DEL 2.
Jag minns hur Levin hade startat Tipstjänst i Gävle och hade lokal på andra våningen i Centralpalatset och de tunga aluminiumboxarna med tipslapparna kom till centralen med tåg och skulle upp på Levis kontor på andra våningen medan Fru Källgren som var husvärdens bistra kontorist vaktade noga att vi inte tog hissarna .. så hyresgästerna skulle tvingas gå.
Men så fort hon vänt ryggen till blev det hiss i alla fall för de mesta. Boxarna var ju tunga som stryk.
Jag minns hur jag många gånger var “spritbud” som det hette och man gick till systemet för att köpa en kvarting till någon kändis i stan som inte ville skämma ut sej med att visa sej inne på Systembolaget.
Leg-kontroll fanns inte på den tiden man litade på när jag sa jag var spritbud åt Stadsbuden. Lita på och förtroende fanns fortfarande kvar- man ljög inte det hade man lärt sej hemifrån. Man sa tack och höll upp dörren för äldre man sa inte du till äldre människor man inte kände, man sa Ni.
Man reste på sej i bussen eller i spårvagnen när det kom äldre som ville sitta. Man tittade inte bort för man var rädd för deras blickar, vi hade lärt oss hemifrån att stå för vad vi gjorde. Att vara ärlig, och säga emot pappa det kom inte ens upp för diskussion. Inte ens i vår familj med humorn i högsätet och pappa skojade och ordförvrängde allt han kunde förvränga.
Snarlik – om någon såg lika ut som pappa svarade han.. -snarlik?..är inte det en som hängt sej ? Visste förekom det….men pappa…?? .. men där stannade det.
Vi tre barn växte upp med de bästa föräldrar ett barn kan få. Mamma Anna kände halva stan sen hon ägde Centralcaféet mitt emot Centralen, som hon köpt av Familjen Johacimsson vilka startade och ägde CentralCaféet och bageriet under två generationer och vars son Bengt “Jocke” som äger Fyris Neon idag har blivit en av mina bästa vänner under mer än 40 år.
Mamma skojade och sa ..jag kan snart inte gå ut på stan för hela “svängbrogänget” (som man kallade fyllgubbarna då) .. ropar . – Heeej Annnna!
– Det ser ut som dom är de enda människor jag känner igen. Det var gubbar som Janne Vängman, Mårtsbo Slim och alla de andra originalen som oftast stod i kö söndag morron klockan sju då mamma var det enda ställe i stan som var öppet så tidigt en söndag. Jag funderade både en och två gånger som vakthjälp åt mamma när gubbarna blev för stökiga
Även om det aldrig på den tiden var slagsmål eller liknade utan mest surr och pratande med andra gäster som kom för en kaffe på söndagsmorgon. Och då fick man ta dom i armen och tala om .. – nu får du gå ut och lufta dej lite ..alla följde snällt med.. “för Anna hade sagt” ..och det var viktigt.. om man skulle var välkommen tillbaka.
Mårtsbo mindes mej väl och varje gång han såg mej på stan ropade han.
.- “Hurru du, ska vi storma England i kortkalsonger .. eller hur blir det ? Ett riktigt original gick bort med honom.
Själv gick jag där under nåt år, varje morgon för en kaffe och blev bekant med Spiggen Calbaum, (Bombens brorsa) och med Thure Edbom kommunalrådet och med flera andra som Målaren Per Lindblad och många, många andra.
Thure Edbom var nog den jag gillade bäst, en ärlig rakt fram gråsosse som man kunde prata med och som lyssnade och förstod. En alla tiders bra sosse.
(Han kom senare att spela huvudrollen i Bockens Bryggerier och mitt köp av Svanens Väv i Strömsbro som sen blev Industrihuset Vävaren )
Tidigt -50-tal och pappa och mamma lärde att Greta och Axel Sundberg startat nåt som hette Strandgårdeni Bönan och dessa två var gamla barndomskamrater från den tiden pappa var hamnkapten i Sandhamn och mamma och Greta servitriser där. Så pappa tog sin DKW spånkorg och åkte för att besöka dem.
Jag minns hur jag väntade på pappa den gången så jag beslutade att gå och möta honom, med att gå Ruddammsgatan ner som man gjorde då, över järnvägen längst ner och sen ut till mot Bönavägen. Jag gick och gick men ingen pappa kom och till slut hade jag gått hela vägen från Brynäs till Bönan och chocken blev stor när jag kom och det blev varm soppa och nedbäddning i ett av rummen. Så pappa fick ringa hem och talade om att jag var där och vi skulle komma hem nästa dag.
