Barnsanatoriet i Glösbo, av Wasti Dermé Nordström

Samhällsskildring om 1930-40-talet.

Av Wasti Dermé-Nordström

Detta är webbversionen.

Samtliga färgbilder är framtagna och inlagda av Webbmaster.

OBS att bilderna ej är autentiska!

Till barnsanatoriet i Glösbo sändes sådana barn i Gävle med omnejd som hade någon anhörig som låg på sanatoriet i Strömsbro eller som själva legat där en tid och nu behövde eftervård. .De sändes dit i början av april medan snön ännu låg kvar, och fick sen stanna där till oktober månad. .Här fick barnen god och näringsrik mat för att bygga upp motståndskraft mot sjukdomar – i första hand tuberkulosen. Under tiden fick mödrarna i stan en välbehövlig vila efter en många gånger prövosam tid av sjukdom.

(Det kan nämnas att platsen numera heter GLÖSSSBO, vilket enl. uppgift skall ha varit det ursprungliga namnet.)

Det var i början av april 1935.

Min äldre bror låg på sanatoriet i Strömsbro och därför skulle jag sändas till Glösbo för att “gödas upp”. Jag hade nyss sagt adjö till mamma som stod på tågperrongen och nu hävde sig upp på tå för att bättre kunna se mig i vagnen som jag nyss förts in i. Vi var ett 30-tal pojkar och flickor i åldern 5-14 år, som försökte finna oss tillrätta i kupén. .Själv var jag 8 år gammal. .De mindre barnen grät och ropade på mamma medan de äldre, som tidigare varit “på Glösbo”, tydde sig till varandra. .Syster Maja, som hade ansvaret för oss, gick omkring och pratade och tröstade så gott hon kunde. Jag tryckte pannan mot kupéfönstret och såg en sista skymt av mamma medan tåget sakta tuffade iväg. Allt förlöpte dock väl för min del, och i Söderhamn väntade en buss för vidare transport till Glösbo.

Framför ett stort, gråmålat trähus med veranda stannade så småningom bussen och ur den klev nu en skara trötta och vilsekomna små resenärer. Vi travade upp mot husets baksida på en uppskottad väg med höga snövallar på sidorna. När vi kom in i den sköna värmen, tittade vi oss förundrat omkring. Så stort och fint allting var!

Så började ett nytt liv för oss barn, av vilka många kanske aldrig haft en egen säng att sova i eller aldrig fått äta sig riktigt mätta.

Syster Maja som förestod barnsanatoriet var något kraftigt byggd. Hon ingav respekt och kunde ibland vara mycket bestämd. Samtidigt gav hon oss kärlek och omtanke och blev som en modersgestalt för de flesta av oss. Det var väl denna kombination som gjorde att vi innerst inne verkligen tyckte om henne. Hon gick klädd i en en lång, ljusblå sköterskeklänning med vitt förkläde. Runt ena klänningsärmen hade hon en bindel med ett mörkblått kors, och den stärkta sköterskemössan hölls fast med ett band under hakan.

Vita möbler hos syster Maja

Syster Maja bodde i ett litet rum på bottenvåningen. Det var möblerat med vita möbler. Allt var så prydligt och fin därinne.

———–

På nedre botten fanns också matsalen med två långbord. ett för pojkarna och ett för flickorna. I ena hörnet av salen stod det ett bord med en brun radio, som bara knäpptes på vid morgonandakten och dagsnyheterna.

Två långbord i matsalen

Köket som låg mitt emot matsalen hade stora järnspisar som var överfyllda med grytor och kastruller. Där residerade kokerskan fröken Elin, en äldre dam med silvervitt hår. Hon hade varit kokerska “på Glösbo” i många år och betraktade barnsanatoriet som sitt andra hem. Till hjälp i köket hade hon en glad och pigg l7-årig flicka som hette Inga.

