Kedickedu, del 12 Alla skräddares verktyg och prylar

KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,

DEL 12.

Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.

AXEL SKRÄDDARES VERKTYG OCH PRYLAR –

TERMER OCH BEGREPP

Den förteckning jag nu gör över Pappas verktyg, prylar och skrädderitermer samt den beskrivning jag gör av hans arbetssätt är grundade på iakttagelser hemmavid under flera år. Redovisningen omfattar tiden då vår familj bodde både här och där i Gävle och dess omnejd. Jag har ingen avsikt att göra ett skräddarlexikon. Ett professionellt lexikon är utgivet av Ragnar Björkman, ”Skräddarlexikon, 1988”. Jag har stämt av mot detta för att få en bekräftelse på sånt som jag varit osäker om. I något fall har jag också kollat med branschorganisationen Sveriges Skrädderiförbund.

Av de olika ställena minns jag skrädderiet till rum, doft och verksamhet mest från Norra Kopparslagargatan. Det kan bero på att jag då kommit upp i en mera mottaglig ålder och därför hade lättare att fånga in vad Pappa gjorde och vad han använde för språk. Mamma, som till och från var med i arbetet på verkstan som byx- och västsömmerska och periodvis under senare år som “egen företagare”, använde givetvis även hon ett skräddarspråk som jag kunde snappa upp.

Arbetsgången för en skräddare kan delas in i tre huvudfaser; konstruktion med tillskärning samt sömnad och pressning. Eftersom jag på det hela taget inte har någon djup egen erfarenhet från de tre arbetsfaserna, så avstår jag från att försöka beskriva dom närmare. Men jag kan snudda vid dom.

Verkstadslokalen

Verkstans läge i bostaden finns inskissad i lägenhetsplanen, som finns i början av kapitlet om Norra Kopparslagargatan.

Man gick in till verkstan genom tamburen och rakt fram genom en dubbeldörr. Verkstan (ca 25 kvm) var något större än den angränsande salen. Till vänster innanför dörren stod i det närmaste hörnet en vit kakelugn. Där bröt väggen av till höger, och på denna del, som sträckte sig fram till fasadväggen på Staketgatan, fanns en ingång till salen. Fasadväggen hade tre fönster. Framför fönstren och efter hela väggen var skräddarbordet utlagt på bockar. Den fjärde väggen, som fortsatte tillbaka mot tamburen, gränsade mot gårdskarlens lägenhet. Den var möblerad med Pappas säng, en kommod, en hylla och en köksstol. Det var hans personliga utrymme. Det var avskiljt mot själva skrädderiet av ett enkelt draperi. I Pappas sovutrymme kunde man i den korta väggen mot tamburen öppna en tapetserad garderobsdörr. I garderoben hade Pappa sina egna kostymer, skor och övriga persedlar.

De tre fönstren mot Staketgatan hade rullgardiner med fjäderspänning. Dom var beige till skillnad mot rullgardinerna i våra andra rum som alltid var blå.

Pressverktyg

Bul(l)vask, även kallad kragkloss; halvmåneformad, oklädd klabb av hårt trä, troligen björk, ca 55 x 25 x 6 cm; användes när man ville pressa något hårt eller stumt.

Dampduk (även pressduk); slätt ofärgat bomullstyg, ca 60 x 60 cm.

Nita; “Pappa blötte en dampduk i handfatet och vred ur vattnet. Sen pressade han så det trycktes ut ånga. Ibland tryckte han efteråt med baksidan på en stor klädesborste.” ( Jfr ty. Dampf = ånga och eng. damp = fuktig.( Borsten hänger numera i Stugan på Hummelvik; Dicks anm.).

Kantpress (även kallad näbbgädda, get, soldat, frälsningssoldat eller frälsare); för pressning av slag och sömmar i svåråtkomliga vinklar. Av hårt trä och utan vaddering.

Klamp; träkloss som användes när man skulle ta bort ånga ur tyget

Presshäst; 2 stora (ca 60 cm långa) samt 1 mindre (42 cm, övertagen av mig). Klädda med ljusgrå bomullsduk som var fastnubbad ovanpå ett mjukt filtmaterial, kanske kommisstyg. Den klädda presskivan var päronformad och avrundad i kanterna. Den hade på undersidan två tvärbreda träben på en stadig träplatta. Presshästarna kan ha varit med ända från Österfärnebotiden och bör i så fall vara tillverkade av bysnickaren Wisén i Framnäs. Den mindre presshästen kan möjligen ha tillverkats av möbelsnickaren Gunnar Hedin vid Andra Tvärgatan 7 i Gävle, där Pappa hyrde lokal 1935 -1936.