Och när sommaren kom fick jag sommarjobb på Strandgården under två somrar – mest med att varje morgon åka med de gula Bönabussarna in till Stortorget, låsa upp cykelkärran som stod där och gå runt och hämta det Axel beställt. De var från papperssaker och servetter från Gunnar Erikssons papper på Staketgatan, till en och två stora 50 liters flaskor med mjölk och till Lindbloms hörna där alla huvudinköp gjordes.
Jag lastade cykelkärran full och lossade godset på den plattform bussen hade framtill, låste fast cykelkärran vid en stolpe och återvände till Bönan för en ny tripp nästa dag.
På det här sättet och med Stadsbuden senare lärde jag känna gamla Gävle till slut både utan och innan och mitt intresse för gamla Gävle sitter i ännu. Och jag blir våldsamt upprörd när folk kommer in och river sönder stan både hit och dit utan känsla för att bevara de gamla fina saker stan hade.
Naturligtvis kan inte allt sparas men objekt som de unika Murenska badhuset.
Detta rev man och ersatte med detta
Tvärgatorna på Brynäs. Första tvärgatan, Andra och så ändå upp till Sjunde och det som skulle blivit den åttonde – Sveavägen – men som i stället blev Väpnaregatan.
Och jag minns hur jag tycket Museet skulle flytta in i Murenska efter en ombyggnad. Och med ett par flyglar påbyggda skulle Polisen kunde flytta in i museibyggnaden.
Detta kunde man gjort till Polishus och låta “Murre” bil museum, tyckte jag.
Men Luis Campanello, stadsarkitekten hade andra idéer. Riv allt gammalt för här skulle det upp nya betongkassuner och statarlängor/skokartonger på högkant.
Och man rotryckte både en och två generationer av Gävlebor.
Ingen nästan- utom de som bott i Villastan – kan säga .. här bodde jag som ung, här bodde mormor och morfar, hit gick vi ock sparkade boll och hit for vi och pallade äpplen. Allt är borta, Även gatorna har fått nya namn.
Sen funderar man varför ungdomen är rasstos. Allt det roliga har ersatts med betongplattor och träd i radled. Bostäderna har sin plats och parkerna sin. Att blanda dem ingick inte i vokabulären på 1960-1970 talet.
Och värre och värre har det blivit. En kommun som jagar den som parkerat 9,5 met. från en korsning i ett tomt villaområde på natten – för det finns ingenstans att parkera – det har man pengar till men man har inte pengar att ta hand om de behövande äldre.
Jag är glad jag hann se det gamla, uppleva det och glad att jag levde när jag gjorde.
Åren gick och jag kom till Sala ett år och till Uppsala ett år för att lära mej det jag tyckte bäst om – djur och att vara på landet.
Men efter ett halvår i Lingbo beslöt jag att pröva sjön lite, som alla andra.
Sveabåtarna låg vid kaj ändå uppe vid Alderholmsbron (som inte fanns då). Alla jag kände hade varit ute på en sväng till sjöss, så nu skulle jag också pröva.
Det blev en Sveabåt, eller Sveakasse som man sa, och jag fick se Holland, Belgien och Frankrike och jag fick passera genom Kielkanalen fyra gånger.
Men äventyret lockade och jag mönstrade på en större båt som gick på den s.k. sockerfarten mellan USA, Canada, Cuba och Mexico.
Vi gick till Boston i USA som första stopp och därifrån genom Long Island Sound ner till NewYork.
Har man gått genom den kanalen en varm sommarkväll & natt i 4-5 knops fart och lyssnat på den stora hiten i USA ’Singing the blues’ med Guy Mitchell,
Sätt på högtalaren!
och druckit den nya drinken Pepsi Coladå har man ett minne för livet.
V i kom från ett Sverige där Tage Erlanders regering endast tillät popmusik 60 minuter per dygn i radion. (Franco i Spanien tillät 15% alltså cirka 4 timmar per dygn).
Och vi som ville lyssna i Sverige fick förlita oss på Radio Nord och Radio Syd. De piratsändare som låg utanför 3 mil sjögränsen och sände och trotsade förbudet.
Det blev bara några snabba dygn i New Yorks hamn innan vi satte kurs på Cuba.
Men där blev det slut på snabbheten för där blev vi kvar i över tre veckor av någon orsak jag inte känner till och vi det tillfället inte var så intresserad av att veta det heller.
