KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,
DEL 4
Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.
Vissa bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.
HEMLINGBY, Öhrströms
Hemlingbytorp 4: Hemsta 17:6
Våren 1934 – 10 april 1935
Vi flyttade in i ett gult tvåvåningshus vid stora landsvägen mellan Uppsala och Gävle. Det var bara ett par kilometer in till stadskärnan i Gävle. På husets södra fasad fanns två ingångar med förstuga, en till vår bostad i bottenplanet och en annan som var gemensam för skräddarverkstan i bottenplanet och våningen en trappa upp, där hyresvärdinnan fru Olga Paulus bodde med sin tolvåriga dotter Barbro.
Boningshuset 1934.
Brygghuset till höger, i bakgrunden.
Hyresvärdinnan Olga Paulus med dotter Barbro. ( Fotot taget före vår inflyttning.)
Vår lägenhet hade två rum och kök och ett stort rum för skräddarverkstan. Vid sidan om boningshuset fanns en mindre byggnad, som rymde brygghus, vedbodar och dass. Bakom huset, österut, fanns åker och äng. Ungefär 300 meter vidare österut gick järnvägen Uppsala – Gävle. Även väster ut, på andra sidan landsvägen var åker, äng och den vattenfyllda Lergropen (sedermera bara Gropen). Tog man sig söderut efter landsvägen, kom man efter några stenkast till vår första bosättning i Hemlingby, alltså Åbergshuset där Nita föddes 1932. Omedelbart norr om huset mot stan fanns några småhus, en vaddfabrik, en handelsträdgård och Knegens kortvaruaffär med tillhörande sommarkiosk. Längst norrut i den samlade bebyggelsen, där stora landsvägen tog emot en bit av den mindre Hemlingbyvägen, låg E.W. Johanssons Livsmedelshandel.
Skrädderiskylten
En kort tid efter inflyttningen lät Pappa beställa och sätta upp en iögonenfallande skylt med stora bokstäver på gaveln åt landsvägen; AXEL SVENSSON – HERRSKRÄDDERI.
Väl synlig från landsvägen.
Utskrivningen av hela förnamnet ska ses mot bakgrund av att hans skrädderiskylt i Österfärnebo hade utsatts för gyckel från pigga Färnbopojkar. På den skylten stod nämligen A.J. Svensson.
Svarte Lord
Närmsta granne inåt stan var ett rött småhus. Bara en liten trädgård som hörde till vårt hus och motsvarande trädgård hos grannen skilde oss åt. I det röda huset bodde Lord (med kort å och tjockt d), en svart valphund av obestämbar ras. Jag var knappt 8 år och komplett okunnig om hundar. Dagen efter inflyttningen, när jag strosat en bit ut på ängen mot järnvägen, såg jag Lord för första gången. Min inställning till hunden blev misstänksam. Han kom skuttande mot mig. Jag kände i magen att jag borde springa hemåt och la alltså om kursen. Lord gläfste och gjorde små hopp och anfall. Hunden visade ett allt livligare intresse för mig och rände efter allt hastigare. Jag fortsatte att kuta på darriga ben. Svartingen var alldeles inpå mig. Han var självklart bitilsken. Visst. Jag snodde runt i ett rapp och märkte då, att Lord kastade om och skubbade tillbaka som en rem. Skönt, nu passar jag på att sticka åt mitt håll, hemåt, fort. Men Lord tyckte tydligen det här var roligt. För strax hade han hunnit upp mig igen, och faktiskt nafsade han mig i byxbaken. Jag repeterade tvärvändningen och anfallsmanövern och rusade efter honom några steg. Så där böljade vi fram och tillbaka i oändliga minuter. Jag var alldeles svettig och skakis. Till slut lyckade jag få ett så pass stort försprång, att jag hann fram till förstukvisten och kasta mig in bakom dörren med ett tjofs.
Någon dag efteråt var Lord på gång igen. Men nu tyckte jag mig av gårdagen förstå, att jycken nog inte var så farlig, kanske bara nyfiken och sällskapssugen. Och jag visste ju taktiken för räddning. Så jag spelade lugn och oberörd. Hej lille vovven! Lord viftade på svansen. Vi hade funnit varandra.
Vedhuggarna
Ved behövde huggas till järnspisen i köket och till kakelugnarna, en i varje rum. Det var ett jobb som jag ägnade mig flitigt åt på hösten 1934. Billy var också igång, men han lyckades som vanligt mest hålla sig undan. Jag minns hans insats med anledning av en särskild händelse.
Även tant Paulus behövde få sin ved kluven. Billy och jag blev utsedda att hugga opp veden, hur uppdraget nu kom till. Det var väl under medverkan av Mamma. “Pojkarna är så duktiga så, dé gör dom så gärna”.
Mandoms symbol
Jag höll till utanför vébon och högg flitigt på eftermiddagarna. Högen blev sakta men säkert avverkad och inslängd i tant Paulus bod.
På Julafton knackade tant Paulus på. Hon ville lämna ett par julklappar till Billy och mig. Vi stod uppställda vid julgranen i salen Vi fick var sin portmonnä. Tant Paulus visade fram klapparna inför hela familjen. Portmonnäerna såg ut som en hästsko. Man öppnade överdelen, ett lock, och så blev locket en skiva som slantarna skulle halka fram på. Det var en tidstypisk modell. Det var olika skinn på gåvorna. Billy fick en svart, och jag en brun. Jag blev slokörad, för jag tyckte att den svarta var finare. Min hade fula små streck. Som sprickor. Tant Paulus såg mitt slokade öra och förklarade nu, att den bruna var av krokodilskinn. Och det var meningen att jag skulle bli extra glad, för krokodilskinn var mycket exklusivt, sa tant Paulus. Och dyrbart. Och den skulle jag ha, eftersom jag hade huggit mest ved av oss båda. Vilket tant Paulus hade konstaterat under höstens lopp.
StålJohan, ett par år äldre än Billy, bodde ensam med sin pappa i ett skrangligt hus, bara några meter söder om vårt. Ett kyffigt uthus var det. Pappan var skomakare. Han och Johan levde i skomakeriet, som bestod av ett enda rum. De närde sig mest på kaffe, och deras urdruckna koppar med kaffesump stod alltid framme mitt bland skor och skomakargrejer.
StålJohan och hans alltid orakade pappa var plågade av spöken och besatta av att ständigt vilja prata om dessa otyg. Pappan hörde vinande piskrapp mitt i natten. Billy och jag lyssnade storögt och storörat.
I det blåsiga skomakeriet spökade det alltså alldeles hemskt om nätterna. Vid varje titt in hos StålJohan fick Billy och jag höra det senaste om spökena. Det var alltid nån som i mörka natten hade slagit med en piska mot kaffebordet. Så att kaffekopparna hoppade, och under natten hade bordet flyttats till ett annat hörn… Och nån som kom och gick med hasande steg genom den knirkande uthusdörren… Röster som hördes… Konstiga knarr och dunsar… Jajamensan!
Hos skomakare Stål och Johan brukade tant Paulus dotter, Barbro, hälsa på. Hon var nästan lika gammal som Johan och hängde i hasorna på honom. En gång dröjde hon kvar där och fick äta pölsa. Barbros mamma letade efter henne och kom oväntat in och bevittnade den bisarra måltiden. Hon blev totalt uppriven. Barbro satt nämligen i knät på en av karlarna, vilken det nu var, och slevade i sig pölsan.
Det StålJohan var mest känd för, det var att han hade fått örat avslitet av den stränge magister Lindqvist i Hemsta skola. Vilket också Johan själv berättade. Billy och jag tittade nyfiket på Johans öra. Det satt ordentligt kvar där det skulle sitta. Och inte blödde det heller. Men historien var envist rotad bland barnen i Hemlingby. Även om den var uppenbart överdriven, var den i alla fall ett uttryck för att magister Lindqvist inte var att leka med. Och att Stål-Johan inte var en helt igenom mönstergill gosse. Han kanske i skolan spred oro och fasa med sina spökhistorier.