Köket

På bottenvåningen låg också två stora rum för pojkarna. Det var tant Margit som hade hand om dem och skulle se till att de skötte sig. Tant Margit hade alltid så bråttom, och hon svängde så energiskt med ena armen när hon gick. När hon skulle till sitt eget rum, måste hon passera genom ett av pojkarnas vilket nog inte var så angenämt alla gånger. Speciellt inte på morgnarna med tanke på den starka urinlukt som de överfulla pottorna spred omkring sig.

Pottor

På övervåningen hade flickorna sina rum. Det dominerades av ett stort klädskåp där allt ifrån kläder till leksaker och läxböcker förvarades. Vi låg 4-6 flickor i varje rum.

Klädskåp

Här uppe bodde tant Anna som höll ett vakande öga på oss – dag som natt. Tant Anna var pingstvän och hade det mörka håret hårt åtstramat i en knut bak i nacken. På nattduksbordet hade hon alltid en svart bibel liggande. Med denna beskrivning skulle man kunna tro att hon var mycket allvarlig till sin läggning. Men så var ej fallet. Tant Anna var glad och munter, ja riktigt skojfrisk ibland.

Längst bort i korridoren låg “isoleringen”. Dit förflyttades vi om vi t.ex. fått mässlingen eller någon annan smittosam barnsjukdom. Under den tiden fick vi bara besök av syster Maja och tanterna som kom och bäddade och bar in mat till oss. Vid ett tillfälle insjuknade alla flickorna på mitt rum, alla utom jag. Men trots att jag var helt frisk måste jag ändå ligga på “isoleringen” och fick till min stora förtvivlan inte lämna rummet !

Mat på rummet.

Mitt emot “isoleringen” låg “ljusbehandlingen”. Dit fick vi gå under de solfattigaste månaderna för att få litete extra “sol”. Syster Maja drog i några spakar vid väggen och strax började kolstavarna i de stora ställningarna att gnistra och lysa.

Under tiden satt vi på stolarna med våra mörka glasögon och sjöng den ena skolsången efter den andra för att fördriva tiden.

Mörka glasögon.

I badrummet stod de vita emaljpottorna prydligt uppradade bredvid varandra som små runda gummor. Det var här vi fick vårt första bad efter ankomsten och sedan “avlusning” – eller var kanske tvärt om. Med små svarta kammar undersöktes varje huvud med största noggrannhet. De mest ansatta barnen fick därefter genomgå en avlusningskur med sabadillättika. Det kändes lång väg på lukten vilka dessa arma varelser var.

På tredje våningen hade kokerskan, tant Elin och tant Inga sina rum. En dag fick jag följa med tant Inga in på hennes rum. Då gav hon mig två polyfoton av sig själv. Gissa om jag var lycklig.

Där på vinden låg också skolan, som utgjordes av ett enda rum. Det var utrustat med de allra nödvändigast inventarierna; ett skrivbord till kateder och de sedvanliga skolbänkarna där pulpeten och bänken satt ihop. Vid svarta tavlan hängde den obligatoriska kartan över Sverige samt ett antal färgplanscher till hjälp vid undervisningen i naturlära och kristendom.

skolbänk

Lärarinnan, fröken Löfling, var mycket pedagogisk och förstående. Hon gjorde verkligen allt för att vi elever skulle få en så bra undervisning som möjligt och trivas. Jag avgudade henne!

På mornarna, före första lektionen läste hon alltid ur en bok. Sven på Tallåsen, hette den och hade en religiös framtoning. Under sista lektionen på lördagen läste hon ur “Barnen på fädbovallen”. Och min längtan efter att få springa omkring barfota på en fädbovall var lika intensiv varje lördagskväll när jag låg i min säng och tänkte på allt roligt barnen hade där.