Värme, mycket ledigt från båten och Flickan i Havanna vad brydde man sej då om det var rederiets eller stuveriet fel att vi låg still. Vi var nöjda som det var.
Fidel Castro och Argentinaren Che Guevara hade börjat röra sej i bergen men det enda jag såg var någon militärjeep som kom med full fart någon enstaka gång.
Jag reste med någon på buss tvärsöver ön till en badplats som var lätt att minnas namnet på, för den hette Mora, Punta Mora mer bestämt.
Så småningom blev dock allt klart på Cuba och nu sattes kursen mot Vera Cruz i Mexico.
M/S Sparreholm
Nytt stopp på dryga veckan. Men här var det mer kul för jag visste att Axel Wenner-Grens yacht låg i Vera Cruz hamn som skolfartyg. Och den ville jag absolut se och kanske komma ombord på och titta.
I augusti 1939 blev den svenske affärsmannen Axel Wenner-Gren förklarad “non grata” eller “icke önskvärd” i Sverige. Wenner-Gren var förståss den store mannen bakom Electrolux, han som gav världen dammsugaren och som hade världspatent på kylskåpet utan rörliga delar det så kallade Abostion (självcirkulerande) kylskåpet som Baltzar von Platen och Carl Munter uppfunnit och som Wenner-Gren köpt
patentet av 1925.
Det första kylskåpet
Han var nu 1939 en mycket förmögen man och gjorde affärer i hela världen.
Från USA ,Canada, Sovjet till Japan och Tyskland. Och detta med Tyskland gillade man inte alls och det hjälpte inte att Wenner-Gren sa att han inte brydde sej om politik och att om han inte gjorde affärerna så skulle någon annan göra dem i alla fall.
Men USA tryckte på och Sverige gav efter och förklarade Wenner-Gren icke önskvärd i Augusti 1939.
Wenner-Gren sålde sina aktier i Electrolux, och tog sin båt, som han låtit den excentriske mannen Howard Huges bygga när han var i Nassau 1930. Satt ombord sin Marguerite och besättning för färd mot okänt mål, troligen till Nassau på Bahamas, där han hade vänskapliga kontakter med Hertigen av Windsorsom året efter,1940 blev Royal Governor av Bahamas.
Amerikanarna hade frusit Wenner-Grens pengar, det som fanns på banker i USA och uppskattades till runt 10 millioner dollar i dåtidens värde 1939.
Med sin yeacht Southern Cross seglade han iväg, säkert ganska bitter på sitt hemland och kanske ännu mera bitter på USA som låst hans tillgångar på en orättvisa som han tyckte.
I samma veva landade Englands premiärminister Chamberlain på Londons flygplats och viftade med ett papper för engelsmännen och världen där.. ’’Herr Hitler hade lovat att inte anfalla vare sig Polen eller England…’’
Churchillsom marinminister dundrade mot detta men Chamaberlain höll fast vid sin övertygelse. Churchill sa vi måste rusta, för den mannen (Hitler) kan ingen lita på.
Vid det tillfället hade England och Polen en pakt som sa att ett anfall på någon av parterna skulle betraktas som ett anfall på dem själva.
Churchill fick rätt och Chamberlain tvingades avgå och Winston Churchill blev premiärminister.
Wenner-Gren seglade iväg för han anade säkert att krig skulle bryta ut oavsett var Chamberlain viftade med för papper.
Den andra september 1939 seglade den brittiska Lyxångaren SS Athena ut från Liverpools hamn med kurs Montreal i Kanada.
Ombord fanns mer än 1.100 passagerare varav mer än 300 var amerikaner. I Nord Atlanten mellan Irland och Island mötte Athenia den tyska ubåten U 30 och blev torpederad. Hon var det första offret för torpedering i Andra världskriget som just utbrutit med Hitlers anfall på Polen den 1 september 1939.
Sothers Cross med Wenner-Gren befann sej inte långt från platsen där SS Athenia höll på att sjunka. Och Wenner-Gren vände och styrde kursen i full fart mot det sjunkande fartyget. Detta tillsammans med många andra som också uppfattat SOS-signalerna från SS Atenia. Wenner-Gren med sin Southern Cross räddade 399 passagerare och tog dem över till angränsande fartyg och med sin egen båt full av främst amerikaner seglade han i djärvt mod in till Liverpools hamn med dessa.
