Kedickedu, del 01 Tärnaby, Österfärnebo

KEDICKEDU – Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,

DEL I

av Dick Ruben Van Dermé

 

 

Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.

Vissa bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.

 

VARFÖR JAG BERÄTTAR

Min yngsta syster, Nita i Östersund, sa en dag för några år sen att jag borde teckna ner lite om min barndom. ”Du som ställde till med så mycket. Lite om dina påhitt.” Det skulle nog Malin, Emma och Lisa och deras barn tycka vara roligt att läsa om, menade Nita. Om inte nu, så i framtiden. Nita tjatade några gånger på mig.

Lite om mina påhitt? Jag började så smått att teckna ner sådana minnen som kunde tänkas ha en poäng. Men jag tyckte inte att de små bitarna blev vare sig roliga eller fängslande. En stump här och en stump där. Det blev en orytmisk och oavslutad anrättning. Utan sammanhang. Jag fick för mig att de små styckena skulle säga mera, om jag på något sätt sydde ihop dom och omgav dom med beskrivningar av den miljö de hörde hemma i. Och av en del skeenden omkring.

Sagt och gjort. Men det har å andra sidan fört med sig att det gjorda har tagit mycket längre tid än jag kunde ana. Att det dragit ut på tiden har också berott på att jag inte skyndat på. Jag upptäckte att vägen mot det något obestämda målet på flera delsträckor blev rolig att stanna till på. Tiden har också blivit förlängd av att jag i en del avsnitt hemfallit åt knappologi, till exempel de utförliga redogörelserna för föremål och inredning på de olika ställen där jag bott eller vistats samt gatubeskrivningar. Det har jag medvetet gjort som ett bekvämt men samtidigt konstruktivt sätt att få beröra minnesvärda händelser som varit kopplade till föremålen och gatumiljön.

Under arbetets gång insåg jag, att jag under min uppväxttid borde ha frågat Mamma och Pappa mera om deras förflutna, om hur deras barndom var, särskilt Pappas. Han dök upp i Mammas tillvaro, när han var omkring 40 år. Vad som varit dessförinnan är på det hela taget oskrivna blad. Om vi barn varit mera frågvisa, skulle det säkert ha bidragit till att bättre förstå varför föräldrarna handlade och förhöll sig som de gjorde, i synnerhet som deras ageranden och uttalanden många gånger framstod som oförståeliga för oss barn.

Mamma skrev ner ett och annat om mig i en gul anteckningsbok, som jag i fortsättningen kallar Gula boken. Hon skrev den under senare år. Utan stöd av den anteckningsboken skulle mitt berättande av egna minnen ha blivit magert. Mamma gjorde motsvarande anteckningar om mina systrar, Wasti och Nita ävensom om storebror Billy som avled när han var 14 år. Även i dom anteckningarna finns ett och annat om mig. Mamma erinrade mig då och då även muntligen om de putslustigheter och bravader jag gjorde i barnaåren.

Jag har varit mån om att inte fabulera fram anekdoter eller andra historier. Det skulle vara en oförlåtlig överträdelse av mina döttrars förväntningar. Däremot kan jag inte garantera att mina känslor och personvärderingar alltid blivit så objektivt återgivna. Dom är många gånger mycket självutlämnande. I mer än ett fall avser värderingarna nu levande personer. Men dessa och andra omdömen får ursäktas med min strävan att vara osminkat uppriktig. För övrigt så är ju mitt berättande inte avsett att spridas utanför min egen familjekrets eller mina övriga släktingar.

Det som jag berättat om Mamma och Pappa har tillkommit under en mycket nära samarbete med mina systrar. Jag har dessutom stämt av med dom om andra förhållanden och händelser i vår gemensamma uppväxt. Wasti och Nita har varit mycket tålmodiga. Det gläder mig att de säger sig själva ha haft ett gott utbyte av mina många och enerverande frågor. Ett varmt tack till dom båda.

Mitt arbete har tekniskt sett möjliggjorts tack vare dator. Utan datorn hade jag inte orkat. Nitas söner Mattias och Tobias med sina goda datainsikter har väglett mig vid problemlösningar och får därför ta till sig en del av äran. För inhämtande av foton och faktauppgifter har jag haft ovärderlig hjälp av många privatpersoner, såväl barndomsvänner som bekanta från senare tid. Jag har också fått hjälp av många medarbetare vid olika institutioner, inte minst offentliga arkiv. Det skulle föra för långt att här räkna upp alla uppgiftslämnare. Jag är skyldig dom ett stort tack. Ett särskilt erkännande vill jag ge arkivarie Iréne Wretemo på Stadsarkivet i Gävle, som under hela förloppet kunnigt och oförtröttligt letat fram svårtillgänglig och viktig dokumentation och vid behov lotsat mig till alternativa sökvägar.

Min historiska resa stiger jag av, när jag når de övre tonåren. Mitt liv började bli mera varligt och städat då, om än hormonrörigt. Den förändringen skapade nya livsinriktningar, bland annat i förhållandet till det motsatta könet. På ett känsligt sätt. Den författarstil som jag anser bör komma till för att kunna berätta om detta uppvaknande, den känner jag mig inte ha. Det är alltså dags att sätta punkt.

Slutligen, boktiteln Kedickedu. Den valde jag för att min två år äldre bror, Billy, kallade mig så när han var tre år. Det var för svårt för honom att säga det enklare Dick. Jag fick heta Kedickedu i flera år. Mamma kunde ibland till och med återkomma till namnet när jag nått upp i vuxenåldern.

Norrköping i april 2007.

Dick Ruben Van Dermé

————————————————————————

TÄRNABY

”en skogsbacke” och den plats där jag såg dagens ljus.

Fastigheten Tärnaby 1:9 (4042 kvm)

(1926-03-12 – 1927-02-23)

Det ska handla om Tärnaby, där jag föddes. Men först några rader om hur Mamma och Pappa slår ihop sina gemensamma bopålar.

 

Örbyhus Syfabrik.

 

Mina föräldrar, Axel Johan Svensson och Olga Augusta Wahlgrenförlovade sig på Midsommarafton 1923 i Örbyhus. Mamma och Pappa hade lärt känna varandra under arbete i Örbyhus Syfabrik i Tierp 1922. Pappa som var “mästare” blev satt att lära Mamma sy byxor och västar.

 

Förlovning på Midsommarafton 1923

 

De gifte sig i Ramhälls Missionshus söndagen den 23 september 1923 på eftermiddagen. Vigselförrättare var komministern J Nilén från Morkarla.

Pappa var född i Växjö i Kronobergs län den 26 april 1882. Mamma var fadd i gruvsamhället Ramhäll i Alunda socken i Uppsala län den 9 april 1896. Hennes pappa hade varit med om att bygga Missionshuset (se kapitlet Ramhäll). Vid bröllopet i Missionshuset var Mammas bröder Ivar och Georg med men inte Ruben, Eskil och Gunnar. Den förre var i Amerika. Från Pappas sida kom hans syster Hulda. Hon torde vid den här tiden ha bott i Hälsingborg med familj, så det var en lång färdväg för henne. Många gäster hade kommit resande från Gävle, däribland äldste brodern Ivar med en del av sin familj. Gävlereseärerna kom i två stora värstingbilar. Suffletterna var nedsläppta. Av ett foto från bilfärden att döma var resenärerna mycket glada och uppsläppta.

 

Bröllop i Missionshuset. Mindre krets.

 

Vid bröllopet uppvaktades brudparet av tärnor. Mamma har berättat att en av dom svimmade, när gruvarbetarna brände av en dynamitladdning. Hon var från en fridfull ort och trodde det var jordbävning.

Efter bröllopet den 23 september bodde Mamma och Pappa under den första tiden i ett nybyggt hus i Skyttorp i Tensta församling i Uppsala län. Det fanns ingen trappa in till farstun, utan de fick gå på en stege.

I efterlämnade anteckningar från Mamma heter det så här:

“Vi hade ett trevligt bröllop i Ramhälls missionshus. Sen började flytten. Från Skyttorp till Ytterharnäs, Skutskär, 2 ställen. 1926 till Tärnaby (Västmanland), 1927 till Österfärnebo 2 ställen, verkstad 3 ställen. Hemlingby 1932 3 ställen, verkstad 2 ställen. Till staden 3 ställen, verkstad på 8 ställen. Dessemellan gesäll, 3 st .”

Anm. (Dick): Skyttorp låg i Tensta församling, Uppsala län (inte detsamma som nuvarande Tensta i Spånga församling).

Från Skyttorp flyttade de den 30 november 1923 till Ytterharnäs i Valbo församling och den 13 november 1924 vidare till Skutskär. Närmaste stad var Gävle, där min bror Billy enligt dopattest föddes den 17 juli 1924. Från Skutskär flyttade föräldrarna med Billy den 12 mars 1926 till Tärnaby i Tärna församling i Västmanland.

 

Jag knackar på

Tisdagen den 19 juni 1926 såg jag dagens ljus i Tärnaby. I tidiga år i Österfärnebo, en senare bosättning, svarade jag på alla snälla tanters fråga om hur gammal jag var; ” Jag är född tisdagen den…”. Jag var väl en fyra fem år.

 

Bostad och leverne

Familjen hade flyttat in i ett frikyrkokapell, tillhörande Tärna Östra Baptistförsamling. Lägenheten om två rum och kök låg i övervåningen i en bostadsbyggnad, som var direkt ansluten till själva kapellet. Före inflyttningen hade lägenheten fått ”en nödig målning o. tapetsering”.

 

Lägenheten i övervåningen 1926, 71 kvm.

 

Tillkomsten av kapellbyggnaden hade skett i två etapper. Först uppfördes bostadsdelen, som då var ett fristående hus. Det skedde sen timmermannen Carl Fredrik Andersson enligt ett lagfartsprotokoll från 1894 fått köpa den behövliga tomten, ”en skogsbacke” på 42 ar (4.200 kvm) för 150 kronor. Det skulle sen dröja till omkring 1910, innan själva kapelldelen byggdes till.

 

Baptistkapellet i Tärna.

 

Bland räkenskaperna från tiden för tillbyggnaden av kapellet redovisades märkligt höga utgifter för inköp av plommon och russin. Det berodde på att församlingen gjorde sitt eget nattvardsvin av frukterna.

Baptistförsamlingen hade på senhösten 1925 utannonserat lägenheten i baptiströrelsens tidning Weckoposten. Annonsen såg ut så här:

 

Annonsen

 

Församlingsstyrelsen hade vid en diskussion om utannonseringen uttalat ”en önskan att möjligen få någon som deltager med predikan.” Men i annonsen är det en önskan om en skräddare som trumfat över. Två svar inkom, ”det ena från skräddarmästare Axel Svensson i Skutskär”. Församlingen gjorde sig underrättad om familjen Svenssons vandel. En rekommendation lämnades från baptistförsamlingen i Skutskär. Varför baptistförsamlingen i Tärna kom att skippa predikanten för att i stället vilja ha en skräddare är oklart. Outgrundliga äro Herrens vägar.

Pappa hade skrädderiet i ett av rummen i lägenheten. I bottenvåningen bodde gamla tant Tilda (Sara Matilda Andersson, f. 1855) som var kapellets “vaktmästarinna”. Hon hade varit “mejerinna”. I januari 1927 beslöt församlingens ungdomsförening Betania att ”lämna vaktmästarinnan 10 kr. för året.” Hur mycket själva församlingen avlönade vaktmästarinnan med framgick inte i sammanhanget.

Rumsfördelningen har på ritning rekonstruerats av kapellbyggnadens nuvarande ägare, Tim Lindquist i Stockholm. Till byggnaden hörde ett långt uthus med stallplatser för ett antal hästar och ett dass med tre sitthål.

