Publicerat i Gefle Dagblad torsdag 29 december 2011.
Del 3.
Den norske konstnären Christian Krogh (1852–1925) målade denna bild av prostituerade i polisläkarens väntrum i Kristiania (Oslo) på 1880-talet. Originalet finns på Nasjonalmuseet i Oslo.
I Gävle gick debatten het när politikerna ville skydda Gävles män från syfilis och gonorré.
Det här är den tredje och sista artikeln om prostitutionen i Gävle på 1800-talet.
Läkarinspektion på Parisbordell.
Lektorn vid läroverket, C.F Wiberg.
Det är sen eftermiddag måndagen den 4 september 1865.
Tio förtroendevalda herrar samlas i Gävle.
Vanligtvis handlar sundhetsnämndens ärenden om vattenkvalitet, sjukdomar och om ordningen i staden. Ordföranden, den lagkloke auditören Floman, anar att detta möte inte kommer att bli ett av de vanliga. Denna gång anländer alla i en stämning av moralisk indignation.
Nämnden har nämligen kommit över den lista som polisen just upprättat över ”lösaktiga kvinnor” i Gävle.
Sundhetsnämnden har visserligen redan en god bild av hälsoläget i staden och man vet att det varje år upptäcks omkring 125 fall av venerisk sjukdom. Av de konstaterade är 55 procent gonorré, 30 procent syfilis och resten så kallad mjuk schanker (syfilisfria sår). Två tredjedelar av de smittade har fått sjukdomen i Gävle och de allra flesta var män. Men dessa siffror antas bara vara toppen av ett isberg.
Herrarna i nämnden har också god kunskap om den diskussion om prostitution som förekommer i landet. I flera städer har man infört besiktning av prostituerade med goda resultat. Den höglärde lektorn i historia vid läroverket, C.F. Wiberg, kan dessutom referera till Romarriket, och till edilernas kontroll av de prostituerade under antiken.
Förutom Floman och Wiberg bestod nämnden av två läkare, en organist, en fabriksägare och en grosshandlare. Efter diskussion menar alla samfälligt att det är hög tid att handla. När man nu fått listan över prostituerade kunde äntligen besiktning införas och stadens män skyddas!
Beslutet innebar att de kvinnor som fanns upptagna på polisens lista ”hwar åttonde dag” skulle besiktigas av läkare. Läkaren skulle utfärda ett friskintyg som kvinnan sedan skulle gå raka vägen till polisen med. Där skulle intyget förvaras till månadens slut då det skulle skickas till Sundhetsnämnden. Därmed var problemen med könssjukdomar och prostitutionsfrågan i staden löst, ansåg ledamöterna.
När den kommunala polisstyrkan nås av beslutet bryter upprördhet ut. Polisens viktigaste invändning är att den lista över ”lösaktiga kvinnor” som upprättats var internt polismaterial och därför inte kunde användas av nämnden. Dessutom anser man att politikerna handlat utan att tänka. Det var mer än lovligt enfaldigt att utse en begränsad grupp kvinnor som skulle besiktigas var åttonde dag. I verkligheten tillkom hela tiden nya prostituerade, samtidigt som andra upphörde med sin verksamhet. Polisen vädjar till nämnden att upphäva sitt beslut.
Då nämnden inte visade någon förståelse för polisens synpunkter anmälde polismakten beslutet till Kungl. Majt. för prövning. Polisen fick medhåll från högre instans som fastslog att nämnden handlat felaktigt och beslutet upphävdes. Men, den lagkunnige ordföranden tänkte inte ge med sig så lätt. Han menade att staten inte hade rätt att besluta i detta kommunala ärende. En försvårande omständighet, ansåg ordföranden, var dessutom att Kungl. Majt. inte angivit vilket lagrum man byggde sitt resonemang på. Staten hade alltså överträtt sina befogenheter, menade Floman och därför behövde Gävlepolitikerna inte bry sig om deras synpunkter.
Men affären började nu bli pinsam för Gävle och locket lades på. Det skulle dröja 13 år, till den 2 december 1878, innan hälsovårdsnämnden tog upp frågan om reglementerad prostitution igen. Prostitutionen i Gävle hade ökat och tog allt mer av hälsovårdens resurser. Förste stadsläkare Sandberg initierade diskussionen som gällde ”Kontroll i sanitärt hänseende, av lösaktiga qvinnor”. Stadsläkaren hävdade med hänvisning till statistik om de intagna vid kursjukhuset att det var hög tid att införa besiktning i Gävle. Han hänvisade också till goda erfarenheter av detta system i Uppsala, Norrköping, Jönköping, Karlskrona och Malmö. I dessa städer hade reglementerad prostitution införts och den veneriska smittan därmed minskat betydligt. Nämndens ordförande var tveksam och ansåg att skäl saknades för att införa den här sortens tvångsåtgärder i Gävle. Stadsläkaren stod på sig men uttryckte samtidigt att han själv inte hade tid att ta på sig denna utökade läkarverksamhet. Han ansåg dessutom att kursjukhuset var en mindre lämplig lokal för besiktningen. Nämnden beslutade att skjuta upp ärendet för att undersöka om det fanns en lämplig lokal och om det var möjligt att hitta en annan läkare som kunde genomföra besiktningarna.
Senare samma månad meddelade drätselkammaren (kommunstyrelsen) att staden inte förfogade över någon lämplig lokal för ändamålet, men strax därpå meddelade andre stadsläkaren von Sydow i ett brev till nämnden att han av ”humana skäl känner sig pliktig att anta besiktningsuppdraget”.
Men inte heller denna gång blev det någon reglementerad besiktning av de prostituerade i Gävle.
1919 kom Lex Veneris som innebar att överföring av venerisk smitta blev straffbart. Lagen gällde lika för både män och kvinnor. De smittade var tvungna att för läkaren berätta hur de fått sjukdomen. Effekten blev att man kunde vidta kraftfullare åtgärder mot smittspridning och det ledde indirekt till en minskning av prostitutionen i landets större städer. Spridningen av könsjukdomarna minskade något men problemen kring prostitutionen löstes inte.
Först 1999 införde Sverige som första land i världen en lag om att det var straffbart att köpa sexuella tjänster.
Ännu är det endast Norge som följt i spåren.
Thor och Arne Øvrelid
februari 17, 2012
——————————-
Gå till Startsida 
Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be