Pressduk (även dampduk); av ljusgrå bomull.

Pressjärn (el); åtminstone 1 stort järn (i yrket har funnits pressjärn ända upp till 7 kg) samt 1 mindre som kallades strykjärn (se Nitas berättelse nedan under Moses).

Ärmbräda; fastsatt på bred fot i ena änden på en träplatta. Själva brädan hade en blek duk fastnubbad över en mjuk stoppning. Övertagen av mig och sen överlämnad till Malin. Efter denna modell har jag tillverkat en ny ärmbräda åt både Emma och Lisa.

Ärmstock eller ärmkloss; lång klabb av hårt trä, troligen björk, ca 50 cm. Den stoppades in i plaggets ärm. Den ena sidan var svagt välvd.

Andra verktyg och förnödenheter

Behör eller tillbehör; allt material utöver tyg och foder.

Hake, hyska (ögla).

Hålpipa; för håltagning i knapphålets yttersta ände, där knapphalsen ska hålla till.

Knapphålsjärn för stansning av knapphål; ställbart skärverktyg för fyra knapphålsstorlekar, med rött trähandtag (övertagen av mig, förvaras i Stugan)

Lampor över skräddarbordet (paradoxalt nog benämnda skomakarlampor !); oftast två eller tre vita. De hängde på en enkelt uppsatt stållina över skräddarbordet i hela dess längd. Lamporna kunde föras på linan alltefter behov. Dessutom hängde en lampa över symaskinen. Pappa var sannerligen ingen elektriker. Vid minsta problem med de elektriska sladdarna eller anslutningarna kallade han på elektriker Lindbeck (tiden vid Kopparslagargatan).

Linjal, lång och Vinkel, lång, triangelformad; båda av ädelträ.

Moses; hopbundet av svart trassel (eller små tygbitar), som användes för fuktning av tyget vid pressning, särskilt vid sömpressning. Moses var format till en ca 13 cm lång klump.

Pressjärnet stod på en hästsko, fastspikad på en asbestskiva som stod på en träplatta. Den där grå, flisiga asbesten satt jag och pillade med vid mina besök inne på verkstan. Och asbest som man nu vet är så farlig! Samt att pappa när han skulle pressa ut en söm tog vatten i munnen och sprejade ut över tyget innan han följde efter med järnet. (föregångare till ångstrykjärnet) Just denna episod återuppväcktes hos mig för många år sedan då jag såg ett tv-reportage från Kairo där en egyptisk skräddare gjorde likadant. Och så “duttade” han (pappa) vid behov på plagget med en svart vaddtuss som han doppat i tvättfatet. Denna tuss kallades för Moses (han i vassen). Efter varje presstag bankades ångan in i tyget med baksidan av en stor klädborste. Allt detta kanske du minns själv.” (Nita)

Måttband, minst två; 150 cm, graderat på båda sidor, i regel vitt och buret om halsen. Pappa hade också ett rött måttband med en liten mässingshake i den ena änden och ett motsvarande öljetthål i den andra.

Pappa bankar med borsten

Det var ett mycket anslående måttband, som lindades runt kundens kropp, t.ex. midjan, där det kunde få hänga kvar under pågående måttagning.

Magnet; (hästskoformad) för upplockning av nålar.

Modellplanscher; i svartvitt med stiliga, aristokratiska herrar från det stolta Albion i kavajkostymer, “smockingar”, överrockar och andra plagg. Planscherna var under senare tid fastsatta med häftstift på skrädderiväggen på Kopp 19, till höger om kakelugnen och över det illa medfarna skrivbordet . Planscherna var utgivna av det kända handelshuset C.G. Sundström & Son vid Brunkebergstorg i Stockholm.

Mönsterpapper (se Sporre).

Nålar; synålar, knappnålar, symaskinsnålar.

”Synålarna skulle vara korta, inga spjut” (Nita).

Nåldyna, med plåtklämma (bygel) kring handloven; själva dynan var av grön sammet. Pappa hade en sån på sig när han provade på kunden. Alternativt hade han en mängd knappnålar instuckna i sin egen väst. Dessutom kunde han ha några knappnålar mellan sammanbitna läppar (Nita).

