olaglig först 1979.

Rätten att slå sina barn och sina elever finns fortfarande kvar i stora delar av världen.

 

Vi börjar vår tillbakablick med att se närmare på 1724 års skolord­ning. Det tolfte kapitlet handlar “Om Scholae-Disciplinen ock des Jurisdiction.” Precis som i dag fick den elev som uppträdde illa först en varning, eller som man då ut­tryckte det, de skulle ledas “rätt med Alfwarsamt tiltal”. Vid upp­repade förseelser eller vid grövre förseelser utdömdes i första hand skamstraff. Vanligtvis fick man då sätta på sig dumstruten eller sitta i skolstocken så det blev allmänt känt att man misskött sig. Tanken var att skammen skulle vara så ge­nomgripande att man inte återupp­repade sina brott.

 

Om skamstraffet inte hjälpte tog man till kroppsstraffen eller “rijs på bara kroppen” som oftast utdela­des av läraren i klassrummet inför kamraterna. Man skiljde i förord­ningarna mellan “slag med ris” och “färla”. Färlan liknande ett slagträ med en klump i änden. Man använ­de den mot baken, ryggen eller mot händerna – dock aldrig skrivhanden. Man kunde även kombinera dessa straff på olika sätt. Färlan som idag i det närmaste är bortglömd hade ett viktigt symboliskt värde i den gamla skolan. Vid rektorsbyte överlämnade den avgående rek­torn färlan och sigillet till den till­trädande.

 

Det var ytterst rektor som skulle se till att disciplinen upprätthölls. Därför stadgades att han på lördag eftermiddag skulle samla veckans värsta brottslingar för att genom­föra förhör och undersökningar kring de begångna brotten. Han utdömde sedan straffen som verk­ställdes omedelbart. För de yngre eleverna behövde man inte invänta lördagen utan de straffades oftast omedelbart av sin lärare.

 

Rektor utdömde skamstraff, ris eller slag med färlan. Han skulle “bruka mycken warsamheet” då straffen verkställdes och fick inte vara i affektion. Men någon objek­tiv rättvisa fanns inte i systemet då de blödigare eleverna kunde kom­ma undan ganska lätt medan de med hårdare kynnen fick stränga­re straff. Det fanns alltid ett mått av godtycklighet och det var känt att vissa lärare slog ofta och mycket, medan andra var mildare. I källor­na kan konstateras att arbetet med att upprätthålla disciplinen både i skolan och utanför skoltid var ett tidskrävande arbete för såväl rektor som lärare.

 

De yngre eleverna kunde dömas till aga om de inte satt tysta och stilla i kyrkan eller slarvade med läxorna. Hade man spelat kort, mobbat sina kamrater, “öfwerfallit med fule ord sine medlärjungar”, supit, stört ordningen i staden, slagit sönder fönster eller kränkt innevånare i staden, kun­de man dömas till stocken, få ris eller slag samt mista sitt stipen­dium och dessutom sättas i “proban” som skolfängelset kallades.

 

Den som ägnat sig åt fylleri eller annan liderlighet förvisades från skolan. Den som bemötte sin lä­rare med otidigheter skulle inför sina kamrater slås på bara krop­pen. Vid smärre brott som slags­mål på staden, snatteri av frukt eller obetalda småskulder skulle man inte besvära det civila dom­stolsväsendet. Detta skulle istäl­let anmälas till rektor som ut­dömde skolstraff, vilket ofta var betydligt hårdare än de straff som utdömdes i domstolarna.

 

Det tycks ha varit ett stort pro­blem att hålla eleverna nyktra. Flera skolordningar tar upp frågan om langning. Den person som försåg elever med alkohol skulle bota 40 mark silver till Ma­gistraten och elev som köpte av langaren skulle dömas till ris på bara kroppen och proban i ett el­ler flera dygn.

 

Proban, eller skolfängelset, nämns i flera skolförordningar. Elever i trivialskolan (som mot­svarar grundskolan) fick kroppsstraff, medan gymnasister oftare sattes i fängelset. Normalt sattes eleven i fängelse från 6 på morgo­nen till 6 på kvällen eller från 6 på kvällen och över natten. I Gävle är det längsta dokumenterade fäng­elsestraffet tre dygn. Men i andra skolfängelser, som t ex det i Väs­terås, var det betydligt värre. Där kunde man få straff upp till 14 da­gar och även låsas fast i halsjärn och kedjor. Maten bestod då givetvis av vatten och bröd.

 

Tanken med skolfängelset var att eleven skulle få tid att fundera över sina handlingar samtidigt som straffet skulle ha en avskräck­ande effekt på de övriga eleverna.

 

Från mitten av 1700-talet mins­kade användningen av skolfängelserna, men de fanns kvar i skol­ordningarna till 1820.1764 skrev kollegiet i Gävle till domkapit­let att “den gamla Prubban” inte längre går att använda eftersom den var helt förfallen. De anhöll därför att få medel till en mate­rialbod som i nödfall även kunde användas som skolfängelse.

 

Thor och Arne Øvrelid

 mars 12, 2012

 Se även Del 2.

—————————————————————

 

Gå till Startsida Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be