Rådhuskrönikan, bilder från 1700-talets Gefle del 3

 

Församlingen klagade också på Amnelius, “at ehuru vox humana finnes uti Orgelwärcket skal dock Organisten thensamma ganska sällan bruka”, och prosten måste tillhålla honom “samma stämma hädanefter något oftare bruka”. En annan gång antyddes Amnelius, “at hwarje aposteldag spela på Orgwärket”.

 

Ett bättre betyg fick han om sin tjänst i skolan. Prosten skrev, att Amnelius “warit oförtruten at af sitt ringa förråd och medel till detta embnes upphjelpande prenumerera till en Base Viol såsom ochtil en ansenlig Samling af Musicaliske Compositioner”. Amnelius menade själv, att “de häri staden infödde ynglingar sig af dessa Musicaliska böcker aldramäst komma at betiena, och det til Stadsens och Församlingens nytta och tienst”.

Som kantor och musiker (stadsmusikant) hade Amnelius vid befordringen till organist efterträtts av Petter Waxbom uplandus, som i 8 år varit musiker vid Uppsala akademikapell och då “handterat hwarjehanda slags instrumenter”.

 

 

540. Petter Waxbom 80. Petter Waxbom

 

På kantor Huselii tid skulle “til Psalmernas uptagande och styrande” skolgossarna samlas i koret och där sjunga med kantor. “När sången för predikan är sluten och wärsen siunges gå de utur Coret på gången och blifwa där sittande på pallarne under predikan, men så snart den är sluten gå de åter tilbaka uti Coret.” Ofta hände det emellertid att kantorn måste vara på läktaren då han “flere gånger bestridde Orgelwärcket än Sången”. Waxbom höll sig helst på läktaren, varför han förständigades att sjunga i koret, “men när Högtider och andra stora helgdagar infalla och då musique i kyrkan hålles, då är honom Waxbom icke betagit, at förrätta sången på orgläktaren”.

 

I sången biträddes Waxbom av versicularien Jakob Molinsky, som fått detta ämbete, “thå han i räkneklassen freqventem scholan”. Han skulle få “en liten Pulpet med lås och nyckel” i koret “at hafwa sine Sångböcker uti och en stol at sitta uppå”. Man tillmötesgick härmed en begäran, som på hantverkarnas vägnar framställts av guldsmeden Poppelman, vilken gjorde gällande att kantorn eller hans medhjälpare förr alltid suttit i koret. Hans skäl hade varit:

 

“l:o. At ofta oreda i sången därigenom förorsakas, at orgellwärcket förtager dens röst, som sången bör underhålla.

 

2:o. Har den för altaret stående Presten så wäl wid Trons börjande som de Sjungande Svar wid Mässningen af församlingen ringa eller liten hjelp, så framt han icke understödjes af den, hwars egenteliga gjöromål det är men på Orgell läcktaren ej låter sig giöra.

 

3: o. Kunna de på gången sittiande seholae gossar så mycket förr uppmuntras til sångens underhållande, som. de hafwa sin lärare i samma ämne så när för ögo- nen, äfwen som

 

4:o. Församlingen desto förr kan låta rätta sig, när den far wilse, som den å ena ändan äger orgell wärckett och å den andra den, som, dirigerar sången och all oordning således därigenom förekommas.”

 

Waxbom hade redan 1748 börjat auskultera vid rådhusrätten och 1770 blev han rådman. Han avsade sig då musikerbefattningen, ehuru han till sin död 1799 troget bevarade Kolmodins “Andelig Dufworöst”.

 

Vid tillsättandet av hans efterträdare kom frågan upp, om musikertjänsten främst gällde en verklig stadsmusikant eller en kantor. Prosten, d:r Tegman, gjorde gällande, att i alla städer, där skolor funnos, hörde kantorssysslan under skolan. Utom med kronospannmål avlönades en kantor med de efter Gustaf II Adolfs förordning av 1624 s. k. djäknepenningarna, som städerna utgåvo, samt dessutom med särskild vedergällning för sången i kyrkan. Att det förhölle sig så i Gefle ville Tegman bevisa därmed att i kyrkorådsprotokollet 1718 uttryckligen stod, att apologisten Röngren, som bestritt kantorssysslan, uppburit 18 skilling kopparmynt av varje gård i staden.

 

 

245. Apologist Röngren.

 

Lika var det när Huselius blivit musiker, då han skulle gå omkring i husen “att undfå som wanligt warit”. När sedan djäknepenningarna av borgarna bestämts till en viss summa, som betalades till kantor genom stadskassören, utgjorde de, ansåg Tegman, fortfarande en skolans lön.

 

 

351. Doct Erik Tegman gm Ulrika Westerman

 

Först när Waxbom mottagit musikersysslan, syntes det d:r Tegman, att en annan uppfattning inträtt, i det “Staden ansedt dessa penningar såsom lön för en särskild Syssla ifrån Cantors, nembl. Stads Musici”. Tegman ansåg benämningen stadsmusiker oriktig och att djäknepenningarna ej borde föras under denna titel. Därmed menade han ingalunda, att kantor skulle vara undantagen att beträna församlingen i kyrkan med musik och staden “wid alla solenna tillfällen”, utan tvärtom att den, som skulle antagas till kantor borde jämte god grund i koralsången vara även väl förfaren “icke allenast uti figural sången utan ock så grundad i den öwriga musiquen och öfwad i flera instrumenter, att när musiqve skal hållas, han kan siunga hwad vocal stycke som förefaller, och sköta en instrumentstämma i musiqven samt dirigera, när Organisten sitter vid orgelwärket; ty utan om dess wore här omöjeligt för Organisten och rector Cantus wid Gymnasium att kunna prestera någon musiqve, emedan ganska sällan här i Staden utom Gymnasisterna, träffas några öfwade musici”.