Provböcker; buntade tygprover (ungefär 10 x 15 cm), sammanhållna av en stark rygg av hårt material, papp eller ebonit. Ryggen hade två mässingshylsor eller bultar genom vilken tyglapparna var trädda. Härliga att bläddra i. Utgavs av handelshuset C.G. Sundström & Son AB vid Brunkebergstorg i Stockholm. Det fanns också provböcker från anrika klädesföretag i Norrköping, t.ex. Drags AB

(startår 1642) och det mindre Nyborgs Yllefabrik. Dessutom fanns kartongskivor, uppklistrade med mindre tygprover. När provböckerna var inaktuella, tog Mamma vara på provlapparna och sydde lapptäcken. Dom blev tunga och styva, och de ingav en sträv känsla. Kostymtyger var sällan av det grälla slaget, och därför blev täckena inte heller särskilt färgsprakande. Täckena fyllde dock sin uppgift att värma i sängen.

Provspegel; stor och facettslipad med maghognyröda lister. En än större spegel fanns i salen, som gränsade till skrädderiet, och kunden kunde få gå in där. Man kunde i den se sig i helfigur. Denna spegel hade kommit från en utförsäljning från ett hotell, som skulle läggas ned.

Pryl; spetsig av vitt benmaterial, för borttagning av tråcklad tråd.

Sax; stor och mindre. En stor s.k. skräddarsax användes vid tillskärning (egentligen klippning). Plaggets höger- och vänsterhalvor blev tillskurna samtidigt av ett dubbelvikt tyg. Därför behövdes en stor, tung och stadig sax, ca 40 cm lång. Jag tog sedermera över Pappas stora skräddarsax. Den finns numera hos Lisa.

Skräddarborste med långt handtag, ca 35 cm; se Nitas berättelse ovan (“Moses”). Borsten syns på fotot av Pappa ovan. (Finns numera i Stugan på Hummelvik).

Skräddarkrita; vanligtvis vit men även blå, 4,5 x 6 cm med vass kant. Den vässades med pennkniven (se Trälåda”).

Skräddarvinkel; större vinkelhake (triangelformad).

Skärm över ögonen; Pappa hade en skärm över ögonen och pannan för att skydda sig mot lampljuset, av styvt tygmaterial och med smalt resårband runt nacken.

Sporre; med taggigt metallhjul (trissa), ca 25 mm i diameter på rött träskaft, ca 20 cm. Med tunt pappersmönster som förlaga användes den rullande trissan för att göra markeringar i tyget, där man skulle sy eller klippa.

Symaskin, Singer (följde med alla år). Pappa hade ingen elektrisk symaskin. Jag tror inte ens han försökte lära sig. Han trampade.

Det fanns ytterligare en trampmaskin, en Anker, som var Mammas. Singerrmaskinen var Pappas högst personliga och uppläts inte till oss barn som någon “leksak”. Gesäller och andra skrädderiarbetare fick givetvis använda den.

Pappa och Mamma skulle vid ett tillfälle, då Pappa hade skrädderiet hemma i Trollet nr 4 på Brynäs, flytta på Pappas symaskin. Mamma fick maskinen på foten och snubblade baklänges. Hon tappade greppet och föll i golvet. Liksom symaskinen. Pappa blev helt ifrån sig. Av det som hände symaskinen! Mammas liggande kropp och svävande själ ägnade han inte en blick eller tanke. Mamma berättade denna händelse flera gånger under sin levnad, vilket väl får tolkas – om inte som en god historia – så i allt fall som en anmärkningsvärd historia.

Nita: “Pappa berättade med stolthet att han kunnat lyfta sin symaskin med ett kraftfullt bett i träbordet och ena tummen inunder.” – Symaskinens snirkliga underrede av gjutjärn säger sig Nita under tidiga år ha fått förtroende att då och då avtorka med våt trasa.

Mammas personliga symaskin, Anker, hade sannolikt funnits i Mammas föräldrahem i Ramhäll. Mamma berättar i egna anteckningar, att hon i början av 1920-talet utförde sömnadsarbeten i hemmet som hon sen levererade till syfabriken i Örbyhus. (Hon blev i början av 1920-talet anställd på fabriken, och säger i sent liv att hon där kom att ”möta sitt öde” , Axel skräddare alltså.)

Syring (manlig skräddare använde i regel inte fingerborg; se bilden). Nålen sköts på med långfingrets överdel.

Sysilke (även knapphålssilke); av märket Gütermann AG i södra Tyskland, lindad på små vita pappersrullar i cigarrettformat.