Mamma kom att medverka med lite av varje i kapellet. I ett protokoll från den 14 mars 1926, kort efter inflyttningen, står att läsa att hon ingick i en serveringskommitté, som skulle ordna kaffe när Broder Anton Johansson från Enköping skulle komma till offerdagen i april. ”Kaffebiljetter 50 – 35 öre”.

I ett protokoll från ungdomsföreningen Betania den 23 januari 1927 får man veta, att Mamma valdes in i en nyinrättad sångkommitté, bestående av fyra personer. I ett annat protokoll står att läsa, att Mamma valdes som organist. Nog för att Mamma visade sig kunna trampa friskt på orgeltramporna när vi bodde i Gävle, men ……. jaa, kanske får jag omvärdera hennes musikaliska begåvning. Eller min egen kritikerkompetens.

Några egna minnen har jag naturligtvis inte från denna tid. Mamma har dock i efterlämnade anteckningar sagt att jag som nyfödd var “en riktigt kraftig byting, bredaxlad och trygg med kraftig stämma.” Bilden av mig som bredaxlad har jag svårt att föreställa mig, när jag ser tillbaka på mig själv. Jag har alltid varit axelsmal som en ölbutelj. Billy, två år gammal, tycks ha hört min ”kraftiga stämma”, för redan första timmen dök han upp och höll fram en sångbok för mig och ville att jag skulle sjunga. Billy kunde inte säga Dick. Han sa det mycket svårare Kedickedu i stället. Och så fick jag i fortsättningen ha detta smeknamn (Gula boken).

Mamma skriver:

”En gång kom det en pastor Wiberg på besök o. då han fick se en sån stor pojk så kom han att föra på tal om han ej kunde liksom få övertaga Dick som sin pojk. Men – det var ju vår o. vi ville ej skiljas från honom.”

Vad ska man tro?

Vi stannade inte länge i Tärnaby. Vi bodde kvar i kapellet till den 23 februari 1927, då vi flyttade till Österfärnebo i Gästrikland.

Mamma skriver i Gula boken::

“Gamla Tilda vaktmästarinnan o. en

Fröken Greta Tärngren stod vid grinden o. vifta farväl.”

Vem Greta Tärngren var har jag först i nutid fått veta. Greta var granne och bodde i ett hus till höger om kapellet, sett från vägen. Hon lär ha livnärt sig på sömnad.

Vad som kom familjen att flytta från Tärnaby vet jag inte. Det första man tänker är att det var brist på skrädderijobb. Men det står i motsats till att baptistförsamlingen vid utannonseringen av lägenheten 1925 hade sökt just en skräddare som levt på samma sätt som Mamma. Eller något annat skäl, till exempel att tvårummaren med skrädderi helt enkelt började kännas trång. Se även mina funderingar i inledningen av kapitlet om Österfärnebo.

 

Återbesök

Jag har ett fragmentariskt minne av ett kort besök i Tärnaby senare. Under vår tid i Österfärnebo, dit vi flyttade i februari 1927, gjorde Mamma, jag och Wasti ett återbesök i Tärnaby. Det var på försommaren 1930, då jag var fyra år. Jag har i mitt förvar ett foto från detta tillfälle, för övrigt det enda personliga jag har från Tärnaby. Där står jag framför ett litet hus med lummig dörringång, i vit sjömansmössa, tröja med tvära ränder samt kortbyxor. Wasti håller sin hatt i handen och trycker sig mot Mammas ben. Bredvid står en liten mörk och knotig kvinna, tant Tilda, vaktmästarinna i kapellet, samt en kvinna med glasögon och mittbena, Maria Johansson, och ytterst hennes yngsta dotter i elvaårsåldern med raka ben och slejfskor.

Dottern hette Inga Maja (född 1920, död 2005). Maria Johansson med två döttrar och en son bodde i Tivastbo, en kilometer från kapellet. Inga Maja återkontaktade jag per brev på gamla dar liksom hennes äldre syster Margit (född 1914, död 2004). Inga Maja träffade jag därefter personligen sommaren 2004, sen hennes syster avlidit. Att jag kunde återuppta kontakten efter alla långa år kan jag tacka Sala Allehanda för. På min önskan efterlyste tidningen ett foto av kapellet i äldre tid. Margit hörde då av sig per brev.

 

Återbesök i Tärnaby 1930

 

(Antagligen var det Margit som tog fotot, eftersom hon själv inte står med.)

Margit var under flera år i Stockholm och arbetade som kallskänka på Margaretaskolan. Inga Maja berättade, att hon särskilt minns Billy, som var pigg och hade börjat prata. I ett brev 2003 säger hon, ”att Billy sa Maja Maja, då han presentera åhörarna i kapellet.”

Jag minns att jag vid återbesöket i Tärnaby 1930 fick komma in till en gammal skomakare, som hette Erik. Hans verkstad låg i en före detta skolbyggnad intill Johanssons hus. Verkstan bestod av ett litet rum, som luktade läder, beck och smörja. Skomakarn såg ut som skomakare ofta såg ut på den tiden. Han var gammal och plirade bakom sina glasögon med tunna bågar. “Han haltade, ett ben var kort och ett ben var långt, o han kunde knappast gå. Han gick med två käppar, hade nog haft röta” (i brev från Margit Johansson). Skomakare Erik var snäll, för han lät mig pröva pligg, syl och hammare. Själv pliggade han också, försedd med ett beckigt blåförkläde, medan han emellanåt sträckte sig efter fummeln och gned och gned på sulkanterna. När Mamma kom för att hämta mig för hemresan gjorde jag högljudda protester under ilsken gråt och ville inte lämna skomakeriet. Jag fick en stunds förlängning, men sen var det slut med det roliga. Vi skulle börja hemfärden. Hur vi reste från Färnbo till Tärnaby och tillbaka vet jag inte, men antagligen var det med buss till Gysinge och tåg därifrån.

 

ÖSTERFÄRNEBO

Klappsta 3:29

(1927-02-23 – 1932-04-05)

Vi flyttade från Tärnaby i Västmanland till Österfärnebo i Gästrikland. Det var den 23 februari 1927. Vi hade kommit till en gammal jordbruksbygd, större och mera livaktig än Tärnaby. Det nya huset, i två våningar, låg vid Mejeriplan i Klappsta på fastigheten Klappsta 3:29. I folkmun kallades huset för Fjärsmans, men denna benämning blev känd för mig långt senare. Mejeriplan var en central plats i socknen med mejeri (1912 – 1960) och lanthandel, kallad Handelsbolaget. Officiellt hette företaget AB Österfernebo Lantmän. Detta stod på en stor skylt på framsidan av byggnaden. Intill Mejeriplan fanns också andra näringar, t.ex. telefonväxel (Kristin Östnäs), ytterligare en lanthandel (Wistrands), ett kafé (andra sidan stora landsvägen; Sehlbergs hus), slakteri (Carl Larsson), Lüchous pensionat samt en samlingslokal, Gåvan, som verkade inom nykterhetsrörelsen NTO. På Mejeriplan, framför mejeriet och 50 meter från vårt hus, stannade bussen från Gävle. Den hade sin slutstation i Gysinge.

Vårt första ställe i Österfärnebo var dock inte huset vid Mejeriplan utan Lüchous Pensionat. Detta kan man utläsa av den berättelse som Mamma skrivit i Gula boken om mig. I pensionatet hade Pappa också till en början sitt skrädderi. Man kan ju undra varför vi flyttade från Tärnaby i smällkalla februari 1927, då Billy var två och ett halvt år och jag själv knappt 1 år, för att ta in på ett pensionat. Det dröjde dock inte länge förrän vi fick den mera fasta bostaden vid Mejeriplan, nära pensionatet.

Anledningen till att vi efter så kort tid flyttade från Tärnaby kan vara en sak för sig. Lite gåtfullt kan man tycka. Men själva valet av ny ort? Varför just Österfärnebo?

I Österfärnebo fanns en familj, Viktor och Signe Ekbom, som Mamma redan kände. Ekboms hade en diversehandel i Sanda vid ”Gysingestigen”. Makarna hade flyttat dit i början av 1920-talet från Ramhäll, Mammas hemort i Uppland. I Ramhäll hade Viktor varit föreståndare för den första kooperativa affären där. Den hade varit trångt inhyst på övervåningen i ett enkelt bostadshus. Den var öppen endast på kvällarna. Affären flyttade sen in i Stavbybyggnaden, i ”Mormors hus”. Viktor följde inte med som föreståndare dit.

Viktor Ekbom var med i Missionsförsamlingen (Svenska missionsförbundet) i Ramhäll. Mormor och Morfar, och därmed även Mamma, var med i Baptistförsamlingen. Dessa båda församlingar hade tillsammans byggt ett kapell, som de sen nyttjade tillsammans. Mammas bekantskap med Ekboms var alltså grundad på en gemenskap från frikyrkoverksamheten i Ramhäll. Dessutom ingick Mamma, hennes bror Eskil och Viktors tre systrar, Hulda, Hanna och Berta, i en gemensam musikgrupp som turnerade i Ramhälls omgivningar. l Ramhäll bodde Viktor och Signe i ett hus efter byvägen, mellan Kilsbyggningen och Gammelbyggningen.

Att familjen Ekbom i Ramhäll stod Mormor och Morfar nära torde också kunna styrkas av en viss omständighet. När Morfar oväntat och tragiskt dog 1909 efter en vagnolycka vid gruvdriften, så meddelades olyckshändelsen till Mamma och Ivar i Gävle i ett brev från Berta Ekbom.

Det är ganska troligt att Viktor och Signe Ekbom, som bodde i Österfärnebo, på något sätt låg bakom Mammas och Pappas val av Österfärnebo.

 

Febe blev bara 1 månad gammal

En lillasysterföddes den 20 februari 1931 i Österfärnebo. Hon skulle heta Febe Frideborg. Hon dog den 31 mars 1931, alltså på dagen en månad efter födelsen. Febe begravdes vid kyrkan i Österfärnebo, nära ingången vid landsvägen. I Död- och begravningsboken står antecknat, att Febe avled till följd av kikhosta och influensa. Mamma hade själv varit förkyld vid tiden före Febes födelse, berättade hon en gång, och kanske kände hon skuld till att ha smittat Febe. Enligt en version från min syster Wasti skulle mamma ha uppgett, att det troligtvis var Wasti som smittat den lilla. Febes andranamn, Frideborg, fick Nita ärva, då hon föddes 1932.

Febes grav skulle, sen familjen 1932 flyttat från Österfärnebo till Hemlingby i Valbo utanför Gävle, skötas av Alice Ekbom. Alice var yngsta dotter till Viktor och Signe Ekbom, som jag inledningsvis berättat om. Ett tämligen litet och ganska nött foto av Febe i kistan i vårt hem vid Mejeriplan finns i ett av mina album (finns även i Boken om Mamma, skriven av Wasti).

 

En andra syster

Min syster Wasti föddes den 21 augusti 1928. Hon fick tilläggsnamnet Sylvia. Detta andranamn gav henne i början av 90-talet en glad anledning att benämna sitt och Runes då förvärvade sommarhus i Norrskedika i Östhammars kommun för Sylviero. (Huset såldes 2002.)

 

Bostaden och Helen

Huset vid Mejeriplan var rött, träpanelat och i två våningar. Det var byggt på 1850-talet. I en tillbakablickande tidningsartikel 1977 nämns huset i dess ursprungliga skick som “Fjärsmans”, och senare efter vår avflyttning 1932 som “Gamla posthuset”. Vid gavlarna var taket valmat. Bakom huset, en bit in på tomten, låg en rödmålad mindre byggnad med barackutseende, och där hade Pappa sitt skrädderi.