Johan satte i gång ett båtbygge bakom det spökande skomakarhuset. Vi hann under den tid vi bodde där inte se båten färdigbyggd. Med den färdiga båten lär Johan senare ha gjort smuggelfärder. Det föranledde den svenska rättvisan att rendera båtägaren en kännbar inlåsning på viss tid.
På norrsidan av huset fanns ett trädgårdsland. Vi fick odla jordgubbar där. Jordgubbar kräver rikligt med gödning, och sån näring fanns några meter från den lilla jordplätten. Där låg husets avloppsbrunn, som tog emot avrinningen från slasktrattarna i båda lägenheterna. I slasktrattarna hälldes och makades allt möjligt ner. Även nattprodukter.
En sommardag togs brunnslocket av, och näringsrik slam skulle hämtas upp ur den smala brunnen. Redskapet var en stor plåtskopa från brygghuset, fastsnörd av Mamma på en lång stör. Det var en spännande tillställning. Alla stod vi där i solnedgången och höll för näsan när Pappa skopvis hällde över slabbet i en hink.
Det var i och för sig ingenting konstigt med det mojiga jobbet. Det praktiserades säkert både här och där. Det märkliga var att det var Pappa som fungerade som slaskupptagare och gödselansvarig. Varken förr eller senare har jag sett Pappa ägna sig åt ett så djupgående trädgårdsarbete. Men en annan och något ytligare historia om Pappas trädgårdsnära arbete finns från gävletiden (Se kapitlet Norra Kopparslagargatan.).
Hur jordgubbarna smakade? Nja… Minnet har förbleknat. Kanske bäst så.
Lura en tant
Vår korta väg från huset fram till landsvägen slutade med en svag lutning uppåt och med en enkel anordning över vägdiket, en landgångsbrygga kan man säga. Under bryggan kunde man krypa in och kura. Det var ett bra gömställe, och det passade för det nya hyss som Billy just hade lärt sig. Vi band fast Mammas portmonnä i en lång tråd, troligtvis från en av Pappas trådrullar, den dyra Chadwickrullen. Vi la ut portmonnän på vägen, och så kröp vi ner i diket och in under bryggan för att invänta det första offret. Det var en tant som kom cyklande med kassar på styret och på väg hem mot Järvsta, efter inköp hos Johanssons Livsmedelshandel inåt stan. Hon upptäckte portmonnän och stannade. Nu skulle tanten få tji. Billy drog ivrigt. Men portmonnän ville inte följa med. Tråden hade fastnat i den snåriga växtligheten vid dikeskanten. Tanten tog upp portmonnän, och granskade den intresserat. Billy och jag blev darrskraja. Mammas portmonnä! Tänk om … Jag kröp skamset fram ur dikestunneln och skrek att det bara var på skoj. Snälla tanten! Och det var nog en snäll tant. För hon släppte dragplåstret och trampade vidare mot Järvsta med sina dinglande kassar. Billy och jag lommade hem med Mammas portmonnä och var inte så kaxiga längre. Vi vågade oss inte på att fortsätta med lureriet.
När vi bodde i Österfärnebo blev vi för första gången utrustade med en radioapparat. En kristallmottagare var det. Med två lurar, som man spände över huvudet. Den svarta apparaten hängde med till Åbergs i Hemlingby och den fortsatta flyttsvängen. Men apparaten for illa, och i Öhrströms hus var den nu bara en leksak. Den ville inte längre leverera brusande psalmer på söndagarna eller sonora röster till vardags. Det var en svart låda av ebonit, ungefär 30 cm bred, 20 cm djup och 20 cm hög. Framsidan var vinklad en aning och hade ett par refflade rattar, som det var roligt att skruva på. Ovanpå apparaten fanns en metallspets som stod mot en blykristall. Apparaten var unik på det sättet, att den inte krävde elektrisk ström för att fungera. Fråga inte hur det kunde komma sig. Men sladdstumpar hade den.
Billy och jag vred på rattarna och inbillade oss att lådan en dag skulle fungera igen. Mitt då ljusa huvud sa också en dag, att apparaten säkert skulle få liv igen, om man stoppade in sladdpropparna, dom som var avsedda för antenn och jord, i det elektriska vägguttaget ovanför Wastis gula pinnsoffa i kammaren. Sagt och gjort. Jag stoppade in tåtarna och hörde i lurarna ett forsande ljud, som närmade sig mer och mer. Nu kom det, och jag skrek upprymt:: “dé hörs, dé hörs …. Ljudet förstärktes till ett musikaliskt raseri. Men nu lät det så olycksbådande, att jag i rädslan slet av mig lurarna och kastade dom i panik i golvet. Det var tur det. För sen blev det både moltyst och molsvart i radiostudion.
Den hygglige Sivert, som hade skaffat sig elektrikerkompetens på “statens uppfostringsanstalt å Bona”, fick hastigt inkallas per telefon för att ställa allt till rätta. Han var expert på att laga porslinsproppar. Det gjorde han genom att stoppa in en spik i proppen. Han kallades in under förmedling av vår snälle skräddargesäll Olle, som även han vistats på Bona. Och lärt sig en hel del innan han kom dit. Men något mer experiment med kristallapparaten vågade jag inte ge mig in på i fortsättningen. Bränt barn skyr elden.
Aftonbönen inövades i tidig ålder. Den skulle läsas i sängen, sen man lagt sig. Wasti och Nita la sig först och läste sin läxa. Efter en stund var det Billys och min tur. Vi skulle läsa högt så att Mamma kunde höra vår vädjan uppåt. Förbi tant Paulus. Vi läste bönen under hela Öhrsströmstiden. Plikten följde med till nästa hållplats, som efter ett år skulle bli Brynäs inne i stan. Men sen vet jag inte. Gud som haver barnen kär…
Sängvätare
Att vara sängvätare var inte roligt, någonting jag helst inte vill komma ihåg, än mindre berätta om. Men är det sann levnadsteckning, så är det. Under tiden hos Åbergs och Källströms hade jag inga kissproblem på natten. Dom började nu, 1934, då jag var 8 år. Kunde vakna mitt i natten av att det var sjöblött i soffan, där jag låg på mitt halmbolster. Jag var illa till mods och ville för allt i världen inte att någon skulle upptäcka min olycka. Mamma såg naturligtvis på mornarna hur det var ställt. Jag minns dock inte att hon gjorde någon direkt anklagande kommentar. Jag kom så småningom på att jag kunde lägga filten mellan mig och lakanet. På så sätt sög filten till sig vätan. Jag somnade om. Vid uppvaknandet kände jag ängsligt efter om det var torrt. Det var det oftast. Metoden var bra, och jag kände en stor lättnad. Nu skulle Mamma inte märka nånting….Visst.
Knegen och några andra grannar
Ett par hundratal meter inåt stan, efter det man hastat förbi husen där svarte Lord bodde, låg på höger sida en kortvaruaffär i ett smårart hus alldeles vid vägkanten. Det var Knegens pastellgröna boning. Knegen var målare. Han var en kortväxt och tystlåten man med oansenligt yttre. När han i vita målarkläder kom cyklande efter landsvägen med sina målarpytsar hängande på styret, så knegade han högst märkbart. Så kort var han. Eller så hög var hans sadel. Hans cykel var antik. Från det bakre hjulnavet stack det ut en decimeterlång tapp. Knegen stod på vänster sida om cykeln, sprang ett par snabba steg, tog sats och satte vänstra foten på pinnen, hasade sig över bakhjulets stänkskärm och hamnade med tur på sadeln. Jag såg senare bara en enda person till göra samma konststycke. Det var rektorn för Högre Folkskolan i Gefle, David Gauffin. En förutsättning för bedriften tycks ha varit avsaknad av pakethållare. De båda cyklisterna hade det gemensamt att de var små pluttar. Om nu detta kan ha spelat någon roll.
