12 Stellan Mörner, del 1 kap XII

MEDLEMMAR AV SLÄKTEN Mörner av Zellin och Clossow i Mark-Brandenburg sökte sig under slutet av 1500-talet över till Sverige och blev särskilt väl mottagna av drottning Christina d. ä. År 1609 är Stellan Mörner kammarjunkare hos Carl IX, vars hovmarskalk var en annan medlem av släkten.

Det första uppdrag som Mörner såsom ståthållare på Gefleborg erhöll av Carl IX – som antagit titeln ”lappars i Nordlanden konung” – var att i spetsen för en delegation färdas till den avlägsna Titisfjord i Finnmarken och uppbära skatt av de s. k. sjölapparna. Denna kontakt med de nordligaste trakterna av riket blev av betydelse för inriktningen av hans kommande verksamhet.

Rådsherrarna i Stockholm hade äntligen 1637 – sedan tidigare landshövdingar nära nog förtagit sig på uppgiften att övervaka och årligen färdas genom ett län, som var mer än hundra mil i längd – enats om att det ”syntes billigt vara att Norrlandens södra och norra del var sin ståthållare hade. Och som Stellan Mörner kunskap har om trakterna bör han bliva vid Norrbotten och Lappmarken och dess Bergverk”.

Från släktgården Tuna, som han fått gåvobrev på av den unge Gustaf Adolf, hade – Mörner slagit sig ned i Hudiksvall, som, under den tid Gefleborg disponerades av änkedrottningen, blev residensstad. Sedan skedde transporten till det avlägsna Umeå, där den nyutnämnde landshövdingen skulle bo. Han tycks ha föredragit Piteå, efter vad han skriver till rådet: ”Piteå är bättre belägen både för silverbrukets skull, ock är det närmare Norge”. Från denna Lappmarkens nästan förhistoriska tid har i generationer inom – Mörnerska släkten bevarats minnen och sägner om mångmilafärder över öde vidder med björnar och vargar hack i häl. Då Mörner på resan norrut gör avskedsbesök i rådet får han pass för sig, familj, tjänare och tio hästar.

Riksrådet har i sitt protokoll av 16 nov. 1635 låtit anteckna: ”Från Landshövdingen och Allmogen tillsammans i Wester-Norrland klagas över att ingen Hospital är der sammastädes, utan hvad som samlas i pungen, det behåller Erkbispen och presterskapet”. Man torde väl få tyda detta så att den kollekt som samlades i håven efter gudstjänsterna, skulle användas även till sjukvård och fattigvård. I Gefle stads tänkebok år 1634 är infört, att svin och all boskap, som råkat in på annans mark, såvida denna var försedd med laggild hägnad, ”skola vara förbrutna under hospitalet”. Tydligen hade ett nytt sådant byggts efter det som nedbrann på 1620-talet.

Hur oklar höga vederbörandes kännedom var om det avlägsna ”Norrlandet” därom vittnar riksrådets beslut att order skall avgå till landshövding Mörner ”att han ser till att de tvänne små städer i Helsingland, som äro Hudikswall och Sundswall, kunne flyttas till Löfånger och blifwa en stad af dem båda”. Det brevväxlas även om Luleå stad ”som allenast består uppå en socken och kan intet blifwa i längden behållen.”

Med lapparna har Mörner god kontakt och de synes vara honom till tjänst när de kunna. ”Och de kom gärna ned till Silbojokk, fara tio mil för att få höra Guds ord.”

”Silfverbrukets” utveckling var Mörners stora intresse. Han behöver knappast upprepade order om att ”erkannerligen draga åhuga derföre att silfverbruket hålles gående”.

Vid ett besök i rådet uppvisar han ”skifvor av silfver, som der var bearbetade”, samt överlämnade ”svenska demanter, tagna i Lappmarken”. Men klagar därjämte över den ”onaturliga frost och köld som fördärfvat skörden i hela hans landsdel”. Inför den fattigdom, som ett sådant nödår måste ha skapat, låter den avskedsförmaning han får av rådet då han skall draga sin färde igen, lika omänskligt hård för både hövding och folk i den frosthärjade landsdelen: ”det förehölls honom att taga sin devoir i acht och hålla undersåtarne i devotion och godh humeur, förmå dem till patience och att de befinnes villige till att göra hvad de plichtige och skyldige äro Hennes M:jt och Chronan att prestera”.

Stellan Mörner höll ut på sin post. Han dog i Umeå 1643. Kistan fördes ned till Vreta klosterkyrka. Han var gift första gången med Maria von der Grünau, andra gången med Katarina Månesköld. Hans äldste son stupade, ännu inte tjugo år gammal, vid Erfurt.

I rikshistoriografen Widikindis år 1691 utgivna arbete om Gustaf II Adolf gives Stellan Mörner de högsta lovord för sättet ”att fylla sin ganska svåra post genom goda och försiktiga anstalter”. Det säges vidare att han var ”till sinnet hastig, men eljest from och uppriktig, alltid lustig och glad, var i stor nåd hos sin överhet och därhos av alla, som honom närmare kände, allmänt älskad”.

Porträttet är målat av okänd konstnär.

S. P. A.