 

För det tredje ansåg d:r Tegman, att kantorssysslan endast kunde tillsättas av kyrkorådet såsom även skett, ända tills Waxbom valdes till stadsmusiker, då ett sammanträde på rådhuset ägt rum.

 

Slutligen förordade Tegman till befattningen magister Jean Melchior Schönstedt, genom vilken han förmodade art musiken skulle upprättas ur sitt förfall. För att dock hjälpa den andre sökande, Jakob Molinsky, vilken vikarierat som musiker för Waxbom, ville d:r Tegman, att han under Schönstedts ledning skulle få förestå sången i kyrkan och njuta en del löneförmåner. “Och som Hr Molinsky af Herr Magister Schönstedt kan få all handledning förmodas, att han jämte sin egen flit och goda application, uparbetar sig i de stycken, som hos en Cantor här fordras, och blifwa närmast til Sysslan, enär Hr Magister Schönstedt henne afträder.

 

I detta memorial instämde vice rektor magister Elias Nibelius, och landshövdingen erinrade, att den lön, som utginge för befattningshavaren såsom stadsmusiker vore för ringa att förslå till en skicklig person. Bibehölles däremot sysslorna sammanslagna, menade han, att av alla tre lönerna, från staden, kyrkan och skolan, en sådan person kunde hållas.

 

 

209. Elias Nibelius.

 

Borgerskapet gick därefter in på att musikerbefattningen tillsattes av kyrkorådet. Men det förbehållet gjordes, att om det kunde visas, att staden haft befrielse från att erlägga djäknepenningar och musikern sålunda hörde under staden skulle han även tillsättas av borgarna.

 

Till musiker utsågs nu Jean Melchior Schönstedt. Han var en fint bildad musikälskare, som vid sin död 1814 efterlämnade “I hand Violin, 1 mindre Clavér och 1 Lutha”.

 

 

504_ Sjöman – Schönstedt.

 

Molinsky hade såsom nämnts varit anställd som versicularis i kyrkan, men samtidigt hade han vinnlagt sig — sade han själv — “om en grundelig insikt i Mu- siqven, och ther under betient en hwar af Stadsens Respective Invånare med Musicerande på Bröllop samt informerat Barn uti dantsande, som therom mig anlitat”. Waxbom intygade, att Molinsky vid sin tjänst i kyrkan “warit flitig och aktsam, samt dessutom, så mycket mig witterligit är, förehållit sig ärlig och beskiedelig”; organisten Amnelius hade icke heller något emot, att Molinsky blev stadsmusikant, vilket han blev 1765.

 

Danslektionerna togo slut, då Molinsky blev klockare i Tierp. Från den befattningen blev han emellertid avsatt 1785 och sedan kom han tillbaka till Gefle.

 

“Hos mig är angifwit”, skrev stadsfiskalen Peter Höijer den 27 september 1786, “det en Afskjedad klåckare wid namn Molensky, tillika med en piga, den han haft med sig, flera weckor skola, sig uppehållit här i staden; och med hwilken piga han äfwen skall hållit ständig sammanlefnad. För at undwikai sådane obehörige inflyttningar och oordentligheter här i staden af löst folck, är hos Ädla och Högtärade Magistraten jag föranlåten ödmjukeligen anhålla, det måtte både Molensky och dess piga genast utur Staden förwisas.”

 

 

23. Höijer

 

Molinsky, som nu ståtade med ett von framför sitt namn, satt utan. kännedom om detta hot i vaktknekten Hans Sundströms hus, där han fick bo på villkor att laga en kammare. Han, var utfattig men hade ett hopp att åter kunna försörja sig som stadsmusikant.

 

“Mer än tolf år äro nu förbigångna”, skrev han, “som jag är worden nödsakat söka mig födan på annan ort; så hafwa dock tywärr olyckeliga omständigheter gjort mig det samma förlustig, sedan hela min ungdomstid här i däna Staden med Sång i kyrkan och Scholan 24 års tid worden förnött, får och dess utom rekna dänna Staden till Min födelseort.”

 

Hans önskan var, att magistraten skulle förnya fullmakten av 1765 “at få i musicerande betjena Borgerskapet och ungdom med lärande av dantz, spel och sång”. Han begärde ingen särskild lön, utan nöjde sig med den ersättning, man kunde komma överens om. för varje gång, “utlofwandes wid alla tillfällen, då music skall hållas, wara beredwillig at tillhanda gå, samt Stadens inwånare wid yppande lägenheter och tillfälle utan viol och Claver med Pucor, walthorn och Trampet betjena”.

 

Som svar på sin ansökan fick han en stämning att lördagen den 30 september kl. 10 f. m. svara på stadsfiskalens angivelse. Då blev han rasande.

“Jag har aldrig kunnat förestält mig, at jag på Mina gamla dagar skulle blifwa förwist den ort, där jag af hederliga föräldrar uti fadder är, icke heller kan jag få det i mitt hufwut, at det skall wara ja, att efter Stads Fiscalen Höijers påstående göra mig med de mina til flychtingar från den ort där jag är född. Doch fastän jag nu är utan syssla, och icke kan rekna mig i point emot större delen af denna Stadens innevånare, är jag dock en medborgare, som icke bör olagligen framdragas för att distrahera bekymmer, tid och kostnader.”

 

Särskilt harmsen var han för beskyllningen angående pigan. Han vore ordentligt skild från sin hustru och pigan hade varit i hans tjänst i tre år.

“Och enär sådant kan med skäl bewisas, kan det tyckas wara StadsFiscalen Höijer aldeles traquilt, hwad piga eller hushållerska jag hafwer, som förestår mitt lilla hushåll; Jag har aldrig hört någon, qvestion där om at Stadsbetjente skola tildela hushållare tjenstefolck, utan hwar och en får sielf sörja för sig och de sina. Den ständiga sammanlefnaden wi sägas haft, frågar jag, om den är oanständig, då det och bör Lagliigen bewisas.”