I sitt hus hade Knegen en affär med tobak, tidningar, “gotta”, knappnålar, vykort och andra småsaker. Vid sidan av affären hade han en trång kiosk inklämd, öppen bara på sommaren. Det var nog strategiskt med en kiosk där. Cyklister och vandrare stannade gärna till. På sommaren behövde cyklisterna inte ställa ifrån sig cykeln utan ställde sig bara gränsle över cykeln, stack in huvet genom kioskluckan, valde och dividerade. Där satt ofta Knegens lilla fru. Knegen måste ju vara borta och måla också.
För mig betydde Knegen kola och annat snask. Främst var det Tips, en röd fyrkantig förpackning med tre tunna kolaskivor, överdragna med knäckfrasig choklad. En Tipskola kostade 5 öre (Mazetti). För den som hade mindre fasta tänder var Tips inte så rekommendabelt. Som omväxling kunde jag ta en rullformad lakritsrem eller, någon gång, en brun kolarem. Efter en tid fick Tipskolan förrödande konkurrens av Marabous MjölkChoko. Den var mjukare och saknade fras. Chokon blev alltmer populär och brädade Tipskolan. En och annan gång köpte jag en Strong, vita halstabletter med mintsmak som var förpackade som en stång. De var söta, sträva och stronga.
Efter Knegens affär och kiosk fanns på samma sida några boningshus, en handelsträdgård som sålde blommor, och en bondgård vars ägare hette Nimer.
Barbro Paulus, flickan ovanpå oss, hade en gång fått lukta på snus. Det var hos StålJohan. Hon blev nyfiken och gick till Knegen och köpte i hemlighet en strut snus för 5 öre. Hur detta kunde ske utan att Knegen eller hans lilla fru ifrågasatte köpet förmäler inte historien. I sin kammare tog Barbro fram snuset och drog i ett kraftigt drag in en rekorderlig dosis. Hon “blev så sjuk, så sjuk”.
Bonden Nimer levde inte länge. Han var bara omkring 40 år, när han helt oväntat dog. Barbro hyste en beundran för den trevlige bonden och gick därför bort till gården med blommor för att beklaga sorgen och ta farväl av den döde. Nimer “stod lik” som det hette. Vid likskådningen var Knegen med. Liket Nimer låg med händerna i kors över bröstet och med slutna ögon. Barbro minns att Knegen hade med sig en spegel, som han höll fram för likets mun. Om det på spegeln skulle avsätta sig imma, skulle detta vara ett tecken på att liket var vid liv. Nimer skulle då bara vara skendöd. De församlade åskådarna följde andlöst Knegens spegelmanövrer men kunde beklagligtvis inte skönja någon imma. Bonden Nimer var avsomnad. Oåterkalleligt.
På samma promenad hemifrån, men denna gång med blicken på vänster sida, såg jag Ramströms fula vaddfabrik, där den tjutgalne indianhövdingen Rune bodde. Jag kastade ett öga ner i Hemlingbybäcken innan jag fäste blicken på nästa blickfång, den röda kvarnen. Den flöt bättre in i landskapet än den ruggiga vaddfabriken. I kvarnen malde mjölnare Fredlund spannmål åt bönderna.
Hemlingbybäcken, sedd från järnvägen tillbaka
mot Gula huset
Granne till kvarnen var min klasskamrat Gunvor. Hennes hus var gråvitt. Jag tittade avundsjukt på motorcykeln med sidovagn som stod utanför. I den fick Gunvor och hennes äldre syster Gunhild åka med sin pappa på utflykter. På kvarnens område fanns det ett brädupplag. Där fick Gunvor och Gunhild leka utan att de blev bortkörda av mjölnare Fredlund. Strax var jag framme vid vägkorsningen, där den smala Hemlingbyvägen med sin svängiga bana mynnade ut. Eller började. Där vid byvägen låg E.W, Johansson Eftr. Livsmedelhandel i en vitmålad och långsträckt byggnad. Affären hade två ingångar, en i vardera änden. Det skramlade en pingla ovanför dörren när man öppnade och stängde.
Åkern och Hemlingbybäckens kant, naturliga vägar till skolan
Till Hemsta skola kunde jag ta mig fram på två vägar, beroende av årstid. Under våren och hösten 1934 gick jag över åkern invid Hemlingbybäcken så länge det var snöfritt. På vintern, då snön på åkern hindrade, var det stora landsvägen som gällde. Då gick jag vägen norrut mot stan fram till Johanssons Livsmedelshandel och därifrån byvägen tillbaka söderut mot skolan. Landsvägen var en lång omväg.
Efter att ha rundat Johanssons livsmedelsaffär var jag alltså inne på byvägen. På den sträckan fram till skolan fanns det på det hela taget inte så mycket som stimulerade sinnet. Dock… det fanns ett hus strax efter Johanssons handel, ett rött hus som från första början satte myror i huvet på mig. Ut från husväggen hängde en skylt vars text jag inte kunde slita mig från. Frisör. Va´ va de för nåt? Fri´sör. Hade det med frysa att göra? Eftersom det var vinter. Hängde skylten där på sommaren också? Eller var det något som var fritt? Gratis eller så? Det verkade ju bra. Ordet frisör var aldrig på tapeten i mitt hem, eftersom Mamma stod för all barnklippning. Och när Pappa gick till frisören, för det gjorde han nog, så nogräknad som han var, så ordade han inte hemma om det. Billy och jag sattes på en bakvänd köksstol och med ett av Mammas förklän runt axlarna. En massa hår letade sig i alla fall innanför skjortan och gav klåda för resten av dagen. Och då och då blev det ett ryck i örat av saxen. Nej nej, inte Pappas skräddarsax. Den var helig. Den slöa kökssaxen. Aaijhh!
Vid det röda frisörhuset fortsatte en väg in i en bebyggelse med småhus som om det var ett eget samhälle. Jag hörde aldrig något namn. I ett av husen bodde tant Alice som hade söndagsskolan bort i Svängen, där vi hade bott förut. Hörde även söndagsskolärare Sven hemma här i husklungan? Kanske. Va´långt dom hade till söndagsskolan. Och nu när det var så kallt.
Ytterligare några steg på byvägen mot skolan och jag spejade till höger in ett stort hus en bit in från vägen. En bred gångväg ledde fram till huset. Det var nog en herrgård. Det såg så fint och oåtkomligt ut. Vem bodde där? Säkert någon rik. Så några hus igen både vid vägkanten och en bit in. Där inne i låghusen bodde min fröken. Även skolans magister, Lindqvist, som slet av StålJohans öra, bodde där. Fröken och magistern hade nära till skolan på en bakväg. Nu var jag framme vid skolgrinden eller i varje fall där det borde vara en.
Innan jag tog av på ingångsvägen till skolan kunde jag till vänster se ett förtätat småhusområde. Det var Norelund. Där hade tidigare legat ett tegelbruk. Till vänster fanns även en mindre områdesväg ner till Lergropen, stället för alla barns skridskoåkning och SBK:s bandymatcher. Vid den lilla vägens slut fanns entrén för dom som skulle titta på matcherna. Och betala. (Se kapitel Hemlingby, Åbergs.)
Men nu skulle jag in till skolan, 100 meter från byvägen. Den låg där, välbekant och stadig med sin vita flaggstång på skolgården. Hur länge hade jag traskat den här vintermorgonen med ryggsäcken och Läseboken för de små? Bortåt en halv timme var det nog.
