MATS C. WIBERG – känd Gävleprofil berättar om
“Mitt första egentliga arbete”
OBS. När ni klickar på en länk och kommer in i Gefle Dagblads arkiv måste ni klicka
TVÅ ggr på tillbakapilen i översta vänstra hörnet för att återgå till denna skrivelse.
För länkar som leder till andra filer än Gefle Dagblads arkiv krävs endast EN klick
på tillbakapilen för att återgå.
Efter att ha avslutat skolan på våren 1957 utan att ha prövat in på Teknis och missat möjligheten att bli ingenjör, till min fars stora förtvivlan, ordnade pappa arbete till mig på AB Hus och kraftbyggen.
I början av juli kom pappa förbi på mitt jobb och fick se mig sitta i en container och dra ut spik ur byggnadsvirket.
Pappa ansåg att jag nog skulle klara av ett mer avancerat arbete, han hade genom kontakter skaffat mig plats som kontorsbud på Skeppsmäklerifirman Andersson & Lundqvist AB.
Vintern 1956 var den kallaste i mannaminne. ”Ymer” ”Atle” och ”Thule” arbetade med de sista fartygen från Norrlandshamnarna. Ca. 30 fartyg i konvoj i storm packis, skruvis etc. Man kom till Finngrundet, där man lämnade konvojen för att försöka rädda en liten tysk som utan isklass och trots förbud gick nordvart från Stockholm och fastnade i skruvisen.
Ymer 
Atle 
Thule
”Ymer” och ”Atle” gick sedan tillbaka och assisterade fartygen in till Gävle, där man blev kvar till mitten av maj. Ryska isbrytaren”Kapitän Belusow” kom den 4 april in och hämtade sin landsman ”Kasan” som av olika anledningar försvann från Lloyds register samma år. Sedan kom ”Ymer” och tog med Sveas ”Werna” och ”Wiros” som man lämnade i Ålands Hav. Båda blev svårt skadade. ”Ymer” försökte sedan ta ut ”Rydboholm” och ”Ryholm” men gav upp sedan packisen var för svår utanför Eggegrund. Dessutom gick ”Ryholm” rätt in i aktern på ”Ymer” Skadorna blev ett stort hål i stäven på ”Ryholm” Båda fartygen blev sedan kvar till den 8 maj.
Första dagen på A&L
Man fick absolut inte dua någon på kontoret. Man fick titulera med herr…. Till oss springgrabbar sade man förnamnet. T.ex
Vill Mats hämta rullan på ”Birka” på Sjömanshuset.
Efter att har presenterats för alla 30 kontoristerna och fått min plats på vaktmästeriet var det dags för det första uppdraget. De två övriga springschasarna bad mig gå in på klareringen till Gösta Jansson och fråga om det fanns något till Hamnkontoret, men du måste skrika för herr Jansson är nästa döv. Jag gjorde som jag blivit tillsagd, Jansson tittade på mig och sade ”vafan skriker du ungjävel, tror du jag är döv???”
Därefter utfördes alla ärenden under viss misstänksamhet.
Vi hade cykelersättning med 15 kronor per månad och 250:- i lön per månad. (1957)
Posten skulle hämtas varje morgon kl 07.30, sorteras och finnas på var och ens skrivbord kl 09.00 Blev jag beordrad att med egen moped köra ut till Fredriksskans, erhöll jag bilersättning med 20:-!!!
Sedan skulle notiserna ut till alla lastmottagare på de laster som inkommit under natten. I regel hade vi ca 8 inklareringar per dag.
Anmälan till Hamnkontor, tull, tolagskammare, sjömanshus, skeppshandlare, polis (tankfartyg) mm.
Och för morgondagens fartyg skulle avlämnas växlingsorder till SJ, last/lossningsrullor till stuveriet, anmälningar till lotsar, tullen, hamnen, tallymän, bogserbåtar, kranar, båtmän, alla lastmottagare.
Vi hade specialplånböcker med 15 fack (som dragspel) alla räkningar inom Gävle betalades kontant.
Två ggr per månad hämtades på Upplandsbanken avlöningar samt Order att åka raka vägen ner till kontoret med!
Dessutom skulle det hämtas Pensioner till pensionärerna.