Han förnyade slutligen sin ansökan att bli stadsmusikant och få försörja sig med de stycken, som han “från ungdomen här i Staden idkat, med musicerande, information i musique och spelande på Viol wid baler och Brölloper, samt Clavier”.

 

Magistraten fann nödigt, att i detta mål höra Molinsky muntligen. Då kunde han varken bevisa, at han var född som han sagt i Gefle 1738 eller att han, var skild från sin hustru, som med barnen bodde i Tierp. Dit förständigades han, att inom 8 dagar ge sig tillbaka, men över detta utslag förklarade Molinsky sitt missnöje. Han klagade hos landshövdingen, men magistraten gjorde gällande, att man icke kunde vänta någon nyttig tjänst av Molinsky i Gefle. Landshövdingens brev är daterat den 21 oktober, men visar icke, om utslaget var fällande eller friande. Förmodligen blev han utdriven.

 

När kyrkorådet efter Amnelius död i Inrikes tidningar annonserat om en efterträdare till organistsysslan och den därmed förknippade befattningen som director musiees hade man endast erhållit ett svar, men ett lejon. Det var från kongl. hovmusikern Anders Wesström, en av landets berömdaste musici, och kyrkorådet lovade sig därigenom “det yppersta nöje uti Musicaliske wetenskapen, eij mindre gagnande för staden i gemen, än den studerande ungdomen”. Wesström antogs sålunda—den 21 maj 1776 —och man beslöt utan vidare att fördubbla organistlönen.

Angående Wesströms tidigare öden hänvisas till bibliotekarien C. F. Hennerbergsutförliga biografi över Wesström (Svensk tidskrift för musikforskning 1928 och 1929). Ur denna kan här endast anföras, att Wesström var son till en organist och troligen född 1720. Under skolåren i Hudiksvall fick han uppehålla tjänsten efter sin fader såsom director cantus figur,alis och även bestrida sin moders nådårstjänst vid orgelverket, Det blev dock klent utbyte av hans undervisning bland skolkamraterna. Höstterminen 1738 inskrevs han vid Hälsinge nation i Uppsala, där han efter sex år avslutade sina studier med att försvara sin latinska avhandling “De abdicatione regia”. Han begav sig därpå till Stockholm, där han blev auskultant i Svea hovrätt och 1748 erhöll fullmakt att vara, ordinarie hovmusikant. Han företog 1756 en utrikes resa över Berlin, Dresden och Hamburg till Padua, varest han tog lektioner för Tartini. Till lärjunge och betjänt hade han den blivande hovkapellmästaren och komponisten Johann Gottlob Naumann. Efter hemkomsten, till Stockholm 1760 gav han konserter varmed han fortsatte i landsorten, sedan han 1773 erhållit begärt avsked från hovkapellet.

 

Då Wesström sent omsider infann sig i Gefle för att mottaga sin syssla, råkade man först i bestörtning, “då han var så blott och snart naken, att man måste klä­da honom till hand och fot, föran han kunde visa sig för folk. Man bemötte honom då i alla fall med aktning. Wesström fann genast orgelverket ostämt men åtog sig att själv laga det mot i ett för allt 1.800 daler kopparmynt. Härtill lämnade kyrkorådet sitt bifall så mycket hellre som man förmodade, att reparationen bäst kunde förrättas “under en så kunng och skicklig Mans tillsyn och händer”.

 

Men snart nog började misshälligheterna. Wesström gav lektioner i musik och hade lämnat tvenne disciplar tillträde till orgelverket. Kyrkorådet befarade, att orgelverket, som nyss blivit så kostsamt reparerat, kunde taga skada av den spelningen och Wesström fick en allvarlig tillrättavisning för sin vårdslöshet. Sysslomannen Hemström tillsades att icke utlämna kyrkans nycklar till organisten annat än när han behövde stämma orgeln.

 

 

218. Hemström

 

I den tilltagande misstämningen gav man honom icke heller sysslan som kyrkonotarie, som han sökt för att öka sin utkomst. Kyrkorådet sade sig visserligen icke betvivla hans insikter, men skyllde på att Wesströms “ålder och hälsa” ej skulle tillåta, att han sutte hela dagen i koret såsom en kyrkonotarie måste vid klockare- och kyrkoherdeval. Stadsnotarien erhöll i stället befattningen för vilken Wesström säkerligen hade kunskaper.

Detta bidrog icke att stämma Wesström välvillig mot församlingen. En skräll kom på våren 1779. Då ingav stadsfiskalen Fredric Malmberg till kyrkorådet en längre skrift, vari han fordrade, att organisten skulle näpsas, för det han en söndag “wid utgången utur Högmässan och aftonsången wågat det dristiga försöket at utspela församlingen med et stycke, som i det närmaste liknat de till Boskapens hemdrifwande brukelige wallhornsstycken, hwarigenom förargelse i Herrens heliga hus blifwit uppwäckt”. Kyrkorådet inkallade organisten, som svarade, “det han ingalunda kände någon till Qrgelwärket hörande stämma under namn af Wallhorn eller Walihorns ton och ännu mindre kunde han widkännas Boskapens hemdrifwande”. Han kunde nu icke påminna sig, vad han spelat, men “om Herr Vice Landshöfdingen dagen förut behagat genom bud gifva tillkänna, det han haft lust at höra någodt bättre, han då ofelbart skulle hafwa spelt annorlunda och hela natten gripit sig an i öfnings wägen”. Kanske hade han också varit något illamående och vidare “som Artister ej altid äro lika disponerade till humeur, som beständigt efter Objecterne förändras, så kunde han icke altid commendera sina Idéer”. Om kyrkorådet trodde, att han felat, det han för sin del alls icke ville erkänna, kunde ju saken skjutas inför församlingen.

 

Kyrkorådet förklarade emellertid med eftertryck, att det skulle döma över sin “betjänt”, stadsfiskalen stack emellan, att Wesström alldeles säkert spelat “med wilja och upsåt”, och kyrkorådet tilldelade organisten en kraftig förmaning. Om han i framtiden förbröte sig, skulle denna sak ligga öppen och honom till last.