Men under torrperioden, när det inte var vinter och djup snö, kunde jag hemifrån gå nästan direkt ut på åkern på andra sidan landsvägen och gina till skolan. Jag tog mig fram på åkerfårorna med mina läderskor. Gummistövlar hade ännu inte fått insteg i vårt hem. Stövlar var det bara pojkarna i de båda familjerna Öberg och ett par andra pojkar som hade (Putte). De slafsade omkring på Hemlingbyvägen och bildade ett stövlarnas avantgarde söder om Lergropen. Lyckliga dom! Min åkerväg gick först på ett stråk söder om Hemlingbybäcken. Det fanns en spång nära husen vid Norelund. På andra sidan spången kunde jag komma upp på byvägen vid skolan. Ibland var åkern vid sidan av bäcken lerig, ibland var den hårdfrusen. Jag minns en gång när jag tog mig hem från skolan på eftermiddan. Det var mörk novembertid. De djupa plogfårorna var frusna, och det gick så lätt att hoppa på tiltorna. Jag flög fram på mina lätta kängor.
En som också gick till skolan på nästan samma genväg var Gunvor. Hon bodde ju också efter stora landsvägen in mot stan, fast norr om Hemlingbybäcken. Men hon behövde inte leta upp något övergångsställe. På vägen hem från skolan under våren gick hon efter bäckkanten och plockade vårblommor, som hon gjorde små kransar av, lagom till exempelvis Mors Dag.
Från och med hösten 1934 var även Billy inskriven vid Hemsta skola, hos stränga magister Lindqvist. Men jag kan inte minnas oss tillsammans på väg till skolan. Vi borde rimligen ha gjort sällskap. Så egendomligt.
Bilar i diket och drakar på ängen
Den gräsbeväxta åkern utanför vårt hus sträckte sig söderut en bra bit mot Fridhs handelsträdgård och vidare ett par hundra meter österut mot järnvägen Uppsala – Gävle. Den hade nog legat i träda en tid, för där syntes inga fåror. Marken lyste hela sommaren av Sol och Måne, Natt och Dag, ett helt hav så långt ögat såg. Området avvattnades genom diken, som mestadels var torra. Ett av dikena löpte ganska nära huset, bakom brygghuset. Där hade jag i början av sommaren byggt en låtsasbil. Den bestod rätt och slätt av några plankbitar på tvärsen i diket, en att sitta på och ytterligare ett par framför mig och högre upp. De tjänade som stomme till motorrum, när man täckte över med något material. Jag hämtade trasmattor och säckar från brygghuset. Konstigt nog protesterade inte Mamma. Och Pappa visste inget. Och han skulle knappast ha reagerat heller. Han brukade inte reagera, förrän en olycka hänt.
Jag tog en kraftig enekäpp, med rotklumpen kvar på, och sköt in i sidan av diket. Det blev till en spak, om det nu var handbroms eller växelspak eller något annat obestämt. Och så en tvärbräda i dikesbottnen, pedalbräda alltså. Hur ratten såg ut, minns jag inte, men något att hålla i måste jag ju ha hittat i någon gömma. Kanske ett gammalt plåtlock.
Dikesbygget blev till en mysig bil. Det strömmade nu till ungar från granngårdarna med diverse skräpprylar hemifrån. Dom ville vara med i rallyt. Wasti, som stod och tittade på, lubbade hem och jämrade sig för att hon inte hade någon bil. Mamma kom ut till diket, och jag fick order att tillverka en bil åt min syster också. Jag blev högst irriterad över avbrottet. Men det blev en bil åt Wasti också, men med vissa reduceringar förstås. Där satt vi en hel ungskock på rad och motorburrade i sommarvädret och lånade bilar av varandra och jämförde. Min egen var så klart bäst Och jag var stallchef.
Den stora åkern, som vi också kallade för ängen, var ganska plan och lätt att springa på. Jag gjorde pappersdrakar, som jag kunde leka med där. Man började med ett styvt papper och smala träpinnar. Kanske fick jag papperet, med eller utan tillstånd, från Pappas brunbreda pappersrulle, som han använde när han skulle slå in kläder. Papperet var något man inte fick slösa med. När jag skickades iväg med kläder till någon kund, fick jag alltid tillsägelse att ta hem papperet igen. Drakpinnarna la jag nu i kors, och på detta klistrade jag fast papperet.
Det blev till formen en utsträckt romb, en romboid, ungefär en meter lång. I spetsen band jag fast ett långt snöre, kanske var det en rulle metrev. Ett pillergöra var det att få fast papperet på pinnkorset. Karlssons klister var okänt. Det fick duga med Mammas Ramhällsklister. Det gjordes av vetemjöl, utrört med lite vatten. Efter en timmes torkning var draken färdig för flykt. Jag kutade omkring på ängen och höll i snöret. Och överlät åt vinden att bestämma resten. Draken gjorde som den ville. Det kunde vara rätt blåsigt där ovanför styvmorsviolerna. Ett vackert sceneri.
Billy var inte hemma på sommaren då jag lekte bilrally och lekte drakflyg. Han var i Österfärnebo hos Bryggars. När han kom hem berättade han på sitt högst vanliga manér – en mild blandning av överlägsenhet, retsamhet och broderligt beskydd – att han lärt sig engelska i Färnbo. Han hade träffat en amerikansk pojke, som hette Roy och som bodde vid fjärdingsmans hus efter stora landsvägen. Billy kunde nu, sa han, hälsa på utländska och säga “Hövdijadåå”. Då ingrep Mamma pedagogiskt och sa att det hette ”Havdåjadåå”. Jag lyssnade uppmärksamt på de båda stilbildarna och försökte ta efter. Ledsamt nog blev jag aldrig helt godkänd av Billy.
Brygghuset och Billys bollar
Uthuset på tomten kallades för brygghuset, men där rymdes också två vedbodar och två dass. Brygghuset låg öster om bostadshuset mot järnvägen och lokstallarna. Det har jag sagt mer än en gång nu. I brygghuset fanns en stor gjutjärnspanna som vedeldades. Att tvätta där måste ha varit ett drygt arbete för Mamma.
Sommaren 1934, den enda sommaren vi bodde vid Gula huset, kom en gammal kamrat från Österfärnebo på besök. Han hette Tryggve och var storpojke, eftersom han var äldre än både Billy och jag. Tryggve var son till Emil och Agnes Höggrund, som var vaktmästare vid NTO-huset Gåvan i Österfärnebo, nära Mejeriplan där vi tidigare hade bott. Själva bodde Höggrunds i ett eget hus intill Gåvan. När Tryggve kom var jag hos Mormor i Ramhäll. Mamma ringde till Mormor, det vill säga via farbror Strömberg i Kooperativa, och berättade att Tryggve kommit på besök, “o. då ville han bums hem, det var ingen hejd på honom. Så han kom hem förr än han behövde.” (Gula boken.)
Vi pojkar inkvarterades i brygghuset. Mamma la ut trasmattor och madrasser på golvet invid tvättgrytan. Vi låg där på kvällarna och väntade in vålnaderna från StålJohans spökbebodda hus. För Tryggve var det ett tydligt miljöombyte. Bara det att få göra bekantskap med StålJohan. Och att få strosa in till stora stan tillsammans med Billy och mig.
Vi sparkade boll bakom brygghuset. Vi hade en läderkula med blåsa. Det luktade så gott av lädret. Bollen måste ofta pumpas upp med cykelpumpen. Det blev en knöl av blåsans hals, när den veks in under lädret, liksom av snörningen.
Till bollar hade Billy ett särskilt förhållande. Han ställde i ivern alltid till det. Strax efter Tryggves besök sparkade Billy in bollen i köksfönstret. Med besked. Han pangade en dora. Billy löste ofta sina problem på ett kortsiktigt sätt. Han rätt och slätt stack. Det gjorde han den här gången också. Och vågade inte komma hem förrän i kvällningen. Han kände till Pappas humör. Under tiden gick Pappa omkring i raseri och förberedde sig för det som komma skulle. Pojken skulle ha stryk. (Mamma och Pappa, mest Pappa, sa ofta pojken i omtal, när det var något negativt. Vi kallades vid våra namn, när vi nämndes med stolthet.) Pojken skulle nu få smaka på den grova och snärtiga enekäppen i sin magra bak.