Varje dag hämtades för avgående fartyg på tullen mätbrev, certifikat, etc. Det betalades fyr- och båkavgifter. På Sjömanshuset betalades Sjömanshusavgiften samt hämtades rullan på svenska fartyg.
Manifesten och konossementen skulle dras på dupliceringsmaskinen. Fotokopiorna skulle dras fram i fixeringsbad
Biljetter skulle beställas och hämtas på SJ för avmönstrade sjömän
Sjuka sjömän skulle assisteras upp till doktor Ruben eller tandläkare Sergén och sedan avhämtas.
På eftermiddagen skulle all post slickas och frankeras samt levereras till posten Gävle 1.
Innan hemgång skulle alla skydd till skrivmaskinerna påsättas, alla väggklockor skruvas upp och datum på almanackerna ändras.
På lördagarna arbetades det till kl 13.00, då skulle smörgåsar beställas och hämtas. Efter kl 13 fick man åka och hämta mat till vissa av herrarna hos Sven O Gustafsson medan dom satt och groggade innan hemgången.
Som kuriosa kan nämnas att jag hade förtroendet att en gång i veckan cykla iväg till ” Bull jesus” på Näringsgatan för att köpa bulla till stadsvägare Solén som han bjöd personalen på. Varje gång sade Solén ”Mats kan ta den översta bullen i påsen”
I fortsättningen köpte jag 25 bullar och ett wienerbröd som lades högst upp i påsen. Wienerbrödet fick alltså jag!
Sjöfarten stängde i regel i mitten på januari och öppnade åter i början av maj. Första tiden under stoppet, byttes alla pärmar ut och skrivmaskinerna servades etc. Därefter kom lugnet. Lycka var att få sitta inne på klareringen och höra de äldre herrarna berätta om svunna tider om hur det gick till då.
Vid ett tillfälle under kriget frågade exportchefen på Karlholms Bruk varför man höjde frakttaxorna så mycket? En stressad speditionschef svarade ”Fråga den där jäkla Hitler”.
På 1910 och -20 talet fick man fick ro ut på redden och vördsamt anhålla om att få klarera fartyget.
Vid några tillfällen betalade Tyskland i slutet av kriget malmräkningarna 2 ggr. Det var tydligen dåligt med ordningen på förekommen anledning
Nere i arkivet band alla pärmar på hyllorna stod herrarna ibland och tog sig en rackare. Kvartingen lade man sedan ovanpå en pärm. Det hände ofta att man fick en kvarting i skallen när man skulle hämta en pärm.
Praktiskt taget varje dag hade vi en Sveabåt i hamnen. Det betydde att då åts det lunch ombord.
Vid ett tillfälle var nästan hela kontoret nere på ”Bifrost”.
Jag satt som lunchvakt på kontoret, då en herre stegar in och frågar i tur och ordning efter Dir Gabrielsson, Skeppsmäklare Belin, speditionschef Stenberg o.s.v. jag talade om att samtliga var ner på kajen för lunch. Herrn sade ”Hälsa dom från Carlsson Göteborg” (VD Transatlantic).
Under isstoppet samlades varje morgon några från mäklarfirmorna hos Bodins Skeppshandel, åt en härlig frukost och hörde gubbarna berätta om original på kajen.
Vintertid spelades det Hockey-Bockey. I Gävle fanns ett 50 tal korpgäng som spelade i olika serier. A&L hade ett av stans bästa lag och blev seriemästare vid 4 tillfällen och cupmästare vid två.
I en match mot Korsnäs fick jag gå ner som back, efter den matchen blev jag kallad för ”Grundkallen” för jag var så lätt att gå runt!
En gång om året spelades det bandy mot Sveabolaget. Vid ett tillfälle på Strömvallen fick Dir Högberg inte en enda passning under första halvlek. Han poängterade detta under pausvilan och mitt i andra halvlek stod han vid sidlinjen och snöt sig, då fick han en passning. Bollen gick givetvis död!
Vårt lag spelade även bortamatcher mot Karlholm AB, SKF Hofors, Bervik & Ala och Ljusne-Woxna, alla företagen var våra kunder.
Arbetet avslutades när det var klart. Det kunde i vissa fall bli efter kl.21.00. Någon övertidsersättning var det aldrig tal om. Och inte nån fackförening heller.