 

Trots vad som förut inträffat, sökte Wesström:, som icke såg sig någon råd med sina lektioner, beveka kyrkorådet att låta disciplarna spela, på orgeln. Den skulle icke fara illa, ty han tänkte själv övervaka dem. Organisterna i Uppsala och Stockholm finge fritt förfoga över sina orglar.

Kyrkorådet harmades över antydningarna och avslog; dock kunde gossarna få spela vid verkets stämmande om lördagarna. Organisten fick dessutom en anmaning att icke släppa löst folk upp på läktaren, “då en owanlig tyngd wärkar en sådan Tryckning”, att piporna i orgelverket kunde förstöras. Däremot vore det högönsikligt, att han, uppläte för gubbarna med “Numrorne” till psalmerna. Basta.

 

Hovmusikern blev av allt sådant led vid staden och lämnade den på nyåret 1781 utan kyrkorådets vetskap. Herrarna i kyrkorådet kommo upprörda samman. Lektor Schönstedt bad dem skaffa antingen Wesström tillbaka eller en annan director musices, tills terminen började.

 

 

504. Schönstedt

 

 

Ringaren Jöns Thorsberg

, som varit orgtrampare sista, tiden, blev inkallad och förhörd om vad han hade sig bekant angående Wesströms avfärd. Han berätta­de, att han av organisten blivit anmodad att bära dennes koffert till Södra tullen, men då lian ej blivit varse någon häst eller åkdon, hade han på organistens begäran insatt kofferten, hos krögerskan Ingrid Lind. “Thär hade tå Westström tagit 2: ne Supar brännevin, en för sig och en åt Thorsberg samt sedermera, tackat honom så wäl för beswäret med Cofferten som ock för dess tjänst som Orgtrampare, och då Thorsberg däraf tagit sig anledning’ at fråga, hwart han, skulle resa, efter han tog så ömt afsked, samt om han ej skulle komma, tillbaka, hade han svarat: Jag kommer aldrig hit mera, och nu ger jag Probsten, klockaren, prästerna, Grundén och Schönstedt tusende Djeflar och fan skall hädanefter spela Orgwärket för Gefie församling i mitt, ställe, men jag gör det aldrig hädanefter”.

 

 

36. Grundén

 

 

Prosten berättade, att han mött organisten på gatan samma dag Wesström rest. Wesström hade då sagt: “Nu skall jag resa bort till Norrige”. Detta hade prosten ansett för badinage, men ändå svarat: “Res icke utan tillstånd, samt fogade anstalt till edra sysslors bestridande”.

 

Klockaren inträdde nu till kyrkorådet i sakristian och anmälde, att en stor människoskara samlats i koret. Alla, hade något att andraga om Wesströms “olåt i Julehälgen”. Eftersom detta måhända skulle kunna ge upplysningar om hans avresa, fingo de företräde en i sänder.

 

Först vittnade timmermannen Bäckberg, att organisten till den 20 december “lefwat någorlunda med sin hustru, men sedermera förde et hiskeligt lefwerne, hållit henne i håret, slagit henne och äfwen gripit henne i halsen, så at hon snart kunnat strypas. Juleaftonen hade han med wed, sängkläder och annat från henne bort­flyttat, men 13: de dagen återkommit, då han åter gordt et hiskeligt owäsende och bland annat ständigt skällt Bäckberg för Rackare och Canaille, för det han welat åtskilja dem”.

 

Krögerskan Wiman

omtalade, att Wesström ofta burit sig illa, åt hos henne. På storböndagen hade han under ottesången kommit och begärt brännvin, och då hon vägrat, hade han “med

våld brutit, sig in och tagit brännevin, och af arghet slagit alt det på golfvet, som han eij förmådt förtära”. Han brukade även annars springa till henne under högmässan och aftonsången.

 

 

Gästgivaren Olof Grubb skildrade, hur Wesström kommit springande till honom en kväll i julhelgen mellan 10 och 11 och begärt brännvin. Efter hade hans hustru sprungit och “under gråt och bedröfwelige åtbörder” frågat sin man, var han gjort av hennes barn, som hon saknade. Wesström svarade: “Jag har kasat det i Åhn, och om du ej håller din mund skall jag slå dig”. Grubb hade kört ut honom.

 

 

500. Gästgivare Olof Grubb.

 

 

Borgaren Eric Hammar hade varit organistens värd, men vräkt familjen, då han, Hammar, icke fått någon hyra.

 

 

187. Erik Hammar.

 

 

 

Borgaren Eric Hardin, hos vilken organisten likaledes bott, hade också blivit utan hyra och kastat ut familjen. Wesström brukade ofta slå sin hustru, “samt kjöra henne om nätterna utur sängen, samt at ligga på bara golfvet och i dess ställe tagit pigan till sig i sängen”.

 

 

101. Erik Hardin.

 

 

Skepparen Nils S

jöstrand utbad sig, att om Wesström hade någon lön innestående, ville han, Sjöstrand, ha ersättning för det Wesström tagit hans kål, som han haft inlagd i Lundahls källare.

 

 

491. Lundahl.

 

 

Klockaren fick nu tillsägelse att icke släppa in flera, då kyrkorådet icke tyckte sig av vittnesmålen få någon bättre uppfattning om organistens hastiga avresa.

 

Man resolverade till slut att låta införa en annons i Dagligt Allehanda, vari Wesström uppmanades att åter inställa sig till sina sysslor “så kärt honom är undvika det äfventyr at i annor händelse från dem skilgd warda, hwilket han genom ett så egenvilligt öfgergifwande utan tillstånd förtjent”.

Några dagar senare hade organisten låtit införa ett svar i Dagligt Allehanda, ett svar “lika litet passande för kyrkorådets wärdighet” som “upfyllt med otidiga och missfirmande Expressioner af sin ondska”.