Innan Pappa flyttade in i det mindre huset, hade han först skrädderiet i Lyckhous Pensionat, ett stenkast från Fjärsmans. Därefter flyttade han skrädderiet till ett hus bakom mejeriet, känt som Telefonväxeln, där Kristin Östnäs var sladdkopplare och även hade sin bostad. Slutligen flyttade Pappa skrädderiet till det lilla uthuset på vår gård. På uthuset satt en stor skylt, ”A.J. Svensson Skrädderi”. Retsamma ungdomar sa Aj Svensson.

 

Uthuset med skrädderi (senare tid).

 

Österut bakom vårt hus bodde Slaktars, Kalle (Carl) Larsson. Hos slaktarn kunde man köpa kött, fläsk och hackkorv. Därifrån måste det ha luktat ganska ordentligt. Slaktar-Kalle spelade låtar på fiol och gärna tillsammans med Bryggarn, Axel Larsson. Det blir mera om Bryggarn i ett särskilt avsnitt.

Med ledning av vissa foton och egna minnesbilder kan jag tänka mig, att vår bostad hade tre rum och kök i bottenplanet. I husets övervåning, av vindskaraktär, fanns ett rum åt Mejeriplan. Där gjorde Pappa ett försök att sälja herrkonfektion efter måttagning. Jag tror inte han kan ha haft någon stor kommers med den verksamheten. Hur fraktades kläderna dit? Pappa kan inte ha mått bra av att ägna sig åt konfektion. Verksamheten varade heller inte länge. Ständigt återkom han senare i livet till att fördöma detta gissel, detta tidens tecken på ”fason- och kvalitetsförsämring”. Hans åsikt var att inga riktiga karlar av klass bar konfektion. Pappa delade grovt in mänskligheten i skräddarsytt och konfektion. (Även Mamma hade sina människoindelningar, men det var på ett annat område; det fanns baptister och icke baptister samt nykterister och de andra).

Vad övervåningen i övrigt innehöll är jag inte helt säker på. Där fanns ett bostadsrum åt “jungfrun” samt ett sovrum, från vilket jag har en minnesfrekvens. Vi hade alltså hembiträde. Vi var tre småbarn med en mamma som även skulle arbeta i skrädderiet. Det krävde förstärkning. Jag kommer ihåg ett av hembiträdena särskilt. Hon hette Helen. Hon var snäll, ljushyllt och flegmatisk. Vi sa Hellen. Ett av hennes flitiga rop på mig var: “Kom ska já tvätte Dick!” Helen hälsade på några gånger hos oss, när vi hade flyttat till Gävle. Det var roligt när hon kom. En gång under min studietid i Stockholm på 50-talet, när jag var på väg hem efter ett evenemang, stötte jag överraskande på Helen vid en spårvagnshållplats. Det var en höstkväll på det upplysta Norrmalmstorg i Stockholm. Sent på kvällen. Vi pratade en stund. Jag frågade Helen försiktigt vart hon var på väg, men hon undvek att svara. För egen del ställde jag kosan mot Regeringsgatan 54, där jag hade mitt hyresrum tre trappor upp. Helen gick makligt vidare mot okänt färdmål. Utan att stiga på någon spårvagn.

 

Mormor åtminstone två gånger i Färnbo

Mormor i Ramhäll (Augusta Wahlgren, född Jansson Lyman, 1864 -1942) var ingen reslysten kvinna. Det enda jag vet om hennes första utflykter till sina utflyttade barn är att hon hade rest från Ramhäll till Gävle med pojkarna Gunnar och Georg. De äldre sönerna Ivar och Eskil bodde där. Det var 1911 och resan var för att vara med när Ivar skulle gifta sig med sin kusin Ester. Denna tilldragelse var Mormor inte förtjust i. Hon hade först avböjt inbjudan men slutligen ändrat sig. Det finns ett foto från vigseln, där Mormor är med. Man undrar hur Mormor och pojkarna tog sig till Gävle.

Nästa mormorsresa, nämnd i anteckningar av Mamma, var till Tärnaby i februari 1927 i samband med att vår familj skulle flytta vidare. Mormor följde då med flytten därifrån till Österfärnebo. Hon behövdes för att se efter mig och Billy. Sen giftermålet 1923 hade familjen nu flyttat tre gånger.

 

Mormor i Österfärnebo, februari 1927.

 

Mormor var i Färnbo en gång till, troligtvis något av åren 1929 eller 1930, då jag var en tre fyra år. Då hade Wasti kommit till världen, så hjälpbehovet var stort. Mamma delade ju sin tid mellan hushållet och skrädderiet, där hon var byx- och västsömmerska. Mamma skriver i Gula boken om mig

“Vid omkring 4 år hade han en panisk förskräckelse för stoppar på strumpor. Fick han ett par sådana på sig levde han som en toking o. skrek allt vad han orka: “dé känns, dé känns, jämmöre vá dé känns!”

Mormor hade det nog inte helt fridsamt i barntillsynen. Hon skulle särskilt se efter mig en gång, när Mamma for in till Gävle för att besöka tandläkaren. Jag skrek och ville följa med:

 

Mormor i Österfärnebo 1929 eller 1930.

 

“Mormor hade då fullt sjå att klara sig, så att han inte sparka av henne benen, då hon släpa in honom i farstun, men där fick han ligga o. skrika färdigt, tills han lugna sig.”

Nästa gång Mamma skulle till tandläkaren i stan, fann hon säkrast att ta mig med till Ivars, som bodde på Brynäs:

“Men där höll han på o. göra dem konfysa. Han höll oljud i ett kör medan jag var borta o. tills jag kom i dörren.”

Mammas besök hos tandläkaren tror jag inte var någon enkel lagning. Mamma hade dåliga tänder, och besöken i Gävle var nog en behandling för insättning av lösgomständer. Det var först när vi flyttade från Färnbo och kom till Hemlingby utanför Gävle, som löständerna levererades. Vi barn minns inte Mamma i annat utseende än med dessa löständer. Vi blev inväxta med dom och reagerade inte på Mammas tandutseende annat än när vi såg henne ta ut tänderna till natten och lägga gommen i ett glas vatten. Då såg hon ut därefter.

Vid sin andra vistelse hos oss, den omkring 1930, hade Mormor med sig en fin plånbok åt Pappa. Den var av ljust, naturellt läder, och utanpå var namnet Axel inpräglat med stor text. Jag ärvde plånboken efter pappas bortgång 1958 och använde den i många år. På 60-talet hade den tjänat ut. Sömmar i lädret hade brustit, och skinnet var hårt slitet. Jag har lämnat den till Malin i hopp om att hon ska bevara den väl.

Vid sina besök i Färnbo hade Mormor naturligtvis tillfälle att träffa sina bekanta från Ramhäll, Viktor och Signe Ekbom.

 

Farmor åtminstone en gång i Österfärnebo

Även min farmor från Växjö (Emma Matilda Svensson, född Andersson, 1851 – 1927) hälsade på oss i Klappsta en gång. Eftersom vi flyttade dit den 23 februari 1927 och Farmor dog den 15 juli samma år, så är den möjliga tiden för hennes besök inringad. Mest troligt är att hennes besök inföll under den senare delen av våren.

 

Farmor Emma

 

Jag har aldrig hört att Farmor var till särskild hjälp i hemmet under vistelsen hos oss. Hon hade med sin då för tiden höga ålder säkert nog med sig själv. Mammas omdömen om sin svärmor var få och klassiskt negativa. “Gumman var elak men gubben var snäll han. Det var bara dé att han söp.” Av Mammas uttalande kan man fråga sig om även svärfadern, Karl Gustaf Svensson (1847 – 1928), var med vid besöket. I annat fall måste de ha träffats på annat sätt. Mamma berättade, att ”gumman” hade för sig, att hon höll på bringas om livet av sin svärdotter. Gumman sa sig ha hittat synålar i maten. Farmor kanske var misstänksam till sin natur. Pappa visade nämligen även han ett sådant drag.

 

Farfar Karl Gustaf.

 

För att i någon mån försöka mig på en förklaring till Farmors anklagelse kan jag göra en spekulation. När Pappa arbetade i sitt skrädderi så levde han bland knappnålar och synålar. Jag såg honom ofta sätta ett knippe nålar i sin egen väst, allteftersom de blev överflödiga när han sydde eller provade. När det så blev matdags kunde han fortfarande bära på nålarna, i glömska. Det kunde alltså ha varit så, att en nål fallit ur och hamnat i Farmors mat, t.ex. när han skulle hjälpa henne att sätta sig vid bordet. Hon kan ha varit tafflig under de här sista månaderna av sitt liv och behövde en viss uppmärksamhet och hjälp. Farmor kan alltså ha hittat en förflugen nål på sin mattallrik eller rentav i maten. Och med Farmors överdrivna misstänksamhet och kanske avoga inställning till sin svärdotter blev en nål beviset på att hon uppsåtligen höll på att tagas av daga.

 

Tatuerade Johansson

Pappa hade under en del perioder en medhjälpare, vanligtvis en skrädderiarbetare av yngre årgång. I familjen sa vi alltid gesäll. Men Pappa hade också ibland äldre skräddare, särskilt under Gävletiden. Hur uppgörelsen med medarbetarna var utformad vet jag inte. Men några feta ersättningar kan det inte ha varit fråga om. Särskilt inte under 30-talet med dess allmänt bistra förhållanden. Det går inte att komma ihåg alla gesällerna, i varje fall inte dom som var med när jag var litenliten. Men det har berättats om en och annan. I Österfärnebo hade Pappa en gesäll, Mauritsson, ”som hade gummiben”. Man sa att han blivit överkörd av tåget. “Det knarrade när han gick”. En annan gesäll hette Isak Hjelm och var ”Färnbokär”. Han började redan som trettonåring. Det måste ha varit omkring 1930. Hur länge han härdade ut som elev eller gesäll vet jag inte, men det kan inte ha varit längre än till 1932, för då flyttade vi ju till Gävle. Isak blev senare sjukskötare på Ulleråkers sjukhus.

En av gesällerna blev vittomtalad och sedermera ökänd. Han hette Axel Folke Johansson (född den 8 december 1906). Han skulle några år efter sin korta tid hos Pappa få heta Tatuerade Johansson. Denne Folke hade varit intagen på uppfostringsanstalten Bona i Östergötland. Efter sin tid som gesäll hos Pappa, april – augusti 1927, synes Folke ha varit arbetslös. Så småningom gick han till sjöss. Var 20-årige Folke bodde under sin tid hos Pappa är oklart. Rimligen borde han ha huserat i skräddarverkstan. Det har de flesta gesäller gjort som jobbat hos Pappa. Vid den här tiden hade Pappa skrädderiet i samma hus som telefonväxeln i Klappsta. Växeln låg bakom mejeriet. Där borde Folke normalt ha haft sin nattvila. Men ett kärt och envist rykte i bygden gör gällande, att Folke bodde i Grindbo hos Saltos-Selma, en dryg kilometer norr om Klappsta. I närheten bodde också Johan Larsson och hans hustru Anna. De hade flera barn. En dotter hette Ester (Lassas Ester), född 1907. Hon arbetade på mejeriet i Klappsta. Ester och Folke blev kvickt bekanta med varandra, och det är nog inte så konstigt med tanke på att deras arbetsplatser låg så gott som jämsides. Folke kanske rentav gick och handlade mjölk inne på mejeriet, vilket ortsborna i gemen gjorde, så också vår familj.

Ester födde den 3 april 1928 en son, som fick namnet Erland Folke. Enligt ett polisprotokoll från 1928 erkände sig Folke, som då inte längre vistades i Färnbo utan hos sina föräldrar i Nyköping, vara far till Erland.