Dir Gabrielsson lämnade en extra månadslön i samband med jullunchen på julafton. Lunchen åts alltid på hotell Baltic. Då bjöds det friskt.
Sommartid bjöd han personalen på en hemlig bussresa med Putte Ericssons Fredriksskansbuss. Då bjöds även vissa prominenta personer i stadens förvaltningar och SJ. Självfallet bjöds även befälet på inneliggande fartyg.
Stuveribolaget bjöd samtliga kontorister som hade anknytning till hamnen, med en resa runt Eggegrund med någon av stuveriets bogsebåtar. Bogserbåten gick till Bönans lotsplats och därefter middag på pensionat Strandgården. Då dracks det först på kontoren, sedan ombord på båten, på restaurangen och slutligen på vägen mot Gävle hamn. Dagen efter var det allmän utskänkning av pilsner hos skeppshandlarna.
Bönans lotsplats.
Så en vacker dag bad mig skeppsmäklare Belin mig komma in på sitt rum! ”Vill Mats börja här hos oss på klareringsavdelningen som kontorsbiträde” Jag behövde ingen betänketid.
Så började min bana på A&L´s klareringsavdelning. En stor nytta hade jag av springpojkstiden, då jag fick lära mig flödet av alla skeppsdokument.
Fick ett litet skrivbord och en stol samt en telefon. Fick börja med att skriva ut in- och utklareringsdokumenten till clerkarna. Och att beställa klarering på avgående fartyg på tullen.
Nu började jag så smått få besöka fartygen, det var post och paket som jag distribuerade med min moped. Ibland var jag borta halva dagen, då det blev mopedresor till Fredriksskans, Kastet och Karskär.
Mitt under semestermånaden fick jag förtroendet att en söndag inklarera två fartyg, Sveas holländare ”Myson” och Transatlantics ”Nebraska”. Man hade ringt till befälhavaren på ”Nebraska” och talat om att det kommer en junior per moped för inklareringen.
Kaptenen var förstående och accepterade det hela.
Än idag kommer jag ihåg ankomsttelegrammen till Sveas – Stockholm, Thalatta – Amsterdam och Nike – Göteborg.
Luncherna fortsatte som tidigare på Sveabåtarna. Ibland när gubbarna kom tillbaka efter lunchen var de så runda under fötterna, att dom inte såg tangenterna på skrivmaskinerna.
En gång fick jag skriva på avdelningschefens skrivmaskin, ett manifest, han stod bakom mig och slog mig i huvudet med en linjal och sade att det går alldeles för långsamt för Mats. Ska man behöva stå här hela natten?
Min närmaste chef, tog sig en genever praktiskt taget varje dag, det var Blankenheim som han införskaffade på Sveas B och F-båtar. Han hade även en stor hibiscus i fönstret och varje kväll, innan han gick hem, hällde han de sista dropparna i blomkrukan, släppte sig, och sade ”jobba inte ihjäl er nu grabbar” och så gick han.
Genever Blankenheim.
Före jul ett år, fick han order av sin hustru att köpa en julgran att ta hem. Eftersom sjöfarten var stor, så arbetades det över varje kväll, så när han gick hem så var julgransförsäljarna borta. Så kom då julaftonen, och fortfarande ingen gran, Nu gick han hem i tid, men julgranarna var slutsålda. Enligt uppgift, så lär han gått in på en gård och stulit en julgran, allt för hemfriden.
Som jag tidigare sagt, så var ju doktor Ruben vår företagsläkare och han var även stadens läkare för veneriska sjukdomar.
Jag hade fått ett exem i ljumsken och besökte Ruben som skrev ut en tjärsalva åt mig. Jag smörjde in mig ordentligt.
Nästkommande söndag brann Sveas ”Bele” nere på kajplats 15 i Ån och blev totalhavererad. Hela måndagen ringde reportrar, TV, Avlastare och rederifolk för att höra om olyckan. Även doktor Ruben ringde mig i ett annat ärende och passade på att fråga hur det stod till ”där nere”.
Jag svarade att nu är det helt ödelagt,det finns ingenting kvar. Stackars doktor Ruben skrek i telefonen ”kom genast upp på mottagningen så jag får se” han trodde jag menade ljumsken och jag menade ”Bele”.