Undervisningen pågick endast 2 timmar per dag. Under denna tid skulle vi alltså lära in allt som det normalt brukades en hel skoldag till. Men ambitionen var stor hos båda parter så det blev både guld- och silverstjärnor i skriv- och räkneböckerna. Och när vi, som gick i småskolan hade varit riktigt duktiga under veckan hände det t. o. m. att “tuppen” som fanns i läseboken som vi förvarade i våra klädskåp, värpte. Det kunde vara ett vackert bokmärke eller någon liten småsak. Men hur nu en tupp kunde värpa – ja se det är en annan historia, skulle H.C. Andersen sagt.

Guldstjärna i skrivboken

P.g.a. de få skoltimmar vi hade per dag, varade skolundervisningen i gengäld en bit in på sommaren. Om vädret då tillät, flyttades skolbänkarna ut på takterrassen som låg i anslutning till skolsalen och vi fick då vår undervisning därute som omväxling. Då brukade fröken Löfling ta med kameran och knäppa kort av oss som vi sedan fick som minne.

Gammal kamera

——————

Dagsprogrammet “på Glösbo” såg ut ungefär så här:

Kl. 7.00 Väckning. Då hade tant Anna varit inne i rummet tidigare och tänt brasa i kakelugnen, så det skulle vara varmt när vi steg upp. Några värmeelement fanns inte i huset.

Kl. 8.00 – 9.00 Morgonmål. I regel mjölkchoklad och smörgås.

Kl. 9.00 -.10.00 Liggtimme. Vi blev då, rum efter rum kallade till ljusbehandlingen.

Kl. 10.00 – 11.00 Frukost. Rätter som “pytt i panna”, blodpudding m.m. Men viktigast av allt var då fiskleveroljan som dracks ur små glas. Och det kunde ta mycket lång tid för en del att vänja sig vid den otäcka medicinen. Vi uppmanades flitigt att tugga hårt bröd till, så att det skulle gå lättare att få ner den!

Kl. 11.00 – 13. Skolgång för klasserna l – 4.

Kl. l3.00 – l4.00. Middag serverades. Det var alltid en bastant måltid av kött eller fisk, åtföljd av efterrätt som oftast var kräm och mjölk med en rejäl klick vispgrädde. Och vem kunde säga nej till detta, hur mätt man än var. Vi tävlade ju om vem som orkade äta mest!

En annan tävling ägde rum strax efter måltiden. Då gällde det vem som skulle komma först till 2;an eller 3:an, d.v.s. dassen som låg i kortändan av brygghuset. På den smala brädgången som ledde dit blev det nu en verklig uppvisning i vem som kunde gå fortast. Vi fick ju inte springa. Det var strängt förbjudet. Då minskade vi i vikt, som syster Maja sa, och det var inte bra. Därför halvsprang vi på landgången, ivrigt knuffande varandra medan någon av tanterna gick vid sidan och förmanade oss att gå lugnt och stilla. Men, vem kunde det i den situationen? Väl framme vid dassen stod vi sedan i en lång kö och väntade på vår tur.

Kl. 14.00-16.00 skulle vi sova “tystan”, som vi sa. Inte ett ord fick vi då säga till varandra – inte ens läsa en bok. För att detta noga skulle efterföljas, gick tanterna runt och kontrollerade rummen med jämna mellanrum. Men så fort vi såg att handtaget sakta fälldes ner, stoppade vi kvickt undan boken eller dockan vi lekt med och låg sen med slutna ögon och låtsades sova. Gonggongen slog och därmed var “tystan” slut. Kvickt ur sängarna och ner i matsalen där mjölk och skorpor nu stod framdukade.

Kl. l6.00-l8.00. Skolgång för de äldre barnen, klass 5-7.