Billy kom lommande hem framåt kvällen, rädd och förkrossad. Pappa och Mamma stod där. Och en bit bakom stod jag. Billy snyftade. ”Om jag ber om förlåtelse kan jag inte få slippa stryk då?” Mamma gjorde sina redan utfunderade inlägg för att rädda sin äldste son. Billy bad om förlåtelse. Och Billy slapp faktiskt stryk.
På försommaren hade Billy och jag fått var sin kanin. Dom installerades i en låg hemmagjord bur på baksidan av brygghuset. Där skulle vi mata de små kaninerna så att de växte och blev stora. Ängen utanför hade gott om gräs och gröda, som vi kunde knia. Vi ställde fram skålar med vatten. Billys kanin var svart och min var grå. Den svarta var vackrast. Orättvist som vanligt. Jag mindes Billys svarta presentportmonnä från tant Paulus. Som var vackrast för att den var helsvart. Men jag kom att gilla min gråpalt, och jag skötte honom med omtanke, liksom Billy sin svarting. Vi mockade sommaren ut. Framåt hösten var de feta kaninerna färdiga att gå till de sälla jaktmarkerna.
Att ta de små liven av daga var ingen uppgift för mina föräldrar, allra minst för Pappa. Han kvalade knappast in att ens hugga ett vedträ. Mamma däremot kunde faktiskt svänga en yxa. Jag misstänker att det var en uppfordrad gesäll som blev utsedd för det delikata uppdraget. Kanske var det Olle, eller kanske det var hans äldre kompis Sivert som ansågs ha de egenskaper som krävdes för slakt. Billy och jag hölls på avstånd, när exekutionen ägde rum.
Om kaninerna blev till mat? Ja visst, det var det som var meningen. Dom kom på tallriken. Men det blev aldrig någon mera kanin i min vård. Eller på min tallrik.
Barnvagnen
Vi hade genom barnaåren en och samma barnvagn. Det var en öppen sittvagn, och den skaffades redan då Billy var liten. Vagnen följde med alla våra flyttar fram till Öhrströms i Hemlingby. Då hade även Nita suttit i den och blivit körd och sprungen av både Billly och mig. Även Barbro som bodde en trappa opp kändes vid den. Som dragare. På sina långa ben kutade hon oförfärat ut på stora landsvägen med Nita som risksittande kolli. Och blev högljutt återkallad. När hon upptäcktes.
Billy skjuter Wasti i Österfärnebo..
Vagnen blev med tiden tämligen medfaren och övergick till att bli en hårdhänt leksak. Då vi skulle flytta till Brynäs hade vagnen redan skattat åt förgängelsen. Billy och jag drog en lerig vårdag vagnen med skump över åkern på andra sidan landsvägen och dumpade ner den i Lergropens då klara vatten. Inga hänsynsfulla miljötankar där inte. Inte ens det övervakande samhället syntes ha förberett sig för den slutliga förvaringen av våran barnvagn. Eller andras.
Redan tidigt i Hemlingby hade Mamma gjort sig bekant med lingonmarkerna efter den mäktiga kraftlinjen. Vid kraftlinjens framdragande avverkades barrskog och i den öppna och ljusa terräng som uppstod blev det rika lingonfall. Kraftlinjen gick någon kilometer söder om Hemlingby i ost – västlig riktning, bland annat över Sjötorp, där Lindahls hade ett litet sommarställe. Det är möjligt att det var Åkes Mamma, Ingeborg, som tipsade. Men det är också möjligt, att det var först när vi flyttade till Källströms i Svängen som de rika lingonmarkerna blev kända genom en vink av tant Källström. Från Källströms var det närmare till kraftlinjen än från Åbergs. Hur som helst, i båda fallen var det samma cykelväg, genom den gamla kärnbyn och vidare på Gubbäcksvägen fram till den korsande kraftlinjen. Det här var lingontrakter som Hemlingbyborna var hemma i. Lillstöveln Sture Öberg har berättat att familjen plockade hundratals liter.
Under den överväldigande kraftlinjen härjade Mamma lystet, rivande och med huvet i lingonriset. Och ett följsamt biträde hade hon. Det var under några gassiga heldagar på eftersommaren, innan skolan hade börjat. Det var typiskt. Att det var just jag som skulle vara med. Inte Billy. Och jag vet varför. Vem minns inte hur Billy svek oss i Bomans mosse i Ramhäll, när vi skulle plocka blåbär. (Se kapitlet Ramhäll.)
Vem såg efter Wasti och Nita när Mamma och jag var i skogen? Kanske var det Barbro Paulus. I så fall var det egentligen hennes mamma. Pappa var det då rakt inte. Eller kanske ändå … om han tog hjälp av gesällen? Näee…
Det var rakt långrandigt att plocka lingon. Och trött blev man i solen och värmen. Allteftersom timmarna led började jag mer och mer snubbla på ris och stubbar. Det enda roliga var massäcken. I den fanns smörgås, stekta ägg och mjölk. Kaffe i termos för Mamma. Men jag slet, lydig och lojal som jag alltid var under Mammas tjat och påtryckningar. Kunde inte värja mig på samma finurliga sätt som Billy. Vilken lättnad, när Mamma framåt kvällningen sa, att nu var det nog dags att dra sig hemåt. Men tillbaka, det betydde för Mamma att plocka hela vägen till cyklarna. Och det var oäändligt långt. “Titta här… Jag ska bara ta av dom här. Vi kan inte lämna en sån här tuva. Oh här, vilken vacker gran. Den …” Och det blev en visa med många refränger. Men dignande kassar.
Hem kom vi till slut. Och slut var vi själva. Den röda skörden skulle rensas. Men det fick vänta till nästa dag. För nu måste Mamma ställa sig vid spisen och laga stadig mat. Åt oss alla.
Fyrspisen hade en inbyggd reservoar. Vid sidan om reservoaren fanns en springa. Här kilade möss fram, särskilt under nätterna. En stor hjälp i kampen mot de små krypen hade vi av en inlånad stor katt. Den var inte beställd utan lånade ut sig själv. Den hörde hemma i en villa strax intill oss och var granne till Lord. Vi visste inte vad katten hette, för dess ägare hade inte anmält sig. Katten hade färg som en aprikos. Den vande sig fort vid sitt uppdrag och kom in till oss på kvällarna utan att vi behövde locka på den. Katten satte sig på vakt vid spisen. Resultatet lät inte vänta på sig. Nästan varje morgon låg det ett byte på köksgolvet, mer eller mindre blodigt. Det hindrade inte att en och annan mus i alla fall hittade in i lägenheten. När katten tog sig ledigt.
En morgon satt Wasti upprätt i sin obäddade pinnsoffa med lapptäcke och höll på att dra på sig kläderna. Hon hade just stoppat foten i en ribbstickad och nedrullad strumpa. Det var något bulligt och mjukt i vägen för stortån. Hon sträckte ner handen i botten och tog tag i det okända. Mjuka. Wasti la upp ett avgrundsförfärande skrik som hördes ända upp till Barbro. Den långsvansade gästen i Wastis strumpa, jag såg den själv, sköt iväg i sicksackstil mellan pottan och alla stolsben och lyckades försvinna bakom ett löst golvfoder.
Rensningen
Dagen efter lingonutflykten var solig även den. Mamma och jag gick ut på gårdsplätten intill brygghuset med den rika skörden i kassar och knyten. Mamma tog ut den gula soffans nötta lock och la det på ett par lådor, som hon hämtade i brygghuset. På lockets långkanter la hon ut ribbor. Rensningen kunde börja. Vi satte oss på stolar på var sin sida om locket. Locket lutade, och lingonen rullade lätt utför vid våra fingerpet. Blad och stickor föste vi åt sidan. Nästan alla lingon var röda och kunde makas ner till lockets ände, där de försvann i en kittel nedanför. De omogna lingonen som slunkit med sorterade vi för sig för att sen läggas ut på nytt och bli färdiga i solen.