Efter skräddertiden i Färnbo och sen Folke gått till sjöss lät han tatuera sig. Han hade många sköna senoritor på sitt skinn både fram och bak (B. Engster, 1934). Folke var liten och ganska klent byggd. Mamma berättade några år efter Färnbotiden lite lösryckt om denne gesäll, men sa aldrig något särskilt om hur han skötte sig i skrädderiet eller över huvud taget i Färnbo. “Han var som folk är mest.” Däremot fick jag veta, att han blev en mycket känd och omskriven förbrytare, som kunde agera med våld. Kändisskapet härledde sig från början av 1930-talet, då Folke slog sig ihop med en rent häpnadsväckande brottsling, nämligen Bildsköne Bengtsson. De båda hade blivit bekanta med varandra 1932, när de var intagna på fångvårdsanstalten på Långholmen. Det var under deras gemensamma stöldturnéer som benämningen Tatuerade Johansson uppstod.

Bildsköne Bengtsson, vars riktiga namn var Harald Bengtsson, var utbildad skräddare. Det finns många anekdoter om det legendariska paret. En berättar att en cykelhandlare, som blivit bestulen på cyklar, annonserade: “När bildsköne Bengtsson och tatuerade Johansson behövde bra cyklar, stal dom hos mig”. Mamma Olga berättade, att en gång när poliserna var hack i häl på brottslingarna, som hade kommit fram till en mindre sjö, så kastade de sig i vattnet och började simma mot andra sidan. Poliserna som förföljde i bil tvärvände och for snabbt iväg mot sjöns andra sida för att ta emot simmarna. Men den Bildsköne och den Tatuerade var inte dumma, i varje fall inte den Bildsköne. En bit ut i sjön vände de och simmade tillbaka till stranden och kom på detta sätt undan lagens väktare. Poliserna stod på andra stranden med lång näsa. Om Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson finns flera böcker, t.ex. “En dynamitards historia” av B. Engster 1934, och “Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson” av Alve Brandin 1991. Även en CD med berättelser om de båda dynamitarderna finns inspelad av Bertil Sandström i samarbete med Sveriges Radio. Bertil Sandström medverkade på hösten 2005 i Sveriges TV i ett program om de båda rikskändisarna (Utgrävarna). I tidskriften Kupé, utgiven av SJ för dess resenärer, finns i novembernumret 2005 en artikel om den Bildsköne och den Tatuerade . Från 30-talet finns av Kar de Mumma en monolog om paret, framförd av Thor Modén.

Sedan Tatuerade Johansson avtjänat sina straff och återfått friheten, ändrade han sitt namn till Jydarp. Han blev 78 år.

 

Vaccinering och saft och kakor i Kommunalhuset

På stora landsvägen vid kyrkan låg det träröda Kommunalhuset. Tidigare hade det varit skola där, socknens första. I denna byggnad sammanträdde kommunalfullmäktige. I Kommunalhuset blev jag vaccinerad. Det var väl mot smittkoppor. Mamma har berättat att jag hade kikhosta när jag var 4 år, men hon säger inte om det var före eller efter vaccineringen.

 

Kommunalhuset.

 

Jag har en svag minnesglimt från vaccineringen. Det var att en massa mammor som satt inpå varandra i en stor sal. De höll sina småttingar i famnen. Många av barnen skrek hjärtskärande. Jag tror inte jag instämde i skriken. Kommunalhuset var mer än kommunalhus. Det fanns en bostad där också, och i den bodde Anna Ferdén (f. 1888). Mamma umgicks flitigt med henne. Vi syskon fick hänga med. På ett foto från tant Annas hem syns Wasti tillsammans med baptistpastor Christenssons två pojkar, där de låter sig bjudas på saft och kakor. Bekantskapen med Anna skulle komma att fortsätta även under Gävletiden.

 

Wasti, Olle och Gunnar hos tant Anna.

 

Ung globetrotter på Gysingestigen

Tidigt visade jag prov på att vilja söka egna vägar. Jag var väl omkring tre år. En sommardag traskade jag på vägen till Gysinge, av ortsborna kallad Gysingstigen. En tant som cyklade på den tomma vägen bedömde att en så ung mans ensamma vandring så långt bort från bebyggelsen inte hörde till ordningen. För övrigt tyckte hon sig känna igen mig. Hon satte mig på pakethållaren, ledde cykeln och tog sig så småningom till Mejeriplan och Skräddars. Hon returnerade mig till en ovetande Mamma. Föräldrarna hade inte saknat mig, förrän kvinnan anmälde sig med hittegodset. Hon tillerkändes ett skamset men varmt tack. Händelsen får väl vara ett uttryck för hur fri min tillvaro var i ett då beskedligt samhälle. Eller hur oreflekterat mina föräldrar, liksom många andra föräldrar, såg på behovet av barntillsyn. Men nog var det en vådlig utflykt.

Pappa tog mig ofta med ut på cykelturer. Mamma säger att jag såg fram mot de här tillfällena med stor förväntan. En dag inställdes en utlovad cykeltur tur, därför att någonting hade kommit emellan. Det var ett syarbete som blivit försenat. Min besvikelse var stor. Jag sa tårögt till Pappa: ”Du lovar runt och håller tunt.” Jag hade väl inte komponerat denna beska anklagelse av egen kraft utan hört den av någon vuxen.

Att Pappa blev försenad i skräddarjobbet, det skulle bli en visa livet ut. Han upptäckte millimeterfel, att något satt ”förkrängt” eller så. Och så rev han upp alltihop. Oförmågan att beräkna leveranstid påverkade hans humör. Kunderna blev nöjda över den fina kavajen eller överrocken. Byxor orsakade sällan problem. Men Pappa blev irriterad, ibland rent ilsken. Vi skulle alla i familjen genom åren få utstå hans humörsvängningar, inte minst Mamma.

 

Annat smått

En tung motorcykel stod ny intill huset. Den väckte min nyfikenhet. Den måste jag ju pillra på. Så skedde också, och då drog jag omkull motorcykeln. Enligt Mamma “dock utan att skada sig det minsta.”

Mamma fortsätter och ger andra exempel på putslustigheter::

“En gång var han in till slaktarn efter ett kilo hackkorv o. sa att Mamma skulle ha. Det hade jag inte skickat honom in efter.”

”En gång skicka mejerifrun honom efter såpa; det skrev han upp på mig, det skulle också mamma ha.”

Den här sortens företagsamhet var jag dock inte ensam om i familjen. Mamma skriver i Gula boken om Wasti, då i 3 – 4-årsåldern:

“Men en gång flög det i henne, hon skulle handla utan min vetskap. Hon handlade ett kilo bitsocker som mamma skulle ha förstås. När hon kom ut, så tog hon och dela ut sockerpåsen åt alla småungar som var närvarande så en del fick fickorna fulla. Ett halvt hg jäst gjorde hon likadant med en annan gång.”

Åter till Gula boken om mig.

“Pappa saknade sin klocka när han skulle ut o. prova en gång. VI leta o. leta, o. till slut hade den hamnat i vedboden där pojkarna höll till o. lekte.

“Som jag var bra bekant med hans dragmani, så undersökte jag honom noga, särskilt en gång då vi var till Gåvan på granfest. Ingenting fanns i fickorna. Men så fort vi kom hem så drog han upp en lergök ur fickan ändå: som han smusslat undan på något vis.”

 

Den Onde och Riset

Ett par otäcka morgonbilder har etsat sig fast från hemmet vid Mejeriplan. Det var i ett rum i bottenvåningen, invid köket. Jag var i tre- fyra- årsåldern och vaknade tidigt en morgon av att ett ruskigt svart ansikte dyker fram vid sängen, lutar sig över mig och åbäkar sig. Jag blir besinningslös av skräck, reser mig i sängen gråtande och skriker: “den onde, den onde, den onde”. Då ändrar “den onde” raskt skepnad och blir till en ångerfull Mamma. Hon försöker lugna ner mig.

Mamma hade varit på morgonuppvaktning klockan sex hos en 40-årig firare i grannskapet och just kommit hem i sin utspökade klädsel med “glasögon, slokhatt, svart helskägg o. överrock.” På mina illtjut säger sig Mamma ha utropat: “Men Dick, känner du inte igen mig? Det är ju mamma.” Skulle jag i den groteska morgonväkten rimligen ha känt igen en sån mamma?

Det var väl inte precis förtänksamt av Mamma att på det här sättet tro sig kunna roa sin känsliga gosse. Bakgrunden till min ångest fanns till stor del i att vi barn tidigt och med starkt eftertryck itutades, att Den onde alltid stod på lur för att straffa oss eller rentav ta oss, om vi var trotsiga mot föräldrarna eller inte ville följa Herrens anvisade vägar. Den Onde fanns verkligen i vår tidigaste värld.

Att klä ut sig vid uppvaktningar eller andra framträdanden var ett stort nöje för Mamma. Det finns flera albumfoton som visar att Mamma var uppfylld av en barnslig lust att klä ut sig, att vilja vara någon annan än sig själv. Hon trodde att omgivningen skulle uppskatta hennes lustigheter och att det skulle bli riktigt roligt för alla. Ett foto visar till exempel Mamma i senig ålder utklädd till en föga njutbar Stålfarfar i shorts. Om hon i stället för groteska eller parodiska figurer åtminstone hade visat lust att kopiera sig till något mera smakfullt! (Stålfarfar var en mager och långskäggig rikskändis på cykel som blev mer än 100 år och som väckte uppståndelse varhelst han trampade fram.)

En annat trauma inträffade när Mamma en tidig påskmorgon plötsligt står vid min säng i ett rum på övervåningen. Hon har ett knippe björkris i handen och drar av mig täcket. Hon tänker slå mig med riset i rumpan och börjar dra av mig täcket. Jag tjuter, försöker hålla tillbaka täcket, skyla mig och slingra mig undan. Mamma avslutar kampen. Hon säger att det bara är ett skämt. Skämt? Vá då skämt?

En förklaring enligt folktraditionen sägs vara att man trodde att trädet hade en inneboende kraft som fördes över till den som fick smaka riset. För Mamma var det här mest bara en skojig tradition, hämtad från hennes barndoms Ramhäll. Ett skämt. Men hur skulle en plutt som jag kunna förstå ett så komplicerat skämt?

De här anekdoterna om Onden och om riset pekar kanske på att jag inte precis var någon robust figur trots mina annars livliga bedrifter. Men det kanske också avslöjar, att Mamma inte riktigt förstod hur barn kunde väntas reagera på vuxnas skämt.

 

Zigenarna

En vårdag slog ett stor grupp zigenare läger i Tallparken bland dess höga tallar. Tallparken, i kyrkans ägo, låg nära Gåvan, som var en samlingslokal inom NTO-rörelsen. Tallparken och Gåvan låg ett stenkast från Mejeriplan vid vägen mot Sanda. När kvällsmörkret lägrat sig över zigenarnas tillhåll, kunde man från vårt hus se deras eldar flamma. Det var mystik och spänning i luften. Det här var något nytt för Billy och mig. Hur trakterade de vuxna i grannskapet var, vet jag inte.

På morgonen nästa dag satt vår familj som vanligt vid matbordet i köket och slevade i sig grötfrukost. Pappa skulle till gröten ha en tomat med lite salt på. En modern innovation. Även en gesäll och jungfrun var med. Plötsligt stod en mörk, stadig och kjolbred zigenarkvinna med iögonenfallande och klassisk klädsel innanför dörren. Ringar i öronen hade hon också. Vad hon exakt hade för ärende vet jag inte, men hon ville väl sälja något eller rentav tigga. Det utspann sig en ordväxling mellan husets herre och henne, där hon stod intill vedlåren och vattenhinken. Pappa försökte avspisa den färgstarka zigenerskan och tappade så småningom tålamodet, vilket för övrigt var typiskt för honom när han inte blev åtlydd. Så han sa bryskt till den påflugna gästen att ge sig i väg. Hennes avskedsord var mitt i prick: “Doo därr borrrta ve fönstre, doo ska int va så ont i toonen”. (Situationen, som jag själv delvis minns, berättades av Mamma många gånger under Gävletiden.)