Sytråd; tvinnad tråd av bomull, oftast svart, i små trärullar och alltid av märket Chadwick, tillverkad av David J. Chadwick Ltd i Manchester. Vi barn skickades till Lidholms (“Norrlands största herrekipering” och med egen skrädderiavdelning) för inköp och med bestämd anmaning att inte komma hem med något annat än Chadwick. Annars var det att gå tillbaka och byta.

Tråckeltråd; vit bomullstråd i större trärullar. Här tillämpade Pappa inte samma märkestrohet som för sytråden Chadwick. Det kunde få duga med Mölnlycke.

Trälåda; ca 25 x 15 x 5 cm med två fack (hade kanske ursprungligen innehållit kritor eller trådrullar med tråckeltråd) i vilken det fanns diverse småverktyg och tillbehör, t.ex. trådrullar, skräddarkritor (även en svart eller blå), pennkniv med handtag av pärlemor (för vässning av kritorna), sysilke samt prylar av ben för bortsprättning av tråckeltråd.

“Att städa lådan var ofta mitt jobb. Lådan stod på skräddarbordet och for lite hit och dit. Pennkniven använde Pappa även till att skära sina naglar med (sågs aldrig använda nagelsax). Som krydda på detta varjehanda kunde man stundom finna en ask Läkerol, vanliga svarta eller de mildare gula. Om man tog bara en tablett, så märkte inte Pappa förlusten.” (Nita).

Tyger; förvarades i ett stort, omålat träskåp. Skåpet var högt, med pardörrar och med flera hyllor. Skåpet var möjligen tillverkat i Österfärnebo av bysnickaren Wisén i Framnäs.

“Inuti tygpackarna fanns en lång, styv pappskiva som jag brukade få att rita på” (Nita).

Vaxklump; gul och aningen oformlig; för vaxning av sytråd. Meningen med vaxning var att tråden inte skulle sno sig och att tråden skulle glida lättare genom tyget. En vaxad tråd var dessutom lättare att träda genom nålsögat.

Inlägg, insatsvaror

Axelvaddar, svarta eller bleka.

Belägg; förstärkning av tyget i vissa delar med lärft, vattulin, domestik eller kanfas.

Besättning; sammet eller annat material som syddes på vissa delar av ett plagg av estetiska eller praktiska skäl, t.ex. sammetskrage på paletå. Jag hade en blå överrock, en paletå, som Pappa hade “besatt” med sammetskrage. Det var en elegant rock med svagt insvängd midja, enradig med dold knäppning, s.k. gylfknäppning.

Canvas (kanfas); styvt material till foder.

Domestik; bomullstyg till foder.

Klackstrimmel; en 2 cm slitkant av band som syddes fast i byxbenets innersida “för nedan”. Fanns i färdiga rullar. Saknas i konfektionskläder. Jag använder strimlar än i dag; köper band och syr fast själv (fast nu behöver jag nog inga flera).

Lärft; bomullstyg som mellanlägg i krage eller slag. Det stofferades fast med ett slags kråksparksstygn

Vattulin; grovt material, vävt av tagel; stoppades in som styvnad i mina kavajers bröst, så att jag skulle se ut som en matcho stålman. Effekten tyvärr minimal i mitt fall.

Benämningar i arbetsprocessen och i yttre skräddarmiljö

Avsyning; en sista koll innan plagget godkändes av både kund och skräddare.

Dampa; efter pressning trycka med baksidan av den stora skräddarborsten och sen borsta, så att ångan gick ut. (Se även klamp.)

Drape; sidoveck i ryggen. Drape var modernt på 40-talet. Jag hade “drejp” på en gråbrun kavaj för att jag skulle bättra upp mig och se ut som antikens Herkules. Tja… På vänster sida sydde Pappa en biljettficka med lock. Tror inte jag någonsin stoppade en biljett i den, men den var kul att skylta med.

Förkrängt: vanskapt, estetiskt misslyckande, t.ex. dålig passning av kragen kring halsen eller fult formade axelpartier. Pappa använde uttrycket med eftertryck, när han indirekt kritiserade andra personers kläder, oftast konfektionskläder.

För nedan; i nederkanten av ett plagg eller tygstycke, t.ex. uppvikning av byxor för nedan.

Gesäll: benämning på en yrkesskicklig arbetare, ett steg mellan lärling och mästare. Ordet kom till Sverige på 1500-talet från tyska geselle = rumskamrat. Gesälltiteln försvann ur den svenska lagstiftningen 1864. Fordom, under skråtiden, utfärdades gesällbrev och mästarbrev. Varken Pappas gesäller eller han själv hade några såna brev.