I starten var det roligt som det ofta är med nya sysselsättningar, men efter en timme var det hemskt tradigt alltihopa. Wasti och Nita snodde omkring. Billy lyste som väntat med sin frånvaro. Rensningsjobbet betydde i alla fall att få vara hemma och slippa att snubbla över stubbar och grenar på kalhygget under kraftledningen.
Vår flitiga arbetsinsats gav många burkar sylt till hösten och vintern. Vi åt ganska regelbundet gröt, ofta rågmjölsgröt, och till den smakade det bra med lingonsylt. Det hände också att sylten enbart för sig blev till eftermiddagsrätt. Sylt och mjölk och “betta brö i”. Och mjölken var fet. På den tiden.
Mamma var inte bara lingontokig. Hon var lika sugen på krusbär och vinbär och allt annat som kunde ge sylt och saft och kräm. Utanför huset fanns några bärbuskar, och Mamma var även där och rev av. Med tant Paulus tillstånd, vill jag hoppas. Vid saftning brukade Mamma överlacka flaskans kork. Det gav en speciell doft. Hur Mamma tillverkade den röda lacken vet jag inte. Det var nog en köpt stång i Johanssons Livsmedelshandel.
På andra sidan landsvägen, en bit inåt stan, låg vaddfabriken. Det var ett högt tvåvåningshus i rött. Det såg inte direkt mysig ut med sina höga fönster och utskjutande tillbyggnader. Men där bodde i alla fall en kompis, som hette Rune Ramström. Hans pappa ägde fabriken. Han tillverkade vadd av gamla kläder. Där fanns valsar och annan utrustning, som rev textilierna till vadd.
Indianhövdingens wigwam.
Vadden kunde användas för tillverkning av soffdynor och madrasser. Ibland med tagel i. Det var tiden innan skumplasten hade gjort sitt intåg.
Rune var lite äldre än jag. Det är möjligt att han gick i samma klass som Billy. Rune kom över till oss då och då för att leka indianer och vita. Fast det fanns egentligen bara enindian. Och det var Rune själv. Han uppenbarade sig som hövding med fjäderskrud och hetsade omkring med vilda tjut och hoverade sig med en tomahawk. Billy och jag skulle alltid springa bakom honom som underlägsna soldater. Vi hade inga fjäderskrudar eller andra indiansaker. Vi var inte alls smickrade över våra bleka roller, där vi måste lyda denne fjompige hövding. Jag minns, att vi en gång krigade oss ända tillbaka till Åbergsgården, in över Lindahls gård, där vi fångade in Lindahls Rune och Åke, och opp i skogen mot Hemlingbyberget. Där skulle vi besegra vattentornet. Anledningen till att vi utsträckte fälttåget så långt var bristen på skog i vårt eget husområde. Där fanns förutom stora landsvägen och bebyggelsen bara åker och äng och den farliga järnvägen. Och Hemlingbybäcken. Och så Lergropen förstås.
Skrothandlare och lumpbodar var viktiga ställen för min dagliga drift och mina affärer. Allt sen den första tiden i Hemlingby och fram till och med Brynäsperioden (som skulle komma). Mina leveranser bestod mest av tombuteljer och järnsaker som jag ofta tillsammans med Billy letade upp i landsvägsdiken och uthus, på vindar och i prång.
Hur upprymd blev jag inte en dag, när jag var på spaning längs järnvägen och hittade mängder av uppdragna spikar från järnvägsrälsen. Stora och rostiga låg dom där och väntade på att bli omhändertagna. Det här skulle bli mumma för min spräckliga krokodilportmonnä, så tunga och många som spikarna var. Jag inledde ett hämtningsprojekt som skulle ta flera dagar. Jag gick många turer fram och tillbaka med en väska över åkerfältet med dess Sol och Måne, Natt och Dag. Jag samlade spiken i ett par stora trälådor bakom brygghuset, intill kaninburarna. Jag fyllde på lådorna stadigt och pålitligt. Som krydda på rosten la jag slutligen dit ett långt järnrör, som fallit av en järnvägsvagn. Hur skulle jag nu få in den imponerande järnhögen till skrothandlaren inne i stan?
En äldre kompis, som jag bara var hejbekant med, hade jag sett med en dragkärra, en sån som man kopplade till cykeln. Han bodde där bortom Knegen. Jag sökte upp honom. Han var helt och storögt med på noterna. Han hämtade sin kärra, som han på min insiktsfulla inrådan hårdpumpade. På vägen hem till brygghuset hade ytterligare tre kompisar med inkomstberäkning i blicken anslutit sig, däribland indianhövdingen Rune från vaddfabriken. Hemma väntade Billy, som var invigd sen gammalt.
Vi lastade på lådorna med den rostiga järnskatten. Och så la vi järnröret överst och slamrade iväg inåt stan. Mamma stod i köksfönstret och välsignade sin sons födgeni. Pappa satt i verkstan åt andra hållet och visste som vanligt ingenting. Ledarskapet för truppen hade nu av såväl åldersmässiga som kroppsfysiska och transporttekniska skäl övergått till kärrinnehavaren, som insett godsets betydelse. Till och med indianhövdingen fick underordna sig. Och jag… jag hade så sakta börjat tvivla på min vinstkalkyl, när så många nu ville vara med. Och få sig en hacka.
Lasten var tung, och våra krafter gick verkligen åt till att dra och skjuta på. Men arbetsvilligheten var stor. Det förhoppningsfulla tåget gick på den motlutande och grusiga vägen upp mot Albion. Därefter bar det lättare utför på asfalt och gatsten. Vi gick på Södra Kopparslagargatan tills vi äntligen nådde den gamla och låga träbebyggelsen neråt Islandsskolan.
Skrothandlaren hade sin bod på Brunnsgatan med dess gamla hus och bodar. Där stod hans plankdörr öppen vid den tjär- och oljesvarta lastningsrampen några trappsteg upp från gatan. Ledaren med sin storbulliga keps steg in i den mörka lokalen och anmälde transporten som väntade utanför. Skrothandlaren kom ut på rampen och stirrade vindögt på lasten. “Var har ni fått dé där ifrån?” Ledaren med kepsen började att hackigt förklara historiken. Jag som var hjärnan bakom idén nödgades göra starkt förbättrande inpass. “Dé där tar jag inte emot, dé ä järnvägens.” Tablå! Där stod vi. En rådvill och kvalmig tystnad lägrade sig över transportkompaniet. “Men järnröret kan jag ta emot.” Han gick in i boden och vägde röret. — ”Och för att ni inte ska behöva dra en sån tung kärra hela vägen tillbaka, så kan ni få ställa av lådorna här…om ni vill… ”.
Vår sorti var inte av det muntra slaget. Röret hade gett en spottstyver, 45 öre. Det räckte till några kolor från en kiosk, en lumpen tröst för de många i det nesliga återtåget.
Henry och Frasse
På landsvägen såg man då och då Henry och Frans lunka förbi. De gick inte i sällskap utan var och en för sig och vid olika tillfällen. Dom var intagna på Karlsberg, ”stadens sinnesslöanstalt”. Karlsberg låg på vägens vänstra sida, kanske en kilometer från vårt hus, strax före infarten till stan. Jag såg bara anstalten på avstånd. Vågade inte gå ända fram. Men klasskamraten Gunvor har berättat: ”De sinnesslöa som kunde fick arbeta i jordbruket. Man kunde se dom sitta på flakvagnar, på väg till sina jordlotter och sysselsättningar. De som inte fick plats på flakvagnen fick traska efter.”
Henry var inte så gammal, 20 – 25 år kanske. Frasse däremot, liten och senig, var visst hur gammal som helst. Det ryktades att han var 80 år, vilket var en mycket hög ålder på 30-talet. Gamle Frasse gick lite framåtlutad och med energi i stegen. Både Henry och Frasse var pigga och öppna. När Billy och jag såg att någon av dom var på gång, sprang vi ut på vägen för att prata. Henry brukade gärna ta fram sin dolk ur fickan och förklara, att det var en “exiltunakniv”.