 

Gymnasium stod utan

director musiees. Församlingen suckade, att ingen orgelmusik fanns “til instämmande med Församlingens Böne- Lof- och Tacksägelse– Psalmer, samt på sitt sätt bidragande til at uplösa priswärdigaste Gudens ära”. Kyrkorådet avsatte organisten enligt 1686 års kyrkolag, 24 kapitlet, 33 §, och Kung­liga brevet av den 29 mars 1713. Till hans efterträdare antogs organisten och postmästaren i Delsbo, Johan Ström.

 

 

380. Johan Ström

 

 

 

Wesström avled den 7 maj i Uppsala av “frossa och gulsot”. Men “på det icke dessa beswärligheter skulle slutas med hans död, och glömskan småningom ut­plåna den ledsnad, som med Wesströmska namnet för alla Gefle stads Invånare skäligen är förknippat”, uppträdde nu hans änka Anna Dahlvik. Hon begärde nådår, enär hon stode alldeles på bar backe. En ytterst häftig skriftväxling följde därav mellan kyrkorådet och domkapitlet, ja även hovrätten blev inblandad. Kyrkorådet förstockade sig och ville medge änkan hennes mans lön, blott om hon kunde “sjelf förstå och bestrida sin mans innehafda Syssla med lika insigt och skicklighet i Musiken som han”. Men eftersom. änkan icke kunnat ärva dessa egenskaper från Wesström, ansåg kyrkorådet, att hon icke heller borde ha lön. Till slut fick hon dock t. o. m. dubbla nådår. Då man samtidigt måste avlöna organisten Ström, kan man tänka sig, att församlingen icke välsignade hovmusikerns minne.

 

I hans bouppteckning finnes upptaget ett klavér, “hvilket Enckan berättade wara af någon i Stockholm såsom Faddergåfva skänckt åt dottern Sara Maria“.

 

Postmästaren i Delsbo, Johan Ström, som nu blev organist, var född i Gefle och son till hattmakaren Anders Ström och hans hustru Sara Brahm. Hans broder Lars Ström var hattmakare, men även han var musikalisk, åtminstone hade han ett klavér.

 

Hans son Eric Ström, skulle samtidigt vara kantor, men därmed blev det ingenting bevänt, då han mestedels uppehöll sig vid hertigens av Södermanland hov. Organisten lyckades dock hålla sysslan för sin son, ända tills denne blev kammarmusiker hos sin hertig.

 

Då sedan 1784 kantorssysslan skulle återbesättas inlämnade rådmannen Samuel Valley och kramhandlaren Isac Vougt ett memorial, vari de på egna, för­samlingens och borgerskapets kavallerikårs vägnar anhöllo, att man nu icke blott borde taga hänsyn till “erforderlig skicklighet i sången”, utan i synnerhet till “insigt och färdighet uti Blås Instrumenters handterande, såsom nyttigt både för ungdomens information och wid andra Högtidliga tillfällen, då Musique behöfves, och med wederbörandes känbara kostnad ofta ifrån andra ställen Musicanter måst förskaffas”. De föreslogo till den ändan trumpetaren Lindberg.

 

 

617. Samuel Walley 598. Isac Vought.

 

Trumpetaren hade två medtävlare: klockaren Berglund från Villberga och, studiosus Olof Wahlroth. Denne var “infödd här i staden, frequenterat Scholan, Gymnasium och Academien”, med vilket senare han tänkte fortsätta. ett par år hade han uppehållit kantorsysslan i församlingen, varför han förmodade, att hans skicklighet vore kyrkorådet bekant lika väl som hans uppförande känt för redlighet och anständighet.

 

 

380. Wahlroth

 

Villbergaklockaren hade “uti öfversta Classerne af Vesterås Trivial Schola blivit grundeligen lärd i sångkonsten” och förestått sockenskolan i Villberga. Han kunde också framvisa “hederliga betyg om et wackert upförande”.

 

Trumpetaren angav, “att han i Westerwiks stad lärdt, och af sin Läroherre blifwit ansedd förswarlig på Claver, Orgelvärk, Trumpet, Walthorn, Hautboi och Violin”. Därefter hade han i 10 års tid varit trumpetare vid Kalmar regemente och i 6 år vid Upplands regemente, från vilken befattning han nu erhållit avsked med bevis att han alltid uppfört sig “beskjedligen”.

 

 

Trumpetaren hade i början goda utsikter. Kyrkorådet gjorde ett uttalande, att då det “wore en allmänt känd sanning at Musiqven här i staden är så förfallen at numera ingen kan handtera et biåsinstrument, långt mindre i Sådan Musiqve informera them af ungdomen i Scholan och Gymnasium, som thertil kunna ega hog och application”, alltså vore det viktigaste nu “insait i musiqven”.

 

Prorector Erik Stenfeldt upplyste att den undervisning, kantorn hade att bestrida i skolan, krävde blott “alla för en Sångare” nödvändiga egenskaper, då han blott hade att undervisa i sång; “Hwadan han ock på Staten kallas Director Ciantus Choralis, då däremot Director Cantus Figuralis, som ifrån then förra är skilgd, åligger att besörja om Ungdomens information i Musiqven”.

 

 

265. Eric Stenfeldt.

 

Innan avgörandet inkom emellertid komminister Printz med en anmälan om trumpetaren av innehåll: “at tå Lindberg kl. 7 i morgons infann sig i Kyrkan och skulle taga up en bekant morgon Psalm, begynt han den 3 gånger å rad utur 3ne serskildta toner; men tå han icke desto mindre thesse försök oaktadt, befanns aldeles oförmögen at gå ut med sången, hade Gossarna, som sitta framme i Choret, börjat skratta öfwerljudt theråt, tå syssloman Hemström på Comminister Printzes anmodan samt till uppenbar förargelses afböjanide i Guds Hus, skolat hjelpa honom med Melodien, men Lindberg äntå öfwerröstat Hemström och så bortskämt hela sången, att then ånyo afstadnat och wackt et nytt skrattlöje hos Gossarne, hwarwid Comministern själf nödgades stiga ut i Choret och med forsserad röst taga up Psalmen; Och hade det förehållit sig aldeles på lika sätt, wid thet wersen efter Predikan skulle sjungas”.