Detta hjältedåd tycke Amerikanarna var enastående speciellt med hänsyn till att dom hade just fryst alla hans tillgångar i USA. Och det togs ett snabbt beslut att släppa frysningen per omgående som en uppskattning för hans hjältemod och insats.
Så Southern Cross och Wenner-Gren kunde segla iväg i frid. Dom seglade till Vera Cruz i Mexico där Wenner-Green skänkte sin yacht till Mexikanska staten som skolfartyg mot att han fick fristad i Mexico för resten av sitt liv.
Sedan amerikanarna inte längre hade något emot Wenner-Gren fick han det beviljat och han och hans fru Marguerite Gauthier (amerikanska från Kansas) bosatte sej där för resten av sin levnad. De bodde också på Bahamas efter kriget men var skrivna i Mexiko.
Och nu var jag i Mexico och i samma hamn som Southern Cross, klart jag ville se detta berömda skepp och kanske gå ombord.
Jag fick både se henne och komma ombord också, efter jag förklarat för vakten att jag var “sueco” (svensk). Ombord blev dock begränsat till att jag fick ta ett par steg på däck men sen fick jag gå ner på kajen igen. Men jag var nöjd, jag hade varit ombord på Southern Cross som jag läst så mycket om.
Killarna på båten fattade inte vad jag sysslade med som kollade in en båt med vakter när det fanns så många herrelösa småskutor som seglade runt i hamnområdet. Men detta var intressantare för mej, jag hade läst så mycket om Wenner-Gren och om Souther Cross. Jag vet jag hade en kamera som jag fått av min farbror redan när vi bodde i Älvsjö men om jag glömt den eller om jag inte kunde få tag i film det minns jag inte, men några kort från mötet med Souther Cross fick jag inte med mej hem. Men jag hade ju minnet , det fick räcka.
Efter veckan i Vera Cruz så seglade vi hem till Sverige i oktober i en fruktansvärd höststorm över Atlanten och Nordsjön
Mina egna bilder från höststormen på Nordatlanten på väg hem från Amerika 1958
OBS ! Lutningen på däck Bild 3. Stormen varade över en vecka.
Vi kom till Göteborg men vi bara i stort sätt vände direkt och satte nu kurs mot Nova Scocia i Canada, lastade och vände nosen mot St Lawrensefloden och vi seglade förbi den kända borgen i Quebec som ligger precis vid St Laurencefloden. Vi seglade ner till Montreal.
Och där jag fick nåt ryck och köpte tre eller fyra små gröna sköldpaddor. Ingen större än en tändsticksask. Dom stackarna överlevde och fick tillbringa sina sista månader i badkaret hemma på Väpnaregatan till slut
I en affär någonstans på resans väg i USA eller Canada köpte jag ett nytt Elvisalbum som jag skickade hem till lillsyrran Anita.
Detta album – då i striden vem som var mest poppis Tommy Steel eller Elvis– gjorde att fördelen tippade klart över till Elvis fördel. Och det finns säkert många än i dag som minns hur dom följde Anita hem och i dussintal lyssnade på Elvis låtar som ännu då inte kommit till Sverige.
Jag minns att jag 20-25 år senare dansade med någon flicka på CH som påminde mej om det album som jag skickat hem och hur vår lägenhet hade varit innestället nummer ett p.g.a detta album
När vi kom hem efter den andra Amerikaresan till julen 1958 var vi fullastade med julapelsiner som det t.o.m skrevs om i tidningarna.
Men nu hade jag bestämt mej för att tack för mej som servitör åt kaptenen och maskinchefen, det jobb jag haft ombord och som kallades “salongen”.
Nu hade jag korsat Atlanten fyra gånger med båt, det fick räcka nu.
Det skulle bli två gånger till senare i livet innan jag övergick till att flyga den sträckan istället.
Jag kom hem till Gävle i mitten av december och ett brev låg och väntade. Jag hade efter min ansökan året före blivit en av de 24 uttagna studenterna av de 10.000 sökande för att studera i USA under 1 år.
Men det fanns villkor, jag måste vara på plats inte senare än januari 1959, jag måste ha mitt visa, min smittkoppsvaccinering och jag måste ha vissa papper från den svenska arbetsministern via arbetsförmedlingen.
Jag bara i stort sett ställde ifrån mej resväskorna la de exotiska sköldpaddorna i badkaret och satte igång att jaga runt.
För nu var det redan Lucia och jag måste få klart före jul för att ha en chans att klara det dom begärde.