Nu fick vi, som gått i skola på förmiddagen ägna oss åt våra lekar t.ex. med dockorna. Något vi gärna ägnade oss åt var att byta bokmärken och vi gjorde “kassaböcker” där vi stoppade bokmärken i de hopvikta bladen. Pojkarna sysslade mest med sina bilar eller byggklotsar. Lyckligast var vi nog när vi fick lov att gå till “Modigs” och handla. “Modigs” var lanthandeln som låg ett stycke bort vid landsvägen. Pengar fick vi av syster Maja som noggrant förvarade våra portmonnäer i sin skrivbordslåda och sparsamt gav oss en 25-öring då och då. Oftast köpte vi ett vykort med en bild av barnsanatoriet på, för att skicka hem till mamma och pappa eller någon kamrat. Och så ett Bubbelgum förstås, med den obligatoriska bilden av Shirley Temple. Alla flickorna samlade på “Shirley-Tempelbilder” som vi sedan bytte med varandra.

Video med Shirley Tempel (sätt på ljudet)

Kl.19.00. Kvällsmat. Uppställda bakom stolarna läste vi gemensamt bordsbönen. Sen blev det ett skrapande av stolarna tills alla satt på plats. Och medan syster Maja vandrade av och an i matsalen med armarna korslagda bak på ryggen och kontrollerade att alla barnen infunnit sig, ilade tanterna in med de stora grötfaten. Ibland var det nykokt havregrynsgröt – ibland uppvärmd gårdagsgröt med klumpar i – ibland stekt panerad gröt. Den sistnämnda var godast. Den med klumpar var värst!. Ibland kräktes något av barnen upp den tjocka gröten, men då fick det stackars barnet höra att han/hon var bortskämd. Vid ett tillfälle matades en liten flicka med den uppkräkta gröten! Till slut veknade syster Majas hjärta, som tur var och tvångsmatandet upphörde.

Denna händelse etsade sig djupt fast hos mig, troligen för att den gav en så motsägelsefull bild av syster Maja, som jag annars tyckte så mycket om.

Efter kvällsmaten följde en liten kvällsandakt. Då slog sig syster Maja ner vid kortändan av pojkarnas bord. Men först hade då Lennart, som var en pigg och charmig liten gosse, kvickt letat rätt på en stol till henne – en stol som ingen annan suttit på och “värmt upp” med sin stjärt ! Hon rös vid blotta tanken därpå! Därefter satte hon sig och med dämpad röst och sänkta ögonlock läste hon så en betraktelse ur en andaktsbok.

Vi lyssnade andäktigt med knäppta händer. Kvällsstunden avslutades med att vi, med tant Anna som anförare sjöng: “Bred dina vida vingar, O Jesu över mig.

Led efter led tågade vi sedan ut ur matsalen – nigande och bockande för syster Maja.

Kvällstvagningen var snabbt undanstökad – sedan kvickt i säng.

Och där låg vi sedan och väntade på att syster Maja skulle komma och säga “godnatt” och ge oss den efterlängtade “godnattkramen ‘,’ Detta var något mycket viktigt för oss och det upprepades så gott som varje kväll.

Schema

———————–

Den gamla gårdskarlen som skottat snö hela vintern gjorde nu rännor i grusgången som började titta fram under snön. Och vattnet rann i strida strömmar nedför sluttningen till diket vid vägen.

I brygghuset började tvätterskorna Anna och Augusta att förbereda för den stora vårtvätten. Snart kokade lakan och örngott i den stora tvättgrytan medan barnens kläder låg i stora träbaljor, färdiga att skrubbas med såpa. Gårdskarlen körde den ena skottkärran efter den andra med ved till tvättstugan.

Snart fladdrade lakanen på de uppspända strecken på åsen. När tvätten var torr bars den i stora korgar upp till vinden. Anna och Augusta hade nu bytt om till ljusblå klänningar och vita förkläden och nu stod de där uppe och manglade och strök och såg så glada och nöjda ut. Och det doftade så gott av den nystrukna tvätten när jag gick förbi där, in i skolsalen.

———————–

Sommaren kom och därm

ed flyttades “tystan” upp till ligghallen på åsen. Pojkarna låg på den ena sidan av hallen och flickorna på den andra. Det var så roligt att ligga där under den röda filten och titta på molnens olika formationer och snabba flykt. Min fantasi fick plötsligt vingar!