 

Min syster börjar irritera mig

I uthusets skrädderi kunde Wasti och jag leka på golvet, medan Pappa och Mamma sydde. Vid ett tillfälle sträckte jag mig upp till skräddarbordet och tog en sockerbit från kaffebrickan: “Mammaaa, Dick tog en sockerbit!”. Om Wasti kunde uttrycka sig så, borde hon väl ha varit åtminstone tre år, och jag alltså fem. Denna vaksamhet från min syster skulle i vårt gemensamma uppväxtliv följas av många “Mammaaa! Dick tog …..” Det gjorde henne inte populär. Hos mig. Föräldrarna däremot uppskattade säkert den pigga övervakaren.

 

Mejeriet

Utsläppt på morgonen för att ta hand om mig själv brukade jag kuta raka spåret ut på Mejeriplan. Jag stannade till ett tag för att ta till mig livet utanför mejeriet. Efter att ha spejat in läget kunde jag ta mig vidare till den stora byggnaden, där den syrliga doften av mjölk strömmade ut från dörröppningarna vid lastbryggan. Den vitklädda personalens arbete ackompanjerades av högljutt slammer från mejeriapparater och plåtflaskor, som mannarna med de vita skärmmössorna och svarta träskorna slängde och hasade på det våta cementgolvet. Till lastbryggan kunde hästskjutsar och lastbilar köra fram mjölkleveranserna för att lasta av och lasta på, t.ex. skummjölk hem till kalvarna. Det fanns en stång att tjudra hästen vid. Ett halvslag med tömmen räckte, när bonden eller kördrängen skulle in i “Bondbon” för att handla snus, Izaal mockablandning eller andra specerier till hushållet. Det förekom att bönderna fungerade som skickbud åt grannarna efter vägen.

 

Bortom stegen skymtar ingången till vårt hus

 

Till vänster om mejeriet fanns en stor stack med fyrkantformade isblock som låg travade ordentligt som ett högt hus utan tak. Högen var beströdd med isolerande torvströ eller sågspån för att bevara isblocken så länge som möjligt. Isstacken var omgiven av ett högt plank. Hela bygget var som en stor låda. Man såg inte utifrån att det fanns is på annat sätt än att det droppade vatten mellan plankorna. Det var inte meningen att några utomstående, t.ex. småglytttar, skulle få intressera sig för ishögen. Jag hade i alla fall gjort intrång vid ett tillfälle, och tagit mig upp till toppen av isberget. Påföljande morgon skulle min mormor, som var på långväga besök från Ramhäll, hjälpa mig med påklädningen. Jag stod i sängen och var helt oregerlig. När Mormor skulle dra på mig strumporna, skrek jag högt och ursinnigt: “dé känns, dé känns, jämmöre hú ré känns ! Det var stoppar på strumporna, något jag inte såg med blida ögon. Och just nu var det även sågspån från isstacken.

Isen hämtades från Dalälven, där den sågades upp för hand i stora block. Ett antal gubbar släpade upp isbitarna med långa kedjor på fordonsflaken. Det kunde vara såväl häst som lastbil. Is levererades både till mejeriet och till bryggeriet i Klappsta. “Bryggarn” Axel Larsson kom med lastbil och var själv med om att ta upp isen. Någon gång fick yngsta dottern Kajsa åka med. Isen till Bryggars användes i samband med bryggningen och till en mindre del i det stora bryggarhushållet.

På lastbryggan vid mejeriet ställde personalen ut personliga mjölkkrukor av plåt och gräddflaskor av koppar, som de närboende strax skulle komma och hämta. Jag tyckte att alla kannor var lämpliga för min sysselsättning, och jag hanterade de mindre av dem ibland med ett sånt intresse, att de föll ner från bryggan och rann ut. Om jag såg en liten gräddflaska hänga på en cykel vid mejeriet, “så bara haka han av den o. bar den hem” (Gula boken).” Kunderna blev irriterade. Särskilt störd var Kristin Östnäs, oumbärlig trotjänare i telefonväxeln och välinformerad om alla dag- och natthändelser inom sitt telefonrevir. Hon bodde och växlade i bottenvåningen i ett litet tvåvåningshus, som låg mellan mejeriet och stora landsvägen. På övervåningen hade en gång även BryggarEllen bott, tidigt vid sin ankomst till Österfärnebo då hon arbetade som jungfru hos handlanden Wistrand. I telefonväxelhuset hade Pappa efter vår ankomst till Färnbo haft sitt skrädderi under en kort tid, så jag var van att hålla mig däromkring. På fröken Östnäs trappa stod en tillbringare med grädde. Den bar jag hem till Mamma. Då var det bara några droppar kvar i bottnen. Mamma lokaliserade platsen för brottet genom att följa droppspåren till fröken Östnäs hus. Jag var ett orosfrö, ständigt på gång.

Vid mejeriet fanns det två grisar, hörde jag berättas i vuxen ålder. Jag såg dom aldrig och vet heller inte var stian låg, men det var nog på baksidan av mejeriet. Grisarna sköttes av en mejerielev. Så här i efterhand kan man undra, om inhysningen var så välbetänkt. Men de hygieniska kraven var väl inte så stränga i slutet av 20-talet. Hur det var med mejeriets personalomsorg är obekant, men det finns en uppgift om att det i mejeristens hushåll på 20-talet ingick 16 personer.

 

Handelsbolaget

Vid Mejeriplan intill vårt hus fanns Handelsbolaget eller som det stod på en skylt på väggen: AB Österfernebo Lantmän. Där inhandlade vi mycket av vårt dagliga bröd. Det fanns ytterligare en speceriaffär i närheten, Wistrands, ett par hundra meter norrut, där Stora landsvägen tog vid. Den affären finns kvar alltjämt, fast i ny skepnad. Handelsbolagets affär betydde mest för oss och mig, eftersom den låg precis vid vårt hus. Dit knallade jag så där utan vidare. Bara för att titta och snappa upp.

När jag var en fyra fem år hade jag börjat få ett visst sinne för detaljer. Jag minns ett och annat från affären. Utanför, på vänster sida om ingången stod en bensinpump och ett oljeskåp. På toppen av bensinpumpen fanns en stor glasbehållare. Bilisten fick pumpa upp bensinen i glasbehållaren och till den nivå han ville ha, och sen fick bensinen strömma ut i en slang till bilen, i princip på samma sätt som än i dag. Jag tittade ofta och nyfiket på, följde bubbelspelet innanför glaset och insöp den omisskännliga doften. Den var inte alls motbjudande. (Det skulle vara i dag det!)

På affärens röda vägg på vardera sidan om ingången hängde plåtskyltar med reklam. En skylt med svart botten visade en snuvig gubbe med röd näsa, ljusgrön tofsluva och med en yvig lång schal i samma gröna färg virad kring halsen ända upp till öronen. Han hade röda handskar och visade upp en tablettask i högra handen. I den vänstra höll han en svart tablett mellan tummen och pekfingret. Nederst på skylten kunde man se texten “LÄKEROL – den gör gott den!”

En annan skylt visade en pojke i helfigur mot ljusröd bakgrund, även han med en tablettask i handen. Det var Pix-pojken. Han hade sjömansblus och sjömansmössa, och under den käcka mössan tittade en liten svart tjusarlugg fram. Byxorna var mörkblå och långa och var utställda där nere som sig bör på en glad sjöman. Skorna med långa snören var vita. Pixpojken höjde den vänstra handen mot munnen och hojtade: “PIX är bäst för hals och bröst”. Den skylten lockade mig mer än Lälerolskylten. Kanske för att jag ville vara sjömanspojken. Han var på gång, och så var han liten som jag. Den snuviga Läkerolgubben däremot såg seg ut. Så där ville man ju inte se ut. Och så var han gammal. Sen fanns det också en skylt med Vita Björn, som med glad uppsyn stod framför en träbalja och tvättade: “Tvättar allt – skadar aldrig”. Skylten med Pixpojken var troligen emaljerad.

 

 

Hur kan jag se allt så detaljerat framför mig? Det gör jag inte heller. Jag minns visserligen gestalterna och deras framtoning i stort, men i övrigt så är detta konstruktioner i efterhand. Skyltar av det här slaget hängde kvar på butiksväggar ända in på 40-talet. På min egen familjs semestrar i Skåne och Blekinge på 60-talet gjorde jag långa bilturer till nedlagda affärer, som ortsbefolkningen gav mig tips om, för att försöka få tag på gamla plåtskyltar. Men jag lyckades inte. Dom var redan uppköpta. Av så´na som jag.

 

Pappas väska spatserar över Mejeriplan

Inifrån affären hade man utsikt över Mejeriplan. Mamma berättar, att en bonde efter att ha kommit med bussen från Gävle hade stigit av och under uppehållet passat på att gå upp till handelsboden för att uträtta något. Vid avstigningen hade han ställt ut sin väska på marken utanför bussen, kanske för att ha den under uppsikt från handelsboden. Måhända var det begärligt klirrande gods i väskan. Det var en brun läderväska med bygel, som till formen såg ut som en uppfällbar verktygslåda En annan kund i affären vaknade till, efter att ha kastat ut en blick genom fönstret, och ropade till bonden: “Du Jöns Per, já tror väskan din há fått fötter!” Jöns Per ut genom dörren som ett jehu och med ett språng nedför bodtrappan för att genskjuta en parvel, som energiskt släpade på hans väska i riktning mot Skräddars. Bonden försökte slita till sig väskan. Skräddars pojke skrek, medan han krampaktigt höll fast sin dyrgrip: “Pappas väska, pappas väska, pappas väska…!” Bonden fick till slut grepp om vad honom tillhörde. I affärens fönster hade man det muntert.

Handelsbodens hade olika föreståndare. En hette Eriksson, och han hade några döttrar som höll sig på sin kant. En annan hette Bertil Skogh, och han hade ett ont öga till Billy och mig. En gång jagade han oss i sitt trädgårdsland. Vi sprang antagligen som röjningsmaskiner över hans spirande grönsaker. Det kom till en hetsig dispyt mellan honom och Pappa. En annan föreståndare hette Frans Fransson. Han hade en ockragul bodrock på sig, såsom en handelsman skulle ha. De kanske även företrädarna hade, utan att jag kommer ihåg det.

 

John springer

Vid staketet inne på tomten mot Mejeriplan kunde jag stå och titta på livet inpå knuten. Jag såg hur bodbiträdet John kom sprinterlöpande nerifrån Mejeriet mot handelsboden i sin långa gulbruna affärsrock. Det fladdrade yvigt om rockskörten. Jag skubbade kvickt in till Mamma och flåsade; “Mamma, Mamma, John kan springa ända upp i ändan.”

 

Jäst hos John

Jäst såldes i lösvikt. På disken i handelsboden fanns ett fat med en stor klump jäst om 2 kilogram “renkultiverad pressjäst” från Stockholms Norra Jästfabrik. De husmödrar som skulle baka sa bara ” fem öre jäst”. En gång stod jag som vanligt vid disken och lyssnade på när unge John slöpratade med en kompis om ditt och datt. Plötsligt tog kompisen en kniv från jästfatet på disken och skar av en bit och stoppade i munnen. Var det så man skulle göra? Vid mitt nästa besök i affären ställde jag mig vid disken, höjde näsan upp till jästfatet, tog kniven och krafsade av ett stycke, större än kompisens. Och stoppade in. John kreverade.: “Vá gör dö pojk !” Jag fann lämpligt att snabbt ränna ut.

 

Inget sinne för takt och ton

I Gula boken berättar Mamma följande.