Nita, som bott i Karlskoga: “Men i praktiken fanns ju gesällerna kvar. De gav sig likt pappa ut på gesällvandringar genom landet. Den enda plats jag kan komma på för pappas del är av förklarliga skäl Karlskoga. Men vilket år var han där? Att jag inte noterade sånt! Han berättade att han en gång blev erbjuden av någon att på dennes bekostnad sätta upp en egen verkstad ”men jag tackade nej”. (Kan det ha varit en skräddare med en dotter?? Dicks anm.)

Kasta över sömmar eller “kasta sömmar”; förse yttersta tygkanten invid en söm med ett speciellt stygn, så att sömmen inte fransar sig.

Kondition; annat ord för anställning, att få plats som skräddare.

Lappskräddare; skräddare som bara tog emot reparationssömnad, inga nybeställningar.

Måttkonfektion; konfektionsplagg, som på beställning tillverkats till viss person med ledning av uppgifter om kroppsmått och form.

Skräddarställning: sitta på skräddarbordet med korslagda ben. Uttrycket har fortplantat sig till många andra sammanhang, t.ex. vid meditation “när man ska andas djupt och vill komma i kontakt med sitt högre jag”. Jag undrar om skräddare nu för tiden sitter med korslagda ben. De använder säkert ergonomiska arbetsbord och stolar för dynamiskt sittande.

Skutt (småskutt); namn för skräddare, som inte var fullt etablerad eller inte hade fullt arbete utan tog sig an ett småjobb då och då.

Stadkant; ytterkant på tyg som vid vävningen bundits så, att den inte ska räfflas upp så lätt (Nationalencyklopedin).

Stickning; synlig utanpåliggande söm.

Stoffera; att pryda med tydlig stickning (allmän definition). Pappa och Mamma använde dock ordet i en något annan betydelse.

Nita: ” — pappa stofferade väl inte som prydnad utan som ett slags förberedande moment innan detaljen var klar. Kanske det fanns fler betydelser av detta ord.” –

Själv kopplar jag stoffera till att innanför en krage och i förstärkande syfte lägga in ett styvt material, t.ex. linnelärft, ett slags underkrage. På detta innanmäte syddes en del kuriösa stygn. (Här är jag ute på hal is.)

Teckenislagning; används för att markera sömmarnas plats på tillskurna tygdelar till ett plagg. Dessa klipps vanligen ut av dubbelvikt tyg och markeringen görs med krita på den översta delen. För att få markeringen även på den undre slår man i “tecken (eller “stick” eller “slår tecken”, som det även kallas). Med dubbel vit tråckeltråd syr man i kritstrecken ca 2 cm långa förstygn genom det dubbla tyget och låter tråden ligga i små öglor på den översta tygdelen. Därefter klipper man av trådarna mitt på alla öglorna och mellan tygdelarna, varigenom sömmen blir punktvis markerad.(Ur Skräddarlexikon 1988, Ragnar Björkman.)

Tråckling; sy söm med långa, glesa stygn för att tillfälligt sammanfoga tygstycken före första provning.

Uppläggning; vika upp en nedre del av plagg, t.ex. byxben eller tygstycke, en fåll, samt sy fast fållen. Därigenom blir plagget eller tygstycket kortare.

Arbetsobjekt

Pappa sydde egentligen bara herrkläder, som kostymer (kavaj, byxor och väst) och överrockar. En och annan frack presterade han också. Ett exempel är fracken till bryggerifabrikör Axel Larsson i Österfärnebo (”Bryggarn”). I den fracken har Pappa sytt fast en namnetikett för Bryggarn och med sitt eget “varumärke” på. Jag blev vid ett telefonsamtal sommaren 2004 med Bryggarns äldsta dotter, Greta, lovad att jag skulle få denna autentiska etikett. Men det löftet blev något av en missräkning, orsakad av halsstarrighet hos ett av Bryggarns barnbarnsbarn, som har fracken till låns. Alltjämt.

“Jag tror faktiskt att det enda kvinnliga plagg han sydde var åt mig, en brunaktig dräktjacka. Kjolar, 2 st, fick damskräddaren Elin Lundberg sy. Detta hände sig nog under tiden jag låg i Strömsbro eftersom jag har den dräkten på foton på min resa till Wasti i Trollhättan strax efter utskrivningen. (Nita).

Nja… Pappa sydde faktiskt en gång en dräkt åt en annan kvinna. Dräkten var brun. Jag undrade hur det såg ut när kvinnan provade. Det fanns ju ingen avskildhet, där en dam kunde låta kjolen segla ner på golvet.

