som visas på Bio 7:an den 6 – 12 mars 2009.
Recension
Steve och dagisfröken Jenny lämnar storstaden i sin fyrhjulsjeep för en romantisk weekend vid ett vattenfyllt stenbrott i en skog där de möter ett lokalt ungdomsgäng på stranden.
Steves machoimpulser och det grupptryck som utspelar sig i gänget – liksom det faktum att filmen faktiskt handlar om plojande barn och oförstående vuxna – ger ett beskedligt drag av normalitet. Jennys karaktär förändras under filmens gång helt och fullt. På ett oerhört skickligt och skrämmande vis skalar hon av sig all civilisation tills hon är täckt av lera och ögonen har förlorat den ömma blick som hon i början av filmen skänker sina dagisbarn.
Dynamiken mellan dem är bara en av sakerna som gör Eden Lake till en skräckfilm liknande Clockwork Orange dock utan vacker musik som bakgrund.
Filmen har fått mycket bra kritik av de flesta. Själv avskydde jag den och detsamma gjorde samtliga i vårt sällskap på tre personer. Jag började därför analysera varför jag avskydde filmen trots den fina kritiken.
………………………..
1) Jag vill gärna som en struts sticka huvudet i sanden och inte ”se” det faktum att det i verkligheten existerar sådan grymhet som den i gängets ledare (ca 14 år).
2) Hur kan någon utveckla ett sådant beteende? Föds man ond eller påverkas man av miljön? Då ledarens far visade samma tendenser tror jag att det mest beror på påverkan under uppväxttiden. För att sonen själv skall orka överleva accepterar han faderns handlingar och tankesätt som ”normala” vilket blir rättesnöre under den egna utvecklingen.
3) Varför gör man en sådan grym film? Var syftet enbart som en skräckfilm bland många andra eller vill man visa att den mest godhjärtade person förändras totalt under extrema förhållanden? Jenny var i början en oerhört intagande person. Jag tänker på att så många grymheter utfördes i koncentrationslägren. Många utövare måste ha varit normala under uppväxttiden men utförde trots detta oerhörda grymheter p.g.a. den egna rädslan för att själv bli drabbad. Liknande mobbing i skolor.
4) Varför vill man lyfta fram en så otäck film? Kanske för att få strutsar som undertecknad att börja fundera. Livet består inte enbart av ”feel-good-upplevelser”, här möts man av den absoluta motsatsen.
5) Bio 7:an har på senare tid lyft fram många ”obehagliga filmer” och jag har känt mig olustig när jag lämnat salongen. Å andra sidan är det just dessa filmer som jag kommer ihåg och som startar mina tankeprocesser. Det är nog det som kan betecknas kvalitetsfilm.
Trots min egen avsky för filmen håller jag helt med Gefle Dagblads recensent Stefan Andersson som ger filmen 5 prickar.
Jag tänker inte avslöja slutet – vill någon se filmen ”gå på egen risk”, jag har varnat er. Lisse-Lotte Danielson/Gävledraget
