Bio 7:ans film
Vad far gör är alltid det rätta är en saga av H C Andersen som handlar om den villkorslösa kärleken i familjen.
I elvaårige Allans familj regerar pappa, mjölkbud och handlare i byn. Han använder tårarna och sin bottenlösa självömkan som maktmedel och utpressning. Han gråter mycket och ofta. Över konkurrensen från köpman Budde som redan startat snabbköp. Över att äldsta sonen flyttat och tänker skaffa sig en utbildning han själv aldrig fått. Över mammas tigande förakt men servila bortvändhet.
Allan gör allt för att pappa Henry ska vara glad. När pappa inte är glad beklagar han sig över hur värdelös han är, gråter högljutt, ligger ynklig och snörvlar på soffan och hotar att ta sitt liv. Allan vill inte att pappa ska dö.
Frågan är bara hur långt han kan gå för att till varje pris hålla pappa vid liv? Att önska någons död för att pappa är så bra på att hålla begravningstal, är det att gå för långt? Att offra sig själv eller ett syskon? Och – hur är det med självmordshoten, egentligen?
Ja, Allan önskar alltså livet ur många i omgivningen: sjukligt hypokondriska faster Didde, gamla självupptagna farmor och självaste koleriske köpman Budde. Får pappa bara hålla salvelsefulla tal vid kistan och får begravningsgästerna att gråta i kör – därav titeln – blir han nämligen också glad. Med en form av intuition anar Allan att också familjen då får lugn och ro, att ingen, inte ens han själv, behöver “trösta”.
Det är en skildring av en familj där incesten fortplantas mellan förälder och barn i generationer och där sexuella övergrepp, mord och mordbrand ingår.
Mellan bröderna finns tonårssystern som bleknar bort efter en omöjlig revolt med en jämnårig och som doktorn då och då måste komma och ge en lugnande spruta. Någon ny revolt har hon inte ork till. Kvinnorna är fullständigt underordnande männen och fadern binder de yngsta barnen till sig genom att låta dem ta på sig offerrollen. Att skuldbelägga de anhöriga.
Mamman har för länge sedan kapitulerat och försvinner in i sömntabletternas domnande värld. Hon förmår inte skydda barnen och båda föräldrarna sviker, fast på olika sätt.
Trots allt lyckas regissören berätta alltihop med en slags nattsvart humor då alltihop skildras genom den intet ont anande 11-årige sonens (Jannik Lorenzen) synvinkel.
Filmen visar hur en ung människa förlorar oskulden och börjar se omvärlden med klara, mer vuxna, ögon och med den torra och försonande slutrepliken: “Jag tror att pappa till sist insåg livets allvar, inte bara en gång utan flera gånger”.Man kommer att minnas dem efter att ha bevittnat Allans gripande offer och därpå starkt frigörande handling.
/Lisse-Lotte Danielson
———————–