Annat

Lacksigill, på mässingklump med ljust träskaft (till Pappas “administration”, övertaget av mig).

Fotpall, på golvet nedanför skräddarbordet (50 x 27 cm, höjd 38 cm). Till omväxling från skräddarställningen kunde en skräddare, förutom att stå invid bordet, snedsitta på bordet med ena benet dinglande utanför kanten och då stödja sig på en fotpall. Jag såg aldrig Pappa använda sin pall på detta sätt. Mamma däremot hade nytta av den vid skräddarbordet. (Pallen finns numera hos mig i Stugan.)

Pappa på sommarutflykt.

Han var mjuk i benen livet igenom.

Skrivbord, med svarvade ben; bordsskivan var klädd med pergament eller annat styvt material. Lådorna bestod av en mittenlåda och två mindre lådor på vardera sidan. Lådorna var försedda med metallhandtag av snirklig modell, kanske av nickel överdraget med guld- eller bronsfärg. Skrivbordet stod i skrädderiet till vänster om pardörrarna till salen. Efter Pappas frånfälle 1958 fick kusin Saimi överta skrivbordet och placerade det i sitt hem i Lexe i Gävle.

Bläckhornsställ, i svart marmor. Själva hornet var avsett för flytande bläck. Bläckstället var en present till Pappa på hans 50-årsdag, då vi bodde i Hemlingby utanför Gävle. Givaren är inte klart identifierad, men mitt diffusa minne pekar åt Österfärnebo och till familjen Viktor och Signe Ekbom. Bläckstället rönte samma öde som många andra prylar i hemmet. När Mamma avled 1963 försvann det till en uppköpare, som tog det med på en dragkärra.

Tidskrift. Det kom varannan vecka med posten en facktidning som hette Skräddarmästaren, utgiven av Skräddarmästarnas riksförbund (förbundet fanns åtminstone till 1950). Pappa studerade tidskriften mycket ingående, särskilt mönster. Han gjorde det sent på kvällarna, när den egentliga skräddardagen var slut eller på helger.

Nita: “På söndagar satt han också inne på sin verkstad och läste Bibeln. Som bokmärke hade han en liten tygremsa. Den låg kvar då jag ärvde denna bok. Tyvärr är den nu borta. Oförlåtligt av mig.”

Swingpjatt; en ungdomskultur som fanns ungefär 1941 – 1944. Pjattarna dansade, lyssnade eller på annat sätt ägnade sig åt den då kontroversiella swingmusiken (Alice Babs, Swing it magistern, swing it…). En swingpjatt klädde sig ungefär så här: stor kavaj, helst med två sprund, raka eller lite för korta, snäva byxor, vita yllestrumpor, liten slipsknut och en hatt med stora brätten samt hade i regel långt hår. Dessutom hörde det till att swingpjatten skulle verka blasé och inte skratta. Deras stora kavajer sågs som mycket provocerande, eftersom det rådde tygransonering (krigsåren). Utanför dansstället Nalen på Regeringsgatan i Stockholm fanns ofta en ringlande kö av swingpjattar i början av 1940-talet (fritt ur Skräddarlexikon 1988, Ragnar Björkman).

För egen del bevittnade jag intresserat swingpjattmodet, men jag blev aldrig någon renlärig anhängare av den kontroversiella och trotsiga stilen. Jag bar beskedligt min blå paletå med sammetskrage, och till den hade jag en enfärgad intensivgul scarf, vilket även swingpjattarna hade. Min blå hatt hade inga överdrivet breda brätten. Och någon hyperrymlig kavaj … Nej, det passade mig inte, och för övrigt hade jag väl pliktskyldigast som son till en skräddare med stilbevarande ambitioner inte vågat. Men jag hade långt hår som en swingpjatt, så tjockt och långt hängande ner på halsen att min kusin Ethel fann sig böra kritisera min upplösta stil. Jag lät mig inte nedslås utan framhärdade tappert ett par år.