Däruppe på åsen byggde vi flickor våra lekstugor. Vi lade mossa på marken och markerade på så sätt stugornas väggar.

Även “möblerna” gjordes av mossa. Men till “köksutrustningen” fick vi burkar av tant Elin i köket, och när tant Anna hade varit

hemma i Bollnäs och hälsat på hade hon alltid en stor kasse burkar

med sig till oss, som hon samlat ihop bland sina vänner! .När “huset” var iordningsställt byggde vi ladugård som fick både kor och hästar gjorda av gran- och tallkottar – precis som det står i den gamla visan ” Barndomstiden” .

Ibland kom syster Maja och tanterna och “hälsade på” och då fick vi ett fasligt bestyr. Vi lagade mat, föste ut korna på bete och gick och handlade. Ja, vi spelade upp hela registret för att visa så duktiga vi var.

Längre bort på åsen hördes höga rop och skrik från de mindre pojkarna, som lekte “indianer och vita”(men med stränga order att inte springa!) De äldre pojkarna, som inte deltog i indianlekarna, hade då fått lov att gå till den stora bondgården varifrån vi fick den tjocka, feta mjölken. Där fick de vara med att köra häst och åka i hölass – en upplevelse de inte ville vara utan!

Om vi fortsatte förbi gärdena vid bondgården kom vi så småningom ner till ån. Där fanns en inbyggd träbassäng och dit gick vi för att bada. Men då måste det givetvis vara riktigt varmt väder, Flickorna fick gå en dag – pojkarna en annan! En efter en fick vi gå ner i bassängen och doppa oss medan tanterna skrubbade oss på ryggen. Det var nämligen tvättningen som var det viktigaste med de här baden. Sen vandrade vi hemåt igen klädda i våra solhattar och baskrar. Det var inte bra att gå barhuvad om sommaren, sa tant Anna Men själv gjorde hon det!

Att tvätta och skrubba med

———————–

Till sommarens fröjder hörde också att vi då fick sitta ute i den stora parken intill landsvägen och äta vår middag. Då sprang tanterna i skytteltrafik mellan köket och de dukade långborden skickligt balanserande potatisskålar och köttbullsfat. Och varje söndag fick vi efter “tystan” på ligghallen, mjölken och skorpan utbytt mot – ja hör och häpna; en kopp kaffe med sockerkaka!

kaffe till sockerkakan

Ett annat minne är Midsommaraftonen i parken. Då kläddes en midsommarstång som vi fick dansa kring. Vilken uppståndelse! Vi skulle få springa och dansa! Klädd i min ljusgröna klänning med vit rund krage, som jag fått från morbror Georg i Amerika, sprang jag glädjestrålande runt midsommarstången tillsammans med Gullan som också fick ha sin “Amerikaklänning” på sig denna dag. Hon hade en äkta Shirley Tempelmodell !

Och tant Anna var så glad och sprallig och sjöng med hög röst:

Majstång vi hade hemma i byn hemma på Herrgårdsbacken

Den stod så hög och kika mot skyn så jag fick ont i nacken

Lars spelte dragspel, Nils klarinett du-de-li-du, du-de-li-dej

Gladare spelmän aldrig ni sett du-de-li-dud-li-dejsan!

Sen fick vi köpa läskedryck (för våra egna pengar). Var man ett “ensamt” barn fick man köpa en flaska och ha alldeles för sig själv.

Men var man ett syskonpar, måste man dela på den. Inte undra på om det blev osämja mellan syskonen! För att inte tala om vilken sort man skulle välja; banan, cider, äpple, päron. Krusbär var min favoritläsk !

———————–

Något som vi verkligen väntade på med spänning, var bussutflykterna till någon av de större badplatserna t.ex. Orbaden vid Regnsjö eller Stenöbaden utanför Söderhamn. Vilka förberedelser det var inför en sådan utflykt! Tant Elin höll på i flera dagar före och stekte pannbiff med lök, som vi skulle ha till middagsmål.