“En gång hade vi främmande från Dalarna. Vi hade en skräddare som hette Sven som de kom och hälsade på. Det var en stor släkt, mor o. syskon o. cauför med sig. Vi satt inne på verkstan o. pratade, så inföll Dick plöttsligt: nu är de då alldeles tjockt me dalmasar här.” — Caufören satt och såg lite frånvarande ut o. sa ingenting. Då tyckte Dick synd om honom: “den där caufören börjar nog på o. grina snart.” —

 

Fru Ehn lyssnar om Agust och Lotta

En äldre kamrat hette Bengt Ehn, kallad En-Bengt. Han bodde bland några röda hus bakom mejeriet och på andra sidan stora landsvägen. Föräldrarna hette Ida och John. Bengt drog en dag Billy och mig med sig till sin mörka farstu och fram till en skänk. Han öppnade den och tog fram en burk messmör, Stintans eller Gullans. Vi hade aldrig tidigare mött detta livnärande njutningsmedel. Bengt smetade tjockt med messmör på en knäckebrödsbit och åt glupskt, medan Billy och jag tysta och avundsjuka såg på. Vårt första möte med messmör alltså.

Mamma begav sig en gång ut tillsammans med Bengts mamma, fru Ehn, för att plocka lingon uppe på Åsen (den 30 mil långa Enköpingsåsen som sträckte sig genom Färnbo). De hade massäck med sig och satte sig ner på en fallen fura. Den påminde Mamma om tidningshistorien med Agust och Lotta. Den korta Agust var i Veckans Magasin alltid utsatt för Lottas fördömda brödkavel. En gång på promenad ansåg sig Lotta behöva ge Agust en omgång men hade givetvis ingen brödkavel inom räckhåll. Då tog hon tag i stackars Agusts båda ben vid fötterna, svingade honom i luften, lätt som en plätt, och dängde honom mot en trästock: på marken. “Har jag ingen kavel, så får väl du vara kavel”. Med detta i dråpligt minne sa Mamma till fru Ehn: “Det var en sån här stock som Lotta tog till mot Agust, när hon inte hade nån brökavel”. Fru Ehn satt tyst en stund och frågade sen försynt: “Va hä nå schläktingar te fru Schvensson hä då?” Till saken hör, att fruarna faktiskt fruade varandra, även i lingonskogen. Det var tydligen brukligt, även i enkla umgängen, om man höll på formerna. Mamma berättade gladeligen den här historien under Gävletiden då och då, och gärna när hon hade en ny kaffebesökare.

 

Bad i mejeriet

I mejeriet kunde man få sig ett karbad. Om det var någon utbredd möjlighet vet jag inte. Jag fick i varje fall följa med Pappa en gång. Det var ångvarmt, och det ekade mot kakelväggarna. Över det fristående badkaret fanns det ett brett nackband, som pappa la sig mot. Om jag själv fick stiga i karet och lägga mig mot bandet minns jag inte. Jag var väl för liten.

 

Fru Ekboms mjölktvättade matta

Hos handlanden Viktor Ekbom och hans hustru Signe, som kom från Mammas Ramhäll, hälsade vi på ibland. Ekboms affär låg vid Sanda på vägen mot Gysinge, inte så långt från kyrkan. Familjen hade sin bostad ovanpå affären. Mamma och jag och väninnan Anna Sehlberg, som med sin familj bodde bakom Mejeriet, hälsade en gång på hos Signe Ekbom. Mamma och Anna beundrade Signes glänsande och brunmönstrade korkmatta i hennes stora kök. Och Mamma frågade: “Hur beter du dej för att få golvet så där fint och glansigt? – Jag tvättar mattan med mjölk.” Mammorna gapade och stod tysta. Vi var knäckta. Vilken hemskt rik husmor. Hälla mjölk på golvet. Tvätta med mjölk som man skulle ha till gröten och skulle dricka till maten!

 

Bryggars

Med Bryggars hade vi en djup relation under de sex sju år vi bodde i Färnbo. Och den fortsatte, sen vår familj flyttat till Gävle. När jag nu kallar fabrikör Axel Larsson i Klappsta för Bryggarn ligger det ingen nonchalans i detta. Tvärtom. Det var så, att alla i Färnbo sa Bryggarn. Mamma och Pappa sa Bryggarn. Och vi barn tog efter. Det känns därför riktigt att hålla fast vid benämningen, trots att den varma förbindelsen med Bryggarn (och hela bryggarfamiljen för övrigt) egentligen borde motivera en mera förtrolig benämning. Som mycket liten sa jag nog Farbror Bryggarn. Alla stora karlar var ju Farbror på den tiden.

Bryggars bestod av familjeöverhuvudet, Axel Larsson (född 1896, död 1972), hans hustru Ellen (född 1894 i Illinois, USA, död 1983), döttrarna Greta (Margareta, född 1920), Birgit (född 1922) och Kajsa (född 1928).

 

Bryggeriet i Färnbo.

 

Axel och Ellen, som båda blev föräldralösa i tidiga barnaår, bosatte sig vid giftermålet 1919 i Fors i Österfärnebo. I Fors hade både Axel och Ellen haft släkt sen lång tid tillbaka. De förvärvade 1925 ett hus i Klappsta vid stora landsvägen mot Sandviken (Klappsta 5:12). Detta hus, “Bryggeriet”, låg en kilometer från vårt hus vid Mejeriplan.

I bryggeriet hade tidigare pågått svagdrickstillverkning, men denna blev nedlagd redan 1915. Axel och Ellen började efter förvärvet av huset att iordningställa detta för svagdrickstillverkning. Huset var en tvåvånings träbyggnad på sluttningen av en hög tallbevuxen sandås, en lokal sträckning av den 30 mil långa Enköpingsåsen. Efter hand ombyggdes fastigheten för att bättre svara mot behoven i den utvidgade bryggerirörelsen. Under den tid jag umgicks hos Bryggars hade de bostaden i bottenvåningen och övervåningen. I bottenvåningen fanns också ett kontorsrum. I källarvåningen i sluttningsplan låg en bryggeridel. Där tillverkades läskedrycker. Det egentliga bryggeriet, som framställde svagdricka, fanns i en sidobyggnad, också den i sluttningsplan. I sidobyggnaden iordningställdes sedermera i övervåningen en bostad. Det var för att Axel och Ellen skulle beredas ny bostad, när dottern Birgit och hennes familj skulle få flytta in i huvudbyggnaden

Till Bryggarns fasta hjälp fanns den pålitlige bryggmästaren Anders Nord samt den trofaste Axel Reinhold, som körde en av bryggarbilarna. Reinhold minns jag alltid bärande en läderväska med rem över axeln, kassan alltså. Även andra medhjälpare fanns under olika perioder.

 

Anders Nord (till höger) och medhjälparen Ernst Andersson.

 

Hur Bryggars kom in i vår tillvaro, eller vi i deras, vet jag inte säkert. Dom har “alltid” funnits i vårt liv, även sen vi 1932 flyttade från Österfärnebo. Det första mötet med dom kan ha varit i baptistkapellet Salem.

Ibland var vi tillsammans hela familjerna, ibland bara vissa av oss. Mina minnen från Bryggars är mestadels från tiden när vår familj bodde i Gävle eftersom jag då under skollov fick vara hos dom längre perioder.

Ett sånt tillfälle var “kokslovet” 1940, som varade från 4 mars till påskferiernas början. Även Wasti och Nita vistades flitigt hos Bryggars. Pappa gjorde dock inga resor till Bryggars eller till Färnbo över huvud taget, sen vi 1932 flyttat därifrån. Däremot kunde han sluta upp, då Bryggarfamiljen eller någon av dom besökte oss i stan.

Ris à la Malta, lek och sång

Ett av mina minnen från Bryggars är en julfest i deras gästfria hem. Det var alltid många med vid deras kalas, unga som gamla. Nästan alla hade anknytning till baptisterna. Det var långa, omväxlande och glada träffar, där tonvikten låg på det musikaliska och lekfulla. Bryggars kunde inte vid varje tillfälle bjuda på stadig mat, men kaffe och kakor i mängder dukades alltid fram.

 

Ellen, Mamma, Agnes Lund samt Kajsa och N

 

Vid den här julfesten – kanske var jag fyra år – sjöng man och dansade man ringlekar i den rymliga kammaren, där julgranen stod, eller möjligen var det i köket; ”Skära, skära havre, vem …” Efter ett bestämt ord i visan släpper alla varandras händer och rusar virrigt omkring för att hitta en partner. En blir utan i det udda antalet och står där övergiven. De lyckliga som blivit par står och pekar finger åt den ensamma under retsamt sjungande. Det var naturligtvis jag som blev övergiven vid det här tillfället. Jag fattade väl inte det fina i kråksången. Jag grät. Grym lek för en fyraåring. Peka finger så där.

Skära, skära havre vem ska havren binda?

Jo det ska allra kärasten min

var ska jag honom finna?

Jag såg àn i går afton

uti den klara månens sken…

(Här upplöses ringen plötsligt och

alla rusar och letar efter en partner; en blir utan. )

När var tar sin så tar jag min

så blir den andra utan.

Ja det var rätt, ja det var rätt

ja det var rätt och lagom

att …… fick i ringen stå

och ingen ville ha ´na (´nom)

Fy skam, fy skam

För ingen ville ha ´na (´nom)

Mamma berättar i Gula boken om mig från en tidigare fest:

När han kom till Bryggeri o. de ville han skulle sjunga, kröp han under bordet o. sjöng, “Liten tomte bitte, liten nappe no, statt på ekestubben, stynade sin ko”.

(Den fortsatta texten finns i ett e-postbrev från Nita 2005-02-04, Snappe sno).

Bryggars bjudningar var inte knussliga. De höll med god mat och mycken mat. Och svag dryck. Tant Ellen var en duktig matmamma. Hon hade också fin hjälp av flickorna vartefter de växte. En återkommande barnrätt vid kalasen var ris à la Malta med vispad grädde . Men inga apelsinklyftor. Oj vá gott det var. Men ta mer ve´tja! – Uumm.

När julfesten med ”Skära skära havre” var över, promenerade vi hemåt i den sena julkvällen. Greta och Birgit följde oss en bit på en mindre gårdsväg, som strök efter åsen, förbi Bryggarns garage och nästan ända fram till fjärsman vid stora landsvägen (inte detsamma som vårt ”Fjärsmans” vid Mejeriplan). Flickorna ville väl ha frisk luft efter allt dansande, ätande och ståhej. “Stjärnorna gnistrade över fur och gran, månen gick långsamt sin tysta ban.” Det knarrade under fötterna, där vi tjattrande vandrade på den sträva snön. Det var klassisk jul.

Bryggeriliv och gladeligt baptisthålligång

Bryggars var för mig ett lyft i tillvaron. Det var bilar, färder och läsk. Framför allt var det en öppen famn i en trivsam och trygg tillvaro i hög standard och frikostig bjudning hos snälla människor. Det bubblade av aktiviteter. Det hände alltid saker hos dom. Bryggars liv utöver den dagliga försörjningen var att spela och sjunga och utan att spara på sig själva framträda i baptistverksamheten såväl i Färnbo som dess omgivningar. Bryggars liv var buret av en varmt religiös tro. Jag smälte lätt in i deras tillvaro, eftersom jag själv var från ett baptisthem. (Baptismen avvisar barndopet. Jag är följaktligen inte döpt som barn. Jag är inte döpt som vuxen heller. Men det är en annan historia).

Bryggarn hade spelat blåsinstrument i sin ungdom, bl.a. klarinett, men kom sen att spela fiol. Han var ledare för kören i baptistkapellet fram till sin död. Han hade en stark tenorröst. En julotta utan att Bryggarn sjöng “O, helga natt” blev ingen julotta. Han var en mycket uppskattad sångare och sjöng på nästan alla begravningar i Österfärnebo. Sista söndagen han levde sjöng han på en begravning. Han hade ett lättsamt sätt och var otroligt hjälpsam, stod alltid redo att bistå om någon bad honom. Bryggarn var inte begiven på att ta betalt. Han var alla barns vän, skojade och uppmuntrade dem.