Skrädderilukten

I skrädderiet fanns en egenartad doft. Den kom huvudsakligen från alla avdunstningar från pressningen av tyg. Det blöttes. Det ångades. Det klappades med tung borste. Ju mera ånga desto slätare tyg. Även opressat tyg gav ifrån sig en doft, särskilt ylletygerna. Unga personer som hälsade på hos oss under 40-talet kan än i dag erinra sig doften. Det gör exempelvis Gunilla Magnusson i Mjödehult (systerdotter till min första hustru): “Det var en speciell lukt där”. Nitas äldsta son, Jonas, sa vid ett besök och vid en ålder av två och ett halvt år: “Det luknar illa här i Gävle”. Ulla Johansson i Sandviken (f. 1929), dotter till skräddarmästare Olof Engström i Gävle som var nära kollega till Pappa, säger så här i vuxen ålder:

“På en gång, som jag läste din undran, kände jag doften från dampduken. Jag ser framför mig det stora, tunga pressjärnet, vars sladd gled i en bana högt över mitt huvud, och känner doften från ångorna och hör klappret från den stora borstens rygg. Den fick ångorna att skingra sig och en slät fin yta visade sig. Vid pressning av sömmar kom ibland “soldaten” till hjälp. Tro mig eller ej, men jag har dampduken i min ägo liksom borsten. De kommer faktiskt till användning, men det är långt emellan. T.o.m. Heine (maken; Dicks anm.) nyttjar dem, då pressvecken behöver fräschas upp.

Att definiera en lukt eller en doft är inte så lätt. Jag kan tänka mig att de, som inte hade uppväxten med det vi pratar om, kan tycka att det luktade konstigt i skrädderierna. För mig är det en nostalgisk doft, som jag hänför till den ull, som fanns i de förstklassiga tyger som användes. Men kan ull dofta – – – gott?? Ja, längre än så kommer jag inte.”

Efter det här kanske jag vågar tolka, att inställningen till lukt och doft beror på den kultur och de förhållanden man växer upp i. En lukt som av en person uppfattas som behaglig kan vara obehaglig för en annan. Jag hörde nyligen i radio en författare säga: “Inget kan väcka minnen tillbaka som lukter”.

Nitas skräddardikt

“Min lilla dikt finns faktiskt publicerad i boken Livstycken ( -93). Folkrörelsearkiven runt om i landet ville länsvis samla berättelser av kvinnor om kvinnoliv. Detta resulterade alltså i att Wasti fick sin mormorsberättelse i Upplandsboken och min i Jämtlandsversionen.” (Nita).

I nedanstående dikt tänker sig Nita tiden då vår familj bodde på Första Tvärgatan 13 på Brynäs. (Dicks anm.)

SKRÄDDARVERKSTAN

I pappas skräddarverkstad var allt så annorlunda.

inte alls som hos mamma i köket

eller inne hos tant Arnmark

med kanariefåglar och stickmaskin.

Hos henne fick jag vara när mamma for till sanatoriet

för att hälsa på storebror, som var sjuk.

Inne på verkstan var det en alldeles speciell lukt

av vått, pressat ylle

och på väggen fanns det planscher

med väldigt stiliga herrar i eleganta kostymer

eller i rockar som kallades paletå.

På skräddarbordet satt pappa med korslagda ben

och förde nålen med energiska knyck

genom det tjocka ylletyget.

Singersymaskinen hade slutat surra,

nu var det handsömnaden som gällde.

Kanske var det stoffering av en krage

eller knapphål som skulle sys.

Om arbetet inte gick bra

hade pappa ett spänt uttryck i ansiktet

och en irriterad rynka mellan ögonen.

Då var det bäst att tyst och stilla

smyga ut ur rummet.

Men om allt stämde med mått och sömmar

då kunde pappa rent av smånynna lite där han satt

och någon sällsynt gång sjöng han

med lite darrig men ren stämma en vemodig visa

om ”en liten vrå bland bergen”.

Om det var en sån där bra dag

hände det att jag klättrade upp på skräddarbordet

och sorterade knappar i olika storlekar

eller fångade knappnålar med en fantastisk magnet.

Eller jag ritade och klippte ut figurer

ur den långa, vita pappskiva

som fanns längst in i varje ny tygpacke.

Och så samlade jag på alla tomma trådrullar.

Dom var av trä och man kunde bygga torn med dem

eller göra en snurra med hjälp av en pennstump.

Min allra första leksak

hade förstås varit trådrullar, uppträdda på snöre.

Under skräddarbordet stod presshästen.

På den kunde man låtsasrida, långt bort.

Men när pappa skulle pressa

tog han upp den på bordet, tog det tunga järnet

som stod på en hästsko, fastspikad

på en asbestklädd träplatta.

Sen lade han den våta, hårt urvridna dampduken

över klädplagget på presshästen,

och så på med järnet.

Oj, vad det fräste!

Ibland gjorde pappa något väldigt skojigt.