Den första egentliga linje jag själv fick sköta helt på egen hand var de fyra cemetskutorna ”Dema”, ”Heda”, ”Lima” och ”Älva” som under ett halvår lastade cement i Stora Vika och lossade vid Siporexfabriken i Nyhamn, Gävle.
5 man besättning; kaptenen, bästeman, kockljungman och två lätt matroser. Det finns mycket att berätta om dessa skutor.
Ibland på kvällarna hjälpte jag till med lossningen, genom att skotta fram det sista resterna, så kranen kom åt vid slutlossningen.
En av hamnens största kunder var Stora Kopparberg. På skeppningskontoret i Gävle fanns en platschef som hette Dandanell. Alla var rädda för honom. Speciellt hamnkapten Wiström. När Dandanell röt…. Fick Stora nästan alla kranar, till alla andra trafikanters stora förtvivlan.
Storas kontor vid norra Skeppsbron 1, stod en natt i ljusan låga. Då ringde Dandanell till sin kamrer Lindström och stönade fram följande ”Lindström, Lindström, är du lugn, sitter du, ta det lugnt”, Lindström undrade” – vad är det frågan om?” Dandanell svarade ” kooontooret briiiner!! Sen slängde han på luren!
Hamnkontoret som låg på 6:te våningen i Holmiahuset hade en hiss. En mycket liten hiss. I bästa fall kunde man högst vara två personer i den. Hamnkontoret hade en springflicka. Många av hamnens springpojkar satt utanför ingången och rökte, och när springflickan kom för att ta hissen upp till kontoret, hoppade springpojkarna in i hissen, det blev mycket trångt och det var väl det som var meningen. I Holmiahuset låg även Hakon Swenson AB samt Engwall & Hellberg AB.
På hamnkontoret fanns en ”liggare” med alla fartyg noterade, nettotontal, hemmahamn, gods, kommer från, dest. till, kaptenens namn och vilken mäklare. Den där journalen var offentlig och den skulle vi skriva av och uppgifterna skulle lämnas till direktören, som på så sätt fick en viss kontroll på de anlöpande fartygen. Handlingen kallades för lusjournalen.
Vi hade mycket att göra med tullen. Från Tullkontrollör Löwenadler (träffade och hälsade på hans bror Holger vid flera tillfällen) till herrarna på bevakningen och packhuskarlarna. Vissa av dem var så törstiga att de drack ur beslagtagna flaskor. Tullmästare Lund tillrättavisade en gång en tysk matros som ertappats med en flaska Scharlachberg. ”Den flaschen den båten den nicht ilandbären!!!”
En sen kväll hade vi haveri på firmabilen, så jag fick åka med bevakningspatrullens svarta Opel Kapitän. Vi väntade på en holländare från utrikes ort. Skåpen och förråden skulle plomberas, och jag skulle inklarera.
Svart Opel Kapitän.
Utanför Tullens packhus, stod stora glaslådor med skyltfönsterglas lutade mot varandra och med en pressening över. Fyra ben stack ut under presseningen och tullaren Linder stannade bilen, gick ur och knackade på lådan och sa: ”Att ni ligger och älskar gör mig ingenting….. men ni skall förbanne mig inte älska under oförtullat gods!!” Sedan körde vi vidare.
Stadsvägare Sohlen var godtemplare och chef för tallymännen. Kan knappast påstå att tallymännen var nykterister. Konstigt nog så stämde alltid styrmanskvittona, och anmärkningarna fanns ordentligt påskrivna.
Mitt stora intresse för sjöfarten, blev uppmärksammat och plötsligt var jag invald i Handelsflottans välfärdsråd.
Fick 80.000:- av föreningen och jag fick lika mycket av kommunen för att anlägga en fotbollsplan för välfärdsrådets räkning.
Många var de matcher som spelades där mellan olika fartyg. Och fanns inga motståndare för något fartyg ordnades den saken med att firman ställde upp med sitt korplag.
Av olika anledningar blev jag väl förtrogen med Sveaholländarna. Myfem, Myson, Gefle, Vesta, Ask, Embla, Vega, Edda, Nore, Staffan, Stella, Silva, Brage, Birka, Ring och Rane löste av de äldre Sveabåtarna. Och samtliga gick på linjefart på Gävle.
Övriga var Vega, Silva, Ymuiden, Svea, Göte, Ahlmarks, Fred Olsen.
———————————————————-
Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.