Ellen hade i många år varit körsångare men fick senare problem med rösten, så att hon inte kunde sjunga under de sista 20 – 30 åren. Mycket folk besökte Bryggars. Mat och kaffe skulle alla ha. Pastorer på besök i kapellet skulle alltid till Bryggars för utspisning och även logi. Ellen var kanske mera avvaktande till sitt sätt än Bryggarn, men hon var givmild och hade ett gott hjärta. En gång när jag avslutat en sommarbesök där och gjort ett och annat handtag, som att klistra etiketter på flaskorna, tog Bryggarn fram portmonnän i avskedets stund i köket och gav mig en 50-öring. Det var en stor slant. Tant Ellen stod bredvid med handduken och torkade porslin: “Du gav Billy en krona. Då ska Dick också ha en krona.”

Återbesök hos Bryggars under Hemlingbytiden och Gävletiden

Vår familj flyttade från Färnbo på våren 1932. Men kontakten med Bryggars upphörde inte för den skull. Den fortsatte, och den har, med de förändringar som följer av generationsväxlingar, varat in i nutid.

Billy och jag liksom Wasti och Nita fick vara hos Bryggars vid olika tillfällen. Vi fick vistas där var och en för sig. Det var under sommarlov, jullov och andra lov. När vi bodde i Hemlingby vid Svängen (Källströms, 1934) fick Wasti vara hos Bryggars en hel vinter. Mamma hade råkat ut för ett benbrott, och hennes konvalescens blev lång.

När jag under ett sommarlov kom till Bryggars och det blev bestämt att jag skulle få sova uppe i husets övervåning, där det inte fanns någon toa, så sa Greta under bäddningsbestyren med ett brett leende att Billy, som varit där strax före mig, hade kissat i en läskedrycksflaska. “Hi hi hiii!” Och tant Ellen kom upp för att kontrollera inkvarteringen och sa, att man inte fick ligga med händerna under täcket.

De generösa bjudningarna hos Bryggars kom ofta till spontant, när söndagens gudstjänst i Salemkapellet var slut. Kyrkkaffe helt enkelt. Vänner i bygden följde med hem. Förutom kyrkkaffet ställde Bryggars till med mera omfattande fester, t.ex. vid långhelger. Oavsett bjudning, så satte sig den musikbegåvade Greta vid pianot och Bryggarn började sjunga något stämningsfullt stycke, i regel efter noter. Bryggarn var en mästerlig sångare med styrka, bredd och klang i rösten. Hans sångtjänster togs i anspråk i vida sammanhang, och Greta var oftast med. ”Och aldrig tog han betalt.”

Vid de här söndagsbjudningarna övergick man efter den smått seriösa inledningen till vad som kunde kallas den lättare avdelningen. Vi barn och unga väntade mest på den delen.

Ett återkommande inslag var ett hemmagjort enkelt spel, som kallades “bokstavsleken”. Flickorna i familjen hade en gång för alla klippt ut kartongbitar och märkt dom med en bokstav. Bitarna las ut på bordet med bokstaven neråt. En av deltagarna fick börja med att välja ämne. “Vi tar en stad – eller – vi tar en fisk, som börjar på?” och så tog ledaren upp en bit och sa vilken bokstav det var. Alla övriga fick nu chansen att nämna en fisk. Den som kom först fick behålla lappen. Och med detta överta ledarrollen. När man tyckte det var lagom spelat, skulle lapparna räknas. Det var högst vanligt att Lindbergs-Kalle hade samlat de flesta lapparna. Kalle var en oöverträffad fiskkännare. Han var talare, sångare och dragspelare och beskrevs som ett original. Kalle var bror till bryggmästare Anders Nords hustru Ida. Nords bodde i Grindbo, en kort bit från Bryggars. Kalle var stålverksarbetare i Söderfors men hade tidigare varit fiskhandlare, vilket förklarar hans många fisklappar. Hans fru hette Erika, och hons spelade gitarr. De bodde vid Torget i Färnbo. Kalle cyklade till Gysinge varje dag, en beundrandsvärd prestation, och tog sen bussen till Söderfors och jobbet. En annan flitig deltagare var Klas-Erik Larsson i Balsta. Han var ett par år yngre än jag. Han sägs ha förvaltat sitt pund med mycket gott förstånd. Agnes Lund tillhörde stamvännerna. Tant Agnes var barnvakt många gånger när Kajsa var liten. När den övriga familjen for på konferens, kunde Kajsa inte följa med. Då ryckte tant Agnes in. Kajsa berättar: “Jag kom ner i köket, där hon satt och läste tidningen, och sa vakna sälv ” Det fick Kajsa höra efteråt många gånger.

Att få vara hos bryggarfamiljen var toppen. Det betydde att få vara med i bryggeriet och att få följa med Bryggarn i hans personbil eller någon av lastbilarna. Om det gällde en biltur, så smällde personbilsturen med ”Schevan” högst. Det gick snabbare med den. Och vilken grabb vill inte ha fart. Bryggarn åtog sig lastbilstransporter vid sidan av de reguljära bryggutkörningarna. De senare sköttes av farbror Nord och framför allt av ”Reinhold med väskan”. Jag trodde i unga år att Reinhold var hans förnamn. Men så icke. Det var hans efternamn. Han hette Axel i förnamn. Att han inte nämndes vid förnamn kanske var tillkommet för att inte förväxlingar skulle uppstå med Bryggarn, som ju också han hette Axel. I sin läderväska med rem stoppade Reinhold sina inkasserade pengar. För en kagge svagdricka om 5 liter fick kunden betala 1 krona och för en tioliters 1 krona och 75 öre. Jag var aldrig med på Nords eller Reinholds läsk- och svagdricksturnéer.

Två av Bryggarns specialtransporter är i särskilt minne. Den första gick till Horndal. Det var med Forden för att lämna en last kaggdricka i en lagerlokal. Vi hade kört upp och stannat på ett krön intill ett magasin med lastbrygga. Bryggarn jobbade med lasten, medan jag tittade på. Jag var väl för liten för att kunna hjälpa till som lastkarl. Nu är vi färdiga, sa Bryggarn. Denna klarsignal hade jag väntat på länge. För att nu äntligen få göra min stora insats. Jag hade under våra färder lagt märkte till att Bryggarn vid start tryckte foten på en liten pedal, och då gick motorn i gång. Jag sprang brådskande före till hytten, klättrade ivrigt upp, satte mig på Bryggarns plats och tryckte ner den lilla manicken med foten. Men det var inte bara motorn som gick i gång och gav ifrån sig det välbekanta rörrörrrörrrrr. Bilen satte sig i rörelse också. En växel låg tydligen i. Eftersom bilen stod på toppen av ett krön fortsatte den av egen drift att sakta rulla utför. Jag blev skäckslagen. Men Bryggarn hade just stängt magasinsdörren och sett vad som höll på hända. Det blev snurr på hans långa ben. Med några långa kliv var han inne i hytten och satte stopp för vidare äventyr. Puuh! Jag väntade en skarp tillrättavisning. Men Bryggarn sa bara, något sammanbitet, ” de´där kunde ha gått illa”. Jag satt hoptryckt och tyst under den första delen av hemfärden. Bryggarn också, kanske med en hälsning till högre makter. Forden lättade dock så småningom stämningen med sitt sällskapliga brummande.

I samband med Bryggarns 60-årsdag 1956 skrev jag ner denna upplevelse i ett brev till honom som en uppskattning av hans fina sätt. Men det var tyvärr efter själva högtidsdagen. Mitt samvete hade väl börjat gnaga. En tid efteråt var det någon av döttrarna, troligen Birgit, som tog upp detta vid ett besök hemma på Kopparslagargatan. Hon gillade brevet, men med en försiktig förebråelse sa hon, att brevet borde väl ha fått komma före födelsedagen, så att “vi hade kunnat läsa upp det för alla som var med”. Jag blev skamsen, men jag kunde ju inte tro, att någon annan än Bryggarn och hans familj skulle vilja smälta innehållet.

Den andra specialtransporten gick till Stockholm.Under andra världskriget (1939 – 1945), då Sverige var avspärrat från import av olja, utvecklades och tillverkades gengasaggregat för montering på bilar. Bryggarn började påpassligt att producera gengaskol i Färnbo. Hur denna produktion gick till har hans svärson Erold Sandqvist (gift med Kajsa) berättat om så här:

“Beträffande gengas och kolning skall jag (Erold) försöka förklara hur det gick till. Axel köpte skog, som han lät avverka, och som höggs i ungefär 2 meter långa stockar. Istället för att kola dessa i en vanlig kolmila, hade han kolugnar. Dessa var ganska stora. murade av tegel med järndörrar. Dessa ugnar hade skorsten. I dessa restes stockarna tills hela ugnen var full, därefter tändes ugnen på, man hade gjort så att elden skulle börja från botten och sedan sprida sig. När elden tagit sig stängdes dörrarna och luftintaget reducerades så att förbränningen blev ofullständig. Kolugnen kunde brinna några dygn och måste vaktas hela tiden så att den inte började brinna ohämmat, då kunde många dyrbara kronor brinna upp på någon timma. Kolugnen ansågs säkrare än kolmilor och krävde mindre arbete. Axel sålde kolet för gengasdrift av bilar. Kolet östes i korgar som kallades “stigar”, “stig” i ental. De innehöll ungefär 1 m3. Man lastade dessa på lastbil ungefär tio stycken och sedan tio stycken ovan på dessa = 20 stigar = 20 m3.”

Bryggarns kolframställning måste ha varit lönsam. Säkert bidrog den till att bostadshuset under den här tiden fick sig ett ordentligt lyft med målning, tapetsering och förbättrade installationer.

 

Greta, Birgit, Dick, Kajsa och Klas-Erik vintern 1940.

 

Nu var det var februari 1940, då jag var en bra bit över dom tretton. Det var smällkallt, och jag var hos Bryggars på kokslov. Skolorna uppvärmdes av ved och koks. För att spara på värmen bestämde regeringen, att skolorna skulle vara stängda i flera veckor. Skollovet kom att kallas kokslov.

En dag skulle ett lass gengaskol i papperssäckar transporteras till Stockholm.. Jag skulle få följa med. I Forden. Resan till huvudstaden var en premiär. Jag hade aldrig tidigare varit i Stockholm. Resan ner har fallit i glömska. Däremot inte en del händelser inne i stan. Vi for till beställarens kontor. På självaste Kungsgatan. Kontoret låg högt upp i ett högt hus vid Kungsgatan. Möjligen var det i ett av Kungstornen. Fick åka hiss upp. Inne på kontoret mötte vi en jovialisk herre, som med ett brett leende hälsade igenkännande och angeläget på Bryggarn. Hans framtoning skvallrade gulaschbaron. Han vände sig också till mig med några välkomnande ord, och jag kände mig plötsligt äldre än en simpel skolelev från Gästrikland. Sen han undanstökat de första artighetsfraserna följde en ritual, som jag inte var beredd på. Den jovialiske herrn tog upp ett cigarrettetui ur innerfickan och bjöd Bryggarn. Jag tänkte att det där är ingen idé, här röks inte, Men ack vad jag bedrog mig. ” Oj då, ska det bli rööka också”, sa Bryggarn med lite upptänd röst och tog tveksamt en pinne ur asken. Han fick eld från bjudarens guldgnistrande tändare. Man kan se på människors sätt att röka, om de är vana syndare eller inte. Bryggarn höll cigarretten mellan pekfingret och tummen högt i luften och långt ifrån sig på ett lite tvunget sätt. Han verkade inte njuta så särdeles av seansen. Något halsbloss drog han inte. Men det var ett viktigt affärstillfälle. Så vad gör man inte.