En söndag förmiddag på sommaren gjorde gamle Frans och jag en promenad tillsammans in till stan. Jag vet inte hur det kom sig. Vi hade nog träffats på landsvägen och börjat prata om den stora cirkusen, som nyss anlänt till stan. Cirkusen hade slagit upp sina tält och vagnar vid Norrtull i motsatta änden av stan. Där fanns nu vilda djur, djärva lindansare och akrobater av typen ”enda i världen”. Frasse och jag började traska norrut med cirkustältet i blick. Det var en rejäl promenad från mitt hus på en fyra fem kilometer via Kungsgatan. Frasse drog och jag lunkade efter.
På cirkusplatsen var det öppet hus, och det myllrade av nyfikna människor. Konsterna skulle börja först på eftermiddan. Vi gick omkring och trängdes med cirkuspersonalen och alla besökare. Plötsligt stod en liten svart man framför mig, en urgammal, skäggig, ansiktsfårig och knotig neger (en neger var det). Han pekade med ett stort leende på min bröstficka på skjortan. Där hade jag min försilvrade, i varje fall blanka, skruvpenna som stack upp. Jag trodde att den lille afrikanen ville titta på den, bara titta, så jag räckte honom pennan, min kära skruvpenna. Kanske hade jag fått pennan i julklapp eller köpt den för buteljpengar från skrothandlarn. Den skäggige negermannen himlade med sina stora vitor, stoppade ner pennan i ett veck i sin långa, rödrandiga skjorta och pilade iväg. Vá? Han stack! Jag var lurad. Jag ville ha tillbaka min dyrbara skruvpenna. Men jag visste ju inte hur jag skulle säga på negerspråk. Och förresten var den flyende förövaren redan uppslukad i vimlet av lejon och människor. Och var Frasse befann sig visste jag inte. Han var väl inne i tälten bland burar och djur. Jag sörjde länge min fina, blanka skruvpenna. Den här något långväga och säregna utflykten berättade jag inte för Mamma, i varje fall inte om förlusten av silverpennan.
Järstavägen, stora landsvägen, trafikerades även av PissLasse. Han var något till åren och kroppsvolymen kommen. Honom hejdade vi inte. Han fick cykla förbi med sina fisklådor fram och bak. PissLasse tog alltid tillfället i akt att basunera ut sina slemmiga varor i förbifarten. Såg han en människa på vägen, så skrek han rakt ut med tordönsstämma: “Braxen, laxen, braxen laxen!” Men han stannade aldrig. Han hade nejonögon också. I lådorna alltså. Men dom skrek han inte ut.
Varför PissLasse, åtminstone bland oss barn och ungdomar, fick heta som han hette, det kan man bara tänka sig. För övrigt var det djupa vattenupptagande diken på ömse sidor om Järstavägen.
I skrädderiet i Österfärnebo hade Pappa gesäller ibland. När vi bodde hos Åbergs och Källströms arbetade han utan medhjälpare. Men här hos Öhrströms tog han åter upp den gamla ordningen. På sommaren 1934 satt gesällen Molin på skräddarbordet i Gula huset. Han finns på ett foto med en svart basker på hjässan tillsammans med Wasti och Nita ute i sommargräset mot Järstavägen. Vi barn fick senare veta att Molin hade lungtuberkulos. Kanske var det därför han inte var så hos oss så länge utan måste iväg för att få sanatorievård.
På hösten fanns en ny gesäll hos oss. Han hette Olle och hade varit på Bona i Östergötland, en “uppfostringsanstalt för barn”. Olle rökte mycket. Men inte i verkstan. “Fattas bara”, för att ta ett av Mammas favorituttryck. Hur mycket Olle rökte fick jag ett mått på en höstkväll, eller rättare sagt på morgonen efteråt. Utanför farstun till skrädderiet låg resterna av alla cigarretter som han kedjerökt på kvällen. Aldrig hade jag sett någon lämna efter sig en så stor fimphög. På en gång.
Olle var i alla fall uppskattad av oss syskon. Jag undrade vad en så snäll gesäll gjort som varit på uppfostringsanstalt. En gång kom det ett telefonsamtal, som skapade oro. Pappa och Mamma pratade efteråt lågmält och i halvkvädna meningar. Det verkade som att det var polisen som varit på tråden för att kontrollera något. Jag förstod att det gällde Olle.
En hurril för egenmäktigt förfarande
På Åbergstiden hade jag blivit en effektiv porslinsplockare på Storstövelns och Lillstövelns tomt intill Lergropen. Jag försökte dra hem porslin även när vi bodde hos Källströms i Svängen. Men porslinsbilen körde inte den vägen, och därför visste vi inte när den kom. Mina porslinsräder blev därför mera på måfå. Men under Öhrströmstiden kunde vi åter se, när porslinsbilen svepte förbi på stora landsvägen. Och då var det bara att sticka efter till Stövlarnas hus.
Vid ett tillfälle när jag såg porslinsbilen fara förbi, ryckte jag till mig Pappas svarta Polstjernan vid husväggen, utan lov, och satte fart upp mot landsvägen. Men Pappa, som satt med benen i kors på skräddarbordet vid gavelfönstret, upptäckte mig. Tar min cykel utan lov… Pappa blev störtilsken. Han rusade ut och ropade mig tillbaka. Jag straffades på direkten med en svidande hurril. Jag grät. Pappa hade en av sina många hetlevrade dagar, då han var irriterad och inte kunde besinna sig. Någonting hade förstås gått snett i skräddandet. Eller var det en kontrovers med Mamma?
Efter en stund blev jag inropad till verkstan. Pappa tog fram sin portmonnä: “Se, här ska du få en femöring”. Pappa inledde ofta sina meningar med ett kort “Se”. Men ingen förklaring till givmildheten. Den storslagna ångergesten bevittnades tyst av gesällen Molin, som satt hopkrupen på långbordet och tråcklade tråd i en väst. Kanske hade Molin rentav sagt något om mitt tillgrepp: ”Han gjorde ju dé för familjens bästa.”
Min första erfarenhet av tandläkare, eller i varje fall det som var närmast en tandläkare, hade jag 1934. Det var en mjölktand, en kindtand, som börjat lossna. Den värkte inte direkt, men den trilskade och gjorde mig kinkig. Billy hade redan gjort sitt. Han hade varit inne i stan hos Karl Hallins Fältskärs- och Rakstuga och dragit ut en tand. Mamma hade då varit med honom. Fältskärn hade sin mottagning och bostad vid Östra Islandsgatan 43, snett emot Immanuelskyrkan och bara med Brynäsgatan emellan. Han rekommenderade sig ”i allt hvad till yrket hörer såsom Behandling af såväl gamla som friska sår. Tanduttagning m.m. – Rikstelefon.” (Ur Hembygd Gävle, 2006.)
Hur Mamma hade letat upp fältskärn vet jag inte. Men Mamma hade i många sammanhang en märklig förmåga att finna udda och billiga lösningar vid sidan av de mera konventionella. Bidragande var nog att hon utan svårighet fångade upp olika människor att prata med och på så sätt fick tips om saker och ting. Nu var det i alla fall min tur att bli hjälpt av fältskärn. Mamma tyckte sig inte behöva följa med, eftersom Billy visste vägen. Billy hjälpte mig upp på cykeln, och så skjutsade han mig den långa vägen in till stan, över Albion på söder. Fältskärns ljusgröna trähus låg i en gammal bebyggelse som fordom varit fiskeläge. Det satt en fyrkantig namnskylt utanför porten. Fältskär Hallin såg gammal ut men hade i alla fall hårda nypor och tänger. Han vred och vände och bände. Det knakade i hela huvudet, och det gjorde hemskt ont. Men så stod jag där till slut med den långrotade tanden i handen. Allt ont var över. Det kostade 2 kronor. Min tioårige bror skuffade upp mig på pakethållaren och vi cyklade hemåt. I byxfickan hade jag tanden, som skulle visas upp där hemma. Hela tiden kände jag med tungan i tandgluggen. Det smakade blod.