 

 

632. Printz 218. Hemström

 

Vid överläggningen ansåg Stenfeldt, att trumpetaren var av alla “den uslaste och oskickligaste, så som den där hwarken eger lämpelig röst och dessutom knappast känner Choral nótene”. Wahlroth kunde visserligen, framhöll han, gälla mycket för sitt dygdiga uppförande, men han fann honom “ega för grov och stark röst at wara nog tjenlig til information i Scholan, thertil han förmentes icke wara nog notfast”. Dessutom var han så närsynt, “at han icke skal kunna demonstrera noterne utan at stå inwid sjelfva taflan, af hwilket hans naturliga fel Schole Gossarne på det sätt förmentes kunna betjena sig, at det stimma och göra odygt i de understa Classerne, medan han som för afståndet icke märket thet sysselsätter sig med information i the öfre”. Dessutom förmodade han att Wahlroth endast skulle anse sysslan som ett stipendium och i stället ägna sig åt präststudierna.

 

 

Villbergaklockaren vore däremot “af naturen försedd men en facil och i Scholan lämpelig röst, hade therstädes aflagt den bästa Examen på sina insigter i Choral Musiqven, där til han tå upsatte och med Gossarne genomsjöng flera Variationer af Schalor, toner och interwaller”.

Vid omröstningen fick emellertid Olof Wahlroth övervikten. Skepparen Jacob Hallgren trodde “at ju Wahlroth under båda inspectores Scholae Herr Doctorn och Probstens samt Rectorns werksamma tilsyn skulle låta wara sig angeläget” att uppfylla sina skyldigheter. Så skedde också, han var i kyrkans tjänst 43 år. Han dog 1828.

 

 

Sexagésima 1786 lyste det för Wahlroth och jungfru Elisabeth Ström. Hon var dotter till organisten Ström. Denne var gift två gånger. I sitt första äktenskap hade han Johan, som efterträdde fadern som organist och postmästare i Delsbo, Eric, hovmusikanten, Caisa, Lisa, Margreta och Sara Charlotta. I sitt andra äktenskap med Cais Nordenelf, dotter till stadskassören Nordenelf och hans maka, född Bollerman, hade han Johan Eric.

 

 

380. Johan Ström

447. Nordenfelt. 446. Bollerman.

 

Vid sin död 1786 efterlämnad© Ström: “1 gl. Ciaver, violin, Fleufc, förfallen Symbal, gl. luta utan strängar, l Cittra samt 1 partie noter”.

 

Efter Ström kungjordes organistsysslan ledig ett flertal gånger, men ingen föreföll hågad för den. Lönen var nu 1,220 daler kopparmynt och fem tunnor kronospannmål, men dessutom kunde hette det i en annons i Inrikes tidningar “för en skickelig Musicus här å orten icke fattas lägenhet at genom Priwate Informationer, så wäl som Concerters xipförande förbättra sin utkomst”. Ansökningstiden förlängdes och till slut ökade man lönen för att uppdriva intresset. De sökande skulle för församlingen provspela på “i synnerhet orgwärk och Blås Instrument”. Till yttermera visso lät man orgelbyggaren Söderström företaga “en hufvudsakelig reparation och tilökning” på orgelverket.

 

 

 

462. Söderström.

 

Slutligen hade ett flertal sökande anmält sig. Där var organisten Fredric Brandberg, som hade intyg om “en utmärkt färdighet på Ciaver och en god ap~ plication på violin”. Där var den välborne director musices vid Gefle gymnasium Hindrik Brenner, som kunde “intonera ungdomen i sång”. Där var vaktmästaren vid Kungliga Vetenskapsakademien, som sades “med säkerhet kunna spela sin Ooral”, där var organisten Johan Anton Andersson från Västervik, om vilken intet är att förtälja, och där var organisten, och kantorn vid S:t Nicolai kyrka i Nyköping Carl Johan Moberger.

 

Han var född i Arboga 1763 och hade fått sin första undervisning t musiken av viskompositören Åhlström. För orgelbyggaren Ekengren i Stockholm hade han blivit examinerad “uti kännedomen; af et Orgverks inre delar och befunnits förstå at skjöta det med stämning och andra små reparationer”. Orgelspelningen i Nyköping hade han med beröm förestått och nu även till Gefleförsamlingens fägnad provspelat “på Orgverket och på Violin”. Men dessutom var han försedd med intyg om “ett ärbart och dygdigt upförande”, och antagligen var det denna hans överlägsenhet framför medsökande, som gjorde, att han erhöll församlingens enhälleliga kallelse. Hans fullmakt på sysslan utfärdades den 22 april 1788.

 

I och med detta ansåg sig Moberger — och med rätta — stå i ansvar för orgelverket. Försiktigheten därvidlag drev honom dock till en sammanstötning med församlingens medlemmar. Han företog sig nämligen att på eget bevåg låta på orgelläktaren insätta “grindar, med lås; hwartill åtskilliga personer skola fådt nycklar och hwarigenom andra, blifwit utestängda ifrån, att tillträda framför orgelverket”, såsom, coopvardiecapitainen Dahl klagade. Kyrkorådet tog sig före att efter sej i protokollen “om och huruwida någon sådan rättighet blifvit Organisten tillerkänd”, men kunde inga belägg finna och uppkallade Moberger. Han försvarade sig med att han ville avhålla “den mängd sämre folk, som i annor händelse tränga sig frammanföre Orgelwärket, samt derigenom kunna detsamma tilfoga skada”. Han förständigades att, genast borttaga stängslen, men man lät honom få “disposition” över läktaren.