Till Stockholm för att bli läkarundersökt av den doktor amerikanarna hade godkänt. Det fanns bara en sådan i Sverige och han var i Stockholm.
Detta klarade jag och även så att få en tid för visum hos den Amerikanska Ambassaden men pappren från arbetsförmedlingen kom inte hur jag än tjatade.
Stadsmäklaren Folke Löfgren som jag kände försökte hjälpa mej men inget hände
Bertil “Antika” Karlsson, auktionsutroparen som jag också kände genom pappa, sa åt mej ..’’gå upp till landshövdingen John Lingman han är en hyfsad karl, prata med honom så hjälper han dej.’’
Efter en del övertygande tog jag mod till mej och stegade upp på slottet till Hövdingens privatvåning ringde på och förklarade att jag höll på att missa denna chans till vidareutbildning för arbetsförm… fick inte tum….
– Jag ska se vad jag kan göra, sa Lingman, skriv ditt namn på lappen här.
Det gjorde jag och tackade.
Nästa morgon på förmiddagen t.o.m. ringde arbetsförmedlingen och talade om att alla min papper var klara.
Så tack John Lingman, jag fick aldrig chans att säga det då, för det var så stressigt.
Nu var det biljett bara som fattades och det fick jag tag i genom Svenska Amerika Linjens kontor i Göteborg. Kostade 1.100:- av mina sparpengar.
Det skulle bli MS Stockholm som nu skulle göra sin första resa den 9 januari 1959 efter den hemska krocken med Andrea Doria 1957 utanför New Foundland.
Men nu låg hon nyrenoverad vid kaj i Göteborg och väntade. Och jag minns min avfärd från Gävle med tåg, det var vinter jag hade nyinköpta skor med lädersula, perrongen var hal så jag for som en nyfödd kalv med mina väskor när jag skulle upp på tåget. Knepigt att jag inte bröt benen av mej
Mamma hade en tår i ögat men visste att jag var som jag var så oron var kanske inte så stor men saknaden kanske.
Idag åker man ju till USA som man åker till Kanarieöarna men inte 1958 –1959
Arbetarbladet hade t.o.m en artikel med foto om att en ’’Gävleyngling skulle till AMERIKA…’’.., drömlandet. Oj, det var stort. !
Överresan tog 10 dygn och vi fick spela för första gången det nypåhittade spelet Bingo ombord.
Efter diverse rock and roll kom vi till New York. Ni vet väl att uttrycket rock and roll kommer från en båts rörelser i vattnet. Den dyker genom vågorna rockar eller (skakar) … och den rullar sidleds – eller på engelska.. rocking and rolling.
Rock ..and ..roll.
Och rock eller skakar kommer från att när fartyget kommer upp på en våg sen dyker ner i dalen till nästa våg så åker bakänden på fartyget upp i luften och propellern går helt eller delvis i luften och hela fartyget skakar av vibrationerna. Så i stora stormar får man slå ifrån motorerna för att fartygen inte ska skaka sönder av de våldsamma vibrationerna som uppstår när propellern går i luften.
Sen att skilja på babord och styrbord är heller inte så svårt om man tänker på högerstyrd. Styrbord är alltså höger. Lite sådana här minnestolpar man måste ha om man vill lära sej språk t.ex.
Nu hade jag i alla fall gjort min femte korsning av Atlanten med båt och nu stod jag på kajen i New York. Jag hade dålig lycka med min skolengelska, speciellt sen de adressuppgifter jag fått stämde dåligt, inte ens namnet på min kommande chef var rätt. Jag hade uppgiften Mr Frykman i Jeffersonville –en plats som jag letat fram på kartan hemma och som låg på Long Island.
Men telefonnumret det stämde inte sa telefonisten.. “för det finns inga sådan nummer på Long Island.”
Jaha, där stod jag med mina väskor och visste inte riktigt var jag skulle börja.
En snäll flicka från båten såg min belägenhet på kajen och kom till hjälp och lyckades efter diverse forskning få fram att jag skulle inte alls till Long Island utan upp till “The Catskills” som det hette, cirka 17 mil från NY. Upp mot Niagarafallen till. Och att min kommande chef hette Frydman och inte Frykman.
På nåt sätt fick jag tag i rätt buss på den enorma stationen Port Aurtority Bussterminal i centrala New York.
Så det blev en lång spännande resa till ett nytt liv, ett nytt äventyr i ett nytt land
SLUT DEL 2.
———————————–
Sidan med länkar och bilder är sammanställd av Lisse-Lotte Danielson.