Några få dagar efter inflyttningen på våren 1934 hade Mamma fått en vink om att man kunde handla spisbröd direkt från en fabrik. Mamma och jag cyklade en eftermiddag in till stan och till Kooperativa Förbundets Spisbrödsfabrik, som låg vid Sockerbruksgatan, en tvärgata till Södra Centralgatan. Mamma hade en stor pappkartong fastsnörd på pakethållaren.
Spisbrödsfabriken
I fabriken gick vi upp på andra våningen och fick träffa bagerichefen i expedieringslokalen. Det var varmt därinne och det doftade brögott. Det gör det alltid i bagerier. Jag har alltid gillat bröddoft.
Vi fick för en blygsam slant köpa spisbröd som hade sorterats ut vid tillverkningen. De runda brödkakorna hade fått sig en knäck och låg nu spruckna men fortfarande i stora bitar. Det var alltså inget smakfel på knäckebrödet. Och jag var invigd. Så i fortsättningen blev det jag som ensam fick cykla in till stan med jämna mellanrum för att köpa ”billigt brö i spisbröfabriken”.
Krig mellan Söder och Brynäs
En dag blev Billy och jag varse att det brutit ut krig mellan stadsdelarna Söder och Brynäs. Vi hörde till söder. Det var stora hopar av skrikande tonårspojkar som krigade mot varandra på ett stort gärde mellan järnvägen och Hemsta villaområde. Det var inte så långt från vår egen äng med Sol och Måne, Natt och Dag. Krigarna från Söder bodde i Albion och i Hemsta, strax nedanför Albion. Hos hemmabefolkningen kallades dom för Albiontuppar eller Södertuppar. Brynäskrigarna var anonyma fiender. De dök upp i skaror bakom järnvägen och rusade sen fram mot söders tappra försvarare. De hade käppar, slangpirror, påkar och andra tillhyggen, och de skrek och tjoade. Billy och jag hade anslutit oss till söders bakre led. Långt fram vågade vi oss inte. Vi tillhörde hejaklacken, kan man säga. När Brynäsarmén i full karriär närmade sig det breda fältet av väntande Albiontuppar, gick dessa till rasande motangrepp. Och naturligtvis med påkar och käppar dom också. Nu var det Brynäskrigarnas tur att ge vika, och de flydde hals över huvud mot järnvägen. Anfallet upphörde när den fega fienden dragit sig långt tillbaka mot järnvägen och belägrat sig bakom järnvägsbanken.
En dag hade Brynäspojkarna i en anfallsvåg nått ända fram till bebyggelsen i Hemsta. En mindre grupp vuxna karlar stod vid slutet av en gata, som utmynnade i stridsområdet, och försökte prata förstånd med Brynäs “generaler”, som nu nått ända fram till Söders sista försvarslinje. En mängd Albiontuppar stod avvaktande bakom föräldragruppen, för det var väl föräldrar. Billy och jag gömde oss som vanligt längst bak i skyddat läge och tittade på. Hur det sen slutade minns jag inte. Vi gick väl bara hem, trötta men nöjda över vårt heroiska bidrag. Vi hade i alla fall varit med och skrikit och skrämt ligisterna från Brynäs. Det hade vi.
Striderna ebbade ut efter en vecka. Billy och jag hade fått vara med om något nytt och ruggigt spännande. Vad som var orsaken till dessa urladdningar, det hade vi ingen aning om. Och reflekterade inte heller. Det är ju bekant från litteraturen, att det funnits motsättningar “i alla tider” mellan olika ungdomsgrupper i städer och byar och som tagit sig uttryck i råkurr och bråk. Kanske var det bara ett tidsfördriv i brist på lämplig sysselsättning eller bara ett revirbevakande. Ulla Sågström, en kamrat från småskolan, bodde i Hemsta villaområde, och även hon minns Albiontupparnas krig mot Brynäs. Hon var rädd och höll sig på betryggande avstånd. Men hon kan inte minnas vad de egentligen krigade om.
Bråken mellan Söder och Brynäs gällde nog inte heller en social klasskamp. Det var till exempel inte fråga om motsättningar mellan läroverksungdomar och arbetarungdomar. En annan kamrat från Hemlingby, Lillstöveln Sture Öberg, tycker sig minnas, att det förekom gängbråk även mellan Hemlingbypojkar och Söderpojkar.
Intill villabebyggelsen i Hemsta fanns ett mindre område med koloniträdgårdar. Det låg sydost nedanför Albion och gränsade mot järnvägen. Koloniträdgårdarna som markområde tillhörde Gävle stad. Det var ett vackert och tätt bebyggt stugområde med välskötta, grönskande små täppor och odlingar, färggranna blommor och en grön vattentunna vid varje husknut, nästan som ett sagoland. Tomterna var pyttesmå. Det var säkert rika människor som bodde där. För mig var alltid en stugägare, stor eller liten, en välbeställd människa. Jag brukade då och då cykla in i koloniområdet och sladda duktigt i gruset på de smala gångarna mellan husen, antagligen till stor förtret för stugornas ägare.
Till koloniområdet hörde en öppen samlingsplats med flaggstång och en scen med dansbana. På Midsommarafton och vid andra högtider var det fest där.
Vår familj besökte kolonin en och annan gång, vid någon festlighet, då även andra än stugbefolkningen var där. Vi besökte festplatsen vid ett tillfälle, när vi hade lämnat Hemlingby och flyttat in till Brynäs. Det var på sensommaren 1935, då jag hade återvänt från barnkolonin Klingsbo i Dalarna. Jag hade ett gammalt fickur på mig, som jag fått av Pappa vid hemkomsten. Pappa hade för ovanlighetens skull skrivit ett brev till mig på Klingsbo. Han berättade att jag skulle få ett gammalt fickur, när jag kom hem. Klockan hade ägts av en gammal man som drunknat. Klockan hade alltså legat på sjöbottnen. Men gick gjorde den, efter att ha varit hos urmakaren. Jag tog fram klenoden många gånger ur byxfickan för att kontrollera tiden och för att lägga den mot örat och lyssna till tickandet. Framför allt när någon vuxen var med, som kunde tänkas bli imponerad av både klockan och mig.
Vår familj stod på festplatsen vid koloniträdgårdarna. Vid en paus i scenuppträdandet hade Pappa och jag kommit i samspråk med en finklädd man, som tycktes vara bekant med Pappa. Jag tog naturligtvis fram mitt ädla fickur med en tydlig gest, och farbrorn flyttade nu plötsligt över sitt intresse på mig. ”Det var en fin klocka du har.” Och så följde vuxenvärldens alltid snälla fråga: “Vá tänker du bli då, när du blir stor?” Jag behövde inte tänka efter. ”Jag ska bli millionär”. Att vara millionär var det finaste jag visste. Pappa och den något överraskade samtalspartnern stirrade på varandra och la upp ett flatskratt. Jag blev förvirrad. Va´var det för lustigt med dé? I Allers och Hemmets Journal och alla andra tidningar, som jag läste under Källströmstiden, var alla fina personer millionärer. Jag ville också bli en sån där fin millionär, med palats och uppsträckta tjänare och chaufför i uniform med skärmmössa och handskar.
Av Pappas skrattanfall och menande blick till den andre kunde jag utläsa en begäran om överseende med sin unge sons orimliga ambitioner. Det väntades alltid att man skulle svara lokförare eller något annat måttfullt och pensionssäkert. Sådan var tiden, särskilt för en son till en nedpressad skräddare. Man fick inte förhäva sig med dagdrömmar om det ouppnåeliga. (forts, i Del 5-a).
———————————————————-
Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.
Pingback: Dick Ruben van Dermés bok Kedickedu om uppväxten i Gävle | Gävledraget
Pingback: Kedickedu, del 03 Hemlingby, Källströms | Gävledraget