 

Läktaren var Moberger icke nöjd med. Han inlämnade en skrift till kyrkorådet, vari han påstod, att dess trånghet inverkade menligt på “främre Positivet” och han föreslog, att den skulle förses med en utbyggnad framtill för “större Orchester”. Såväl “Gymnasieungdomen” som “Scholpiltarne” förmodades där kunna få rum, och därifrån kunde han då “låta Församlingen höra den Studerande Ungdomens framsteg i Musiquen”, om pojkarna kunde “placeras intill och styras af Orgelwärket”. Rektor hade tillstyrkt förslaget med tillägg “att genom nu sådan anstalt kunde ock ScholGossarnas stillhet i Kyrkan genom Lärarnas närvaro handhafvas, som nu skall vara omöijeligt förnämligast för det intrång, främmande Gossar gjöra på deras säten vid Choret” Kyrkorådet, som också med bekymmer sett detta förfärliga utslag av “folkmängdens tillwäxt”, ansåg förslaget gott och stadsbyggmästaren Pousette utförde ombyggnaden för 156 riksdaler.

 

 

Vid denna tid blommade också Mobergers husliga lycka. Han var gift med Carolina Charlotta Echel. Den förste arvingen i organisthemmet döptes sommaren 1796 och uppkallades efter fadern, På sensommaren 1798 kom Stina Lotta och på eftervintern 1803 Per Fredric,

 

Utkomsterna befunnos nu för små ocn Moberger begärde att få sin lön i bankomynt och att få en årlig kollekt, vilket allt bifölls.

 

Där organisten i sin blå surtout eller bruna bonjour gick i det dockskåpslika hemmet, i Poppelmanska huset, där fyra kullerstolar stodo tillsammans: med tolv stolar med blått överdrag och det var fullt av målade skåp, små bord och taburetter, måste han i lyckliga år ha haft en ursprunglig glädje att spela på klaveret, medan unge herr Carl Johan tog sina lektioner på violinen. Med klaveret delade sybordet äran i hemmet. Vid det; satt fru Carolina Charlotta med en silkesschal över chambritsklädningen, sysslande med broderi eller läsning.

Sonen Carl Johan blev sedan stadsnotarie i Gefle, men dog 1822. Mobergers hustru dog i rödsot 1809, 33 år gammal.

 

Orgelverket hade som sagt blivit reparerat, innan Moberger kom hit. Men det måtte ha varit ganska illa, ty Moberger började snart uppvakta kyrkorådet med skrivelser, i vilka han framhöll, att der, vore alldeles nödvändigt att låta ansenligt reparera eller helst ombygga verket. Dessa handlingar cirkulerade väl i för­samlingen, men man ansåg sig icke kunna ingå i den kostnad, som man beräknade ombyggnaden skulle draga, och slutet på alla överläggningar blev att frågan fick vila. Moberger förtröttades emellertid icke, och 1812 ingav han följande memorial:

 

Högvördige Herr Doctor, så ock Respective Gefle församlings kyrkoråd.

 

 

Sedan syftemålet med min vid sista stora Kyrkorådet uplästa Berättelse om Orgverkets Beskaffenhet icke ernåddes, är jag föranlåten att ytterligare göra påminnelse härom och utbeder jag mig i ödmjukhet det täckes Herr Doctorn och respective kyrkorådet taga den i öfvervägande.

 

 

Om jag icke med detta odugliga Instrument sårade hvars och ens öra — om jag icke sittande vid Claveret behöfde frukta att ej kunna fullända den tid Sången bör hafva sitt accompagnement — och om det icke rent av vore en Scandal att nyttja det sådant det nu är, skulle jag ändå för min del uthärda några timmars Oläten i hvarje Vecka och icke nämna derom — men — för nyssnämnde Orsaker, bör ingen hålla det besynnerligt, om jag anser mig förnedrad genom min förrättning, som Organist och derföre icke kan Spela längre!

 

 

Detta har jag äran nämna i egenskap som Organist. Mig torde ock tillåtas några Ord i detta, ämne i egenskap som Församlings Ledamot.

 

Hvem finner icke att under Våra religiösa Förrättningar allt bör bidraga till sinnets Lyftning åt det Högsta Väsendet och hvilket medel dertil gifves då Vi äro församlade i kyrkan än en uppbyggelig och behagelig Kyrkomusik och Sång? Hvilket hinder kan således ligga i vägen för Verkets ombyggnad? Felar kyrkan pengar att i allt kunna bestrida denna kostnad, så finnas ju dem inom. wår Församling som, kunna bidraga härtill, och man förmodar så mycket mindre ovilliga härtill som uppoffringen göres åt egen uppbyggelse och egen heder.

 

 

Tillåt mig derföre få föreslå det Herr Doctorn och respektive Kyrkorådet utfärdar en Subscriptions Lista, jag skall åtaga mig Courscn. och jag hoppas på lycklig Utgång ——-. Men, ett snart beslut häruti bör tagas, och är så mycket nödigare som sedan Orgbyggare Directörn Svahn i Stockholm blifvit död, Orgelbyggaren Nordqvist är den enda som kan bygga det Verk jag för vår Kyrka föreslagit — — — tidens utdrägt skulle således göra att Vi gå miste om honom om icke alltid, dock på flera År. Endast i denna, mindre betydeliga händelse skulle man då fä erfara den Sanning: att en, skicklighet icke alltid står att erhållas för Pengar :

 

 

Med Vördnad har jag den äran framhärda. Högvördige Herr Doctorns samt respecitive Kyrkorådets ödmjukaste tjenare Carl Johan Moberger.”

Gefle den 10 Juni 1812.

 

Detta anbud kunde ju kyrkorådet icke gärna förkasta, utan man, beslutade, att Moberger skulle få gå omkring och upptaga, en teckning av bidrag till ett nytt orgelverk.