Pannbiffar

Äntligen kom bussen! Glada och förväntansfulla hoppade vi in i den och under allsång nådde vi så småningom Stenö. Trädgrenarna strök över busstaket när den gungade fram på den smala grusvägen som ledde fram till badstranden. Där, under de låga tallarna, slog vi läger med alla matkorgar och filtar som ovillkorligen måste vara med.

Nu skulle jag få bada på “riktigt”! Tänk att få gå ut i det långgrunda vattnet! Det var bara en sak jag inte kunde förlika mig med – och det var att jag inte fick använda min baddräkt som jag fått av mamma. Det var bara de “stora” flickorna som fick ha den på – inte vi “mindre”. Men alla pojkarna ( både stora och små) fick ha badbyxor. Någon rimlig förklaring till denna orättvisa, fick jag aldrig av tant Anna .Hon sa bara att vi småflickor var så fina ändå, utan baddräkt!

Efter mycket lirkande och uppmuntrande ord fick tant Anna mig slutligen i vattnet medan syster Maja stod på stranden med klockan i hand och räknade minuterna. De “stora” barnen fick vara i längre – de “mindre” kortare tid. Efter en liten stund gav syster Maja tecken att badtiden var slut för mig.

Snabb torkning, sen kvickt på med kläderna! Och tant Elins pannbiffar med lök smakade underbart gott där vi satt på de utbredda filtarna och åt med glupande aptit, medan de kringliggande badgästerna stirrade storögt på oss. Ännu mer förundrat tittade de när vi utan knot snällt lade oss ner för att sova “tystan”, medan syster Maja i sin sköterskedräkt vandrade mellan filtarna och inspekterade att allt var i sin ordning.

Och efter “tystan” fick de “stora” barnen bada EN gång till. Vilken orättvisa!

———————–

En söndag i månaden fick vi besök hemifrån. Och att det blev lite si och så med nattsömnen inför en så efterlängtad dag är helt naturligt. Vi vaknade tidigare än vanligt och vi flickor försökte då springa till varandras rum för att ventilera den stora händelsen. Men vips – stod syster Maja och tant Anna i dörröppningen klädda i sina morgonrockar, och undrade vad som stod på. Och det hjälpte inte att vi försökte bortförklara vårt besök med att: ” pottorna var så fulla att vi måste låna deras”. Nej, vi kördes obönhörligen tillbaka till respektive rum med stränr tillsägelse att ligga i våra sängar tills gonggongen slog.

Men så fort frukosten var undanstökad småsprang vi allesamman ut i parken, där vi ställde oss vid staketet, ivrigt spanande efter bussen. När den äntligen dök upp, skrek vi i högan sky av glädje och rusade i kapp med den utmed staketet medan mammor och pappor glatt vinkade åt oss från bussfönstret.

Återseendets glädje var stor och det blev kramar till höger och vänster. Men visst hände det, att något av barnen inte fick besök, men då tog någon av tanterna hand om den olyckliga lite extra den dagen.

Mest spännande var det när mamma öppnade godislådan. Innehållet i den lades sedan i “godisfacket” från vilket syster Maja sedan portionerade ut en kola då och då efter frukosten. Och någon liten present fick jag också, som t.ex. det där halsbandet med de granna träkulorna och som jag fortfarande har kvar. Och medan vi sov “tystan” slog sig föräldrarna ner på åsen och åt av sin medhavda matsäck och fick samtidigt tillfälle att bekanta sig litet med de andra barnens föräldrar.

Snart kom avskedets stund – det svåraste av allt. Då fick tanterna rycka in och trösta så gott de kunde, och sen stod det inte på förrän allt kom i sina gamla vanor igen.