Det som sen tilldrog sig minns jag inte ordningen på. Vi åt i alla fall mat på Norma, en då populär restaurangkedja, kanske sin tids Mac Donald. Det var i hörnet av Kungsgatan och Vasagatan. Jag kan heller inte erinra mig om jag var med vid avlastningen av kolsäckarna. Troligtvis inte. Vi kom någon gång under eftermiddan eller kvällen till Ynglingagatan 14 vid Vanadisplan på Norrtull. Där bodde min morbror Gunnar och moster Hedvig. De var portvakter i huset, ett ganska stort hyreshus . “Jag skulle lämna av en yngling här på Ynglingagatan”, sa Bryggarn fyndigt och med sin klämmiga röst. Hedvig med sin späda gestalt tittade med stora ögon. Faktiskt såg hon en smula överraskad ut. Om hon var beredd eller inte, har jag ingen aning om. Normalt borde hon ha varit meddelad genom telefonsamtal från Bryggars eller direkt från Mamma i Gävle. Det som talar för en överenskommelse var att Bryggarn inte for omkring och letade i storstaden utan hittade mer eller mindre direkt till Gunnars. Det tyder väl på att han fått en adressbeskrivning i förväg. Men annars var det vanligt, åtminstone i Mammas kretsar, att man bara kom och knackade på, även när det var långt mellan avstånden och träffarna: “Nu kommer jag och hälsar på”. Det var självklart, att folk skulle vara hemma. Och ta emot.

Hos Gunnars skulle jag övernatta. På kvällen togs jag om hand av kusinerna Bengt, 11 år och Börje, 9 år. Vi gick på bio, Vad såg vi? Inte vet jag. Det var nog i alla fall något om kriget. Vi tog oss fram med spårvagn från Vanadisplan. Vi stod på plattformen och jag höll i mig krampaktigt, när vagnen krängde i svängarna och tjöt i rälsen. Kusinerna pinnade på med sina vita knästrumpor och blå manchesterbyxor och pratade på utan uppehåll, briljerande med sin kunskap om gatorna och deras namn. Jag kände mig på efterkälken. Jag fick klart för mig hur man pratade i Stockholm. Grabbarna lät självsäkra. Det fanns dock inget överlägset mot mig personligen. Kusinerna var tvärtom lite beskyddande och angelägna att underhålla kusinen från landet, särskilt Börje. Det var bara så, att jag i storstadsmyllret kände mig utlämnad åt obekanta krafter; spårvagnsrassel och annat missljud, höga hus och påträngande gatubelysning trots kristiden.

Var Bryggarn övernattade var inget jag hade bekymmer om. Han hämtade mig på Ynglingagatan. Vid återfärden från Stockholm blev det så småningom mörkt. Bryggarn hade nog haft en jobbig dag med avlämningen av sin last, för han visade sig vara trött och frågade på färden hemåt till Färnbo om jag ville hålla i ratten. Det var med starkt upprymd känsla jag tog över detta enormt viktiga uppdrag. Jag satt kvar vid sidan och lät Forden arbeta sig hemåt Färnbo. Under mitt befäl! Naturligtvis var Bryggarn medveten om att han inte kunde slappna av och lämna kontrollen. Möjligen fann han lite vila i att kunna få sänka armarna en stund från ratten. Kanske också för att hålla liv i mig, eller måhända blott för att “vara snäll”. Han visste vad en grabb på tretton behövde.

Vi var så gott som hemma i Färnbo. Kanske en mil kvar. Bryggarn hade återtagit kommandot för länge sen. Natten var svart och kall, men det var ändå rätt skönt i hytten. Snön yrde mot oss, och vi såg inte långt framför oss. Plötsligt dunkade det till i Fordens vänstra sida, och den krängde till med kraft. Bryggarn stannade och hoppade ut. Jag hörde ett ivrigt samtal utanför och jag sträckte mig ut genom den öppna dörren. Vid sidan om vägen låg en personbil med kylaren ner i en lutning vid sidan om. Personbilens strålkastare lyste i snöyran bort i den mörka gästrikeskogen. Bryggarn och en person stod och betraktade den spöklika scenen. “Jag såg ingenting förrän det smällde till i sidan” sa Bryggarn, och föraren av personbilen sköt in: “men du kom från höger” (Det var på vänstertrafikens tid.) De bytte livligt meningar några gånger. Jag förstod så småningom att de kände varandra. “Bara inte framaxeln har gått av. Det blir dyrt. Och jag har lånat bilen”. Ordväxlingen tonade ner efter någon minut. Ingen av parterna hade visat någon direkt ilska. Denna egenskap var för övrigt främmande hos Bryggarn. Åtminstone i min närvaro. Den djupt beklaglige föraren fick sätta sig hos oss i hytten. Resan fortsatte hemåt, en tio minuter eller så. Vi angjorde först bryggerihemmet, och jag fick lämna den trogna men betryckta Forden. Bryggarn och hans följeslagare fortsatte till dennes hem, någon bit längre bort. Men vilken resa till Stockholm! Och från Stockholm!

 

Ruska och halsa en läskis.

Vid läskedryckstillverkningen i källaren fick jag etikettera flaskor. Det stod en tappningsapparat på golvet. Man satte dit en rendiskad flaska, en efter en, och så fylldes den på med essens och vatten, som kom från en stor behållare. Till behållaren var ansluten en kolsyretub. Efter påtappningen korkades flaskan till i en särskild kapsyltillslutare.

 

Bryggarn firar 60 år

 

Det gjorde en erfaren medhjälpare (inte jag) med ett fotstamp, och då sa det tjoff. Det kunde hända att flaskan under påtappningen exploderade. Men jag hörde aldrig att någon människa kom till skada.

På den färdiga flaskan fick jag klistra fast en färggrann etikett. Jag tilldelades en bunt, och jag tog en och en och satte på flaskorna, som jag dessförinnan blött med vatten. Det var riksviktigt att etiketten kom 1 centimeter från nederkanten. Och framför allt inte snett. Sen la jag flaskan i en trälåda, på vars gavlar det stod Österfärnebo Bryggeri. Men före etiketteringen skulle jag kontrollera, att det inte fanns något skräp inuti flaskan. Jag högg tag i flaskhalsen, vände flaskan upp och ner, höll den mot ljuset och ruskade den med ett par vickningar så att innehållet kom i rörelse. Om jag såg en liten främmande sak, t.ex. en svart prick eller en liten sticka, så ställde jag flaskan i det djupa källarfönstret. Den skulle kasseras. Menade jag. Ibland kom Bryggarn förbi, och då kontrollerade han de avställda flaskorna. “Nja, den här är det inget fel på “. Och så åkte flaskan ner i lådan. Till saken hör, att kasserade läskisar fick drickas upp. I varje fall hördes inga protester, om man öppnade och tog sig en klunk. Eller två. Detta gjorde att jag var hyperextremt noggrann vid avsyningen. Jag såg skräp i mest varje flaska. Den kraftiga utsorteringen och drickandet gav så småningom ifrån sig ett starkt undertryck och tvingade mig att ofta springa upp till baksidan av garagen för att prestera en naturlig avtappning.

Vad fanns det för läskedrycksmärken på den här tiden, alltså i slutet av 30-talet? Sockerdricka, så klart, och Vichyvatten, helt glasklart. Och sen var det alla dryckerna med frukt- och bärsmaker. Till fruktsorterna hörde t.ex. Pommac, Orancia, Champis, Cider, Citronil och Valencia. Den senare med en förförisk senorita på. Samt telefonnumret 57. Till bryggeriet alltså. En udda sort hette Bonni eller Bonnie, men den tycks ha torkat ut från marknaden rätt fort. Läskedryckerna med bär, t.ex. Skogsbär och Hallon, var även dom goda, men det var mera fest över de “gulfruktiga” dryckerna. Till jularna blev det fart på Julmust, som hade en glad etikett med tomtar.

Av alla läskedrycker var det nog roligast att få virvla om Pommac, “de 25 frukternas sköna dryck”. Det var något alldeles extra med Pommac. Gul som guld. Den var som Läkerol bland halstabletterna eller som Rolls Royce bland bilarna. Jag tror Pommac var lite dyrare ute i handeln och att det bidrog till att ge drycken en nimbus utöver de andra, mera vanliga. Det som är dyrast måste ju vara bäst. Pommac var sen gammalt en väl inarbetad dryck. Receptkonstruktören var norrlänning och hette Anders Lindahl. Men det var i sitt kök i Sundbyberg, i början av 1900-talet, som han skulle komma att koka ihop ingredienserna till Pommac. Där jockade han även med den flytande kosmetikan Lazarol (som till stor del tycks ha innehållt alkohol) och hudsalvan Lazarin, som båda blev tidstypiska universalmedel. (Se avsnittet om Ramhäll och farbror Strömberg under rubriken Kooperativa.) Anders Lindahl, kallad Lazarolkungen, bildade så småningom essensfabriken Fructus på Nybrogatan i Stockholm. Jag skulle tro att det var från Fructus, som Bryggarn rekvirerade essenserna till sin läskedrycksframställning.

Vid Bryggarns 50-årsfest i baptistkapellet höll en yngre “Holminare” (bror till Per Olof Holmin, som gifte sig med Greta) från predikstolen en skämtsam exposé över Bryggarns framställning av drycker: “Bryggarn höll en dag på att experimentera, och då kom det till en kemisk reaktion med värsta sjudning och explosion. Å då skrek Bryggarn: “Si där”. Och så fick drycken heta Cider.”

 

Birgit köper mig en slips

Tant Ellen fick för sig att jag skulle utrustas med en slips. Jag vet inte varför. Jag hade redan en slips, en av Pappas försmådda. Den var möjligen sliten av all hårdknytning. Birgit och jag traskade iväg till Wistrands, en stor lanthandel i ett vitt hus bortåt Mejeriplan. Hon ställde sig vid disken för att beställa varor av handlanden och sa till mig att under tiden titta i slipssnurran, som stod på disken längre bort. Jag såg på en gång vad jag ville ha. En skinande röd och blank sidenslips. Den hade inga fåniga mönster. Bara ilröd. Birgit kom fram. Nääe, tyckte hon. Hon drog ner en annan, med fula blå ränder på tvären. Den här är mera passande… Fast det tyckte inte jag. Och sa det också. Efter en hel del mackel fram och tillbaka fick jag min slips i alla fall. När vi kom hem till bryggeriet, så visade vi slipsen för tant Ellen. Hon granskade den dyra slipsen med den lysande festfärgen. Och sa att den var mycket fin.

 

Greta jazzar Alexanders Ragtime Band

Greta hade tillgång till orgeln i Österfärnebo kyrka för sina övningar. Hon höll på att utbilda sig till musikdirektör vid Musikaliska akademin i Stockholm, liksom sedermera även Kajsa skulle göra.

Vid ett tillfälle fick jag följa med Greta till kyrkan och upp på orgelläktaren. Hon övade bland medtagna noter, och jag fick lyssna till kyrkliga och andra städade musikverk. Men så fick hon för sig att hon skulle göra en styrkedemonstration. Hon tog sats och hoppade över skaklarna helt enkelt. Greta sparkade med sina långa ben på pedalerna och brusade på med Alexanders Ragtime Band och drog upp piporna i höjden. Hon såg himlaglatt finurlig ut och drog upp även mungiporna. Det svängde med besked i Österfärnebo kyrka. Greta kände efter hand att kyrkorummets andlige bevakare började se hotfull ut. Hon gav efter för hotet. Både pipor och gipor åkte ner. Nää… Usch så jag gör. Abrupt slut. Så synd tyckte jag. (forts, i Del 2).

 

 

———————————————————-

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.