 

Det var icke alltid behagligt för Moberger med “Coursen”. När han, kom till rådman: Selggren, ville denne ingenting ge, förrän kyrkan betalt avträde till honom för en lada och en intaga med gröda, gärdesgårdar och diken.

 

 

Trots sådana, motigheter lyckades emellertid Moberger få 2,588 riksdaler tecknade ganska hastigt.

 

 

Under tiden hade man satt sig i förbindelse med orgelbyggarna Per Strand i Stockholm och Eric Nordqvist i Nora och infordrat kostnadsförslag. Då dessa kommo, slutade den förres på 6,189 riksdaler banko, medan den senares stannade vid 4,512 riksdaler banko. På ett allmänt kyrkoråd framställdes nu frågan: “Om församlingen wille at et nytt Orgelwärk, efter Directeur Mobergers upgifna project, nu bygges i det gamlas ställe, hvilket då kommer att, til högsta pris, sam erhållas kan, försäljas?”

 

 

Denna fråga besvarades med allmänt bifall och Moberger fick i uppdrag att sätta upp kontrakt med Nordqvist. När denne kom, kunde han dock icke ställa borgen, varför han erhöll 10 riksdaler i reseersättning och fick fara hem igen.

 

 

Kyrkorådet tillskrev därpå grosshandlaren Per Ennes i Stockholm, med begäran att han skulle uppsöka orgelbyggaren Strand. Ennes förhörde sig med flera musikkännare, som alla berömde Strands “skicklighet och. pålitelighet”. Ennes översände också ritningar till orgelverket, och sedan Moberger förklarat sig nöjd med dem, sändes de till landshövdingen för att få k. m:ts godkännande.

 

 

Då Strand kom kunde icke heller han ställa borgen, men då ingen annan orgelbyggare i huvudstaden ville åtaga sig arbetet, måste Strand få det. För det gamla verket lyckades man få 1.200 riksdaler banko och dessutom upptogs ett lån på 3.000 riksdaler banko till orgelbyggnadsfonden.

 

Den nya orgeln byggdes i en verkstad i Tegelhagen. Strand hade ”såsom äfven Bildhuggare”, åtagit sig att förse orgeln med ornamenter. Förgyllningen, ”denna prydnad, hwarförutom Wärket icke kunde wara fullkomnadt”, utfördes av förgyllaren Per Hellström i Stockholm. Orgelverket kunde invigas första adventssöndagen 1816. Högtidligheten firades även av ”Herrar Amateurer och Musici” på stadens källare med en ”middagsmåltid och drickswahror”.

 

 

Moberger var emellertid icke belåten med orgeln. Den höll icke stämningen, intonationen var ojämn och trumpetstämmorna fordrade mera ”kullrighet och eqvabilitet i tonen” för att fullt ”uppgå till de gamla mästares arbeten”.

 

En festlighet i staden, då musik skulle utföras, gjorde saken trängande, och Strand tillkallades att stämma om orgeln. Sedan han av hjälpt det värsta, dröjde det icke länge förrän det var lika många fel igen. När Strand kom nästa gång fordrade han sin betalning, men kyrkorådet påpekade, att han icke fullgjort sina skyldigheer och beslutade att med nästa post skicka en anhållan till Musikaliska akademien om besiktningsinstruments förordnande.

 

 

Som syningsman sände akademien orgelbyggaren Nordqvist, tydligen en släkting till honom, som gått miste om arbetet. Hans utlåtande visade, att verket hade “felaktig intonation, tremuleringar, skaldring på stifflor, upphängning i piplister, ojämnheter, susningar, öfverblåsning och felaktig stämning”.

 

 

Strand införskaffade emellertid motintyg av hovrättsrådet E. G. von Rosén, vilken förklarade, att dylika fel, vilka mest bero på väderleken, funnes i alla orglar, såväl i den orgel i S:ta. Clara, som han under 25 år spelat på, som i de mindre orglar, Nordqvist kanske haft erfarenhet av. Nordqvist hade anmärkt pä, att stifflornas “trädiller” hade ersatts med metall, men detta vore av Strand en tillämpning av utländska orgelmästares framsteg i konsten. “Egde herr Nordqvist kännedom i fransyska språket, funnes visst mycket för honom att inhämta till sin konsts förbättring utur L’art du facteur d’orgues”. Endast flöjtverken fann han något ostämda. I detta memorial instämde krigsrådet Åhlström, som fann, att Strand “wetitenskapligen förfarit”.

 

 

Inför detta utbetaltes Strands krav. Moberger mottog åter ansvaret för orgeln och förklarade, att huvudorsaken till missförstånden vore att söka däri, att församlingen väntat en “stark och öfver kyrkosången dominerande ton”, medan Strand trodde sig fägna församlingen med “en modererad och len ton”. Men att orgelverket hade en “behaglig ton”, ville han icke bestrida.

 

 

På Mobergers förslag blev även Tyska klockan omgjuten. Vid behandlingen av denna sak anmärkte han, “at Kyrkans trenne andra klockor hafva tonerne: Cis, Fis och A, hvarföre den nya för at med dem blifwa sammanstämmande, bör få tonen.: Dis eller E”.

 

 

I musiksällskapet Concordia var Moberger på sin tid den ledande själen och ledde bl. a, framförandet av flera, oratorier. Det lät måla hans porträtt 1831, “till bevis på att han där var lika högaktad för sin musikaliska begåfning som i öfrigt afhållen af Conoordias medlemmar”. Moberger ansågs vara sin samtids allra främste orgelspelare och det berättas, att han kunde föredraga alla Bachs fugor utantill och detta med en så stor ledighet, “att tonerna trillade som ärter ur fingrar och fötter på honom”. Är 1814 blev han medlem av Musikaliska akademien.

 

Moberger dog den, 18 november 1844, Han var den siste och störste i raden av 1700-talsorganisterna.