———————–

Varje månad kom doktor Ivarsson från Bollnäs på sitt rutinmässiga besök “till Glösbo”. Den dagen var syster Maja sig inte riktigt lik. Hon var så jäktad att hon knappt hade tid att prata med oss. Och tanterna hade fullt sjå att kontrollera att vi hade rena kläder, var kammade och hade petat naglarna. Och vi fick inte avvika från rummen utan snällt stå där vid sänggaveln och invänta på att den respektingivande doktorn skulle göra sin entré. Då skulle vi niga djupt. Så orolig jag var. Han brukade ju mumla så konstiga ord till syster Maja när de stod framför mig och bläddrade i journalen. Och doktorn kom: tittade i journalen, mumlade sina konstiga ord och vandrade sedan raskt ut ur rummet med syster Maja hack i häl efter sig. Det hela var överstökat på några minuter. Och efter en tid, som verkade oändligtlång kom tant Anna in i rummet och sa glatt, att doktorn hade rest och att vi var så friska allesamman. Då fick tant Anna en stor kram av mig.

———————–

Det var höst. Regnet smattrade mot rutan. Det var svårt att hitta på lekar inomhus. Jag tog fram den blå regncapen av gummi jag fick av mamma vid hennes senaste besök hos mig. Så gott den luktade Men det var synd att den hade gått sönder sista gången jag hade den på mig då vi lekte kurragömma. Tant Anna hade inte tyckt ett dugg synd om mig då, utan sagt att det varit bättre om mamma köpt ett par strumpor åt mig i stället för den där capen. Det hade jag behövt bättre.

Alla brev som sändes hem lästes igenom av syster Maja så vi inte skrivit och klagat på något eller att vi längtade hem. Därför fick jag ändra på meningen där jag skrivit och talat om vad tant Anna sagt om regncapen.

Under sådana här regniga dagar satt syster Maja ofta inne på sitt rum och sydde näsduksetuier åt flickorna. De skulle vara som ett minne från henne och jag har fortfarande det rosa etuiet kvar i mina gömmor. De allra minsta flickorna fick små dockor med näpet sydda klänningar. Så visst tänkte hon med hjärtat syster Maja.

Näsduksetuier

———————–

Varje månad vägdes vi och det fördes noggrann statistik över vår viktökning. Nu vägdes vi för sista gången. Linnea hade ökat mest – hela 13 kg ! .Hon fick mycket beröm av syster Maja och tanterna. Karin hade ökat 10 kg och själv hade jag ökat 8 kg. Helst önskade jag att jag ökat lika mycket som Linnea, så jag fått lika mycket beröm som hon.

Du tror dig vara smärt och ung, Blott hundra kilo är Du tung.

Wasti fick detta vykort från brodern Dick!

Hemresedagen var inne. Väska efter väska bars ut i bussen som snart rullade iväg med en skara välmående, tjocka och glada barn som sjöng:

Hemåt vi far över stock, över sten

snart är vi hemma med en säck full av ben

Där väntar mamma, pappa, syskon också

O, mitt hjärta fröjdas när jag tänker därpå.

Vem som diktat den sången visste ingen och inte heller reflekterade väl någon av oss över, vad som menades med “en säck full av ben”. Det rimmade ju på sten.

Och kvar vid grinden stod tanterna och fröken Löfling och vinkade med sina näsdukar tills bussen försvann utom synhåll.

Tåget ångade in på Gävle Central. Så roligt det var att komma hem igen – men tråkigt att skiljas från alla kamraterna.

Själv skulle jag nu, från att tidigare ha gått i småskolan “Lilla Vita” vid Brynäsgatan, börja i Brynäs Folkskola. Men

från att tidigare haft snälla och förstående lärare i småskolan, fick jag nu till min stora förtvivlan en mycket sträng lärarinna som hade en helt annan läggning än de föregående. Hennes behandling av mig fick sådana konsekvenser att jag till slut vägrade att

gå tillbaka till skolan. O, vad jag längtade tillbaka till Glösbo då och till den snälla fröken Löfling !

Wasti Dermé-Nordström

Wasti, hösten 2010.