Om en söm skulle pressas isär

använde han inte dampduken att fukta tyget med

utan han tog vatten i munnen

och så liksom sprutade han

tusen tunna strålar ut över tyget

medan han följde efter med det fräsande järnet.

När jag blev lite större fick jag hjälpa till

med att dra ur tråckeltrådar ur ett nästan färdigt plagg

med en liten vit pryl av ben.

Då kunde jag som belöning få en tioöring

och om jag varit riktigt duktig

en hel tolvskilling som pappa tog upp

ur sin dragspelsportmonnä.

Så gick åren

och besöken i skräddarverkstan

blev allt sällsyntare.

En dag reste jag iväg

och bort från huset med skrädderiet.

Men tänk, att lukten av vått, pressat ylle

kan sudda ut så många år,

få mig att bli fem år igen.

(Nita, Skrivarcirkel 1993.)

Pappas yrkesskicklighet

Pappa var pedantisk till sin läggning och han levde för sitt skrädderi. Några särskilda fritidsintressen hade han inte, såvida inte dit räknas hans regelbundna promenader till Murénska Badhuset, där han la sig ner bekvämt i ett karbad. Han gick regelbundet i kyrkan, det vill säga Immanuelskyrkan. Och han läste den dagliga tidningen, Gefle Dagblad.

För övrigt gjorde han ett och annat tillslag i familjelivet som visade var han hörde hemma. Men han kom vid tiden på Kopparslagargatan till ett läge, då han inte längre ledde familjen. Han bara följde med.

Morfar med sitt barnbarn.

På Pappas skräddarkonto ska uppriktigt noteras, att han var mästerlig, när man ser till produktens slutresultat. Han var känd, ända sen tiden i Österfärnebo, för sin noggrannhet. En i dag ännu levande kund som minns Pappa var smidesfabrikören Birger Portström i Gefle. Birger (född 1917) var även han medlem i Immanuelskyrkan. Där var han med i sångkören som bassångare. I kören fanns också en skräddare, så när Birger behövde en sommarkostym så vände han sig av ”lojalitet” till sångskräddaren. Denne hade sin verkstad på Ruddammsgatan. Men ack vad Birger blev besviken. Kostymen blev ”totalt misslyckad”. Då bestämde han sig nästa gång för att kontakta skräddare Svensson på Norra Kopparslagaregatan som var känd för sin noggrannhet. Birger berättar, att det blev mer än en gång.

”Axel hade tygprover i pärmar. Jag bläddrade i dem innan jag bestämde mej. Mamma (Birgers) hade också sina synpunkter på lämpligt tyg. Om fickor och beslag pratade vi innan han började. Provningarna var flera och tog tid, eftersom Axel var så noga. Det blev givetvis korrigeringar ibland. Måttbandet hade han om halsen och knappnålar i västen. Han lämnade inte plagget förrän han själv var nöjd. Leveranstiden höll han alltid. Axel var fåordig och pratade i stort sett bara om kostymen. Han pratade inte om sina kollegor. Priset bestämde vi direkt då vi hade kommit överens om tyg och stil. Din far var en synnerligen noggrann och skicklig yrkesman. Det fanns ingen som kunde sy som din far.”

Birger Portström Pappa i Traneberg på 1950-talet.

Den misslyckade skräddaren i sångkören hette Helnor Lundin. Pappa brukade reta sig över hans sätt att sy och över hans affärsinriktning. (Märk dock Portströms påpekande, att Pappa inte pratade om sina kollegor vid kundkontakten.) Lundin annonserade flitigt i Gefle Dagblad om sin förträffliga firma. Han gjorde känt att han hade världrekordlöparen Gunder Hägg som kund. Denne jobbade på brandstationen i Gävle. ”Gör som Gunder Hägg, anlita …” Pappa höll inom familjens väggar skräddare Lundin för en nära nog omöjlig figur. Det Lundin sydde ”satt alltid så förkrängt. ” Men Mamma stämde inte in i Pappas värdering, som nog i botten hade ett stänk av avundsjuka. Mamma formulerade sig så här: ”Det vore bättre om du inte var så noggrann utan i stället kvickade på som Lundin. Folk ser inte såna där små skavanker som du lägger märke till. Lundin tjänar i alla fall pengar.”

Pappa mådde självklart inte bra av sin hustrus brist på förståelse för hans yrkesetik. Det tärde också på deras relation. Och hade så gjort i många år.

SLUT

Syskonen Nita, Dick och Wasti.